Ful fisk

70-talet gör sig påmint.

1970-talet kom in i mitt liv då jordbruket lades ner, korna såldes och husets bottenvåning renoverades. Det är därför jag tycker illa om 70-talet. Allt det gamla fina i morfars och mormors kök och kammare försvann. Den björkflammade köksinredningen och dörrarna, den vitemaljerade vedspisen från Husqvarna, den vitemaljerade vedpannan bredvid som värmde hela huset, den mönstrade korkmatta, de stora spröjsade tvåluftsfönstren med innanfönster, vaxdukarna, väggpendylen... ja allt av intresse. Borta. Det är därför jag ogillar 70-talet här i huset. Jag vet vilka kvalitéer det ersatte,  kände det då utan att vara insatt i olika tiders byggnadssätt. Då var det ett barns minnen som nu blivit till en vuxens kunskap.

Men... jag vill ändå säga att alla hus från skilda epoker har sitt existensberättigande. Ett välbevarat kataloghus från 1970-talet har något att berätta om sin tid och är värdefullt så länge det inte renoverats sönder tillbaka till 1800-talet eller vad som nu råkar vara populärt. Plastmattor, färgat sanitetsporslin, orangebrunmurriga tapeter, avocadogrönt är rätt på rätt ställe = helt rätt i ett hus från 1970-talet.

***

Jag fick en liiite arrogant kommentar när jag skrivit om byns vackraste hus om att det finns väl fler hus från samma tid här, det är väl inget speciellt med just det där. Frågeställaren, som bor i ett likartat hus, hade inte förstått. Det här med naturligt åldrade ytor, material, inredningar, byggnader, är inte alltid så lätt att ta till sig. Det handlar om patina, det handlar om materialval, det handlar om formgivning, det handlar om autenticitet. Det är lättare att ta till sig vad som kan förändra antikviteters värde. En Hauptbyrå med ena lådan utbytt till ett allmogemålat lådförstycke vill väl ingen ha, värdet har gått förlorat. Men byta ut fönster på en 1800-tals eller 1900-talsbyggnad, det gör man och menar att värdet höjts. Det är detta som gör det så komplicerat att vara restaureringsarkitekt: du har både den tekniska kunskapen OCH designutbildning med humanistisk inriktning. Dessa ska paras ihop. Hos allmänheten överväger mycket ofta tilltron på den tekniska ingenjörskunnandet eftersom det har mätbara variabler. Själv har du ytterligare en dimension att ta hänsyn till.

Byns vackraste har kvar sin ursprungspanel målad med ljus linoljefärg och spetsade nertill, originalfönstren är kvar med bågarna målade i en avvikande kulör och gammalt glas med ojämnheter, av fönsteröverstyckena är flertalet kvar, det enkla uthuset i falurött med lokalt tillverkade betongpannor på taket är kvar, källarnedgången är kvar, brunnen med överbyggnad, tomten är lantligt nordsvenskt enkel - inte en villaträdgård vilket aldrig varit vanligt här i jordbrukarland.

Utifrån mitt val av detta kulturhistoriskt värdefulla bostadshus kan ni möjligen dra slutsatsen att här finns inte mycket kvar av det gamla, av 1700-tal, 1800-tal. Precis. Lite generellt kan man väl säga att vi bor i ett nybyggarland med kort och oglamorös historia som invånarna inte ansett och anser vara intressant att spara.

- Och jag tror nog att järnspisen är kvar i det gamla orörda köket uppepå i byns vackraste. Säg, var någon annanstans i byn finns ett sådant bostadshus sparat och i gott skick utan att vara sönderrenoverat? Och ett som inte står och förfaller? Nej, just det...

Ni vet, en sådan där interiör med en brinnande björkvedsbrasa i vedspisen som man kan beskåda och dregla över i tidskriften Gård & Torp med exempel nästan enbart från södra och mellersta Sverige.

Så oändligt glad jag är över att övervåningens 50-tal finns bevarat i mitt hus, i morfars hus. Masonite. Original. Folkhem.

.
.