28 februari 2014

Byfåne

Om grupptryck, om att gå sin egen väg, om självtillit. Haha, de är för träffsäkra Jan o Maria Berglin!
.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Berglin
.
Seriestrippen har några år på nacken så nu är Thailand ute och Mexiko på ingående, spikmattan årets julklapp anno dazumal och fb överges av den yngre generationen. Men livet är likadant, det gäller att hänga med den stora massan om man vill vara medel-Svensson ;-)
.
.

27 februari 2014

Folkhemmet på museum

Nu har man varit med så länge att uppväxttidens levnadssätt har hamnat på museum. Toppen! Kanske ökar förståelsen för bevarande  av folkhemsarkitekturen på detta sätt, åtminstone i vissa samhällsskikt. Jag besökte Nordiska museet med en kompis i helgen som var. Såg folkhemslägenheten som byggts upp. Till satsningen på folkhems-Sverige hör bland annat några böcker:
Köket. Hemmets hjärta av Marianne Larsson
Vid sekelskiftet 1900 var köket oftast ett allrum där familjen samlades. Men i folkhemmets funktionella kök skulle arbetet rationaliseras och husmödrarnas status höjas. Litet och effektivt eller rymligt och välkomnande – ett sekels ideologier och samhällsförändringar kan avläsas i köket.

 
Badrummet. Från balja till spa av Kristina Lund
Badrummet har under 1900-talet utvecklats från ett glömt och gömt rum till ett statusrum. Olika tiders badrum berättar om människors attityder till bad och renlighet, om klassklyftor och socialt liv, om tekniska landvinningar, hygientänkande, modernitet och välfärdsstatens framväxt. I badrummet kan vi spegla oss själva som vi är, men vårt mest intima rum speglar också dramatiska förändringar i samhället.



Ovanstående tre foton: Mats Landin, Nordiska museet.

Allt som allt finns lättsamt och initierat följande rum beskrivna i fem små böcker: Köket, Tvättstugan, Sovrummet, Vardagsrummet, Badrummet. Så klart att jag köpte hela samlingen som verkligen är läsvärd. Det här är sådana inredningar som nu försvinner i allt högre utsträckning i landet. En hel del av den yngre generationen bebyggelseantikvarier och arkitekter  har fått upp ögonen för vad som håller på att gå till spillo. Det här kan man inte informera för mycket om! Nu finns det till och med köksfabrikanter som nytillverkar sneda överskåp med skjutdörrar. Fashionabelt ska det vara :-) Och kanske har jag lyckats få till att vi har åtminstone två sådana här kök gamla funkiskök kvar i byn. Tadam.

Masoniteköket i mitt hjärta är en del av detta kulturarv.
Ett platsbyggt kök som hållit sedan 1950.
Alltså ingen slit-och-släng-inredning.
Även Fataburen 2013 handlar till stor del om folkhemmet. Titeln är Bygga och bo. Där kan man till exempel läsa om tevagnen som företeelse. Även en sådan finns här i köket. Snickrad av pappa. Så klart :-)
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

26 februari 2014

Bokrean so far...

Har ni kollat in bokrean i år?
Jag tog en sväng ut på bokreans första dag den 25 februari. En gång i tiden lämnade jag in listor till Fritzes eller Hedengrens välsorterade bokhandlar för att inte missa de böcker som fanns i några få exemplar. Så är det inte längre. Nu har jag Akademibokhandeln och Åhléns som närmaste utbud.

Det här blev resultatet för bokreans första dag i år.
  • Nio hus och en kyrka av Lars Sjöberg med foton av Inga-Lill Snitt. En vacker coffee-table bok.
  • Pressat glas av Gunnar Lersjö.
  • Vårda laga renovera (möbler, textilier, keramik, glas, silver, konst, speglar) av Lillemor Olsson med foton av Erik Karlsson.
Jag gissar att det blir några fler köp innan rean ebbar ut. Jag höll i en bok om William Morris, en av Arts- and Craftsrörelsens grundare, men lät den förbli kvar i bokhandeln. Nästa besök kanske...

Igår kväll hann jag även gå på en föreläsning om bouppteckningar att använda i släkt- och hembygdsforsknings sammanhang. Än har jag inte skrivit om bouppteckningar jag redan känner till. Som alltid väldigt intressant att sätta in personer i ett socialt sammanhang.
.
.

24 februari 2014

Vådan av att inte informera

Kort sagt handlar det här långa inlägget om vad som händer då en kommun inte informerar som lagen föreskriver. Om hur det kan det gå då information undanhålls medborgarna.
Då Nordmalings kommun antog detaljplanen för vindkraftparken med 40 verk den 28 september 2004, delgav man inte beslutet på det sätt som lagen, Plan- och bygglagen, PBL, föreskrev. Under detaljplaneprocessens gång hade kommunen sänt skriftlig information till ett stort antal människor och föreningar, även till den sameby som har berget som vinterbetesmark. Trots att många sänt in synpunkter under samrådet fick ingen av sakägarna skriftlig information om att planen antagits. I den skriftliga informationen till sakägarna ska även information om hur man överklagar beslutet.

Kommunen hade alltså en lista med alla man samrått med men ändå satte man endast in en ynka liten notis i lokalpressen. Kapitel 5 i plan- och bygglagen kom till för att medborgarna inte ska kunna ”köras över”, för att människor och sakägare i demokratisk anda ska kunna göra sin röst hörd. Nordmalings kommun kände kanske till ärendegången men ville förmodligen undvika överklaganden genom att väcka så lite uppmärksamhet som möjlighet kring beslutet att anta detaljplanen. Detta skulle visa sig få konsekvensen att projektet försenades många månader.

Nätverket och privatpersoner överklagade i oktober 2004, efter planens antagande, bland annat detta formella fel till länsstyrelsen. Att allt gått juridiskt och formellt rätt till är det första man kontrollerar i en samrådsprocess.

Allas våra överklaganden avslogs av länsstyrelsens jurist Håkan Törnström och länsarkitekt Bo Berge, vilka både undertecknade länsstyrelsens beslut att avslå allas överklaganden. Det 13-sidiga beslutet är daterat 2005-02-08.

De skriver:
"I frågan om att beslutet om detaljplanen inte har kungjorts enligt bestämmelserna i 5 kap PBL för Länsstyrelsen följande bedömning. Enligt 13 kap 3 § 2 st PBL räknas tiden för överklagande av beslut att anta detaljplanen från den dag då justeringen av kommunfullmäktiges protokoll anslagits på kommunens sanslagstavla. Ändamålet med det särskilda underrättelse- och kungörelseförfarandet i 5 kap 30 § PBL är att säkerställa att mottagarna ges möjlighet att överklaga planbeslutet. Ett stort antal boende m.fl. som har haft legitimt intresse av att hålla sig informerade har således haft kännedom om kommunens beslut att anta planen. (…) Med hänsyn till dessa omständigheter och den bedömning av sakägarkretsen som Länsstyrelsen gör nedan, finner Länsstyrelsen att sannolikheten är i det närmaste obefintlig för att det skulle finnas ytterligare taleberättigade sakägare som inte känt till beslutet (min kursivering). Ett upphävande med hänvisning till den formella bristen skulle medföra olägenheter för samtliga berörda i form av oklarhet om behandlingen av inlämnade klagoskrifter, ett förlängt förfarande m.m. med hänsyn till det anförda finner Länsstyrelsen inte skäl att upphäva det överklagade beslutet med hänvisning till bristen i kungörelseförfarandet.”

Nehej. Tror ni att länsstyrelsen, statens förlängda arm, skulle kunna vifta bort ett formellt fel på liknande sätt i ett planbeslut taget utan kungörelse i en storstad? Knappast.

Nå, det var många som överklagade länsstyrelsens beslut vidare till regeringen. I överklagandet ifrågasatte några av oss om de som bor utanför lokalpressens spridningsområde verkligen nåtts av kommunens beslut.
”Vilhelmina norra sameby har inte haft kännedom om att detaljplanen antagits och därmed inte överklagat beslutet, detta enligt samebyns ordförande och det juridiska ombudet. (…) Det torde knappast ingå i processen att överlåta till privatpersoner att informera varandra.”
Nu kommer krånglig juridisk vokabulär. Vilhelmina norra sameby blev genom beslut i kammarrätten den 5 april 2006 tillförsäkrad återställande av försutten tid då samebyn inte underrättats om kommunens beslut. Den 19 april 2006 beredde länsstyrelsen i Västerbotten samebyn tillfälle att yttra sig i ärendet. Det är normalt juridiskt svårt det är att få till stånd återställande av försutten tid men här i kommunen var fallet solklart – kommunen hade missat att informera samebyn med vinterbetesrätt inom det 8 kvadratkilometer stora detaljplaneområdet i det sista skedet av detaljplaneprocessen! Rätt ska vara rätt även om det finns andra åsikter i frågan bland byborna.

2006-06-14 kom länsstyrelsens beslut angående samernas överklagande, det avslogs.

Det var alltså på grund av Nordmalings kommuns försummelse eller inkompetens att inte kungöra taget beslut, som vindkrafts projektet försenades från 2005-02-08  till  2006-06-14.  Det vill säga 16 månader. Jag gissar att detta åsamkat vindkraftsbolaget extra kostnader! En annan miss som jag skrivit om tidigare var att vindkraftsbolaget inte samrått med alla sakägare angående miljökonsekvensbeskrivningen. I den missen försvann ett annat år och då var det på bolagets förskyllan.

Det tog sexton månader att juridiskt åtgärda det fel som Nordmalings kommun begått och länsstyrelsen i Västerbotten sanktionerat. Sexton månaders stillestånd på grund av en kommunal felhantering.

Det här är det inte många i bygden som känner till eftersom man inte är van med den här processgången eller att granska beslut eller fakta på ett källkritiskt sätt. Det finns de som tror att det är de som engagerade sig mot vindkraftsprojektet som fördröjt det hela. Glöm det!

Så kan det gå då haspen inte är på.
Så kan det gå om en kommun inte informerar...

Under de senaste tio åren har man kunnat läsa om rätt många JO-anmälningar mot Nordmalings kommun på grund av bristande ärendehantering, oftast långsam handläggning men även ändring i justerat protokoll eller det som tolkats som att beläggande med munkavle. Detta och detta är bara ett par av exemplen.

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

18 februari 2014

Innehållen information

Jag var fem år. Det var februari. Jag minns inte detaljerna så väl men känslan är desto starkare.

Vi, de tre lekkamraterna hade träffats, vi var 5, nästan 5 och lille J som bör ha varit 4 år.
Efter snölek hamnade vi alla i köket. Vi satt runt köksbordet med laminatskiva där den fascinerande skomakarlampan med hissanordning hängde ovanför men eftersom det var ljust så den var inte tänd. Lille J satt vid bordets ena kortända, vid den andra satt lekkamratens pappa. Jag satt i kökssoffan och mitt emot satt tant K. Kanske drack vi mjölk och åt hembakta bullar.

Det här var vid tiden då generationsboende var så vanligt i byn. Lekkamraten bodde här med sina föräldrar på bottenvåningen, farfar bodde uppepå. Men han var inte hemma just då utan på sjukstugan. När vi sitter där säger mamman eller dottern något om farfar, frågar något om honom, kanske en undran om de ska fara och hälsa på honom. Då säger lille J helt troskyldigt som små barn gör rakt på: Men han ä ju dö.

Det som hände i luften mellan alla vid bordet sitter kvar än i min hjärnbark. Alla stelnade utom lille J. Luften gick ur, det blev svårare att andas. Mamman tittade frågande på pappan: Är det sant? Pappan nickade eller svarade tyst ja. När? Igår. Vår lekkamrat kröp upp i mammans knä och började gråta stort. Mammans ögon blev gråtigt blanka och rödkantade men att visa känslorna rakt ut gjorde/gör man inte här. Det norrländska/svenska karaktären satt/sitter djupt i själen. Jag såg hur tant K. kämpade med anletsdragen, med behärskningen, kunde inte prata för rösten skulle ha spruckit.
 Bilden har inget med människor i texten att göra.
Den är hämtad härifrån.

Och jag – jag kände mig konstigt illa berörd trots att jag bara satt där utan ett ord. Nyheten att ”farfar” var borta var ny även för mej. Känslan av pinsamhet och medkänsla blandades. Pinsamt att de närmaste inte visste något då andra i byn redan kände till det fakta att en bybo dött. Jag kände mej skyldig trots att jag inte alls på något sätt var det. (Det sägs att flickor/kvinnor lätt tar på sig andras skuld.) Kände medlidande med mor och dotter som så abrupt fick höra det tråkiga meddelandet. Jag minns som sagt precis känslan men som 5-åring kunde jag inte formulera den, det kan jag ännu inte helt. Andningen blev ojämn, det var svårt att veta vart jag skulle titta så att ingen kände sig bortgjord. Att prata om något var omöjligt. Ändå var det inte mitt fel att informationen till de närmast sörjande kom från fel håll. Icke.

Pappan kände alltså till att hans far, ”farfar”, hade avlidit men inte berättat det. Än. Rätt tillfälle dök inte upp. Det är svårt att prata om ledsamheter, nästan tabu med döden. Redan då var det så. Vi blev inte sittande länge, jag och lille J. Pappan sa snart något till oss som Nu båner (barn) är det bäst att ni går hem! Så vi lommade iväg. Jag hade en märklig känsla i kroppen.

Själv är jag uppväxt i ett hem där döden och mycket annat svårt har pratats om i familjen genom min mors försorg. Detta är jag henne evigt tacksam för. I tonåren kunde diskussionens vågor ibland gå mycket höga. Att sluta in sig i sig själv och förtränga var inte vår melodi.

Den här händelsen som 5-åring har kanske format mig så jag är noga med information, att bakvägen få veta något som undanhållits, gör alla situationer sämre. Det gäller inte endast familje-angelägenheter. Absolut inte. Det kan lika väl handla om föreningsliv. Eller politiska beslut.
http://drf.teflonminne.se/2007/11/18/dyrbara-tarar/
Bild hämtad härifrån
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Fantasi, framåtanda, gemenskap, samarbete

Gissa om jag blev glad av att läsa detta här nedanför?! Ska man bo i Norrland kanske det är just i Vuollerim. Jag tar artikeln rakt av från DN Kultur 16 februari 2014.
Foto: Clas Svahn. Ur DN Kultur den 16 februari 2014.
Lappländska Vuollerim nominerad till turistpris

Den 24 april beger sig höjdare inom världens turistindustri till ön Hainan i Kina för årets stora världsturism­kongress som anordnas av organisationen WTTC. Samtidigt ska priser delas ut till dem i världen som har utmärkt sig under året. Bland de nominerade återfinns byalaget ”Lapland Vuollerim welcomes you”.

Det nomineras till priset som årets nytänkare. I Vuollerim får turister äta ”hushopparmiddag” – en middag med lokala delikatesser i olika hus, beroende på om det är förrätt, huvudrätt eller efterrätt – något som juryn uppskattar. Men juryn menar att denna uppfinningsrikedom hos byalaget i Vuollerim bara är en konsekvens av hur det har arbetat sedan starten 2008. De 50 hem som ingår i byalaget skapar hela tiden nya produkter och aktiviteter för att locka besökare till en ”sådan avlägsen plats i svenska Lappland”.

Alla i byalaget är delägare och varje intjänad krona går tillbaka till bygden. Andra aktiviteter de ordnar är midnattsolsdopp i älven, rida i snö, skulptering i is, tolkning efter häst på skidor och insamling av renar. Dessutom arrangerar de Blåljusfestivalen. Byalagets mål är att göra gott för alla och inte bara för Vuollerim. Följaktligen har de nu framtidsplaner på en konferensverksamhet för filantroper och sociala entreprenörer.
De andra nominerade är turist­arrangörer i Indien och Chile.
Helena Sjödin Öberg

***
Första och enda gången hittills som jag besökt Vuollerim var 1992. Då hade det nya arkeologiska museet, ritat av Per Persson och Mats Winsa, fått Träpriset. Detta ville jag absolut se. Museet är uppbyggt kring 6000 år gamla fynd från två stenåldersboplatser som grävts ut vid Älvnäset. De upptäcktes och grävdes ut av arkeologer vid Umeå universitet. Just nu pågår omvandling av museet till ett Arctic Circle Center.
Herreje, vad impad jag blev. Av byggnaden med dess symbolik - ja, och av organisationen att med minibuss ta med besökarna till den ena utgrävningsplatsen två kilometer längre bort med stolphål i sanden. Där fick vi insyn i hur livet under stenåldern av en engagerad guidande arkeolog. Här förstod jag också för första gången i mitt liv konflikten mellan svenskar och samer då en av besökarna frågade vilken av folkgrupperna som var först på plats, till vilket folkslag hörde de som bodde på platsen för 6000 år sedan. Arkeologen var en vis man och gav ett mycket bra svar.

Till den andra boplatsen, med hyddor täckta av älghudar, gick jag ensam över en vacker tallhed och plockades upp lite senare av minibussen.

Efter Vuollerim åkte jag till Jokkmokk (där jag varit förr) för övernattning. Dagen därpå besökte jag Ájtte fjäll-och samemuseum som även det fått en ny byggnad då relativt nyligen som jag hört beskrivas och förklaras på en arkitektträff i Sthlm med de inblandade arkitekterna och detta fick mig intresserad. Till Ájtte borde jag återvända, faktarikt och med vackra föremål och en fin museibyggnad även det.

Sen var det bara att ta tåg och buss tillbaka. Jag hoppade av i Nyåker och återvände till föräldrahemmet för att väva klart väven med trasmattor på vävstolen som  tillverkades för min morfarsmormorsmor.

När jag läser detta att Vuollerims byalag är nominerat till stora turistpriset tänker jag att där verkar det finnas framtidstro. Fantasi. Framåtanda. Samarbete. Gemenskap. Framtiden är vad vi gör den till. Så tänker jag. Och gläds över att Vuollerimborna kan locka människor till sin bygd med ganska enkla arrangemang. Upplevelser utan stora åthävor men förmodligen med snällt omtänksamma värdar. Hushopparmiddagar, midnattsolsdopp, snöritt... Go for it!
.
.

17 februari 2014

Riks 13

Trafikverket sände ut kallelse till samrådsmöte inför en ombyggnad med förstärkning av Riksväg 13 genom bygden. Det kommer att påverka flera av oss med mark mot riksvägen. Jag fick ett brev daterat den 13 januari detta år men kunde inte vara med på mötet. Synpunkter kan man lämna ändå om man vill.

Trafikverket region Nord skriver att man satt som övergripande mål att föreslå åtgärder att: ”Skapa en framkomlig väg, där huvudsyftet är att utöka väg 573/väg 573.01 funktion, som primär omledningsväg vid tillfälliga stopp på väg E4 och där speciell hänsyn ska tas till områdets höga natur och kulturvärden, för att minsta möjliga skada ska uppstå vid kommande åtgärder”.
Jag har av min hjälpsamme kusin fått tag i foton från tiden då riksvägen byggdes här genom byn. Här ovan ses grustäkten ôppe Degermyra. Den stora täkthålet finns kvar om än igenslyat. I samband med att grustäkten exploaterades försvann ett torp som stod där. Pappa försökte visa mig var det stått men int en enda hörnsten såg vi. Själv påstod han sig ha sett att minst en hörnsten funnits kvar tidigare. Den siste som bebodde torpet med sin familj hette Anders Öberg och torpkontraktet finns kvar. Det var min morfarsfar som hyrde ut det.

I den här täkten, som går över ganska många skiften, har samlats skräp och skrot allt sedan 40-talet. Bilvraken är dock bortfraktade men i övrigt visar det rätt väl hur lite naturen ibland värderas i en liten norrländsk by. Som liten fångade jag grodyngel här utan att inse varför vatten samlades där. Det var roligt att se grodrom övergå till simmande yngel och sedan hoppande minigrodor.
Det här vara ett fordon som användes vid vägbygget.

Det jag kan utläsa ur Trafikverkets förstudie är att bysamfälligheten i hembyn lämnade in synpunkter 2013-01-17. Det är ett drygt år sedan!!!  På årsstämman den 6 maj sades inte ett knyst om kommande vägarbeten eller inlämnad skrivelse, inget redovisades. Är detta inte konstigt? Att inte informera alla på stämman om vad som är på gång och vilka synpunkter styrelsen lämnat ifrån sig samt protokollföra detta??? Riktigt märkvärdigt underligt enligt mitt sätt att se. Stämman är ju till för att informera och dryfta hemmansägarnas gemensamma ärenden.

Att däremot ta en halvtimme av tiden för att påpeka hur otroligt vidrigt mitt engagemang mot vindkraftsprojektet har varit - detta ansågs vara viktigare än att informera om det som gemensamt berör byn. Och det var inte endast jag som engagerade mig mot denna exploatering av vår natur om nu någon trodde det. O nej! Naturligtvis stod La Famiglia i fronten för detta, nu med den unga fjärde generationen på plats (f. -93) för att lära sig hur man gör för att racka ner på en enskild individ för att kunna behålla makten och hålla alla skrämda så de aldrig ska säga ett knyst, bara lyda. Jojo. Det är riktigt skrämmande hur lätt det är att styra människor utan egen självtillit. Jag tänker på 30-talets Europa av någon anledning  :-(

Nå, detta skrev samfällighetsföreningen till följd av TRVs planer redan den 17 januari 2013:
1. Viktigt att förstärkning och pålningsarbeten nedströms bron över Aspan blir korrekt genomförd eftersom det uppstått strömvirvlar vilka eroderat åkerkanten och medfört omfattande sättningar/sprickor ca 100 meter nedströms bron över Aspan.
2. Av- och påfarter korrigeras till vägen, samt att viss breddning av vägen i anslutning till postlådor och busskurer är önskvärd.
3. Ett antal vattenledningar finns nedgrävda under väg 573 som måste beaktas.
Två personer från varje by föreslogs som kontaktperson gentemot Trafikverket.
Det vore väl bra för oss alla i byn att få veta vilka dessa kontaktpersoner är, eller... Det är så många fler än jag i byn som inte informerats av samfällighetens styrelse.

Jag förstår det här med milstenens lagning lite annorlunda i skenet av att det faktum att vägen ska åtgärdas. Vägens kulturminnesobjekt finns uppräknade och markerade, bland annat fyra milstenar, objekt som ingår i vägens kulturvärden.

Det här med att få information i efterhand ska jag behandla mer snart. Jag var fem år då jag första gången var med om en situation då detta inträffade. Min lekkamrat fick veta en viktig sak från "fel" källa. Och jag minns det fortfarande som igår eftersom det gav en sådan osäker känsla, just i det fallet riktigt pinsam även för mej som endast hörde på.

Att informera är svårt men själv försöker jag verkligen informera i de sammanhang som jag har makt över. Det måste man om ett samarbete ska fungera både i en liten by och i större sammanhang. Hur skulle en projektgrupp komma vidare om inte jag som arkitekt förklarade mina avsikter till de andra konsulterna? Till uppdragsgivaren, konstruktören, vvs-konsulten, elkonsulten, landskapsarkitekten, belysningskonsulten? Att informera hör till ett demokratiskt synsätt. Men i en liten by kan det innebära makt att behålla informationen för sig själv. Det är ett synsätt som jag betraktar som något som inte tillhör ett modernt och öppet samhälle. Vad tycker du?
Bysamfällighetens styrelse: Tomas Erixon, Erik Johansson, Lena Lundgren. Suppleanter Anders Jonsson, Carina Thavelin.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

16 februari 2014

Västerbottningar - en film om rödjarbragd och skaparkraft (1943)

"Ja, ja, det är inte så roligt alla gånger! Häroppe i ensamheten!" 
Här en film från 1943 från Filmarkivet om västerbottningar. Den kom till under andra världskriget.
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=106&returnurl=http%3A%2F%2Fwww.filmarkivet.se%2Fsv%2FSok%2F%3Fquicksearch%3Dsorted%26filterprovince%3DV%C3%A4sterbotten%26j%3Dj%2Cj%26filtercity%3DUme%C3%A5

En nutida beskrivningen av filmen:
Myten om Norrland och det norrländska kynnet har odlats åtminstone sedan 1800-talet. Landsändan låg alltid långt ifrån sydlänningarnas göranden och havanden, det var en obygd, koloniserad av svenskar som undan för undan trängde bort ursprungsbefolkningen.

Samernas liv och öden omnämns inte heller med ett ord i filmen om Västerbotten, det är den sydsvenska historien vi får höra. Kolonisatörernas historia. De kraftfulla och tystlåtna skogsböndernas svedjebruk och stenstaplande, svenskt entreprenörskap vid årfabriken i Obbola och vid strömmingstunnorna i Lövånger.

Viktigast av allt under denna folkhemmets och krigsårens tid, var förstås också folkförsörjningen och folkstammens tillväxt. Länet delar ut gratis barnsängar till obemedlade mammor, för att trygga Västerbottens framtid. Ungdomen skall inte heller vansläktas, heter det i filmen, vad det nu kan syfta på i dåtidens rasbiologiska idédebatt.


Klicka HÄR för att se den svartvita 12 minuter långa dokumentär/reklamfilmen. Hur har mentaliteten förändrats?
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

15 februari 2014

Fri skola

Så bra. En friskola registrerades i Lögdeå den 21 januari 2014 och ansökan har lämnats in till Skolinspektionen. Det kallar jag initiativrikt och handlingskraftigt. I kommunen finns Hörnsjö friskola sedan 1999. Nu planeras att Gräsmyrs skola eventuellt gå upp i den verksamheten.
https://lh3.googleusercontent.com/-YGf7xqNDxrQ/UvyaY8qbKJI/AAAAAAAAI5Q/CicCNCCoBks/s700/L%25C3%25B6gde%25C3%25A5%2520centrum%25201958-web.jpg
Lögdeå centrum år 1958 då framtidstron var ljus.
Ny skola, ny lanthandel. De gamla skolbyggnaderna syns till höger i bild, fina trähus som nu är rivna. Missionshuset ligger mitt emellan den nya och gamla skolan. Där inne sjöng vi Vals på Ängön av Evert Taube på skolavslutningen.
Klicka för större bild.

Förmodar att den nyligen nedlagda skolan, som hade cirka 60 elever, blir den lokal man tänker sig att bedriva verksamheten i. Då går skolpenningen till friskolan istället för den kommunala och det intressanta är hur kommunen sätter hyran då man mister skolpenning för ett flertal elever. Kommer man uppmuntra eller arbeta emot?

När namninsamlingen mot skolnedläggningen skedde under byastämman i maj förra året skrev jag på uppropet och kunde jag inte låta bli att säga till den pensionerade lågstadielärarinnan som samlade in namnunderskrifter, att varför inte använda de bygdemedel som vindkraftsbolaget lovar till fyra föreningar runt berget. Det är inga stora summor och det gick inte att få till en förening utan fyra små föreningar bildades pga. samarbetsovilja byarna emellan. När nu en så viktig institution som låg- och mellanstadium ska ordnas menar åtminstone jag att samarbete skulle löna sig.

Jag minns så väl att, då bygdemedel började diskuteras för flera år sedan, nämndes att man gemensamt för byarna skulle satsa på att bygga dagis, bygga äldreboende - ja, det var många mångmiljonprojekt vissa trodde skulle kunna förverkligas. Enligt mitt sätt att se visar det på norrländsk landsbygdsattityd och tro. Det är lätt att bli lurad av ett företag och dess förespråkare. Nå, det blir långt ifrån några miljoner kronor i utdelning. Men att gemensamt lägga de medel som ändå delas ut, på en friskola, ger nytta och liv till hela bygden. Både skola och affär är borta sedan kort och glesbygdskänslan nafsar ytterligare i hasorna. Ska landsbygden utarmas än mer och städerna öka invånarantalet? Den risken är betydande.

Det bara att önska friskoleföreningen lycka till!!!

Det har hänt mycket i bygden sedan millennieskiftet då jag blev hemmansägare. Mycket i negativ riktning enligt mig - MEN positivt är detta samt att ett nytt café startade i grannbyn förra månaden.
.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

14 februari 2014

Statistik

De stora ögonblicken av lycka: barnets jubel i gungan,
ynglingens fröjd över äran av målet i gärdsgårdsserien,
den unge älskarens vandring hem under lyriska stjärnor,
den hängivne läsarens gripenhet inför sagorna, yrkesmannens
glädje åt verket som lyckades väl, moderns joller med
          barnet i morgonsolen,
åldringens pyssel med rosenrabatten som tacksamt blommar
- dessa de viktiga tingen som färgar vårt liv och ger
          tillvaron mening
ger Statistiska Centralbyrån fan.

1 november 1972
Alf Henriksson
Minsann. Vers från många år, 1976.
.
.

13 februari 2014

Mässbesök

Nu idag, torsdag, börjar Antikmässan i Älvsjö. Den kommer jag inte att besöka i år trots att retroprylar och allmogeföremål intresserar mej mycket. Sedan några år finns där även byggnadsvårdsutställare, dvs ivrare för att pietetsfullt sköta gamla byggnader, vilket är bra för att öka intresset inte bara för antika inventarier utan även gamla byggnader och deras skötsel. I år finns endast sju utställare med detta tema.

Men jag var på Stockholm Furniture & Light Fair i förra veckan. Det har jag inte hunnit blogga men nu kommer några ögonblicksbilder. Det är befriande att se modern design då man som jag ofta arbetar med äldre miljöer.
 Koppar och mässing är på ingång.
Kasthalls nyhet är "trasmattor" i fem färgställningar. Ingrid Andersson heter denna skönhet av Gunilla Lagerhem Ullberg.
Vem gillar inte Greta, den moderna kökssoffan, formgiven av Emma Olbers.
Hallen Greenhouse, med unga formgivare från olika utbildningar var kanske mest "levande". Där fanns detta café. Nyréns skapade detta "trätält", en experimentell träkonstruktion. Tillfällen att stoppa upp är livsnödvändigt för att orka gå runt i fyra mässhallar. Plockmat, muffins, vin och cappuccino bjöd många utställare på. Gudbrandsdalens Uldvarefabrik as hade eftermiddagens godaste tilltugg :-)
Tuffa soffor från Materia för offmiljö. Mycket skön sittkomfort.
Muuto förmedlar skandinavisk design.
Nu är jag ajour med moderna möbler och belysning, en skön exponering av det senaste inom inredning av offentliga miljöer. Det blev inte många bilder tagna, men desto fler kataloger följde med tillbaka till kontoret, så detta är absolut inget tvärsnitt av det bästa.
.
.
.

12 februari 2014

Samer kontra "svenskar"

Det här börjar bli obehagligt.
Riktigt obehagligt

Läste denna ledare den 6 februari i en lokaltidning långt längre söderut. Jag har inte riktigt hängt med märker jag.
Hur som helst blev jag skrämd över att jag inte hört något förrän nu och att det i västerbottens lokalpress inte framkommit något om detta i samband med invigningen av kulturhuvudstadsåret i Umeå. Trakasserier av samer som deltog i kulturhuvudstads-invigningen. Är det sant? Och att Sverigedemokraterna nu tar chansen att vinna väljare bland de som vill förtrycka den samiska minoritetsgruppen. Å-son drog till Jokkmokks marknad för att värva sympatier och därefter till ett möte i Umeå då Norrland, utom Härjedalen, i stort sett är en vit fläck på SD:s karta, här finns ju inga moskéer.
Sedan dess har jag läst runt och försökt uppdatera mig i vad som pågår. Ser att det finns bloggare (t ex här) som misstycker att SD fiskar i grumligt vatten. Det känns bra.

Po Tidholm hade en bra krönika om invigningen av Umeå/Ubmeje kulturhuvudstadsår i Aftonbladet där han på slutet tar upp behandlingen av den samiska kulturen.

Här läser jag en ledare i Västerbottens Folkblad och så här skrivs det under Åsiktssidan om hur samerna trängts och trängs undan av svenska staten i samma tidning.

****

Det sägs att den vanligaste SD-väljaren är en ung, arg och lågutbildad man. Kanske är det inte så här i kommunen utan en äldre skogsägande man, en hemmansägare? Jag har sett hur ovilja mot renägande samer frodas här i kommunen men det är något man inte talar högt om. Jodå, jag är medveten om att alla samer inte är renägare utan bara en liten del. Men dessa får klä skott för de etniska motsättningarna.

Nu en utvikning med ett minne från en resa och hur vägskyltar kan visa på statens inställning till minoritetsgrupp.
https://lh3.googleusercontent.com/-2tq837kaYE8/UvpKiB6s6AI/AAAAAAAAI48/dQpzZvxKBcs/s1024/karta%2520norra%2520finland.jpg
Klicka för att förstora kartan över norra Finland med ortsnamn.

Jag minns så väl när jag i mellandagarna julen 1988 reste till norska Vadsö på Varangerhalvøya vid Norra Ishavet. Kanske den allra häftigaste resan jag någonsin gjort.

Jag tog tåget till Kemi i Finland för att därefter ta buss via Rovaniemi till Ivalo där den stannade för natten. Tack vare den hjälpsamme och medmänsklige busschauffören lyckades jag få logi i ett öde och mycket kallt Ivalo. Vi förstod varandra utan att tala samma språk. Mina uppgifter som jag fått från finska turistbyrån i Sthlm om hotell, visade sig nämligen vara felaktiga. Morgonen därpå körde bussturen vidare norrut till Utsjoki uppe vid norska gränsen. Ytterst få passagerare färdades med bussen, det var endast jag som åkte hela sträckan. Där var skog, där var vit snö, snö, snö och upplega på granarna. Där var väldigt grannt och rätt mörkt även dagtid så där norr om polcirkeln. Där fanns postlådor vid vägen utan att ett enda hus syntes. Bussen levererade post, systemet var genomtänkt och enkelt för chauffören. Jag njöt av snön och naturen. Där fanns vägskyltar med ortsnamn. Jag kände inte igen något på finska, förutom Inari. Jag minns det dock som att där var dubbelskyltat alternativt enbart ortsnamn på samiska! På Trettondagens gick hemresan med bil via nordnorska Karasjok (övernattning) och Kautokeino och in i Sverige i Karesuando och minnet av landskapet och människorna är mycket fascinerande. Dessutom uppmärksammade jag att i Norge var skyltningen helt säkert både på norska och samiska. Så passerades gränsen till mitt hemland Sverige. Där fanns endast ortnamnskyltar på svenska. Jodå! Jag uppmärksammade det och lade det på minnet.

Jag har besökt Norrbotten ett antal gånger sedan. Först många år senare såg jag Kiruna på svenska och Giron på samiska intill varandra och gladdes. Men i Sverige var/är vi långt efter våra grannländer att offentligt erkänna det samiska språket på vägskyltar.

Min egen inställning till lappar/samer och känslan för människors lika värde har jag med mig från mina föräldrar. Kanske kan det tyckas naivt men även utan djupare studier i etnicitet måste man få ha en åsikt.

****

Val till kommunfullmäktige i Nordmaling - Röster - Lögdeå

13,54%
27,48%
4,83%
6,03%
40,08%
5,23%
1,88%
0,94%
MCFPKDSVMPÖVR


Så här röstade man i min hembygd 2010, i valkretsen för Lögdeå. En fd. jordbruksbygd vid norrländska kusten där skogsnäringen och sågverken fortfarande är viktig. En bygd i periferin av omlandet för både Umeå och Ö-vik där hemmansägarna generellt sett röstat på C och M medan industriarbetarna på S och V.

Valdeltagande i hela riket var enligt SCB 84,63 %. Valdeltagandet i kommunen som helhet var 81,76 %. I Lögdeå valkrets var det 81,01 %.  I sammanställningen (klicka här) kan man se att 6 personer röstade på Sverigedemokraterna vilket innebär 0,67 % i valkretsen. Totalt röstade 65 personer på SD i hela kommunen vilket gör 0,65 %.

Totalt i landet fick SD 5,70 %  av rösterna och kom 2010 in i riksdagen. Återstår att se vad årets val ger för resultat både för riket som helhet men främst här i kommunen. Många menar att nordligaste Norrland är immunt mot Sverigedemokraternas nazisympatier eftersom vänsteropinionen är stark. Det är en förutsägelse som kan slå fel med hjälp av SD:s kampanj mot samernas hävdvunna rättigheter - ett parti som marknadsför sig genom att bryta elitens tabun ska inte underskattas.

Det är tyst i bygden. Tyst.
Det börjar bli obehagligt.
Riktigt obehagligt.


.
.

11 februari 2014

Semlor

Jag som trodde att jag missat fettisdagen detta år. Jag hittar inte dagen utmärkt i den vanliga almanackan eller i dagblocket - så jag letade på nätet.
Fettisdagen infaller så sent som den 4 mars i år.
Det gör mej lugn, jag har inte missat något än. För jag hör till dem som väntar till den dagen med att äta semlor.
Älskade semlor! 
Norrmejerier har recept på semlor. Därifrån är fotot hämtat.
.

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

9 februari 2014

Att ta hand om en byggnad

Den här stripen har några år på nacken men håller fortfarande, den är ju bara så bra och talande.

Sven-Bertil Bärnarps har här i Medelålders Plus sammanfattat väldigt bra det som inte är byggnadsvård utan klåfingrig renovering.
https://lh3.googleusercontent.com/-mh2zSF60tM4/UukpQaQo05I/AAAAAAAAIzc/nn5JN9iB__M/s600/Medeladersplus%2520Byggnadsv%25C3%25A5rd%2520eller....jpg
Klicka för att läsa.
.
.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

6 februari 2014

Värt att besökas

Detta är bilder från Västerbottens allra senaste byggnadsminne.







En varm och omhändertagande 40-talsmiljö som bara konstnärligt engagerade personer kan åstadkomma. Hemmatrivsamt trots att skaparna själva är borta sedan länge. Här finns mycket att inspireras av och ta med sig i tanken, fantasin...  mycket mer än vad bilderna visar.
 

Hallens golv har inspirerats av romerska mosaikgolv. Jämför med t ex golven i Ostia Antica, Pompeji och Herculanum. Fast i Ricklundgården består mosaikbitarna av trä, av björk.
 
Ett medelhavsinspirerat byggande i funktionalistisk anda. Mitt i den västerbottniska fjällvärlden.
 
Ricklundgården byggdes i slutet av 1940-talet av konstnärsparet Folke och Emma Ricklund. På gården är den konstnärliga aktiviteten fortfarande ett centralt tema , bland annat genom att den är öppen för konstnärer som vill komma på besök och använda gårdens ateljéer. Ricklundgården är även öppen för andra besökare med visningar året om
 
I Marsfjällets skugga.

En byggnadsminnesförklaring innebär att kulturhistoriskt värdefulla byggnader blir skyddade enligt Kulturminneslagen. Detta skydd innebär bland annat att byggnader som hör till gården inte får rivas, flyttas eller förändras samt att dess kulturhistoriska värde ska bevaras för framtiden genom att byggnaderna och trädgårdsmiljön på platsen vårdas.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

4 februari 2014

Ett steg i rätt riktning

Nu.
Äntligen.
Har - jag - gått - med - i - en - släktforskarförening.
Fastän jag redan hållit på i många år.
Fastän jag inte är pensionär ;-)
Det känns riktigt bra.

Då jag började släktforska beställde man på biblioteket mikrofishbilder från SVAR (Svensk Arkivinformation är en enhet under Riksarkivet) av de kyrkboksidor man ville se. Alternativet var att ta semestern till hjälp och besöka SVAR i Ramsele i deras då nya byggnad. Detta eftersom mitt närmaste folkbibliotek inte hade mikrofishfilmer över de kyrkböcker där mina släkter finns registrerade. Någon gång satt jag dära Vall´n och forskade vilket var enklare och snabbare. Där gjorde jag min första felaktiga slutledning angående båtsmän vilket lärde mig mycket :-)   Sveriges Släktforskarförbunds hemsida Rötter, som startade redan 1996, besöktes flitigt.



På 2000-talet digitaliserades kyrkböckerna och jag har både besökt vårt folkbibliotek som har goda uppdaterade dataprogram och CD-skivor. Men att sitta hemma och forska via abonnemang har blivit allt vanligare. Och då är vi där igen - ensamarbete. Datorerna är bra men allt blir individualiserat vilket jag tycker är negativt. Okej, jag har gått kurser hos släktforskarföreningen i handskriftstydning sin varit utmärkta och förstås i grupp. Men de har gått på dagtid eftersom de verkar vara avsedda för pensionärer, vilket kan bli krångligt för mej.

Och nu - medlem i en släktforskarförening långt från min släkts anor men med möjlighet till kvällsarbete framför dator med senaste tillgänglig forskardata och program. Tillgång till kontakt och därmed diskussion med andra släktforskare vilket mycket väl kan löna sig. Medlemstidning, föreläsningar, resor mm. Resor till arkiv är inte att förakta. Landsarkiv besöker jag i arbetet ibland. Där finns väldigt mycket intressant, inte endast kyrkbokföring. På Riksarkivets filial i Arninge norr om Stockholm fann jag min farfarsfarmor i dödboken. Det glömmer jag aldrig.

Mycket återstår att undersöka. Hur mycket som helst. Komma längre bak i kyrkböckerna men också att spana i generalmönsterrullor och domböcker.

Det - känns - bra.
Att- ha -gått - med - i - en - släktforskarförening.
Hoppas verkligen att "peak individualism" håller på att plana ut. Det sägs att intresset som ligger utanför en själv ökar i samhället och samarbete och utåtengagemang håller på att bli större.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

3 februari 2014

Att växa upp

Läste härförleden i DN:s Stockholmsdel följande reflexion under vinjetten "Sthlm i mitt hjärta" av reportern Ann Persson.
.

Medborgarplatsen 10.30

Vi tittar på de objekt
som mäklaren har
hängt upp i sitt
skyltfönster. Inget under en
miljon kronor.
Till och med 30 kvadratmeter
långt från innerstan
kostar så mycket.
– Kan du och pappa låna
mig 100 000 kronor, frågar
dottern som bland sina
orosmoln tydligen har lagt
till att hon måste fixa fram 15
procent till kontantinsatsen
om hon någonsin ska kunna
köpa en bostadsrätt.
78 procent av alla mäklare
säger att det oftast är curlande
föräldrar som står för
kontantinsatsen åt vuxna
barn. Inser plötsligt att hela
min värld nog bara var en
historisk parentes.

På min tid fanns det
inte på kartan att tigga hos
föräldrar om pengar för
att bo. Inte heller fanns det
på kartan att jag skulle låta
dem stoppa sina pekfingrar i
min nymyndiga syltburk.
Finansinspektionen
tycker att det är bra att barn
lånar av sina föräldrar. Wow.
Då, på min tid alltså, skulle
ingen heller ha sagt att det
var en bra ordning att barn
blir allt mer beroende av
sina föräldrar.
Till dottern säger jag:
– Det kan vi kanske ordna,
hoppas jag.
Och till politikerna:
– Se nu till att de där
utlovade hyresrätterna blir
verklighet. Så att våra barn
får bli vuxna.


Ibland är det skönt att slippa formulera sina tankar själv, att någon gör det åt en :-) Så var det med detta om dagens förhållande barn - föräldrar.

När jag läser minns jag när jag en sommardag i övre tonåren satt hemma vid skrivbordet med telefonluren av svart bakelit i hand och slog stockholmsnumret med ringskivan. Numret till det bostadsbolag som tillhandahöll studentbostäder och som bifogades i det brev som meddelade att jag antagits till arkitektutbildningen på KTH. När någon svarade i andra änden sa att jag skulle komma att behöva någonstans att bo. Det var första gången i mitt liv jag kom i kontakt med en telefonväxel och blev efter svaret "Det blir nog svårt" kopplad vidare vilket jag inte förstod. Det blev helt tyst i luren. Så oartig man kan vara tänkte jag och lade på med tron att jag blivit bortkopplad. Snart insåg jag väl min oerfarenhet och ringde upp igen. Det var ett nervöst och oroligt tonårshjärta som pickade i mej.

Boendet löste sig om än inte på enklaste sätt. Men lärorikt har det varit att ta sig fram genom livet på egen hand. Hade jag haft curlande föräldrar hade jag varit annorlunda som person, det är jag övertygad om. I mitt fall tror jag att jag varit mycket mer räddhågsen individ.

Och jag minns när en av mina kurskamrater köpte en lägenhet, en liten etta, i Rödabergsområdet för så mycket som 33 000 kronor!!! Tänk att jag minns summan än :-)  Så underbart det var för henne, och för oss som hälsade på, att bo i ett färgstarkt storgårdskvarter från 1920-talet. Att se henne kalksåpa ekgolvet och boa in sig på ett fint sätt utan storvulighet. Och min glädje då jag så småningom flyttade in i en stor omodern fyrarummare på Söder (nu SoFo, South of Folkungagatan) med fungerande kakelugnar, högt i tak, stuckaturer, trägolv och nyvalda tapeter tillsammans med tre andra kompisar. Kollektivboende gjorde att vi kunde bo stort och härligt.
En grön Dialog från LM Ericson blev min egen allra första telefon. Dialog tillverkades 1962 till 1978. På den tiden Televerket hade monopol på telefoner och man gick in i en av Televerkets många butiker och beställde abonnemang samt telefon som kopplades in jacket på väggen inom några dagar. Jag har kvar första fakturan än. Jadå...  Och i min bekantskapskrets finns en av arkitekterna som var med och formgav denna telefon. Det har varit intressant att höra hans beskrivning av formgivningsprocessen långt innan digital teknik fanns.
.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...