Klass-skillnad

Den här utmärkta, intressanta och väldigt lättsamma boken från 2009 har jag läst. Den handlar om och utreder situationen för jordadeln. Fideikommissen, deras existens och ursprung beskrivs. Ett fideikommiss är en egendom som inte kan säljas utan måste gå i arv. Huvudsyftet med en fideikommissbildning var att säkerställa att egendomen övergick till nästa generation utan att delas upp och därmed minskas för att adelssläkten ska fortsätta upprätthålla sin maktställning. I kapitlet om fd statsminister Göran Perssons (S) gods i Sörmland tydliggörs det politiska spelet bakom denna strukturs bevarande. Jag läser det i skenet av de nedlagda småjordbruken varav många fanns i "Norrland".

Klicka på boken och du kommer till en recension av den.

Av medlemmarna i Sveriges jordägarförbund, godsägarnas lobbyorganisation, är hälften adliga. Att jämföras med böndernas/lantbrukarnas lobbyorganisation  LRF - Lantbrukarnas Riksförbund. Godsägarna innehar 750 000 hektar vilket är mer än två gånger Gotlands yta. I Skåne och Sörmland äger adeln ca 13 procent av jorden. Bara detta är en stor skillnad mellan "Norrland" och mellersta och södra Sverige! Adeln utgör ca 2,5 promille av Sveriges befolkning.

Men det är i sista kapitlet, det sammanfattande, som den kraftigaste understrykningspennan kommer fram.

"Samtidigt är jag fascinerad av adelns sätt att förstå sig själv. Under våren lär jag känna en systerdotter till en av godsägarna och när hon frågar vad som intresserar mig med hennes värld svarar jag det: ert bejakande av era förfäder. Där jag kommer ifrån är tiden före 1980 (författarens födelseår, min anm.) insvept i ett grått töcken.

 Husen är sålda, prylarna utrensade, minnena raderade, fotografierna undanstuvade."

Visst är det så i svagare socioekonomiska grupper än adeln. Visst finns klasskillnader även om det finns de som förnekar detta, inte sällan bland de svaga socioekonomiska grupperna. Det påminner mig om det tredje inlägget jag gjorde på denna blogg i mars 2009.

" Timmerhus rivs men morfars hus står kvar

Av Klara och Johan-Olofs fem barns hus finns bara morfars och brodern Gustafs hus kvar. Det är rejäla små timmerhus. De andra bostadshusen har rivits och ett har brunnit. Man varken är eller har varit goda byggnadsvårdare här i trakten. Att riva för att bygga nytt och ”modernt” har varit melodin även om den nya byggtekniken är sämre. Nytt lockar om man inte är tillräckligt stolt över det man har. Lösvirkeshus med regelstomme och sågspån (eller för den delen glasfiber- eller stenullsisolering) finns som mest här runtomkring idag. Jag resonerar som så: i trakter där stolthet över dåtiden saknas bevaras lite av förfädernas ansträngningar. Aldrig skulle en adelsfamilj göra så med sina byggnadsinnehav. O nej, det gamla ger ju existensberättigande åt släkten, som med bl.a. byggnader och föremål visar att den har funnits länge på samma plats. Man vårdar och stadfäster. Så tänkte väldigt få av allmogen och så tänker ganska få fortfarande.

Jag är väldigt glad att morfars hus finns kvar."

.
.