Foto härifrån.
Att processa spånadslinet innebar skörd, torkning, repning, rötning, bråkning, skäktning och häckling. Platsen för rötningsprocessen fick jag information om redan som barn.- Linsänket behövdes för rötning av linet. Rötningen innebar att linet sänktes ned i vatten för att bakterier skulle påverka stråna. Vattenrötat lin får en obehaglig lukt, men utgör inte någon hälsorisk. Det var en process som gjorde stjälkens vedartade delar sköra och löste upp de limämnen som höll samman fibrerna som därmed gick lätt att bryta och avlägsna från den mer motståndskraftiga bastfibern.I Norrland har linet sänkts ner i vatten för att rötas. I andra delar av landet breddes linet ut på marken för att regn och dagg skulle bryta ner de vedartade delarna. Rötningen tog några veckor i anspråk och det var noga att avbryta rötningen innan själva linfibern tog skada. När bast och ved gick lätt att skilja var rötningen klar, det krävde ständig kontroll så att processen inte gick för långt.
- Att avgöra när linet var färdigrötat krävde stor erfarenhet. Man torkade ett par av stråna och bröt dem fram och tillbaka några gånger. Därefter drog man bort tågan och beroende på hur lätt den släppte från stammen kunde man avgöra om rötningen hade gått tillräckligt långt. Om tågan släppte för lätt kunde rötningsprocessen ha gått för långt och linet vara överrötat vilket innebar att linfibrerna inte gick att använda. En annan metod för att kontrollera rötningen var "ryckprovet". Man slog en överhandsknop på den frilagda fibern på ett strå och rycker så att fibrerna brister. Om de brister intill knopen är linet färdigrötat.
Här är dagens karta över det samfällda linsänket/rötningsplatsen som finns registrerad hos Lantmäteriet. Den dubbla röda linjen är gamla Kustlandsvägen som här blivit Riks13.
Efter att sjösänkningsföretaget genomförts, flyttades linsänket/rötningsplatsen eftersom inget vatten fanns på den gamla platsen. Jag känner till var det "nya" linsänket var beläget, min far var informator. Pappa, som inte var född i byn,
var mycket intresserad av byns kulturhistoria och historia. Och han ville föra kunskapen vidare. Den "nya" rötningplatsen omnämns här på bloggen i ett mindre trevligt sammanhang. Att landsbygden har gudsförgätna platser står klart!
Jag intresserar mej för kvinnors textila sysslor förr. Böcker av etnologen och textilforskaren Gertrud Grenander-Nyberg, född i Umeå, finns i mitt bibliotek.
..
Tänk, det är inte länge sen man gjorde allt själv! Jag har både lin och netteldukar från mormorsmors och morfarsmors tid, tyvärr mycket slitna numera.
SvaraRaderaDet är mycket värt att ha kvar sådana textilier tycker jag.
SvaraRadera