Lindblomsjänten

Ytterligare lite mikrohistoria.

Här i byn föddes och bodde två ogifta systrar, gammjänten Klara och Erika Lindblom. De bodde i en stuga dära Degermyråsen där skogen nu växer men på den tiden var förskogningen så mycket mindre än nu och man såg därifrån långt ut över byn. De bodde i ett torp på Käckens hemman, där en av dåtidens byavägar delade sig.

Klicka för större kartbild.

Laga skifteskartan, som ni ser en del av ovan, färdigställdes 1869. Där finns inte torpet med. Inom den röda ringen bör Lindbloms torp ha legat. Alldeles nästgårds låg ett annat torp där Johan Petter Sandman, född 1867, bodde med sin familj. Han ristade in "J P SM  Den 25/7 1893" på stugans entrésten. Byggnaderna finns knappt kvar i folkminnet längre. För övrigt är de flesta byggnaderna på kartan borta numera. Jag ser endast två bostadshus som fortfarande står kvar. Inte heller finns alla bysamfällda vägarna i skogen kvar. De slutade brukas för länge sedan och en stor del delen försvann vid ett kalhuggning och markberedning 1996. Sådana är vi hemmansägare i byn. Vi sköter vår kulturhistoria väldigt rudimentärt.

Nå, Klara (f. 1863) och Erika ( 1856) var döttrar till Eric Lindblom f. 1821 och Dorothea Nordström f. 1826. Med de fyra sönerna Johan (1853),  Per Anton (1858), Axel (1859) och Ferdinand (1865) var familjen komplett. Familjen Lindblom tituleras som inhyses i husförhörslängderna, de hyrde sin bostad. Om det är densamma stuga som de vuxna döttrarna sedan bodde i, antar jag, men vet inte med bestämdhet.

Som vuxna hjälpte Lindblomsjänten till med lite av varje på bondgårdarna i byn för att få till sitt uppehälle. De hjälpte till att baka tunnbröd höst och vår, det var inte ovanligt att 50 kg tunnbröd bakades om dagen. De tog upp potatis och rovor, hjälpte till som slåtterarbetare (räfserskor kan jag tro) mm. De gjorde "gnagda" björkvispar (björktvagana) vilka blev gåvor som tack för förnödenheter de fick, givmildheten var stor trots knappheten. Gnagd sa man här när man skalat bark från björkkvistar för att tillverka t ex vispar. Det skedde vid midsommartid då saven stod som högst i björkarna. 

Klara (ovan) flyttade till Luleå den 13 november 1897, när hon återvände har jag inte hunnit kontrollera. Det har berättats för mig att Klara var den som tyckte sig vara lite “finare“ än systern. Hon hade ju varit ute i världen och “tjent piga" hos brodern Ferdinand i Luleå. Systern Erika hade bara gått hemma i byn hela sitt liv och var lite mera hjon dem sinsemellan och gjorde lite andra sysslor. Hon var också den lite större och starkare av dem. Båda kvinnorna var accepterade original i byn vad jag kan förstå.

 

Här sitter de Lindblomsjänten på stugtrappan. Jag uppfattar det som att fotografiet är taget vid deras stuga. Se så fin den är! Alla attiraljer som utmärker det traditionella byggandet finns där: trekanten/tympanonfältet/tempelgaveln ovan dörren som hålls uppe med vackert utsågade konsoler, överljus (små glasrutor) över dörren, brädklädd pardörr med snedställda fiskbensbrädor upptill, horisontella nertill. Kanske öppnades den övre delen separat. Stugan har 1 ½ våning med låga fönster på övervåningen. En tvättlina är fäst på en spik vid dörrfodret för att hänga upp småtvätt, kanske disk- och skurtrasor. Hur många hus av det här slaget med sina vackra trädetaljer tror ni finns kvar i byn? I bygden? Nä, just det.

Här bodde de, foto från 2013. 

En avverkning har skett och inget annat än vegetation fanns att se för ett par år sedan. Jag har aldrig sett stugan i verkligheten men när jag för 15-20 år sedan stod vid grunden kändes det av längden att döma som att det kunnat vara en parstuga. Kan det verkligen ha varit så? Jag måste ha gjort en feluppskattning. Här fann vi (pappa och jag) en eldring avsedd att ställa en flatbottnad gryta på över elden i den öppna härden.

Jag har även hört min mamma berätta att systrarna tittade upp mot himlen då de såg och hörde ett flygplan - det kunde vara brodern som var med däruppe. Han hade tydligen, enligt dem, flugit (som passagerare kan jag tro) någon gång och de var mäkta stolta över detta. Detta om flygplan och brodern Ferdinand är obekräftade uppgifter. Prästen har noterat att Klara hade "svaga gåfvor" i husförhörslängderna, kanske kan detta ha spelat in i hennes tolkning av verkligheten.

Min morfar Manfred brukade jaga småvilt. Då han en gång var på harjakt såg han något vitt skymta under en gran, en skogshare som höll på skifta till vinterdräkt tänkte han, lade an men såg sedan att "haran" var underkjolen på en kvinna som böjde sig ner för att ta upp något. Det var en av Lindblomsjänten. Han blev riktigt upprörd och rädd när han tänkte på vad som kunnat ske berättade han. Kanske var det kottar hon plockade ty de hade en sommarspis som de eldade kottar i, för matlagningens skull.

Jag tycker mycket om historierna om människor här i byn från förr. Det ger en bra inblick i en livsstil som passerat. Min mamma har i en klippbok antecknat kvinnornas dödsår. Hon var 17-18 år då de dog och hade förstås minnen av dem.
Erika dog den 17 december 1938, 72 år gammal.
Klara dog året efter, den 15 augusti 1939, 76 år gammal.

***

Läs också en fin och ömsint beskrivning av Blinda Kalle, ett människoöde, någon annanstans, som förärades med ett 100-årsminne.
.
.