Mänskor som gått före

6 november 2015

Startmöte för 13 år sen

Det första mötet som vindkraftsbolaget höll med markupplåtarna på Gabrielsberget, arrendatorerna, gick av stapeln i september 2002. I november samma år var kontrakten mellan parterna undertecknade. I september 2003 fick jag kännedom om projektet. Vindkraftsbolaget Svevind hade planerat att markupplåtarna skulle samråda med oss andra hemmansägare och boende. Vilket markupplåtarna också åtog sig utan att inse att det var felaktigt tillvägagångssätt. Detta har jag skrivit om tidigare. Att jag på ett regelrätt sätt fick veta vad som planerades, berodde på att det på den tiden krävdes en detaljplan för vindkraftverk och att kommunen skickade ut detaljplaneförslaget till berörda markägare som gavs möjlighet att ge synpunkter. Mina synpunkter och dess effekter har jag bloggat om tidigare.

Kravet på detaljplan tog alliansregeringen med dåvarande miljöministern bort 2009. Man kan se detta beslut som inskränkning i demokratin även om regeringen menade att det var ett sätt att snabba på projektgenomföranden. Utan den dåvarande regeln om detaljplan hade jag inte fått samrådshandlingar och inte kunnat lämna synpunkter.

När en befolknings utbildningsnivå och kunskapsnivå ökar, då invånare kan hantera ärendegången i  exploateringsprojekt och kommer med skriftliga yttranden med substans, då "måste" regimen hantera detta genom att inskränka möjligheten för allmänheten och berörda att påverka. Här uppe kan vi ta Botniabaneprojektet och vindkraftsprojektet på Gabrielsberget som exempel. Verklighetens folk i närområdet tycker att det är "bedrövligt" att någon kan förhala ett projektgenomförande.  Sådana kommentarer och ofta illa formulerade insändare har varit vardag. Att projektet genomlyses och förbättras bryr man sig inte om för det känner man inte till. Här i bygden finns en stor tilltro till myndigheter. Hur tror ni det är i projektet om Ojanareskogen på Gotland? Även där skulle natur förstöras, där genom kalkbrytning. Hur många välutbildade (sommar)gotlänningar protesterade där tror ni? Hur goda kontakter med rikstäckande medier tror ni det fanns i gruppen?
https://lagring.files.wordpress.com/2015/11/markc3a4garmc3b6te-ang-vindkraft-pc3a5-gabrielsberget-sept-2002-web.jpg
Klicka på dokumentet om du vill ha större text.

På mötet 2002 befann sig bybor, mina grannar och barndomskamrater som ville mörka projektet för oss andra. Naturligtvis påverkar det förtroendet människor emellan i en liten by.

Vem som skrivit mötesprotokollet ovan står oklart. Att vederbörande inte varit så noga med stavning av namn framgår. Den som hälsade välkommen till mötet är markägare och utbo, boende i Göteborgstrakten, nu med 10 vindkraftverk på sin mark långt upp här i norr.
På grund av att vindkraftsbolaget överlät samrådet på privatpersoner avslog Miljödomstolen (som Mark- och miljödomstolen då hette) bolagets ansökan. Bolaget fick starta om med samråd 2005 och därefter lämna in en ny tillståndsansökan 2006 på grund av sin okunnighet. Att det förhåller sig så vet knappast alla i byn om, de inte känner till vad miljöbalken säger och har inte heller har läst domslutet. I små byar är det lätt så. Att många litar till något rykte utan att gå till källorna vet fler än jag.

Exploateringsprojektet har visat mig hur överkörda och baggbölade människor i en liten by kan bli då man inte känner till ärendegång och inte heller vet hur man ska ta reda på detta. Det kommer lätt att hända igen i framtiden med någon annan, idag okänd, exploatering. För mig är detta en tydlig skiljelinje mellan stad och min landsbygd. I staden, med större in- /omflyttning och därmed mindre släktskap mellan individer och mer  människor med utbildning, vågar människor protestera. Men samma demokratiska möjlighet och statsskick gäller på landsbygden. Ändå vågar och/eller kan människor inte säga sin mening. Alla håller tyst utom de som tjänar på exploateringen. Så fungerar det i min hemby, det är förhoppningsvis annorlunda på andra småorter.

I princip har alla människor samma möjligheter i en välutvecklad demokrati, i realiteten är det inte så på grund av socioekonomiska och kulturella skillnader. Klasskillnader.

Jag har tänkt mycket under senare år på om jag ska tycka synd om mina medmänniskor i norr (olika förutsättningar i olika delar av landet) eller om jag ska tycka att de får skylla sig själva (alla har samma möjlighet att göra sin röst hörd men gör det inte).
Fundera över det, ni...
.
.

3 kommentarer:

  1. Å, hom bry säj? Så läng en kan skjute äljja å kok sitt brännvin i fred, så kan lufta surre utå snurrer bäst dä vill! Dämpar ljude utå skotta.:)
    De va int bätter förr, men de ä sämre nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha herr Stömell, du ä bäst, du känn folksjälen e henna.

      Radera
    2. Skämt åsido herr Stömell. Det där är bilden många har av oss "norrlänningar". Vem som skapat bilden vet jag inte men Tv-serier och filmer gör nog sitt till. Jag personligen känner inte igen mig i den. En av de saker jag har lärt mig av vindkraftsprojektet är dock att den delvis stämmer. Tyvärr, tyvärr. Detta faktum är svårare att ta till sig än snurrande vingar och blinkande lampor. De som borde vara goda förebilder i byn för en annan syn på oss "norrlänningar" tiger still, vill ingen förändring gentemot normen.
      Det innebär att jag numera inte tar "norrlänningar" i försvar när man talar lite ironiskt nedsättande om vår landsända. Varför skulle jag det? Upplevelsen är ju att den delvis stämmer, åtminstone på landsbygden min och långt från stan. De goda exemplen håller tyst, analyserar inte, bryr sig inte, vågar inte tycka något annat än normen. På så sätt sker ingen utveckling. Här satsas på älgslaktplatser när byn ska utvecklas (lite elakt sagt).

      Radera

Tyck till om du vill...