Mänskor som gått före

23 april 2020

Selma Lagerlöf och de dödas röster

"Hur lever de levande med de döda? Innan kapitalismen avhumaniserade samhället inväntade alla levande människor de dödas erfarenhet. Den var deras yttersta framtid. I sig själva var de levande ofullbordade. Sålunda var de levande och döda ömsesidigt beroende av varandra. Alltid. Först den unikt nutida sortens jagförhärligande har avbrutit denna ömsesidiga avhängighet. Med förfärliga följder för de levande, som nu tänker på de döda som de utplånade.

Författaren John Berger frilägger något egentligen fasansfullt i vår tids förhållande till de döda: hur vi brutit förbindelsen och därmed utplånat dem. Deras kunskap, berättelser, vanor och verklighet försvinner ifrån oss, in i det förflutnas töcken. För Selma Lagerlöf, född i en annan tid, var de döda fortfarande i hög grad närvarande. Historierna hon hörde i sin barndom lyfte de döda in i nuet, gav dem en plats bland de levande. För barnet Selma var det självklart att sedan länge döda släktingar eller personer från trakten,deras öden och särdrag, berättades fram och hade en betydelse för de levande. En människa kunde inte förstå sig själv och sin plats i världen utan att också reflektera över sina döda.

I sitt författarskap återvänder Selma Lagerlöf om och om igen till dessa döda föregångare. Jag tänker att den brytningstid hon levde i, då ett livsmönster höll på att oåterkalleligt förvandlas medan gamla, sedan länge etablerade sätt att leva försvann för att inte återkomma, gjorde behovet av att vända sig mot det förflutna större. Industrialiseringen och urbaniseringen avfolkade landsbygden, vars sedvänjor föll i glömska eller ansågs oväsentliga för den nya tidens moderna människa med blicken riktad mot framtiden.
(...)
Måste utveckling betyda glömska? Fanns det inte något hos dessa äldre tiders människor och deras sätt att leva med varandra och världen, som var värt att bärga in i framtiden? Och på ett mer filosofiskt/existentiellt plan: vad händer med oss om vi glömmer, om vi bryter förbindelsen bakåt? Om vi betraktar de döda som utplånade och därmed betydelselösa?"

Ur Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm, 2019.

Hur ser man på detta med återberättande av människor från föritin när man inte har släktingar eller bybor i tidigare led som har haft inflytande i samhället, tillvarons små människor, när inga pompösa skrönor om dem finns att berätta, kanske bara en mening som de uttalat och som återberättats i senare led - kanske inte ens det, endast obetydliga anekdoter finns kvar om ens det. Hur förhåller man sig till föregångarna om man vill inte fabulera och göra föregångarna mer betydelsefulla än de var, då man själv inte är författare eller har sådana ambitioner? Den frågan sliter jag litegranna med. En del av de närapå femtio inlägg som jag har på gång handlar just om några av dessa människor. Visst har jag skrivit en hel del här om människor som levat tidigare men a´ Baba-Kajsa, a´ Norrbys´Soff, mamsell Hanna, n´Anners Öberg är några av dem ur tidshavet som hittills fått tiga still.

När jag nu i veckan läste utsnittet ovan i biografin om Selma tänkte jag - varför inte låta dessa människor få komma fram här allt eftersom. Människor som inte lämnat några spår efter sig förutom i kyrkliga och statliga arkiv men som onekligen har levat.
.
.

1 kommentar:

  1. Tyvärr herr Stömell (GW). Din kommentar publicerar jag inte. Påhopp på grupper eller enskilda individer, även om det inte är jag som utsätts av dig, utgår. Saklig personkritik kan vara ok, populism inte. Inte här på denna blogg. Det är därför jag har kommentarsgranskning på. Nättrollens hat har alldeles för många kanaler ändå.

    SvaraRadera

Tyck till om du vill...