Tryckfrihet

Det har väl inte undgått någon att år 2016 är det 250 år sedan Tryckfrihetsförordningen skrevs in i grundlagen här i landet. Läs Tryckfrihetsförordningen från 1766.

***
Tryckfrihet innebär rätt att trycka och sprida information och uppfattningar fritt i text, till exempel via böcker, internet, tidningar eller flygblad. Tryckfriheten innebär att medborgare och grupper inom landet får publicera alster utan att någon förhandsgranskning eller censur äger rum. Envar har också rätt att fritt distribuera producerade texter.

Tryckfrihet ses ofta som en grundläggande del i fungerande demokratiska samhällen. Varje medborgare i en stat där tryckfrihet råder har rätt att i tryck sprida sina uppfattningar så länge de inte bryter mot någon annan lag vars innehåll begränsar tryckfriheten. Tryckfriheten får dock enligt de demokratiska principerna inte inskränkas mer än vad som krävs för att skydda andra fri- och rättigheter.

I Sverige är tryckfriheten en grundlagsskyddad rättighet som regleras i tryckfrihetsförordningen. Sveriges första tryckfrihetslag antogs 1766, vilken var den första i världen. I Sverige slås tryckfriheten fast i Regeringsformen förändringar måste beslutas av två riksdagar mellan vilka nyval skett.


***

Själv har jag märkt av ordens makt. Att tycka något, att vilja få bort orättvisor inom den lilla byn, gör människor arga. Om maktstrukturerna krackelerar måste man tänka själv. Och det är farligt tycks det. Som det är nu vill man "döda" alla med åsikter som inte stämmer med härskarnas egna. Blir det uppståndelse vet man att man hamnat mitt i prick med sina ord. Annars skulle det vara tyst. Som i graven. Utom i små kretsar kring köksborden.

Vi har långt kvar till öppenhet och genomlysning i den här lilla delen av världen. Det är lätt att  förundras över mänsklighetens tunna lager civilisationsfernissa också i en demokrati. Jag hade varit död eller straffats offentligt om jag levt i ett annat samhällsstyre. Jag måste tillstå att jag beundrar världens demokratikämpar som kanske måste utstå hot, våld och tortyr. Leve åsiktsfriheten och tryckfriheten.

En illgärningsperson spändes fast här för allmän bestraffning. Just den här skamstocken finns utanför kyrkan upp på Murberget, Västernorrlands länsmuseum.

Öppenhet och mod tillönskas inför framtiden - inte bara nästa år!

.
.

Radiohörnan

En Grundig-radio, en golvhylla som får ersätta den ursprungliga pappa-gjorda, en antimakass (?) på fåtöljen som hänger med, den textila bonaden av Gocken Jobs med Bebådelsen, Jesu födelse, de tre vise männen och flykten till Egypten - en bonad jag studerade grundligt som barn. En bunke med granris och krepp-pappersblommor står på skrivbordet och ersätter julgranen, hemstöpta stearinljus i stakarna. Detta är min delbild av finrummet under jularna för länge sen.

Tazetterna i glasvasen på radion tar väldigt lång tid på sig att slå ut men det gör inte så mycket, de hör egentligen inte hit...
.
.

De blå ljusstakarna och den röda stjärnduken

Då jag var liten hade vi till Luciakvällen alltid ett kaffebord dukat med en stjärnformad röd duk med en ljusblå blomformad ljusstake i varje udd. I stakarna stod julgransljus som brinner lagom länge för kaffe eller saft med dopp och prat. På bordet var utspritt sockerbitar, pepparkakor och Lussekatter att inmundiga.

Numera finns bara ljusstakarna kvar men jag har klippt till en stjärna i röd filt. Den kom till innan jag studerat de gamla fotografierna och uddarna blev fem istället för sex! Duken under är inte helvit som då. Och jag valde att strössla ur Lindor-kulor eftersom ingen använder sockerbitar till kaffet idag.

Ljusstakarna av ljusblå metall med bronserat handtag och målade blänk kan nog betraktas som en del av mig. Trots att de inte använts på decennier. Så kan det gå. Nu är de välkomna ut i ljuset till julen istället

Föritin då jag var stjärngossa. För övrigt hittade jag det röda sidenbandet som användes till den vita långskjortan nu i december. Varför sparade mamma detta? Var hennes upplevelse av de här luciafirandena lika starkt som mitt? Hon var trots allt ingen samlare.

Brasan

Vad ger mer ombonad känsla än en brasa i öppna spisen?

Så sant Ellen Key beskriver det i Skymningsbrasan från 1870

”Brasan glöder nog aldrig mer gyllenröd än i sådana skymningsstunder då två människor i ett nytt hem blickar in i den, i drömmen om lyckan med varandra, eller när den flammar som glädjebloss från härden i ett återfunnet hem.”

Hurra för öppna spisen i mitt nygamla 50-talshem.
.
.

Åtta jungfrur

Finrummet på övervåningen är återmöblerat. Som det burits möbler här före jul. Tungt var det men nu är möblerna på plats där de ska stå och där de stått en gång i tiden. Soffan har sin sentida skyddstäckning, jag är grymt rädd om möbeltyget som inte går att tvätta. Stolsitsarnas tyg som är detsamma, har jag tagit loss och tvättat tidigare. Snöfilingkudden är förstås på plats också.

En julduk har kommit fram på soffbordet. Broderi-kitet med garn, tyg och mönster kostade en gång 6:75 plus porto och rekvirerades från ICA-kuriren.

När jag går igenom en liten pärm en flikarna Bakning, Matlagning, Blommor och Handarbeten med inklistrade tidningsurklipp, hittar jag namnet på duken. Den heter Åtta jungfrur.

Duken har även broderade stjärnor och pepparkakshjärtan. Den då (1950-talet) "nya julduken kommer från Malmöhus läns hemslöjdsförening. Den är sydd på halvblekt linne med rött Mölnlyckegarn nr 14. Endast korsstygn har använts, och de sys över två trådar i höjd och bredd, det undre stygnet alltid från vänster till höger, det övre tvärtom, så kommer alla stygn att ligg i samma riktning på baksidan." (Snacka om hantverksstolthet!)

"Det är just ett sådant mönster som genom sin tidlöshet aldrig blir omodernt och som passar till julduk att ta fram år efter år."

Sen kommer det: "Särskilt barnen är alltid glada att få plocka fram samma julsaker som de minns från sin tidigaste barndom, det blir liksom större högtid då." Jovisst, jag är dotter till hon som broderade duken.

Ja, jag är oerhört glad över duken och allt annat, en julhelg i 50-talets tecken. Som jag längtat. Utomhus finns inga ljusslingor, bara islyktor och andra lyktor med levande lågor. Mörkret utomhus skingras utan elektricitet som en gång i tiden. Min bästa julklapp var boken "Ut ur mörkret. Ljusets och belysningens kulturhistoria" av Jan Garnert som trycktes i år.

Julrosen med glöd i

Nu är´e jul igen...


Mitt finaste julminne är nog när jag var liten och vaknade på julaftonsmorgon så tidigt att föräldrarna höll på med lagårdsrutinerna.. När jag vaknade låg jag någon minut innan jag fattade att dagen jag längtat så efter var inne. Dofterna fanns där, man tassade upp, och mamma hade städat klart och ordnat det sista långt in på natten. Man steg upp till ett jultrivsamt hem som det doftade jul om. En ny fin trasmatta i blått låg diagonalt över köksgolvet, i taket hängde en lång pappersgirland i grönt, rött, blått och gult. I kökstaket lyste lysrörslampan så trivsamt. Jo faktiskt ;-) I de andra rummen var det mer dämpad belysning. Allt var klart och underbart och barnets förväntningar hade inte enbart med julklappar att göra. Det var en stämning som var så speciell.

När föräldrarna väl kom in var det frukost och sen började den oändligt långa väntan på jultomten. Än en gång mitt på dagen var det lagårdsstök för mammas och pappas del, nu skulle mamma "stell korna" dvs ge dem hö och på julafton fick de också något extra gott. Även djuren skulle känna av att det var jul. Först klockan två var alla omklädda och lutfisken skulle ätas. Den långa som köptes stel och styv på Lögdboa och som lades i lut i kylrummet på Anna-dagen var nu färdig att ätas. Jag tyckte om den där lutfisken som var nog så god som den man nu köper färdiglutad.
Julbrödet som hörde till, det bakar jag än, kalvköttet var saltat och torkat i ugnen  på svag värme och därefter griljerat. Någon julskinka fanns inte på bordet, den kom när jordbruket las ner och kalvkött var svårt att uppbringa. Jag växte upp med en väldigt gammal tradition - julskinkan blev vanlig vid förra sekelskiftet. Men här var det ingen jul utan detta mörka bröd och torkade kalvkött. Traditionen är återupptagen men det var dyra lärpenningar att lära sig salta och torka kalvkött så smaken blev densamma som en gång i tiden. Visst - sylta, aladåb, risgrynsgröt, ris á la Malta, hemgjort godis hörde också till samt torkade fikon, dadlar och olika nötter. Säkert även sill men den minns inte jag för som barn var de ingen läckerhet.

Det jag minns av julaftonen är stämningen av glädje, gemenskap, ett pyntat hem och julmusik. Julklappar förstås men idag minns jag inte dem som viktigast. Tv fanns inte här, den styrde inte familjens liv. Men Nicke Lilltroll fanns där i Grundig-radion.
.
.

Hugga gran

Idag var vi ut och sågade oss en julgran. På egen mark förstås. Det gick bra men var inte alls stämningsfullt eftersom där inte fanns någon snö. De här bilderna är från ett annat år.

Granen står i lagårdsporten och väntar tills dan före dan, imorgon alltså, då den ska in och kläs.
Här är Evert Taubes enda vintervisa som jag känner till. Den är väl fin:

Vinter i december 2016

Numera är vita jular i farozonen även i mon del av "Norrland". Och de få återstående höladorna ännu mer i farozonen än för några år sen. Vad är "vår vackra by" som man talar om här? Vad betyder vår kulturhistoria?

Den här vyn sände jag en gång som julkort för den tilltalade mig. Det var då. Nu väljer jag andra motiv som jag är stolt över. Här skrev jag en gång i tiden om vad som låg i farozonen.

Ägarförhållanden för flera hemman och för de som äger dessa lador har förändrats sedan dess. Ja, jag vet att de flesta tycker att byn ska utvecklas. Men vad innebär det? Visst tycker jag också det, stillastående liv passar inte mig. Men jag har andra tankar om vad utveckling är än de som styr livet här.
.
.

Vintrig scen

Hölass i vinterkyla. Foto Sune Jonsson.

En gång fanns snöiga vintrar. En gång fanns lador, sådana där hus för hö ni vet. En gång fans arbetshästar. En gång fanns höskrindor i bruk. En gång fanns en västerbottnisk dokumentärfotograf.

Det är historia nu. Det är kulturhistoria. Nu är det akademikers och museifolks sak att hålla kvar den kunskap som fanns en gång.

.

.

Linus på linjen

Någon som minns?
Jag såg oerhört sällan på tv under den tid Linus visades i svensk tv, men något avsnitt har jag sett. Inte det här ovan, det påmindes jag nyligen om av en tillfällighet.

Jag gillar Linus, en nyupptäckt filur med en skicklig upphovsman. Italienaren Osvaldo Cavandoli är skaparen av den känslosamme och uttrycksfulle linjemannen. 1969 visades han för första gången i italiensk tv.
.
.

Folk och folk

Här är en kortintervju med Marcus Finbom,som precis tagit examen från ett ettårigt post-master-program vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Ur tidskriften Hemslöjd 4/16:

De röda stygnen visar var en trafikled förväntas orsaka höga halter av farliga partiklar i luften. De gröna, blå och gula stygnen markerar områden med lågt valdeltagande, låg medelinkomst och hög barntäthet.

Hur presenterade du ditt examensprojekt?

Jag gjorde tre korsstygnstavlor med abstrakta representationer av trafikleden Förbifart Stockholm. Jag visar geografiskt var det kommer att uppstå höga koncentrationer av avgaser och skadliga mikropartiklar och kopplar ihop det med andra faktorer som utmärker just de platserna. De blå stygnen markerar områden med valdeltagande under 65 procent. De gula markerar årsmedelinkomst under 225 000 kronor och de gröna visar var det finns en stor andel barn, fler än 900 barn per kvadratkilometer.

Vad kom du fram till?

Tavlorna visar ett ganska tydligt samband. Smutsen hamnar hos människor med låga inkomster och ett lågt deltagande i den representativa demokratin. Hos dem vars röster inte blev hörda när planerna klubbades igenom. Vägen förlades inte i en tunnel när den passerade deras områden, vilket skedde på andra platser.

Varför valde du korsstygn som medium?

Jag ville hitta en form att gestalta siffrorna i som kontrasterar mot innehållet, som i sin tur handlar om ingenjörskonst, våld statistik och den manligt dominerade massbilismen. Broderi däremot kopplas ihop med kvinnor och hemmets trygga härd. Det uppstår en viss chockeffekt där. Det är först när man läser informationsskyltarna som man ser det planerade våld som broderierna föreställer.

***
Sverige är inte ett så jämlikt samhälle som många vill påskina. Allt oftare läser jag om klasskillnader i texter på vitt skilda håll. Plötsligt vågar man tala om det. Min erfarenhet är dock att många i de svagare grupperna inte så gärna pratar om detta utan vill tro att skillnaderna har utplånats eller är utjämnade.

Jag hade i förra månaden anledning att besöka just Ekerö på ett uppdrag. Efter att ha besökt objektet tog jag en kort sväng till Drottningholmsparken. Här är det delade meningar om Förbifart Stockholm kommer att förstöra världsarvsområdet. Den framtida trafikplatsen kommer att ligga ungefär en kilometer från södra gränsen till det skyddade området.

Engelska parken vid Drottningholms slott med Monumentholmen.

Visst är är det härligt att vandra runt i den engelska parken som började formges på 1780-talet av Fredrik Magnus Piper. Märkligt nog känns det lite "hemma" :-) Hit har jag ofta begett mig för att promenera och på tidig höst sparka i färgglada lövmassor och inta kaffe med våfflor i Kina slottskök framför stockelden. Området ett kulturarv som tillhör det svenska folket och skyddas oändligt mycket starkare än områden som saknar status och inte har kulturskydd. Som arbetet längst upp vill visa.

Julkonsert

Den årliga lucia- eller julkonserten valde vi i år att förlägga till KMHs nya lokaler på Valhallavägen. Jag var intresserad av att se arkitekturen både exteriört och interiört så vi såg till att anlända tidigt.

Konserten gick av stapeln i den största lokalen som var helt rätt juligt röd. Den här traditionen att endera se luciatåg eller gå på julkonsert har jag och min kompis haft sedan 80-talet och håller fast vid den. Först ses vi och äter, ofta på Operakällarens Bakficka.

Efter konserten återvände jag till en smyckad centralstation för att hoppa på tåget tillbaks efter några fina timmar i gott sällskap.

Centralpunkt

Här möts Mälaren och Saltsjön. Det här är Mälarens lås. Därför uppstod en stad här. Den staden blev Stockholm.

Tage William-Olsson funktionalistiska trafikkarusell från 1930-talet rivs nu för större trafikapparat. Just här ses Blå Bodarna som demolerats. Stockholms mångårige stadsträdgårdsmästare Holger Blom stod bakom denna cirkulära byggnad. Holger Blom höll föreläsningar på KTH även efter sin pensionering och jag minns honom som en fryntlig och rundlagd arkitekt. KF:s glashus där till höger i fonden stod färdigt året innan jag flyttade till sta´n.

Nya omdaningar av Slussen har länge planerats och är nu påbörjade. Det är bara att önska att förståelsen av Slussen som en viktigt nav i staden kommer att finnas kvar efter att de stora nya byggnaderna växt fram. Jag tycker om att veta vad som händer i huvudstaden även om jag inte bor där längre. Däremot engagerar jag mig inte längre utan det gör jag på de platser som påverkar mitt eget boende eller mitt närliggande landskap. I Stockholm finns så många kompetenta som driver frågor / protesterar då det gäller stadens förändring / utveckling. Igår var där demonstration mot det tänkta Nobelhuset. I hembyn och hemkommunen är det oftast stilla trots att missnöje finns. Man skriver gärna anonyma digitala insändare i lokaltidningens nätupplaga. Läsningen är oftast olustig.

Att komma cyklande över Södermalmstorg och sen rulla nerför mot Skeppsbron vackra morgnar på väg till jobbet är minnen som stannar kvar. Utsikten österut var generös. Mot väster är det vackrast på kvällarna de gånger kvällsrodnaden fick himlen att brinna.
.
.

Grande finale

I år är det 150 år sedan CJL Almqvist dog. Hela året har olika programpunkter kring denne mans liv och leverne genomförts på olika platser i landet. Finalen gick av stapeln sista lördagen i november med en litterär och musikalisk salong i Börssalen. Äntligen fick Carl Jonas Love Almqvist komma in i Svenska Akademien :-)

Jag fotograferade lite försynt i pausen då salen tömdes enär det bjöds på snittar och dryck i ljusgården. Och på Stortorget utanför pågick den årliga julmarknad med ett myller av människor.

Det litterära och musikaliska som framfördes var njutbart och av hög klass. När tankarna for iväg kom jag att tänka på att den första byggnad där jag, som liten flicka tillhörande en enkel jordbrukarfamilj i norra Sverige, såg pilastrar med förgyllda kannelyrer och joniska kapitäl var EFS missionshus. Bönhuset som vi sa, är naturligtvis så mycket enklare än Börshuset ritat av Erik Palmstedt på1770-talet. Men ändå är bönhuset, som invigdes den 26 oktober 1930, en viktig byggnad i mitt liv eftersom det var den första kontakten med den klassicistiska arkitekturen. De där märkliga krulliga "öronen" satte fantasin igång och nyfikenheten att ta reda på mer om dem...
.
.

Jämställt?

Vissa kan möta verkligheten och se patriarkaliska strukturer och förstå hur det fungerar. Det här är en av de insiktsfulla.

(Det här är också ett test för att se om det går att länka till ett instagramkonto vilket jag aldrig gjort förut.)

Glimrande

Varför ska man åka till Thailand över jul och nyår när det är så trevligt hemma? Jag hör till dem som kan framkalla den förväntansfulla känsla jag hade som barn. Sol, värme och palmer är inget alternativ över julen, nej gärna snö, kyla och granar :-)

Julens glädjespridare kommer att plockas fram och sprida sitt ljus, ljusbågen av stringmodell som kan vara mitt bästa loppisfynd ever.
.
.

Allmogegåtor

Okej, jag tar gåtan i förrförra inlägget i en blekingsk variant enligt Svensk Folkpoesi i urval av Bengt af Klintberg & Finn Zetterholm, 1991. Jag köpte den för en tia i en secondhandbutik i veckan. Det var när jag läste den här gåtan jag kom att tänka på barndomskvällarnas glada och stillsamma nöjen. Så kunde en jordbrukarfamilj i norra Sverige roa under 50- och 60-talet. Det var på inget sätt långtråkigt. Det här är gåtor som jag kan tänka mig att mina morföräldrar och många generationer före hade hört, allmogens gåtor.

Fyra hängande
fyra dängande
två står i ly,
två står i sky,
fyra visar vägen till by
och en laskar bakefter.

När jag ändå år igång kan jag ju ta en gåta vars svar är just "gåtan":

När man inte vet vad det är,
så är det något.
När man vet vad det är,
så är det inte vad det var.

Just den här gåtgåtan finns i "Kråkan satt på tallekvist" av Erik Gamby, LTs förlag 1952. Ingrid Årefelt-Svalander har illustrerat boken. På försättsbladet har mamma prydligt präntat mitt namn samt "fått av pappa den 13 april 1957". Efter varje Umeresa kom han alltid hem med en bok långt innan jag kunde läsa. Det är jag tacksam för. Utan böcker i hemmet blir man en annan personlighet. Jag lärde mig att läsa i första klass och då hade det hunnit bli 60-tal men boken fanns och finns kvar.

Har ni hajat svaret på första gåtan? Det är mitt favoritdjur ever ♥ och gåtan skapades under den tid då jordbruket var ett måste för att få mat på bordet.

 Fotografi av Roine Magnusson ur boken Kor

.
.

Årets julkalender

Har ni sett årets julkalender? Den är snäll.

HÄR kan du se den i större format och/eller lada ner den som pdf. Svenska kyrkan i Umeå ligger bakom den fina idén. Joina.
.
.