Flickan och fågeln

Hon är inte så gammal, kanske 6-7 år, och rör sig ganska långt hemifrån på egen hand. Passerar bron över bäcken och leker med några jämngamla pojkar i byn. De hittar en fågel på dikesrenen. Den är antagligen död. Pojkarna sparkar och trampar på den, hanterar den trist och ovarsamt i flickans ögon. Hon mår illa av det och springer hem till mamma med gråten i halsen. Mamman, som är jordbrukarhustru, befinner därmed hemmavid. Flickan gråter och berättar om den stackars fågeln som behandlades så brutalt.

Då gör mamma något som den lilla flickan i vuxen ålder verkligen högaktar henne för. Hon förstår direkt den där flickan, som var jag, tar cykeln med mig på pakethållar´n och cyklar dit jag visar henne. Där ligger fågeln, pojkarna har hunnit en bit bort. Vi stannar, hon tar försiktigt upp fågeln i handen, tittar varsamt på den (hade vi en kartong med oss?) och så cyklar vi tillbaks hem igen. Där begraver vi den lilla lätta fågeln i en kartong, mjukt vadderad inuti, under häggen på gården. Flickan som var jag fick lugn i hjärtat, i kroppen.

Tänk att ta cykeln och hämta en död fågel för att ge den en sista fin behandling bara för att den lilla dottern var ledsen och grät över dess trista öde. Istället för att vifta bort det och säga att det går över. Att den var ju död, den kände inget. Att pojkarna var dumma. Nej, handling var effektivaste sättet att försonas med tragiken i livet förstod hon. Livet och döden hör ihop.

Åsså kommer här en länk till  en vacker berättelse om trofasta fåglar där man även får lite "fjärilar i magen", läsvärt på Birdlife Sveriges hemsida. Det var Anita som tipsade om den vackra historien.
.
.