30 september 2015

Tjocka släkten


Det här sättet att ordna sin släkt tilltalar mig mycket. Jag skulle vara själaglad om uppsättningen var min egen. Jag samlar på mig ovala träramar med konvext glas när jag finner något. För framtiden.

Förr var detta vanligt, nu inte alls. Hur många sådana här väggar har jag inte sett som barn vid besök hos släkt och vänner, grannar och bekanta.

Visst är det tilltalande att ha ansikten på anfäderna lättillgängliga, inte instoppade digitalt i ett släktforskningsprogram?
.
.

29 september 2015

Barnvagnen

En barnvagn. En barnvagn av masonite och några andra material som gummi och plåt. Där sitter ett barn. Bakom vagnen står och sitter ett gammalt par. Utomhus. Det är länge sedan. Ingen av de på fotot minns. Bara en lever. Men hon var för liten för att minnas fototillfället. Barnvagnen finns kvar.
Trästegen står uppställd mot takfoten, takskägget. På den hänger båtshaken. Huset är renoverat, har masonitats. En annan tid. En tid med framtidshopp även för landsbygden.

Är det bättre att växa upp med framtidstro och sedan se hur den samhälleliga nergången tar vid än att växa upp i motvind och uppleva hur den vänder? Hur präglar det människor? Förkrigstidens barn kontra efterkrigstidens. Finns något att lära...
.
.

28 september 2015

Arkitekturens betydelse i landsbygdsutvecklingen

En debattartikel att ta till sig för små kommuner med vikande befolkningsunderlag. För ett framtida gott boende, stolthet över hemorten och en ökande besöksnäring.
Följande är saxat ur artikeln:

Ortens själ viktigare än någonsin
(...)
" För att folk ska vilja bo kvar krävs satsningar på god arkitektur för att stärka platsers kvalitet och identitet. De typhus av flerbostadsmodell som nu även intar mindre orter ses som lösningen på ett rationellt boende men bidrar föga till att stärka platsens själ. Att dessa blivit så populära beror på att de upplevs som enkla att beställa, har en inarbetad produktionsmetod och inte kräver stora projektgrupper med ”krångliga” arkitekter. Det saknas beställarkompetens i många kommuner som vet vad god arkitektur kan tillföra för mervärden."
(...)
"Vi hoppas att regeringens kommande utredning om ny politik för arkitektur, form och design beaktar hela Sverige och landsbygdens utmaningar. Utredningen i sig löser inget och vi i arkitektkåren bör ta debatten för arkitekturens betydelse i både stad och på landsbygden. Och då menar vi inte bara spektakulära rastplatser utan ”vardagsarkitekturen”, den som är till för de som bor och verkar på en plats."

Läs hela debattartikeln HÄR.

Venustas - Firmitas - Utilitas

http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=1968
Stora börssalen, fotograf okänd, Stockholmskällan  

Också detta är en vacker sal - Stora börssalen vid Stortorget i Stockholms gamla stad. Salen ligger en trappa upp i Börshuset som uppfördes 1773-1778 efter ritningar av arkitekt Erik Palmstedt.
 
Övervåningen i fd. Börshuset disponeras av Svenska Akademien sedan tidigt 1900-tal. En förening, som jag är medlem av, hade under flera år sina årsmöten och sammankomster här. Det var vackra tillställningar med en möblering organiserad för färre sittande än på bilden nedan.

Börssalen. Foto: Lennart Johansson, Stockholms stad

I den där salen finns som ni vet den där kända dörren genom vilken Svenska Akademiens ständige sekreterare stiger ut för att tillkännage årets Nobelpristagare i litteratur. Pompa, ståt och förgyllda pilastrar.
***
Den romerske arkitekten Vitruvius' skriver i "Tio böcker om arkitektur", att arkitekturens kärna är balansen mellan 
  • Skönhet (Venustas), 
  • Hållbarhet (Firmitas) och 
  • Funktion (Utilitas).
Arkitektur handlar alltså inte enbart om något som Eulers 4 knäckningsfall :-) (hållfasthetslära) utan är långt mycket mera. En blandning av vetenskap och konst. Humaniora och naturvetenskap. Formgivning och teknik.

Arkitektur innefattar inte enbart en separat byggnad, ett hus, rum, fasadmaterial, färgsättning - arkitektur är en fungerande, hållbar och talande helhet förverkligad. Nutida självbyggen där någon suttit med rutat papper och penna för att rita ett hus syns rätt ofta. Det går att få fram ett hus den vägen - men inte arkitektur. Ofta missar självbyggaren att tänka på väderstreck, dagsljus och icke minst volymen, storleken i förhållande till omgivande byggnader eller landskap. Alltså det som inom arkitekturteorin kallas genius loci, eller kalla det "identitet" om du vill.


Så var (är?) inställningen här i byn bland några till min blivande profession. Jantelagen är stark, du ska för all del inte tro att du kan något. Nej, här är man "seg selv nok" :-)

Jamen hallå, den där Jante-inställningen är densamma som Clara Margareta mötte på 1800-talet då hon utbildat sig i Stockholm. Inget har förändrats i sak trots att 100 år har gått... Man är tysk ôm bena om man har erfarenheter bortom någons bekvämlighetszon. Det okända är farligt vad det än är. Jag hoppas, om jag kommer i en liknande situation, att jag kommer att önska den unga människan lycka till och säga "välkommen åter med de nya kunskaperna. Vi behöver dig här om landsbygden ska överleva".

Nåväl, arkitekturen räknas hur som helst till de sköna konsterna tillsammans med bildkonst, skulptur, musik och litteratur. Gissa om jag har ett intressant yrke!

Restaurering är en inriktning av arkitekturen som jag valt att förkovra mig inom. Insikter och förståelse för vårt byggda kulturarv och vård har jag skaffat genom vidareutbildningar, svensk och internationell.

Enda nackdelen med de förvärvade kunskaperna är att man så lätt ser allt det som förstörs och förvaltas illa, man blir känslig för fulhet. (Och dumhet.) Särskilt känslig är jag för kulturminnesförstörelse. Samt då natur och landskap föröds. Desto njutbarare är det att träffa kulturella pärlor, högättade eller folkliga, bildade eller vardagliga :-)
Börshuset vid Stortorget 2015. Foto Arild Vågen, wikipedia.
 .
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , .
.

26 september 2015

Leva nära naturen

Det är topp att lära sig leva med naturen. Som livet en gång i tiden utspelade sig för många.
Se här på svt play hur en ung människas liv i Ångermanland kan vara på 2000-talet e Kr. Lite, lite åt samma slags liv som Henry David Thoreau levde några år i skogen vid sjön Walden fast med vattentoalett och ett icke-egenbyggt hus ;-) Titta på Jonna vetja´!

En fin bit natur .
.

25 september 2015

Ekonomibyggnad

Här står en stadig och vacker ekonomibyggnad i ett av herrgårdslandskapen. Jag har kört förbi den då och då men inte förrän nu med kameran till hands.

Murad av natursten och kalkbruk med skolstenar i fogarna och med ett falsat, skivtäckt plåttak får den ett livfullt och värdigt uttryck. Frontespisen gör sitt till för att höja statusen. Fin gammal arkitektur enligt mig.
Lite annorlunda än min lagård, som trots enkelheten är en mycket kär ekonomibyggnad :-)
.
.

24 september 2015

Känslofyllt

Tänk att en byggnad kan väcka så oerhört starka känslor. Ett hus brann ner på nolltid, ingen människa omkom eller skadades. Arkitektur kan verkligen påverka människor.
När jag passerade nu i september hängde det blommor i mängd som avsked på stängslet till brandområdet vid Elsa Anderssons konditori. Huset brann ner till grunden den 21 augusti 2015. En byggnad och en funktion så länge intimt förknippat med just Norberg, ursprungligen var här gästgiveri. Jovisst har jag stannat till där flera gånger för en kopp kaffe med bröd, den sista gången i maj i år under en arbetsresa.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

23 september 2015

Kammarmusik

Jag skriver mest om enkla hus och ekonomibyggnader här i kommunen på den här bloggen. Men självfallet finns de flesta av mina favoriter på andra geografiska platser och är av en annan status. Här kommer en av dessa favoriter.

Njutbart och skönt är det att lyssna till kammarmusik spelad av Mazerska Kvartettsällskapet.
Jag hade i tio år en arbetskamrat, G, som var medlem av sällskapet och som brukade bjuda in mig emellanåt till dessa intima kammarmusikkonserter. Det var fina kvällar. Musiken och rummet där konserterna gick av stapeln stod i samklang. Lokalen var en långsmal sal med 1700-talsinredning och med fönster längs hela ena långväggen. Mellan fönstren täckte speglar väggen. Ljuset och känslan i rummet blev mycket vackert och egenartat. Salen ligger på bottenvåningen i det sk. Utrikesminister-hotellet vid Blasieholmstorg. Några egna foton från dessa konserter har jag inte.

Bild från tiden då huset fortfarande var Utrikesminsterhotell.

Jag minns vid ett tillfälle när en säljare kom till oss på arkitektkontoret på Söder för att presentera sina produkter - kanske armaturer, kanske möbler, hur ska jag kunna minnas... Nåväl, G var ganska snart tvungen att bryta upp från mötesbordet och gjorde det genom att ursäkta sig och säga att han måste iväg för att spela. Genast nappade säljaren på detta och sa att han också spelade golf. Intresset för golf hade på 1980-talet ökat till orkanstyrka, golfbanor anlagts och alla som ville hänga med och hade sinne för 80-talets glassiga affärer skulle vara med i en golfklubb. 80-talet var yuppietid.

- Nej, jag ska iväg för att spela violin, sa G. Haha, vad kul vi alla på kontoret hade åt den säljaren länge efteråt.

Utrikesministerhotellet vid Blasieholmstorg. Fotografierna kommer från Wikipedia.

Mazerska sällskapet konserterade här vid Blasieholmstorg innan Musikaliska Akademien 1998  flyttade åter till Nybroplan. De två byggnaderna ligger i samma kvarter. Nu ser salen i Utrikesministerhotellet ut att användas som sammanträdesrum. Men Musikaliskas stora konsertsal, ritad av arkitekt Fredrik Åbom på 1870-talet är inte heller pjåkig... bara mindre intim.
.
.

21 september 2015

Holken

Någon gång för så där trettio år sedan byggde pappa till något som kom att kallas "holken" runt porten in till ladugården. Den skyddade mot vind och regn men främst snö. Porten, som öppnas utåt, är viktig att nå på ett enkelt sätt för att under vintertid kunna hämta in ved den vägen. Så slipper en väg till vedboden skottas upp. Efter jordbrukets nedläggelse är dessa enheter förbundna, tidigare låg hö i vägen för den transporten. 
Jag förstod att livet förenklades för mina föräldrar men har aldrig gillat denna holk.
Det var även snön som blev dess fall. En vinter för så där tre år sedan uppstod en glipa mellan "holk" och vägg efter en snörik vinter med tung snö som rasade ner.
Då var beslutet lätt - holken revs sommaren därefter och eldades upp. Ordningen återställdes.
 
.
.

17 september 2015

Kvinnohistoria

Besöken hos och av kvinnor, äldre än jag, är en av de stora tillgångarna i tillvaron.
Att prata feminism (även om vi inte kallar det så) med denna 94-åring känns ganska fantastiskt. Hon är född i Västerbottens inland och har gjort en "klassresa" och hållit sig inom ett kvinnodominerat yrke här i kommunen. När jag av henne fick frågan varför jag valde mitt yrke, jag som inte hade några som helst förebilder, var jag tvungen att tänka till. Något svar endast en mening långt finns inte men pusselbitar kan läggas som till sist bildar ett mönster. Det enda jag med säkerhet vet är att jag är utrustad med en stark vilja. Och en önskan om samarbeten i projektform.

Märkligt nog går det inte att prata kvinnosaksfrågor med mina få jämnåriga här i byn. Kan det bero på att de, om de stannar kvar i hembygden, som i mitt fall är norrländsk landsbygd, måste finna sig i den rådande normen, nämligen patriarkatets. Man måste finna sig i att inte ha någon större talan i sammanhang utanför hemmet. Kanske vill man inte ens ha det. Man accepterar kvinnornas roll i byn att vara "tysta i församlingen", att säga ja till det männen bestämmer. Man nöjer sig med detta därför att ingen tycker att "bråkiga" kvinnor. Gud, vad trött jag är på åsikten att någon är "bråkig" då vederbörande säger sin åsikt som kanske går stick i stäv mot normen som satts upp av män. Kvinnor i min ålder i byn med eftergymnasial utbildning verkar resonera likadant. Varför tror ni unga kvinnor flyr glesbygden - till staden där tanken är friare. (Okej, ni får tycka att jag hädar!)

Och nyss, i en fäbod, vistades jag med en äldre kvinna och ägare till fäbodstugan. Så gott vi hade det där i enkelheten. Hon och jag har samma barndoms sommarlandskap i minnet, norra Ångermanlands kustland där hennes morfar hade en stor egendom som lantställe, ett område som numera är naturreservat. När vi träffades för 20 år sedan och efter en tid upptäckte detta egendomliga sammanträffande blev banden starkare. Yrket förenar oss också. För övrigt är vi uppväxta med helt olika socioekonomiska premisser, i våning på Östermalm i Stockholm med hembiträde och född in i en känd släkt kontra landsbygdsbo med jordbrukande föräldrar av enkelt ursprung. En annan kvinna med samma socioekonomiska ursprung som jag var en god vän under många år i Stockholm. Att umgås med människor/kvinnor med olika socioekonomisk bakgrund har berikat mitt liv.
.
.

15 september 2015

Vilsamt


Några vilsamma dagar har passerat i mitt liv. Har bott i en fäbodstuga utan några bekvämligheter. 
Inget rinnande vatten,
ingen el,
ingen radio,
ingen dator,
ingen smartfån,
ingen tv,
igen tidning,
inga nyheter...


Har upplevt:
  • tystnad
  • mörker, kolsvart sådant
  • eld som ger värme och arbetsljus
  • natur i mängd
  • kulturhistoria
  • skog
  • en region med trettiofyra björnar som fällts i under pågående skyddsjakt
  • lingonröda tuvor
Under dagens ljusa timmar läste jag valda delar ur en avhandling om fäbodväsendet. Det ger mig ett nytt perspektiv på min hembys fäbod, sätter in den i ett längre historiskt skeende. Ett par studiebesök till andra fäbodar gjorde jag och min goda vän M passande nog.
Besökte några eldhus på en fäbod där kreaturen förts hem för säsongen.

Här ses ett av fäbodens eldhus. Det syns närmast fotografen, på andra sidan förbindelsegången med grind ligger mjölkboden.
 
Det jag upplevt denna septembervecka skulle ingen turist kunna uppleva på den fäbodvall jag är delägare i. Rätta mig om jag har fel. Detta boende i en enkel fäbodstuga ger kanske samma resultat som en retreat, en spaweekend, som meditation, yoga. Något som många av oss nutidsmänniskor längtar efter för att "ladda batterierna".
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

6 september 2015

Tysthet

Noise pollution is making us oblivious to the sound of nature  enligt  The Guardian.

Ljudföroreningar gör att vi glömmer naturliga ljud, de ljud som normalt inger oss lugn och ro. Här i byn har vi vanligen aldrig helt tyst. Det hörs ytterst sällan människoljud och prat men våra maskiner och fordon, bruset från E4 och andra motorljud finns alltid i närheten. Motorsågar, skotrar,  gräsklippare...

Tystnad är allt svårare att finna även i glesbygd och i våra skogar.

Se kortfilmen där staten gör reklam för skogen. Där pekar man på de stadsnära skogarnas rekreationsvärde, stadsborna värnas men knappast vi landsbygdsboende. Stadsborna har svårt att påverka sin miljö ur aspekten tystnad, något som vi som själva äger vår skog och bestämmer över den har möjlighet till. Vi skogsägare på landsbygden skapar till stor del vår egen och andra landsbygdsboendes boendemiljö.

I en liten nordlig kommun utan tätort i form av en stad är naturen en viktig del i det som attraherar boende och turister. Naturupplevelser i form av vandringsleder, naturreservat, fiske, jakt, skogens skafferi även om fjällvärlden lockar flera turister i dagsläget. Men vem vet vad som gäller om ett par generationer...   Kanske efterfrågas kyla, mörker och tystnad även i vår lilla kommun. Vi får hoppas att det finns något kvar av detta då.

I senaste numret av Norra skogsmagasinet som ges ut av Norra skogsägarna och kom i lådan denna vecka, diskuteras i ledaren vilka parametrar som ger ett skogsinnehav värde. Naturligtvis är det antalet skogskubikmeter, alltså virkesförråd, men även fastighetens pro­duktiva areal, verkliga bonitet, faktiska läge och trädslagsfördelning. Det finns även annat som också påverkar värdet, som till exempel röjningsbe­hov, vägsystem, vattensystem, bärighet, skadebild, arrondering, skotningsavstånd och ålders­fördelning. Men ingenting står om rekreationsvärde, kulturvärde, naturvärde. Naturligtvis inte, Norra skogsmagasinet är fel forum för att ta upp dessa frågor. De värdena är svåra att mäta i ekonomiska termer.
.
.

5 september 2015

Spannmålsbönder

Finns det någon som ogillar öppna odlingslandskap?
 
Jag tycker det är otroligt vackert med sädesfält. Korn med sina mjuka, böjliga borst som sitter på axens spetsar, vajar väldigt fint i vinden. Granngröna eller som här gulmogna. Korn är ett sädesslag jag är uppväxt med.
Likaså är havre störtskönt. Även det hörde till odlingarna i hembygden en gång i tiden men i mindre omfattning. Samtliga bilder i bloggposten är dock tagna i mellersta Sverige.
Det går inte att låta bli att jämföra norr och söder, båda är lika aktuella för mig.

Jamen kolla hur stora plogar som används i Mälardalen. På transportsträckor fälls de in framför och bakom traktorn i rät linje för att traktorn ska kunna köra på trafikerade vägar. 4 plogar fram och 6 där bak. Något sådant har jag inte sett långt norrut i landet.
Ett vidunder som plöjer stora åkerfält. Monokulturer av säd odlas här nära just den här kommunens största tätort som har 17 000 invånare. Tätorten har 2,5 gånger så många invånare som hela N-lings kommun. Jordbrukspolitiken har länge gynnat Svealand och Götalands (spannmåls)bönder, i norr försvinner de. Det påstås att hela landet leva. Det måste väl i så fall tyvärr bli av helt olika näringar. Skog, gruvor och energiproduktion gör Norrland intressant för staten och bolag inom dessa näringar. Mjölkbönder, spannmålsbönder, grisbönder, köttdjursbönder planeras att höra södra delen av landet till. Och stora enheter måste det vara för att ge tillräcklig avkastning.

Så ser inte det Sverige jag önskar mig ut! Men jag njuter av att ha mitt permanentboende vid kanten av ett vetefält. Och ha betande kor i min absoluta närhet under sommarhalvåret. Kan man ha det bättre??? I min nordliga belägenhet är det tvärt om.

Själv har jag inga kor i min ladugård men getter har jag haft rätt länge i min omvårdnad. De är enormt lättskötta djur som gör stor nytta för att hålla markerna öppna. Visst är det vackert med skogsbryn och hagar med tydlig mulbeteshöjd, den skuggiga lövfria horisontella randen under träden som uppstår där kor och getter betat av löv och småkvistar. Tycker ni det är vackert, då tycker ni som jag :-)
.
.

3 september 2015

Plastdun var ordet

Minns ni 70-talets kuddstopp? Små rivna skumgummibitar som var höjden av statisk elektricitet. Och kuddarna blev hårda eller oformbara. Jag fann en öppnad påse "kuddstopp" i gömmorna. Det skickade mej tillbaks till 70-talet direkt. Påsen får vara kvar men använda innehållet - nej!
Kuddstopp
Ca 400 gram
Vacuumpackad plastdun
Polyeter - Polyester

BRUKSANVISNING:
1. Öppna förpackningen gnom att sticka hål på polyetenpåsen med en kraftig nål eller med spetsen på en sax, varvid luft insuges i påsen och materialet utvidgar sig.
2. Rätta ut materialet i påsen på samma sätt som en kudde "snyggas till".
3. Klipp av en hörna på påsen, lagom stor att Ni ledigt kan få in en hand, drag därefter materialet direkt från förpackningen i kudden.
Jag sydde en gång en liten läskudde med detta innehåll. Stenhård. Den fungerade bra för sitt ändamål att göra det lättare att läsa liggandes i sängen. Märkvärdigare än så var det inte. Men det får väl anses en god funktion nog...


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,  
 .
.

1 september 2015

Linoleum i mitt hjärta ♥ ♥ ♥

Minns ni den här: Lustra golvpolish. Den blå plåtburken med röd skruvkork av hårdplast.
 
Linoleummattan i 50-talsköket på övervåningen har fått polish på ytan många gånger. Jag minns Lustra som en tunn mjölkvit polish som var väldigt lätt att stryka ut, vilket var mamma hemmafruns jobb. Hade här funnits ett hembiträde hade det varit hennes uppgift.
När jag övertog hemmanet innebar det också ett ansvar för det golv jag verkligen tycker mycket om. Ett linoleumgolv med mönstret Jaspé från 1950 skulle (och ska fortsättningsvis) byggnadsvårdas.

I maj 2009 hyrde vi en Nilfisk golvvårdsmaskin med röd skurrondell. Den roterande raspiga ytan avlägsnade tidigare lager polish.
Efteråt blev det en rejäl skurning med mycket vatten (vilket rengöringsmedel vi använde minns jag inte) som sögs upp med våtsug. Ytan blev matt och trist men väldigt ren. De här maskinerna var lätthanterliga båda två.

Normalt ska man inte använda så här mycket vatten när en linoleummatta rengörs. Det räcker med att dammsuga och/eller torka av golvet med en urvriden golvtrasa.
När golvet torkat ordentligt spred jag ut ny golvpolish. Lustra tillverkas inte längre så vi använde Nilfisks produkter Lino-grund och golvpolish GT. De har samma konsistens som Lustra - mjölkigt, tunt och lättflytande. Lättast är det att sprida ut i motljus för att inte missa någon liten yta. Svisch, svisch så var golvytan bonad. Det torkar snabbt, max en timme tar det innan golvet går att beträda.
Här har jag försökt dokumentera skillnaden på den bonade ytan och den endast rengjorda. Till höger om skarven är det bonat.
Kanske är det nog så tydligt här. Den bonade linoleumytan får en djupare färg. Det här golvet är fortfarande väldigt bra, det har gått sex år med normal städning. Det 6 decennier gamla linoleumgolvet kommer att stå sig många år framåt.
Golvet och köket i mitt hjärta.
♥ ♥ ♥

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
  .
.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...