Prommis

Tog en promenad.
Ut i naturen.
I solskenet.

 

Det finns inte långa sträckor av den här "tätortsnära" skogsvägen som går genom gammal skog.

Allt här är s.k. bondskog.

Det mest intressanta kan tyckas vara det man finner när man kommer nära. Tallbark med lav ger ett härligt mönster, furans flagor ger ett mönster med mersmak.

En träruin i form av en hölada står intill en igenväxt lägda. De är ingen ovanlig syn här i landskapet.

På väg ner mot bebyggelsen passerar jag en av de fyra parstugor som fortfarande ståtar i byn. Den har tre fönsteraxlar och ingång mot söder som brukligt hos den traditionella bebyggelsens mangårds-byggnader som huvudsakligen var vända i öst-västlig riktning.

Så här såg det ut 1957. Vägen upp mot "Gålmyra" rundade då knuten på parstugan, vägen hade ännu inte fått dagens sträckning.

Här en annan av parstugorna. Den är större, har entré mot söder och är fem fönsteraxlar lång.

Här är den på ett flygfoto från samma år - 1957. Jag skulle kunna skriva väldigt mycket till om de här parstugorna men det får anstå.

Väl nere på Riks13 finns två hölador av brädkonstruktion. De är numera de enda kvarvarande av ett större antal som fanns här på den öppna marken mitt i byn då jag var liten. De lever rätt farligt vill jag nog tro.

 

De ersätts inte ens av "de vita plastbollarna". Här är ratade bollar på hög.

Vägen var ett AK-arbete (arbetslöshetskommitténs beredskapsjobb) och Riksväg 13 invigdes 1942 under 2:dra världskriget. AK-vägar är kända för att långa sträckor drogs spikraka precis som här.

Mitt emot ladorna tillåts skogen vandra ner på den yta som sedan 1700-talet varit öppen. Det som min familj kallade Radden som jag förstår är en gammal omskrivning av rödningen, rödjningen, den yta som nybyggarna röjde och slet hårt för att få till åkermark. Här fanns länge en liten plätt obrukbar mark där det växte aspar. Asparna syns till höger som de högsta träden framför solen. Den trädbevuxna ytan har nu utökats och där finns granar, tallar och andra lövträd.

På 1646 års karta över byn var inte Radden uppodlad. Men redan 1771 hade skogen fått ge vika för åkermark på stor del av ytan. Byn bestod av 6 hemman vid denna tid.

Redan 1794 hade gårdarnas antal ökat till 10 och 1819 fanns här 12 st hemman som utökats till 17 gårdar vid laga skiftet som genomfördes 1865-1869. Man förstår att mark behövdes för att föda invånarna. Vid sekelskiftet 1900 hade byn som störst andel åkermark. Ändå var det för lite och unga människor tvingades att emigrera till Amerikat för sin utkomst. Idag finns här drygt 30 hemman så ni förstår att hemmansklyvningarna varit många under 1900-talet. Skogen har börjat återta den mark den berövats och  i framtiden  kommer naturligtvis naturen att ta tillbaka det människorna under en tid kultiverat.

300 år av öppet landskap är en bråkdel i Jordklotets historia.
.
.