27 november 2014

Neon

Den här neonskylten känner nog alla bilister som passerat Ångermanälven till, åtminstone om passagens skedde innan nya Vedabron/"Höga Kusten"-bron invigdes. Den pigge konditorn finns i Lunde i Kramfors kommun.
Wästerlunds Konditori har ett strategiskt läge vid Sandöbrons södra landfäste. Funkishuset i sig har dock förvanskats en hel del bland annat genom lockpanelning  :-(
Skylten är verkligen ett landmärke vid Riks13 i Lunde. Ni ser Sandöbron, som invigdes 1943, till höger i bild. En riktigt härlig betongkonstruktion som jag passerat åtskilliga gånger.

Det som inte syns från vägen är minnesmärket över Ådalshändelserna 1931 skapat av Lenny Clarhäll och invigdes 1981, även det en sevärdhet. Dock utan neon.
Söder om Sundsvall, i Stockvik ligger medborgarhuset Kusten.  Det uppfördes 1954-56 som ett Folkets hus, Medborgarhus, med samlingslokaler, biograf, konditori, bibliotek mm för att möta upp föreningsaktiviteterna som pågick vid den kemiska fabriken Stockviksverken. Arkitekter var Åke Lundberg och Bengt Lekhammar.
 
Medborgarhuset Kusten blev byggnadsminne 2003 och ligger/låg vid gamla Riks 13/E4 men den 16 november i år invigdes den nya bron över Sundsvallsfjärden och och den 18 december i år invigs hela den nya sträckningen av E4. Då hamnar detta byggnadskomplex i bakvattnet på samma sätt som den glade konditorn vid Sandöbron.
.
.

25 november 2014

Att ha civilkurage

 Lena Sundström, journalist och författare som fått Torgny Segerstedts frihetspenna, avslutar sitt tal vid prisutdelningen med den här tänkvärda berättelsen.

Jag tänkte avsluta med en historia från en lektion när min dotter hade livskunskap. 28 stycken fjärdeklassare och fröken som förklarade för oss föräldrar hur det hela gick till. Om eleverna höll med om det som läraren sa, skulle de ställa sig upp. Och om de inte höll med, då skulle de sitta ner. Fröken drog igång och räknade upp en rad påståenden. Vissa var lättare, och några var svårare. Ett påstående som läraren kom med var: ”Det är bra om alla är överens”. Den här gången var alla säkra. Barnen flög upp från stolarna. Ett efter ett.
     Bara en pojke satt kvar. Vickade generat från den ena sidan till den andra.
     ”Är det inte bra om alla är överens” sa fröken.
     Pojken som heter Max satt tyst.
     ”Är det inte bra om alla är överens, Max” upprepade fröken.
     ”Det beror på vad alla är överens om” sa pojken.
.
.

HÄR kan man läsa det aktuella talet som avslutas med ovanstående berättelse.


.
.
.


.
.

23 november 2014

Till Magdagreta Rilling!

I mitt barndomshem fick vi barn lära oss något om bordsskick och lite annan hyfs och fason. Förutom att hantera kniv och gaffel lärde jag mig t ex att det inte hör till god ton att lyfta på tallrikar och kaffefat för att se efter vilka fabrikat de var stämplade/tryckta med undertill. Meningen med det uttalades inte, men det var för att man inte ska jämföra, inte placera in människor – släktingar, bekanta och vänner – i en socioekonomisk grupp eller rangordning i samhället efter vad man har ekonomisk förmåga och förstånd att köpa till sitt hem. Åtminstone inte uppenbart och i deras åsyn.

Kära du, nu till frågan! Hur ska jag bete mig när min jämnårige vän vid besök hos mig går runt och lyfter på föremål och högt frågar var det är tillverkat, vem som är formgivare osv? Det handlar alltid om pengar – slutfrågan blir vad man kan få för föremålet, matservisen, glasen, möbeln osv på andrahandsmarknaden eller i antikhandeln.

För min del spelar det ingen roll vad sakerna är värda. De flesta prylarna/föremålen är arvegods och om de inte har ekonomiskt värde har de alla ett affektionsvärde för mig. Fast frågorna kan även gälla nya saker som jag själv köpt in till mitt hem. Ofta med undermeningen, då hen insett att möbeln eller föremålet är dyr, en förtäckt undran om jag köpt plagiat alternativt kommit över det billigt.

Jag umgås med olika socioekonomiska grupper på grund av min ”klassresa”. Det är ingen annan jag träffat på som så ofta ställer den här typen av frågor - om värdet av saker i mitt hem.

Hur ska jag tackla vederbörande då det blir aktuellt igen? Att negligera frågorna, låtsas som jag inte hör, känns fel. Att diskuterande svara befrämjar ett beteende som jag ogillar och tycker är ofint.
Hur snoppar jag av på ett fint, tydligt men vänligt sätt?
Bild lånad här.
.
.

22 november 2014

Bruttonationallycka

Jag var på den första tågluffarresan med två kompisar. Vi hade åkt nattåg genom Jugoslavien och kommit till Grekland där jag trivdes med det lantliga livet och de historiska platserna. Efter att ha lämnat Thessaloniki reste vi vidare söderut. Vi stannade till en dag och besteg sluttningen till gudarnas boning, berget Olympen. Utsikten från dess sluttning var en minnesvärd vy.

Från Litochoro skulle vi åka hela långa sträckan till Athen. Vi satt på ett välfyllt och varmt tåg. Det var en sådan där blå suggestiv skymning då jag framåt kvällningen intog en favoritplats - nämligen stående i korridoren vid ett ledigt, neddraget fönster. Det fascinerande landskapet rann förbi och skymningen föll.
Jag gillar de där stunderna till eftertanke och skön landskapsvy. En ung grekisk värnpliktig som stod i närheten började prata engelska med mig. Då vi klargjort ärendet med respektive resa för varandra och han förstod att jag kom från det nordliga landet som fött mej, fick jag efter ett tag en fråga som abrupt fick mej att sluta drömmande blicka ut över landskapet.

Frågan jag fick var "Varför är det så många svenskar som begår självmord?" Jag var inte förberedd och hade inget bra svar alls. Mitt svar minns jag inte men dementerade gjorde jag inte. Frågan fick mig att fundera över vad lycka är. För en lycklig människa tar väl inte sig själv av daga!

Militärjuntan hade fallit och demokrati återinförts. Grekerna upplevde jag då, för sådär 35 år sedan, som tillfredsställda över sin agrara tillvaro. På en annan sträcka som vi några dagar senare åkte med ett "mjölktåg", blev det en minnesvärd upplevelse för mej då tåget stannade och väntade på att en åsnekärra skulle passera en obevakad järnvägsövergång. Tåget stod still några minuter. Ingen hets och stress, men väl stolthet över att arbeta med det jorden ger. Tror inte mina tågluffarkompisar förstod vad jag menade då jag försökte få igång en diskussion om "meningen med livet". Men den där frågan på tåget stannade tydligen kvar i mitt minne eftersom jag skriver om den decennier efteråt.

Så annorlunda det blivit sedan Grekland gick med i EU och då alla EU-länders levnadsstandard ska nivelleras. Det agrara livet föraktas lite som jag ser det, landsbygden är till för loosers, en årligen höjd konsumtion som mäts i BNP (bruttonationalprodukt), verkar vara det enda som kan räknas och jämföras med. Visserligen ligger Sverige inte längre i toppen i internationell jämförelse vad gäller BNP, men i det översta skiktet finns landet fortfarande. Men bevisligen är hög BNP inte detsamma som lycka. Många svenskar mår dåligt, inte mist unga människor.

Vi köper saker som vi inte behöver, med pengar som vi inte har, för att imponera på människor vi inte gillar.” Fritt efter Clive Hamilton, australisk etikprofessor född -53. Ganska så sant som jag ser det...
Nu visar det sig att det börjar finns andra sätt än konsumtion att räkna människors tillfredsställelse med livet. Till exempel det globala lyckoindexet. Indexet visar hur många genomsnittliga lyckliga levnadsår invånarna i världens länder kan förväntas uppnå delat på hur stora resurser landets förbrukar. Intressant!

I det lilla landet Bhutan använder man sig av Gross National Happiness, GNH-index, för att mäta invånarnas lycka. Man mäter 33 indikatorer fördelade på de nio kategorierna: psykologiskt välbefinnande * hälsa * tidsanvändning * utbildning * kulturell mångfald och uthållighet * god styrning * samhällelig livskraft * levnadsstandard * ekologisk mångfald * uthållighet.

Vad är det som säger att vi i västvärlden vet mest om livets värden och vilket innehåll som gör livet mest värt att leva? Det innebär absolut inte att man är bakåtsträvare om man ifrågasätter vår livsstil. Det är snarare nyttigt att ifrågasätta hur ekonomier ska beräknas och jämföras.
.
.

19 november 2014

Om att jämföra och jämföras

En önskedröm för många även förritin var att bo i ett slott, herresäte, herrgård. Idag finns "herrgårdsbyggnader" att välja i typhuskatalogerna.  Man vill och ville bo ståndsmässigt. Till och med i sin egen stora fina bondgård målade man ett slott i salen. Människan strävar, uppåt sägs det, mot något hon tror är bättre. I detta ingår att hon måste jämföra sig med andra.
Västerbottnisk väggmålning från 1854.
Någon herrgård har vi inte i byn. Inte ens något som liknar en sådan. Närmaste herrgård finns vid Olofsfors bruk. Att vara nöjd med det lilla hus man har kan kanske reta de som därmed inte lyckas imponera med att bebo en större byggnad.
En mäklarannons dära Vall´n talar om en "Herrgårdsliknande bostad" med ett unikt boende som sägs ha renoverats smakfullt - allt för bättre läge i försäljningssyfte. Förlagan ska vara en herrgård i Skåne. Allvarligt talat har jag svårt att ta detta på allvar.
Fortfarande är pangbygget svårsålt trots att det hävdas att det är en herrgårdsliknande bostad. I mina hemtrakter växer inte herrgårdar på träd :-) Jag ler litegrann åt benämningen. (Och rotar lite mer i byggnadens historia. Det var ett par av den tidens och traktens kulturelit, ett lärarpar, som lät bygga huset. Det var nog ett praktbygge för den här trakten.)

Jag minns en händelse från min barndom som normalt var väldigt ljus. Jag och min lekkamrat gick i var sin skolklass, jag var den äldre och gick detta år i tvåan eller trean. Vi fick betyg från årskurs 2. Efter att vid skolavslutningen ha sjungit "Sommarmorgon" i EFS bönhus som låg intill skolan, fått betyg i klassrummet eller hur det nu gick till just detta år, gick vi två skolkamrater hem i våra finklänningar med finskor. Jag hade inte öppnat betyget, jag var tydligen en liten flicka med viss självkänsla och tyckte inte det var så viktigt att öppna betyget förrän jag kom hem. Betyget var inget som oroade mig. Vi gick hem till min lekkamrat, hamnade i köket där hennes mamma var. Minns inte exakt vad som sas men tant X frågade om mitt betyg. Jag berättade att jag inte inte öppnat kuvertet och tittat efter. Då slet tant X kuvertet ur min hand, öppnade och granskade mitt betyg. Sen vek hon lugnt ihop det och lade det tillbaka i kuvertet. Som barn tyckte jag väl att det var lite konstigt men vuxna sa man inte emot, vuxna visste vad de gjorde, de hade rätt. Så var det på den tiden.

Långt senare har jag tänkt till. Förstår, men accepterar inte att man jämför och placerar barn i facken godkänd eller icke godkänd.

Det är för många människor viktigt att placera in sig och sina barn i en hierarki - även i en liten, liten by där alla lever på samma nivå. Jag förmodar att min lekkamrat har haft press på sig att "bli någon", att visa framfötterna. Något jag aldrig känt själv från mina föräldrar som aldrig krävde, tyst eller uttalat, att jag ska höja mig över min klassbakgrund, min socioekonomiska plattform. Jag har haft stöd men ingen press. Men det innebär även att jag aldrig kunnat få hjälp av mina föräldrar eftersom de inte hade kunskapen om vad de olika högstadieinriktningarna innebar, eller de olika gymnasielinjerna. Och minst av allt vad högskolevalet jag gjorde innebar. Vad gör en arkitekt? Ingen förebild fanns i bekantskapskretsen eller för övrigt. Jag tackar mina föräldrar presumtivt att de inte krävde att jag skulle höja mig över min bakgrund, över deras egen situation. Kanske är det därför jag länge varit en i mängden bland de jag känner här i byn och att jag inte vänt hembygden ryggen. Det kan lika väl hampa sig så bland klassresenärer.

Hembygden känner jag till och människornas bakgrund. Men jag har också tillskansat mig ett annat tankesätt, vilket gör mig lite eljest. Det har jag märkt ofta de senaste 10 åren, även bland jämnåriga med högskoleutbildning som valde att bo kvar. Om detta finns mer att berätta. Framöver.

Nedan tidigare skriverier som berör den både stimulerande och frustrerande tillvaron.
Att vara sista generationen i släkten som vuxit upp med en jordbrukartillvaro.
och  Att att jämföra levnadssätt.
.
.

17 november 2014

Lova Sten

Här står Lova Sten i egen hög person. Hon är klädd i mörk jacka, ljus blus med mörk rosett och fotsid vid, mörk kjol samt mjuk tvåfärgad sammetshatt med uppvikt bräm. Platsen hon står på är en väg kantad med tät barrskog. Träden har upplega och Lova tittar lätt leende rakt in i kameran. Hon har intagit en ledig pose med händerna på ryggen. På den smala snötäckta vägen ser man att fordon på medar tidigare har kört.
Det här är ytterligare en bild jag hittade i VBMs fotoarkiv. Ett vackert vinterporträtt av Lova Sten från Rundvik, lärarinna i Balsjö. Jag får uppgift om att Lova gifte sig med Bror Jacobsson i Balsjö.  De fick inga barn, Lova dog ung i TBC. Hon var lärare även i Balfors och sällskapade med Arvid Eriksson som i sin tur dog ung i tuberkulos 1917. Ett människoöde på några rader hittat i ett arkiv. En kvinna med ett vackert namn och vacker vinterklädsel. Det kan ha varit hennes fästman Arvid, som dog ifrån henne, eller Emil som jag antar är hans bror, som tog fotografiet. Så tolkar jag det då jag läser fotografnamnen.

Fotograf: Emil Eriksson, Arvid Eriksson
Förvärvat från: Bernt-Erik Emilsson
Personer i bild: Lova Sten
.
.

15 november 2014

Fördolt i arkiven

Det här kan man till exempel finna i Västerbottens museums fotoarkiv.
Text: Mallar till skottkärrehjul. Från Pär Lindgrens föräldrahem. Pär Lindgrens far, Gustav Adolf Lindgren föddes 1870 i A. och blev arbetare på Norrbyskär på 1890-talet. Farfadern Pär Lindgren var under 1800-talet hemmansägare och inredningssnickare i A.

Beskrivning:
Två mallar av vit papp.
a) hjul med ekrar ritat med blyerts. Kartongen 8 kantig, längd 380 mm, bredd 303 mm.
b) del av hjulet som klippts ut ur a. L 190 mm, b. 30 mm.

Arkiv:
Brev från Pär Lindgren 29/1 1978, med senare gjord uppteckning på baksidan, i Västerbottens museums arkiv serie F1 volym 40.
Vbm LB 1011-1012 bandinspelad intervju med Pär Lindgren 1978-11-17


***

* Pär Lindgren, som lämnade denna mall av kartong till Västerbottens museum, var alltså son till
* Gustav Adolf Lindgren (f. 1870) som var son till
* Per (Jonsson) Lindgren (f. 1842), som jag förmodar gjort denna mall till skottkärrehjul, var i sin tur son till
* Jon Mattsson (1798-1844), som var son till
* Mats Isacsson (1760-1836), som var bror till Jacob Isacsson (1782-1862) som var min morfarsmormorsfar. Ja men ni vet hur det är i en liten by där man förr oftast inte rörde sig vida kring :-) Släktskap finns lite varstans. Jacob Isax´n var far till "Smör-Ulla" som jag berättat om några gånger tidigare.

Mats och Jacob var två av 18 barn till Isac Persson (1733-1788). Det var dessa två söner som kom att dela på hemmanet nr 1 som deras farfar Per Johansson (1687-1753) köpte och flyttade till 1723. Då hade hemman nr 1 legat för fäfot under ofredsåren som föregått.
Lindgrens är byns äldsta bostadshus, en parstuga, här till höger delvis skymd bakom träd. Det är fortfarande i familjens ägo. Gustav Adolfs bror Rickard tog över föräldrahemmanet. Nu bor Rickards barnbarn där.
 
Jag ser gården över lägdorna, här från norra köksfönstret på övervåningen.

I arkivtexten nämns Norrbyskär. För er som inte känner till Norrbyskär kan jag berätta att det är ett sevärt sågverkssamhälle som påbörjades 1895, uppbyggt som ett idealsamhälle. Det ligger på en långsmal ö (drumlin) utanför Västerbottens kust. Norrbyskär skapades av Mo och Domsjös (Modo) ägare Frans Kempe som till sågverksindustrin byggde upp arbetarbostäder i trä, tjänstemannabostäder av tegel, herrgård, kägelbana, kyrka. Allt är mycket smakfullt planerat och ritat av den i Sthlm verksamme arkitekten Kasper Sahlin. Arbetarna blev beroende av sågverket på ön men Kempe var före sin tid i flera avseenden och genom att arbetarna fick ta del av flera sociala förmåner var de lojala mot arbetsgivaren, t ex var de bland de första som hade elektrisk belysning i sina hem. Sågverket upphörde 1952 och byggnaden revs på 80-talet.

Familjen Kempe har även under en period haft ett järnbruk, i sin ägo. Till bruket hör det jag kallar skogstemplet, ett rosa lusthus beläget i granskogen.

Norrbyskär är beläget några mil söder om Umeå. Inga bofasta finns numera men de vackra byggnaderna är populära sommarhus. Skäret har jag besökt många gånger, ibland i flera dagar i sträck under tonåren.
Foto i Västerbottens museums ägo.
Planeringen av Norrbyskär som idealsamhälle låg i tiden, om än något fördröjt innan det nådde den kalla Nord. Två andra europeiska exempel kommer nedan.

 "Arbetarpalats" till vänster, industri till höger.

Industrimannen Jean-Baptiste André Godin lät uppföra en mönstersamhälle i norra Frankrike, "la familistère de Guise" 1858 - 1883, ett stort industriområde med fabriksbyggnader och kringliggande arbetarbostäder i flervåningshus avsedda för industriarbetarna och  deras familjer. I familistären fanns kooperativa butiker, skola, restaurang, teaterlokal (jfr en svensk bruksmiljö).

Långt tidigare hade arkitekten Claude Nicolas Ledoux ritat idealstaden Saline Royale i Arc-et-Senans i östra Frankrike. Denna halvcirkelformade stad byggdes 1775-1779, alltså under den franska upplysningstiden. En fantastiskt märkvärdig plats som sedan 1982 är världsarv. Dessvärre har jag bara diabilder från mitt besök där 1986 då jag och en arkitektkompis gjorde en rundresa i Frankrike och Spanien.

Tänk vad ett arkivfynd kan sätt igång hjärnverksamhet och tanketrådar ;-)  Arkitekturhistoria är jättekul!!! Hembygdsforskning likaså.
.
.

13 november 2014

Allt ni vill veta om KÄNDISAR

Ikväll får man på biblioteket dära Vall´n bland annat upplysning om Västerbottens  museums fotoarkiv. Ack vore jag där.  Hittade i alla fall en bild i VBMs digitala arkiv där Gustav V svischande i bil passerar infarten till Nordmaling. Konungabilen anlände via Kungsvägen den 9 juli 1921.
Kommentar till bilden i VBMs fotoarkiv: "Bönderna var ej van vid kunglig hastighet". Foto Rudolf Nilsson 1921. Huset i bakgrunden är detta välvårdade hus som jag fotade i fjol.

Minnesmärket Kungsstenen kom alltså till 1921, samma år som min mamma föddes. En sten vars historia kan läsas här:
I juli år 1921 gjorde kung Gustav V och drottning Viktoria en Norrlandsresa och skulle då passera Nordmaling. Inför det celebra besöket skulle en sten resas till minne av händelsen. Den första stenen, som bröts i Örsbäck, gick av på mitten vid lastningen och man var snabbt tvungen att införskaffa en ny sten. I nedre Öre hos markägaren Augusta Eriksson hittade man ett bra ämne, och hon begärde och fick 200 kronor för den nye stenen, vilket var mycket pengar på den tiden. Man forslade stenen på järnhjulsvagn och bandtraktor och till slut var den på plats i tid till kungabesöket. Kungsstenen står idag i centrala Nordmaling.
(Text ur Turistguide 2012.)
Ända fram till tidigt 70-tal fanns en rondell i centralt dära Vall´n som jag minns mycket väl. På ett vykort där samhället presenterades syns rondellen med Kungsstenen centralt placerad. Man var före sin tid, inte ens residensstaden Umeå hade en rondell/trafikcirkulationsplats vid den tiden. Utöver dära Vall´n var det bara Örnsköldsvik som hade en rondell. Nästa rondell söderut efter E4 var Uppsala. Nå, nu är Kungsstenen satt åt sidan och rondellen puts väck. Och överallt annars byggs rondeller till förbenelse :-)
En bensinmack fanns då för tin nära till hands. Wäringstams byggnad med grå ädelputs i fonden finns kvar än idag där Kungsvägen försvinner bort.
I somras tog jag detta fotografi där stenen nu står intill Kungsvägen.
Gustaf V och Victoria 9/7 1921
Carl Gustaf 1/6 1976

Utöver kungaparet som var här 1921 kom konung Carl XVI på besök år 1976. Jag minns att jag skjutsade pappa till Olofsfors bruk som kungligheten först besökte. En alldeles egen minibro över ett dike var byggd minns jag, allt för att lätta Carl Gustafs framfart. Själv var jag inte ett dugg intresserad av att titta på kungen så jag åkte hem innan han anlände. Efteråt hämtade jag pappa. Jodå.
I somras passade vi på att se en liten utställning om en annan berömd man vars föräldrar bodde i N-ling. Utställningen i gamla bårhuset handlade om Peter Arctaedius, iktyologins fader och kompis med Carl von Linné. Peter dog redan 1735 som 30-åring genom drunkning i en av Amsterdams kanaler under sin vistelse i den sta´n för att doktorera. Det är denne Peters föräldrar som den 25-åriga Linneus besökte på sin Lappländska resa år 1732. Ni vet Calle - världens mest kände svensk genom tiderna, upptäcktsresanden som red Kustlandsvägen genom min hemby :-)
Sommaren 1728 och vårvintern 1729 gjorde Artedi, på grund av faderns död, ett avbrott i sina uppsalastudier och vistades i hemmet i N-ling. Under den perioden färdigställde han Nordmalings Flora. Det är ett tvärsnitt av vilda träd, buskar och örter "wid Nordmalings Prästebord äller i närmaste byar där åmmkring". Herbarieväxterna som visades på utställningen var mer sentida men inte av dags dato.

Det här var något om kändisar som passerat dära Vall´n.
.
.

11 november 2014

Tidsfördriv


Att samla alkakorkar, ta loss korkinläggen och sen sy ihop en duk eller grytunderlägg kunde man ju göra förr. Då alkakorkar fanns. Det gjorde jag. Jodå. Vem vet, kanske fanns det andra som fördrev sin tid på likartat sätt...
.
.

9 november 2014

Alla tiders Nordmaling

Torsdag den 13 november sker ännu en gång något attraktivt på Nordmalings bibliotek.  Lokalhistoria till alla!
En kväll med Västerbottens museum 
om Nordmalings historia.
Se bara:

En kväll med fokus på kommunens kulturhistoria. Maine Wallentinson från Västerbottens museum ger information om samarbetet Alla tiders Nordmaling.

Dessutom:
Hur söker man fotografier och föremål i museets databas?
Lina Sandgren, fotoantikvarie, Västerbottens museum

Spåren efter forntidens Nordmalingsbor
Erik Sandén, arkeolog Västerbottens museum

Det bjuds på fika!
Arr: Styrgruppen för Alla tiders Nordmaling


Torsdag 13 nov 2014, 19:00 - 21:00, Nordmalings bibliotek

https://lh6.googleusercontent.com/-ZNz7IdwHBeQ/VEeV3Rbx84I/AAAAAAAAKiE/TmXZAdH1J98/s640/n-lings%2520historia.jpg

Läs även HÄR
.
.

8 november 2014

Textilskåp

Har ni det så här prydligt i textilskåpen med manglade och strukna dukar? I det här relativt nyinrättade rummet i ett hembygdsmuseum nära mej vill man visa det blandade utbudet producerat av den lokala kvinnokraften.

Själv drömmer jag om tid att krusa banden på de gamla örngotten så att de liksom "forsar" neråt. Och det ska bli någon gång - på hedersord.
 Den ganska moderna nåldynan finns också i museet...
 ...samt syskrinet med innehåll. Allt dolt för direkt solljus för att inte förstöras.
Det här är trådgardinerna i ett annat rum där solen släpps in. Ganska fin i mina ögon. Byggnaden är en borgargård från 1700-talet. Här finns ett arkiv med fotografier och glasplåtar med intressant innehåll från förr. Det är en ynnest att få titta in där.

Hembygdsföreningar har en hel del att ge.
.
.

6 november 2014

Möten


Det är något charmigt med stolpar där trådar möts eller utgår ifrån. Det är så påtagligt med detta. Den här stolpen finns i hembyn längs gammvägen. Men telefontrådarna försvinner allt oftare och blir till trådlös telefoni, elnätet grävs ner i marken.

Var ska svalorna hålla höstmöten framöver?
.
.

4 november 2014

Favoritvägar

Sådana här slingrande, böljande vägar är fina att åka, inte enbart som motorcyklist. Även grusvägar går bra för min del. Vägar som följer landskapet istället för att spränga sig ner i det, vägar som har kännbara höjdskillnader. Vägar som kanske följer urgamla ägogränser.
De här vägarna är något helt annat än dagens motorvägar som spränger bort berg och fyller ut svackor, som jämnar till landskapet och gör mig som bilist trött. Man behöver ha något intressant i vägens närhet att titta på, man behöver röra på ratten för att inte somna. Annars blir man en trafikfara.
.
.

2 november 2014

Är det praktiska och det vackra oförenliga storheter?

Förra året skrev jag om det här uthuset med gårdstun i Örnsköldsvik som jag beskrev som en fin miljö. Praktlysing, tvättlinor, vackert lite bearbetat staket, ojämn gräsyta och ett vackert uthus som behövde lite vård.
Ett gårdstun från 20-talet i stadens utkant. Detta var en ovanlig rest i en norrländsk stad.
Så fick jag besked om att allt försvunnit. Blivit förött insåg jag genast. Men allt har blivit mer praktiskt tycker tydligen fastighetsägaren, kanske även hyresgäster och andra. Man skulle kunna tro att fastighetsägaren läst mitt inlägg och tyckt det var det dummaste som kunnat läsas - lika bra att modernisera, ta bort allt fult och gammar´t.
Nu i oktober stannade jag till och fotograferade då jag passerade. Ser genast att man inte iddes ta bort hela staketet utan slutade där bukett-trädet blandat in sina grenar i staketet som en armering. Sicken lathet! Där staketet är borta har häckplantor planterats.
Här har vi en "mysig" uteplats för hyresgästerna. Bordet är uppmurat av lecablock på en hårdgjord yta av betongplattor. Därifrån har man utsikt mot den rätt trafikerade gatan (innan häcken växer sig hög) varifrån jag fotograferar samt mot bilar parkerade på gården. En "mysig" köpegrill av betong med frilagd ballast skulle verkligen platsa vid uteplatsen.

Siktlinjen stoppas numera inte av ett uthus utan fortsätter uppför backen med sin splittrade "arkitektur", ja jag menar sina blandade husformer.
 
 Då.
 Nu.
Här växer praktlysing och andra grupper av växter direkt upp ur gräsytan. Så fint i mina ögon. Och några klädstreck/torklinor spända mellan enkla träställningar, en gammaldags lösning. Fanns säkert redan på 1920-talet då mamma lekte på gården vid besök hos sin kusin Valdy.
Viktigast av allt har man nu fått plats för några fler bilar. Säkert till glädje för bilägarna. Och klädstrecken har fått ge vika för en torkvinda av blank aluminium. En liten mardröm i förhållande till tvätt på tork på linor ;-)
Så fint med rejäl plats för parkerade bilar i en grusöken. Minst 4 bilar mer än förr bör rymmas nu för även tidigare fanns bilplatser på gården. Tomten ovanför grusslänten/stödmuren, där uthuset stod, används inte utan är numera impediment. Så oerhört trist.
När folk som bor i huset kommer hem - gående, cyklande eller bilåkande - välkomnas de av soptunnor. En grön ute vid tvärgatan och en brun snett till höger bakom björken. Ett elskåp ger stora kramen likaså.
Det där med parkeringen var inte smakfullt utfört. Inte alls. Allvarligt talat - det är lättsammare att bo i Mellansverige för en sådan som jag eftersom där finns lite fler likasinnade. Luften är lite lättare att andas...

Uthus lever farligt på landsbygden så väl som i staden. Men jag kan inte låta bli att fundera över existerande skillnader mellan "Norrland" kontra övriga landet. Kanske förstorar jag dem???
Så här kan det se ut i en stad sextio mil längre söderut. Nu menar jag inte att sådana här romantiska miljöer är det enda jag trivs i. Inte alls. Men har man gamla hus bör de förvaltas väl och river man dem ska de, vid gud, ersättas med något lika bra eller bättre. Inte en öken för bilar. Inte för inte har de små städerna Trosa, Nora, Hjo och Eksjö attraktionskraft både för boende och turister. Jag anser att människor, många utan att veta om det, mår bättre i vackra omgivningar än fula. Absolut.
.
.

1 november 2014

Nattligt ljus

För en vecka sedan målades den lilla staden nära mig tillfälligt med ljus.
Ja se, det var en riktig happening under en knapp timme!
.
.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...