30 april 2015

Estetisk landsbygd

Landsbygden måste kunna göras estetisk om medelklassen ska välja den
Övrig landsbygd blir krass och cynisk och så småningom jordbruksmark sades i radioprogrammet Obs i P1. (Detta skrev jag snabbt ner i en anteckningsbok utan att anteckna när, var, hur, vem.  Kardinalfel alltså.)

Men jag antar att programmakaren var stadsbo. Och sörlänning. För som norrländska skulle jag nog vilja säga att jordbruksmarken i glesbygder långt från städer blir till skogsmark i sinom tid om inte glesbygdens "krassa och cyniska landsbygd" görs attraktiv att bo på.

https://ekomuseumbergslagen.wordpress.com/2014/03/27/spar-av-livet-i-lovmarken/planterad-skog/
Granplantering på åkermark.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

29 april 2015

Plogbacken

Här syns Riks 13 i riktning norrut. När Kustlandsvägen gick här före 1942 fanns här en verklig backe, vilken sprängdes bort då Riks 13 byggdes som AK-arbete (arbetslöshetskommittén). Man hade då påbörjat strävandet efter plana och raka vägbanor.
Här till vänster ser ni resterna av Plogbacken. Här var gränsen för snöplogningsansvar för hemmansägarna i byn och Lögd´ (inte närmaste grannby vid denna plats). Här förvarades även plogen, åtminstone barmarkstid om jag förstått det rätt. Vägsträckorna att ploga var indelade i ett krångligt och intrikat system, allt för att sträckorna skulle bli rättvisa byarna emellan. Min morfarsfar Johan Olof hade till exempel en vägsträcka i Sunnansjö att ploga och det var/är inte nästgårds.

Byn öppnade sig förr rakt fram och neråt höger. Min mamma kunde på 20-talet hemifrån se ända till Plogbacken berättade hon. Här till höger var uppodlad mark från 20-talet och innan dess syntes den blänkande fjärden från den grusade Kustlandsvägen, fjärden som senare dikades ut. Jag tror nog att det var ett vackert landskap man såg där vägen följde en urgammal gräns mellan berg och sjö som gamla vägar plägar göra.
Vyer norrut.
Innan ombyggnaden till riksväg fanns på Plogbackens bergknalle en naturlig formation i form av en "bänk" som kom att bli en viloplats för vandrare, bland annat stannade gesäller till här. Denna idag bortsprängda och icke-existerande viloplats är det nog få, om några, som känner till.
Titt söderut.
Här intill fann jag på 1970-talet den enda nattviol jag sett i trakten med en väldoft utav Guds like. Kan inte tro att någon sådan växer här idag. Här helt nära finns även min smultronplockarplats. Dessa bär som var så åtråvärda för en liten tjej som hade begränsad tillgång till dem. Jag brukade önska att jag hade en bärbytarvän söderut som jag kunde skicka åkerbär till och i utbyte få smultron :-)

När Trafikverket nu  ska förstärka och bygga om vägen till sommaren säger myndigheten i samrådsredogörelsen att "Trafikverket är medvetna om de artrika vägkanterna och kommer att hantera dem enligt gällande praxis."

I Trafikverkets förstudie till förstärkningsåtgärder för vägavsnittet, som också är samrådshandling,  står att de negativa effekterna av förstärkningsåtgärderna är:
  • Intrång och påverkan på natur- och kulturlandskapet vid dikesfördjupningar, trumbyten och släntåtgärder.
  • Risk för påverkan på artrika vägkanter vid dikesfördjupningar och släntåtgärder. 
Punkt 4.2 i samma handling:
Försiktighetsprincipen gäller för hela vägsträckan, med artrika vägkanter på båda sidor om vägen. För effektiv återetablering av vegetation vid artrika vägkanter sparas det översta vegetationsskiktet, vilket återanvänds vid återställningsarbetet efter genomfört arbete (Min understrykning)

Punkt 8.1
Åtgärder i artrika vägkanter, ska följa de råd och rekommendationer som finns i Trafikverkets skötsel- och åtgärdsplaner, så att minimal skada uppkommer.

Jag hoppas att det genomförs i verkligheten och inte endast är vackra ord ifall nu ingen bevakar detta. Vi får se om smultronstället överlever.
Kan ni gissa vad detta kulturhistoriska trästycke är för något? Någon?
Jo, det ni ser är grannbyns vägskottningstavla från 1884. Det var ett intrikat ansvarssystem för hemmansägarna som ni kan förstå. Plogningsansvaret var fördelat på hemmanens mantal. Ett vackert och kulturhistoriskt intressant trästycke med kulturhistoriskt värde! .
.
.

28 april 2015

En jämförelse


Från mina två hembygder. Den i söder och den i norr.
De tre nedre fotona är länkade, klicka på dem.

http://morfarshus.blogspot.se/2013/04/kalhygge-trakthygge-hyggesfritt-skogsbruk.html
http://morfarshus.blogspot.se/2011/10/bakom-fasaden.html
http://morfarshus.blogspot.se/2012/06/vagars-diken.html
Sista bilden visar vägkanterna 2012 efter vägsamfällighetens arbeten längs dikena. Här längs gamla Kustlandsvägen från 1600-talet fanns förr ett handgrävt dike. För den som är insatt i vägars kulturvärden är detta rena rama dråpet. Styrelsen utförde arbetet själva med en stor grävare. 57 000 kr kostade det om jag minns rätt. Var finns kulturmänniskorna i byn?

Kultur och natur. Eller hur det nu var.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

27 april 2015

Havet

 
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Göran Palm


 
Bilder från Ångermanland och den höga kustens nordligaste del - här är vackert.
.
.

24 april 2015

När skogen dör

Här hvilar Norrlands själfägande allmoge.
Bolagen reste vården.
"Det är som hade det kommit trolltyg över folket häruppe nu.
Glädjen är slut. Fiolen hänger dammig och osträngad på väggen; – det är dött och tyst på logen, där förr dansen gick om sommarkvällarna. Ungdomen är gammal vid tjugo år. Saga och sång ha tystnat vid brasan om vinteraftnarna och aldrig mer se getarpojkarna vitror och underjordiska väsen i skogen och bergen.

Nu talar man blott om pengar och förtjänster. Man svär åt sågverksbolagen och söker glädjen i spritbuteljen.
Men glädjen är borta.

Ibland talar man nog om skogen också. Om skogen, huggen, stympad, dödad. Och om pengarna, som skogen ger.
Men den levande storskogen, där far och farfar och hans far före honom levde och dogo i kamp med en karg natur, – där de hörde trollsånger från bergen och sjöarna och sågo viterdrottningen bleka sitt silver i midsommarnattens mattljusa dager – den bry de sig ej om. Den håller på att dö för dem.

Glädjen är död. Livet är borta. Människorna bli arbetsmaskiner i sågverksbolagens händer.

Och snart skall också skogen vara borta. Ve då, ve och åter ve över skogsskövlarne, över skogens mördare! "
Ur När skogen dör (1901) av Valdemar Lindholm

Bolagen innebär inte endast skogsbolagen numera. Var dansar älvorna numera? I samband med vindkraftsprojektet här har avverkats mer skog på några år än om exploateringen inte hade gjorts vill jag påstå. Och mer blir det då nya vägar har öppnat upp för detta.
Här tänker en f d bergslagsbo till om naturen som slår tillbaka.
.
.

23 april 2015

Varning för mat

Livsmedelsverket har gått ut med direkt varning att äta för mycket fisk/strömming från norra Östersjön, Bottenhavet och Bottenviken. Hur kunde det bli så?


Andra fiskar du bör se upp med är vildfångad lax, sik, röding och öring. Jamen, hur ordnar vi människor för oss själva och naturen?

Bilden visar en glad liten flicka från sidan med håret i skugga så man kan tro att hon har tappat hår på grund av cancerbehandling, en sjuka som kan drabba oss om vi äter för mycket fisk med stor andel miljögifter. Hur kan det ha gått så snett på några decennier?

Jag och mamma älskade strömming och åt gärna kokt strömming med vit sås och koke pären då jag var hemma. Ingen annan i familjen var intresserad av detta. Hon/vi köpte 3 kg de gånger strömmingshandlaren kom körande. Sen rensade vi tillsammans och åt en del och stoppade resten i frysen.

Gode Gud välsigna maten amen. Få ja rammen? var en bordsbön pappa berättade om från sitt barndomshem. Det var hans syster så gärna ville få strömmingsrommen. Jag håller med om att den är supergod. Förr, då man kunde äta torskrom på konservburk köpte jag den ofta. Sååå god!

Men nu. Utfiskad torsk. Giftig strömming.
Hur kul är det på en skala...  Vi skapar själva framtiden.
.
.

22 april 2015

Om att våga

Läste i höstas i dagstidningen en av de dagligen förekommande födelsedagsintervjuerna.
Det var skådespelaren Torkel Pettersson, boende i Lund och Sthlm, som fyllde 45. Han svarade också som brukligt på några frågor. Tre av dem refereras här:
Aktuell: Medverkar i "Tre systrar" på Dramaten, premiär den 4 september, och i pjäsen "Richard III". Spelar "Harry" i den kommande Jönssonliganfilmen "Den perfekta stöten".

Läser just nu: "Manuset till "Tre systrar" och försöker lära mig replikerna."

Styrka: "Jag har ett stort rättspatos. Även som liten kunde jag aldrig se på när någon blev mobbad. Då gick jag in och bröt. Jag har rätt mycket civilkurage."
Det var detta sista jag fäste mig vid. Rättspatos och civilkurage. Så bra det vore både i mikromiljöer och i vårt samhälle i stort om många fler hade dessa karaktärsdrag.

Jag såg Richard III på Dramaten. Uppsättningen var hemskt bra. Richard III som en manipulativ, mordisk och maktgalen människa. Ett blodigt drama där huvudpersonen blir inställsamt förtrogen med oss i publiken.

Shakespeares skådespel från 1593 är ständigt aktuellt. Rädda människor är farliga människor. Man vet aldrig var man har dem. De låter sig styras vart som helst. Det är just detta att låta sig styras som är farligt. Maktmänniskor kan dribbla med dem, de låter sig ledas utan att ifrågasätta. Är man själv maktmänniska blir slutresultatet lätt som i Richard III. Man dödar sina närmaste och medmänniskor, fysiskt eller mentalt. Och tror att man segrat.

En annan fråga som upptar mina tankar emellanåt är vad som händer när/om den mobbade så småningom, i en annan livssituation, börjar mobba? Om man har utsatts för ondska och vet betydelsen av detta, kan man då själv handla på ett ondskefullt sätt i framtiden?
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

21 april 2015

Cora Sandel

Cora Sandel, pseudonymen för Sara Fabricius, levde 1880-1974. Hon föddes i Oslo, växte upp i Tromsö och flyttade till Sverige 1921. Debuten som författare skedde först vid 46 års ålder. Det var i samband med skilsmässan från sin man som boken Alberte och Jakob släpptes. Det var 1926 och boken är den första i trilogin om Alberte. När jag som ung läste de självbiografiskt inspirerade böckerna minns jag Alberte som blyg och försagd. En ung flicka som försöker finna sin plats i tillvaron, i familjen, i den jantestyrda småstaden. Jag minns böckerna som lättlästa, från början händelselösa och rätt långsamma men i och med flytten utomlands blev Albertes tillvaro intressantare och livligare. Hon kunde släppa loss och valde själv sitt sätt att leva.
  • Alberte och Jakob 1926
  • Alberte och friheten 1931
  • Bara Alberte  1939
Det Cora Sandel vill visa på är skillnaden i hur syskon av olika kön behandlas, vilka olika förväntningar som ställs på dem. Hur en flicka, som inte vill finna sig i den utstakade tillvaron i ett litet samhälle, mår dåligt och finner sig själv rätt sent i livet. Det gör Alberte först när hon flyttat och arbetar kreativt. Den där trilogin kan man kalla klassiker för unga kvinnor.
http://en.wikipedia.org/wiki/Cora_Sandel#/media/File:Cora_sandel.jpg
Porträtt från wikipedia.

Av en händelse gavs Aksel Sandemoses klassiker En flykting korsar sitt spår ut 1933, mitt under Cora Sandels utgivning av Alberte-trilogin. Det var där och då som Sandemose myntade Jantelagen.

***
Jantelagens antites skulle kunna vara Jäntelagen. Den skrevs 1982 av journalisten och författarinnan Gudrun Hjelte som en motkraft mot just de effekter som Aksel Sandemoses Jantelag har haft.
Du ska tro att du är något.
Du ska tro att du är lika god som alla andra och alla andra lika goda som du.
Du ska tro att du är lika klok som andra, ibland klokare.
Du ska veta att du är lika bra som andra. Om du vet att du gör ditt bästa, kan du uppskatta dem som är bättre.
Ibland vet du mer än andra.
Du är inte förmer än andra, men du är enastående som alla andra.
Du duger till mycket.
Skratta åt dig själv och din värld – det gör dig fri.
Du ska tro att många bryr sig om dig.
Du ska tro att du kan lära andra en hel del och lära av dem.
VARFÖR? För att du är någon, en som behövs!
.
Fattar du?

20 april 2015

Utflykt till naturen

"Idag tar vi förmiddagskaffe bland backsipporna" sa min morgonpigge make då solen strömmade in i sovrummet på lördagsmorgonen. Det var ett utmärkt förslag, sipporna var i sitt esse.


Vi var inte ensamma men det var heller ingen trängsel i naturreservatet. Glada röster från unga och gamla hördes emellanåt och medhavda fikakorgar avnjöts. Jag försöker hitta en jämförelse med barndomens "Norrland" och tänker då på liljekovaljernas blomning på niporna längs älven. Då, i början av juni, åkte många dit för att plocka en bukett. Där var inget naturreservat och platsen håller på att växa igen.
Rullstensåsen är beväxt mest med enar och tallar. Årets skörd av enbär plockades. Utsikten över den stora odlade slätten är väldigt vacker men ännu stiligare blir fotona på kvällen med släpljus. Så någon utsikt från krönet visar jag inte denna gång.
Först senare kommer korna och betar i markerna men spåren från i fjol fanns kvar. Mulbetet är viktigt för att hålla ekosystemet i balans.
Det här är en sådan där utflykt som många här i den mellansvenska trakten gör den här tiden varje år. Det är ett lika vackert fyrverkeri årligen med de där mängderna av ludna klockor som sprutar upp ur marken på sina korta stjälkar.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

19 april 2015

Med hank och stör = trägärsgård, fastbandhage, skihaga






INBJUDAN
Lär dig bygga trägärdesgård
Du får lära dig hur man bygger en traditionell gärdesgård med gamla metoder och med traditionella material.

Plats: Hembygdsgården i Nordingrå
Tid: 2 maj kl 9.00 – 15.00
Kursavgift: Gratis (föranmälan krävs)
Kursledare: Lars Kårén, Skogs- och naturvård, Resele

Medtag rejäl matsäck och kläder efter väder!

För att alla ska få en chans till praktiskt arbete är antalet platser begränsade. Alla är dock välkomna att komma till hembygdsgården och titta.

Anmäl dig senast den 30 april

Välkommen! 
Har du frågor?
Kontakta Annika Carlsson
annika.carlsson@lansstyrelsen.se
0611-34 90 92

 .
.

18 april 2015

Dilemma

Det här är en av de finaste krukväxter jag känner till. Jag får skott av min kompis, jag planterar, sköter och vattnar men efter något år så där lägger den av och dör. Jag får nya skott, de frodas och växer då jag vattnar och ger näring. Sen dör växten. Mycket vatten vill de röda bladen ha. Något svenskt namn har jag inte på den men något typ irine herbstis ska denna rödbladiga krukväxt enligt uppgift kallas på latin.

En omöjlig skönhet för min del. Ouppnåelig och därför så begärlig.
***
Edit: Jag fick ett mejl från en blomsterkunnig person. Han skriver att det är höblomster jag visar på bilden, men den har flera namn. På latin heter den Iresine herbstii. Finns i flera färgställningar och kommer ursprungligen från Sydamerika. Höblomster är anuell vilket förklarar mina tillkortakommanden. Tack T. för att jag fick lära mig något nytt!



.
.

17 april 2015

Entusiasm attraherar

Jag gillar att åka tåg. Det har jag gjort sedan första gången jag åkte vid si så där 10 års ålder, då en resa till släkten i Uppsala. Min familj hade ju ingen bil, så det var cykel och tåg som gällde tills jag tog körkort som den första i familjen. Men tekniken bakom tågens framfart har jag inte satt mig in i. Jag har vänner och bekanta som är tågfreak både då det gäller teknikhistoria, tidtabeller, banläggning och allt vad som nu kan vara aktuellt.
Men jag är inte så intresserad av allt det där med olika tågmodeller och teknikhistoria. Det får andra ta hand om. Men jag är glad över att det ännu finns många entusiaster som kan det här med lok. Här ett ånglok i ett lokstall från 1889.
 
Ingenjörskonsten är intrikat och mekanisk. Nyligen besökte jag den här platsen där gamla lok och lokstallar visades upp. Det var ånglok och diesellok av olika modeller. Tycker det är intressant att få en inblick i andra människors entusiasm. Själv nördar jag ner mig i gamla byggnader och byggnadsteknik. Föredrag av människor med glöd och ett starkt intresse är oerhört roligt att lyssna till. Vare sig det handlar om kompostering, hundrasernas utbredning, blindtarmens betydelse eller skursocklars utformning under renässansen :-)
Det är lätt att förstå att lokförarna var ett stolt släkte med tanke på alla rattar och reglage de skulle ha koll på. Som en cockpit men utan lysande diodlampor ;-)
.
.

15 april 2015

n´Israel i Ovansjö

Ha je hört talas ôm n´Israel i Ovansjö?

Varje gång jag kör/åker E4 söderut mot Örnsköldsvik säger jag, som upprepning efter min far, då vi i svackan i det kuperade ångermanländska landskapet passerar skylten Ovansjö i Arnäs socken och ser vägen in till höger att - e denna bodd n´Israel i Ovansjö!

Denne kloke gubbe som kunde bota sjuka var naturmedicinare, kvacksalvare och det är åtskilliga gånger jag hört hans namn nämnas utan att få mer kunskap om hans verksamhet. Han har för mig varit lite av en sagofigur och det var först då jag med mina föräldrar för länge sedan besökte det privata museet i Pengsjö som jag såg något påtagligt efter Israel. Där bland tusen sinom tusen föremål fanns en smörkärna (som jag minns det) med massor av käppar av olika de slag. Det var käppar som lämnats hos Israel i Ovansjö av människor som blivit botade, sades det i tillhörande beskrivning. Intressant tyckte jag men tror ni att jag fotade. Nejdå, varken då eller vid återbesök.

Så fick jag nyligen berättat för mig att även min morfarsmor Klara hade besökt n´Israel. Det var yngste sonen Adrian som skjutsade henne med häst Kustlandsvägen söderut till Ovansjö en kall vinterdag, en upplevelse som han fört vidare till sina barn. Vilken krämpa Klara ville ha hjälp med är dock okänt likaså om hon blev frisk. Mor och son kom fram till Ovansjö men Israel var inte hemma. Resandet tog tid med hästskjuts så de erbjöds övernatta. Senare på natten då Adrian somnat kom Israel hem och de delade då säng. Sådan var gästfriheten i ett enkelt hem som inte hade hotellverksamhet.

Plötsligt får historien kropp, det som bara varit en gammal berättelse. Adrian var född 1886. Klara dog 1932, samma år som n´Israel i Ovansjö. Låt säga att det var någon gång in på 1900-talet som besöket skedde, innan telefonernas tid.

Jag googlade på Israel i Ovansjö och fick några napp.
"Vid sjukdom var det tidigare vanligt att man anlitade s k kloka gubbar eller gummor. Den mest välkände naturläkaren är ”Israel i Ovansjö” som var verksam fram till 1930-talet."
Se sidan 19 i Örnsköldsviks kommun kulturhistoria - en översikt. (Hela dokumentet är läsvärt.)

Men den mest vetenskapliga och intressanta skriften hittade jag i Libriskatalogen och fjärrlånade hem till mitt närmaste folkbibliotek:
Israel i Ovansjö
Författare Åsa Ljungström
Ingår i: Etnologiska studier : tillägnade Phebe Fjellström. Etnologiska institutionen, Umeå Universitet 1984.
Att läsa en etnologs vetenskapliga betraktelse av en människa som för mej mest varit en skröna, är en behaglig och klargörande upplevelse. Källhänvisningarna är många. När jag läser inser jag att naturdoktorn Israel hette Sjödin i efternamn och levde mellan 1845 och 1932, alltså en människa av kött och blod. Som dog ett par decennier innan jag föddes. Herrejelanligen!

"Ovansjögubben", "kloka gubben i Ovansjö" eller "Israel i Ovansjö" föddes den 7 april 1845 som yngsta barnet av fem till bonden Johan Johansson. När den äldste brodern tog sig namnet Sjödin gjorde syskonen detsamma. Den äldste brodern övertog, tillsammans med Israel, hemmanet då fadern dog 1871. Israel lämnade samarbetet 1882 då han istället övertog en jordlägenhet som precis tillfallit hemmanet genom skiftesförhandling. Israel var alltså en jordbrukare och fiskare som började med homeopati på 1880-talet. Han kom att åta sig åkommor som hudsjukdomar, invärtes medicin och "nervklenhet". Patienter med akuta sjukdomar som han insåg att han inte klarade av, sände han till utbildade läkare.

Jordbruket och botarverksamheten gav Israel god inkomst trots att han inte tog betalt för sitt naturläkeri. Patienterna lämnade bidrag i en bössa på bron efter konsultationen. Enbart under åren 1894-1896 anlitades han av 2000 patienter från Västernorrland och Västerbotten. Det kunde vara 20-30 patienter per dag. De kom med hästskjuts, båt och järnväg. Ofta kom de sent och måste ligga över. Israel hade ordnat ett större stall för besökarnas hästar. Folket inkvarterades hos grannar eller, som Adrian, hemma hos Israel.

Israel i Ovansjö strävade efter att vara rationell i sin sjukdomsbot skriver Åsa Ljungström. Han hade läst många böcker och använde inte magiska formler och kurer. Israel Sjödin tyckte om musik och hade minst två kanariefåglar, piano, radio och grammofon, zittra, violin, gitarr och nothylla. Skivsamlingen bestod av opera och operett. Vackra sommarkvällar kunde han ställa  grammofonen i fönstret och låta musiken flöda ut över nejden. På äldre dagar blev Israel religiös och donerade stora summor till ett missionshus i Ovansjö samt en bibel till Arnäs kyrka. Det kan ha varit i samband med omvändelsen som han slutade med fiolspelet - inte helt ovanligt då fiolen då för tiden ansågs vara "djävulens instrument".

Israel Sjödin var självlärd, hade skarp psykologisk blick och ett stort och sunt bondförnuft. Han var autodidakt då det gällde kunskapen om 1800-talets och det tidiga 1900-talets farmakopé, som dominerades av växtextrakt. Israel diagnostiserade sina patienter genom inspektion av naglar och ögon. Det finns uppgifter om att han koncentrerade sig genom att lukta på sina många krukväxter och sedan tog till förstoringsglaset och tittade patienten länge i ögonen. Detta tyder på att han var känd med homeopatisk irisdiagnostik.

Det här inlägget har jag hållit på med länge. Sista problemet att lösa var att hitta en bild som illustrerar innehållet. Jag har ingen bild på Israel (Åsa Ljungström skriver att det finns ett porträtt i olja från 1924 av honom), inte på käpparna och påkarna de botade lämnade kvar - museiföremål som jag minns mig ha sett. Illustration får bli den här knölpåken som någon av mina anfäder brukat. Vem vet jag inte - antagligen för att jag glömt vad pappa berättat om den :-(

Knölpåken är färgad mörkgrön med slitna "toppar". Kryckan är fäst i påken med en mässingsring. Spetsen är inte förstärkt. Jag har missat att mäta längden men den är kort, jag får gå kutryggig om jag ska använda den som stöd.

Lars-Erik Edlund recenserar i Oknytt nr 1-2/1987 " Etnologiska studier : tillägnade Phebe Fjellström", en text som i sig också är intressant:
"Åsa Ljungström har skrivit en längre uppsats om naturläkaren Israel i Ovansjö (Israel Sjödin i Ovansjö i Arnäs sn), som botade många människor – och kreatur med för den delen –inte bara i sin hemtrakt i nordöstra Ångermanland utan också från mer fjärran liggande orter, och detta dessutom under en mycket lång tidsperiod, från 1880-talet ända fram till sin död 1932. Ljungströms studie visar att det i förstahandsuppgifterna om Israel inte finns några noteringar om magiska åtgärder från hans sida i samband med botandet, dvs. läsningar av olika slag och liknande. I andrahandsberättelser om Israel förekommer däremot diverse utstofferade anekdoter om hans allvetande och allseende. Därefter har under de femtio åren som gått sedan han gick bort ytterligare föreställningar lagts till om hans botargärning. Man kan sammanfattande säga att denna utredning visar hur en lokal personsägen uppstår. Ett extra plus i Ljungströms utredning är, att hon låter läsaren ta del av sitt forskningsarbete och de överväganden av källkritisk art som detta föranleder. Forskningens resultat är förvisso det som - med rätta – står i fokus, men det kan också ofta vara nyttigt att följa forskarens kamp med (och mot) materialet."
Internet är fantastiskt tänker jag som lekman efter att utan större problem ha hittat allt detta och lite mer om naturdoktorn Israel Sjödin i Ovansjö som tidigare var en anekdot som berättats för mej. Att jag slutligen tog tag i det hela beror på att min mammas kusin nämnde att min morfarsmor var en av de som besökte n´Israel i Ovansjö. Detta tackar jag för!
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...