Kvinnor var förr alltid sysselsatta med något, att inte ha något för handen var att slå dank och det ansågs verkligen inte passande. Gick man iväg till en annan bondmora eller torparhustru här i byn så hade man gärna en strumpstickning i handen under tiden, sticka kunde man utan problem göra när man promenerade.
Ett nutida sätt att "dryck se" kan vara att släkt- och/eller hembygdsforska. När började jag släktforska? Minns inte men det kan ha varit vid millennieskiftet efter ett besök hos Riksarkivets filial (SVAR) i Ramsele, Västernorland, där jag och mina två kompanjoner fann värdefulla uppgifter i en byggnad uppförd för Riksarkivets räkning. Hos SVAR fanns full uppsättning avfotograferade arkivböcker från hela landet, inte enbart hemsocknen. Även Riksarkivets filial i Arninge utanför Stockholm har fått besök och fick jag en fullträff.
När jag började forska kostade det 18 kr/styck att beställa en microfiche till biblioteket som lån i två eller tre veckor. De sidor ur kyrkböckerna man önskade fotades av. 55 bilder rymdes på ett mikrofischkort. Det var inte ovanligt att en bild var otydlig och svårläst. Maximalt tre mikrokort kunde lånas åt gången. Om man inte hade givna datumuppgifter för anförvanter, socknar osv var det lite som att leta efter en nål i en höstack. Det kunde ta rundlig tid att finna det man sökte.
När mikrokorten anlänt till stadsbiblioteket satt man där på kvällstid vid en av apparaterna, som man bokat i förväg, och försökte läsa texten på mikroficherna. Ett par kvällstimmar rann snabbt iväg. Biblioteket i hemkommunen hade full uppsättning kyrkböcker över socknen som mikroficher, men eftersom jag forskade från en helt annan kommun måste korten således beställas till stadsbiblioteket där. Ett par kurser i handskriftsläsning förenklade uttydandet av gamla dokument.
Numera sitter jag framför min dator och loggar in på Riksarkivets digitala forskarsal på nätet, abonnemang behövs inte numera, för ett par år sedan blev arkivet fritt. Att fördjupa sina kunskaper genom att lyssna till föredrag med olika infallsvinklar på hembygdsforskning är stimulerande. Halvtimmesprogrammen Släktband på radions P1 lyssnar jag ofta på under längre bilresor. Att dessutom ha många andra intressen gör att det finns annat att koncentrera sig på och periodvis får arkiven stå över.
Långt ifrån allt arkivmaterial är digitaliserat. Därför är Krigsarkivet ett arkiv som en forskare med soldater och militärer i släkten har nytta av men allra störst nytta har jag haft av Landsarkivet (för min del i Härnösand), där icke digitaliserade akter kan beställas fram och läsas. En guldgruva för hembygdsforskare.
Är man som jag uppvuxen med berättelser innan TV-tittandet tog död på traderade historier, finns skrönor och släkt- och bygdeberättelser som kanske kan verifieras eller dementeras genom hembygdsforskning.
Så nog finns det mängder av material att "dryck se ve". Och tid tar det när man även har ett annat arbete att sköta. Enbart för att det är så fascinerande fortsätter man söka svar... Den som ställer frågan "Hur långt bakåt i tiden har du kommit?" har inte helt förstått vari det intressanta består och har knappast prövat på att själv forska.
.
.
Så lustigt! Satt nyss med mina pappers-släktingar på bordet. Uttrycket Dryck se ve´, har hos oss vanemässigt varit dryft se ve´? Samma innebörd.
SvaraRaderaJag hade släktforskning som tillval i skolan, och åkte snålskjuts på Gerhard Gerhardsson, nyläsarhövding (begravd i Burträsk). Det blev ett högsmalt träd!
Nu Har jag fått nytändning, och sitter med mormors släktingar. Hon kom från Chicago med sin moster, sedan båda föräldrarna dött. Flyttade norröver, efter att ha träffat min morfar. Vi har varit utspridda från Marstrand till Porjus! Naturligtvis med tyskar och valloner..
Från Hörnefors och in mot Åsele går det däremot undan! Med risk för förvirring bland son-namnen.
Då är det perfekt med öppet arkiv. För min gör forskningen framsteg främst under vinterhalvåret. Forskning bland emigranter till USA är ganska väl tillgodosedd men hur är det med invandring från USA? Spännande!
RaderaVet inte mycket hur invandringen registrerats. Jag hade mormor på plats och hon kunde berätta om mostern som tog "hem" henne, till mostrar och halvkusiner. Andras ungar och egna barn... typ.
SvaraRaderaVia uppgifter om min morfars mor, fick jag stor-napp på Myheritage. Väl genomarbetad Fagerman-släkt, från Lindesberg och upp hit. I den fanns det intresse för min del också!
Nackdelen med Myheritage, är att man som användare bara får 250 gratisnamn. Sedan kostar varje månad. Tänkte inte på det, när jag matade in allt jag redan hade! 🤥 Sedan kan det det gå fort och fel, p.g.a. andras tredjehandsuppgifter i sådana virala program. Skulle det stå Gross, eller Grass? Hur många olika son-namn, innan de alla fått samma far och bror i byn? Ja, det är ett spännande huvudbry! :)
Ja, man ska vara försiktig att ta över andras forskning, i så fall källgranska noga. Men spännande och intressant är det som sagt att utforska dåtiden:-)
Radera