Om att våga

Läste i höstas i dagstidningen en av de dagligen förekommande födelsedagsintervjuerna.
Det var skådespelaren Torkel Pettersson, boende i Lund och Sthlm, som fyllde 45. Han svarade också som brukligt på några frågor. Tre av dem refereras här:

Aktuell: Medverkar i "Tre systrar" på Dramaten, premiär den 4 september, och i pjäsen "Richard III". Spelar "Harry" i den kommande Jönssonliganfilmen "Den perfekta stöten".

Läser just nu: "Manuset till "Tre systrar" och försöker lära mig replikerna."

Styrka: "Jag har ett stort rättspatos. Även som liten kunde jag aldrig se på när någon blev mobbad. Då gick jag in och bröt. Jag har rätt mycket civilkurage."

Det var detta sista jag fäste mig vid. Rättspatos och civilkurage. Så bra det vore både i mikromiljöer och i vårt samhälle i stort om många fler hade dessa karaktärsdrag.

Jag såg Richard III på Dramaten. Uppsättningen var hemskt bra. Richard III som en manipulativ, mordisk och maktgalen människa. Ett blodigt drama där huvudpersonen blir inställsamt förtrogen med oss i publiken.

Shakespeares skådespel från 1593 är ständigt aktuellt. Rädda människor är farliga människor. Man vet aldrig var man har dem. De låter sig styras vart som helst. Det är just detta att låta sig styras som är farligt. Maktmänniskor kan dribbla med dem, de låter sig ledas utan att ifrågasätta. Är man själv maktmänniska blir slutresultatet lätt som i Richard III. Man dödar sina närmaste och medmänniskor, fysiskt eller mentalt. Och tror att man segrat.

En annan fråga som upptar mina tankar emellanåt är vad som händer när/om den mobbade så småningom, i en annan livssituation, börjar mobba? Om man har utsatts för ondska och vet betydelsen av detta, kan man då själv handla på ett ondskefullt sätt i framtiden?
.
Läs även andra bloggares åsikter om civilkurage, Richard III, Dramaten, självkännedom, styrka, mobbning