Albrekt Målare

Jovisst, besöker man kaplansgården i Härkeberga är det ett måste, tycker jag, att ta en sväng in i kyrkan som ligger ett par stenkast därifrån.

Där inne målade Albertus Pictor kyrkans väggar och valv på slutet av 1400-talet med ett myller av bilder. Valven har aldrig varit överkalkade så bilderna framstår väldigt tydligt. Så här såg de medeltida kyrkorna ut, täckta med målningar som prästerskapet kunde referera till under predikningarna. Menigheten var analfabeter och kunde inte själva läsa bibeln utan fick berättelserna utlagda i kyrkan med stöd av målningarna. Efter reformationen överkalkades många kyrkors bildserier.

I Härkeberga kyrkas vapenhus, som har låga valv, ser man kanske allra tydligast. Särskilt då den vackert beslagna porten står öppen. På fotot ses "Livets hjul".

Den föreställningsvärld som fanns under medeltiden har levt kvar länge, mycket länge. Ja, på ett sätt fortfarande. Mjölkhare, ja baran som jag säger, ser ni avbildad här ovan. Väggmålningen har varit överkalkad och blivit framtagen så den är lite disig.

En kvinna står och kärnar smör och får hjälp med detta av djävulen. Hon har sålt sin själ till fan själv och som gentjänst fick hon en mjölkhare som står där framför smörkärnan och spyr upp mjölk. Haren/baran ser till att det alltid finns mat och pengar i hushållet. Hur man gör för att skaffa en mjölkhare kan man läsa HÄR.

Den som sett filmen Mephisto från 1981 med Klaus Maria Brandauer i huvudrollen, förstår kanske vad jag menar när jag menar att föreställningsvärlden lever kvar ännu. Fast kanske på ett mer intellektuellt plan.

Upphovsman: Lennart Karlsson, Sveriges Historiska Museum, SHM.

På bilden ovan  ses en annan framställan på samma tema i Söderby-Karl i Uppland. Det blir ett utflyktsmål nästa gång :-)

Jag minns en familjesemester på 70-talet då jordbruket upphört och semester kunde tas. Som 18-åring med färskt körkort rattade jag gärna bilen och vi körde mest efter pappas direktiv och hamnade vid Härkeberga kyrka strax efter stängningstid. Han ville introducera familjen i landets kulturella rikedomarna. Minns också hur ofantligt besvikna vi var att missa denna sevärdhet. Sedan dess har jag besökt kyrkan ett par, tre gånger men för pappa, som verkligen var intresserad, blev det aldrig av igen.
.
.