Baptistförsamlingens första 50 år

Jag läste för ett tag sen detta lilla häfte på 29 sidor. Plötsligt lärde jag känna några av bygdens dåtida människor ytterligare. Det är lärorikt och intressant att förstå än mer av hur livet här kunde te sig en gång i tiden.

Här är ett utdrag ur de första tre kapitlen, en diger textmassa. Det var ganska skakigt vid den unga församlingens tillblivelse. Månggifte, lika mormonerna, verkar ha praktiserats av vissa under en tid innan de blev uteslutna. Den "Sjödinska syndfrihetsläran" kom också att dela församlingen. För den som inte känner till det utmärker sig baptismen genom troendedop, alltså dopet är ett medvetet val i vuxen ålder.

Efternamnet Hockman som nämns i texten stavas i kyrkböckerna Håkman.

Församlingens första upprinnelse

(…)

Vad det andliga tillståndet i Nordmaling före församlingens bildande beträffar, torde detta få betraktas såsom ganska mörkt. Visserligen besöktes kyrkan ofta av stora skaror, som härigenom pliktenligt sökte göra sina ”oandliga” lärare till viljes, på samma gång som andra ärenden och göromål uträtades. Handelsbodarna höllos öppna sju dagar i veckan och jämte andra varor försåldes även rusdrycker, så att kyrkobesökarne hade tillfälle att berusa sig och raglande beträda hemvägen. Kristendomen stannade och vid dessa kyrkobesök. Livet i Gud kom ej i fråga, varken hos lärarna eller folket: det var nog när det senare hade präst och kyrka med dennas seremonier.

Några erforo dock att detta icke var nog för värklig lycka, utan – om också uti okunnighet – sökte efter en högre sällhet. Och Gud lät sig ej vara utan vittnesbörd ty de funno vad de sökte genom tron på Jesus Kristus. Dessa troende uppsökte varandra för att på bästa sätt tjäna varandra till uppbyggelse. Luthers postilla och gamla salmboken var den andliga spis, de bestodo sig med.
En och annan fanns dock som begynte samla folk omkring sig för att föreläsa ur bibeln. Bland dessa var Lindström från Agnäs i Bjurholm en.

Det berättas att en torpare, A.D: Hockman i L-å, kallat nämnda L. att i sitt hem hålla några möten, och det hade berättats vid dessa, att i Grundsunda några troende skulle ha separerat från kyrkan och bildat en förening för sig själva. Med anledning härav hade Hockman frågat om de icke i likhet med dessa Grundsundabor skulle utgår från kyrkan. Lindström hade då svarat:

-          Varför ej skilja sig helt när de egentligen börjat.

-          Vad, ha de icke gjort det riktigt? Frågade Hockman tillbaka.

-          Nej, svarade Lindström, de skulle ha tagit dopet också.
Hockman sporde nu:

-          Vad, äro vi ej riktigt döpta? Huru vet du det?

Om Lindström förstått det han talade om, hade han icke talat så. Han var en avgjord motståndare till den sanning, som väckts till liv uti en sanningssökandes själ. Bibeln, som hittills varit undangömd, söktes nu fram och lästes under tro och bön och nämnde Hockman och hans hustru voro bland de första som kommo till sanningens kunskap beträffande dopfrågan.
Vid denna tid torde Grundsunda hava bildats eller omkring 1857.

Den andliga rörelsens pionjärer

Den tiden plägade resehandlare från Dalarna genomvandra Norrland med sin handel, och emedan andliga rörelser uppstått på några platser i Dalarna hade en och annan av dessa resehandlare blivit fattade av Guds anda och förda till levande tro på Jesus. Dessa troende vittnade nu om den skatt de funnit, både med ord och gärning. Det var något ovanligt för folket, att andra än prästerna kunde predika, t.o.m. utan koncept. Och många trodde att dessa predikanter måste vara drivna av Guds anda, ty ”de talade med kraft och icke som de skriftlärda”. Stora skaror samlades till mötena och åtskilliga personer kommo till frid med Gud.

Vilka dessa kringresande voro, som först förkunnade ordet här i Nordmaling, kan icke  uppgivas. Men Herren känner dem och vi prisa Gud för deras arbete, som blev krönt med Guds välbehag.

Vid den tiden plägade det gamla konventikelplakatet användas, en lag som förbjöd enskilda sammankomster omkring Guds ord. Överträdelse häremot kunde beläggas med böter och fängelse, ja till och med landsförvisning. Och lagen gälde både predikanter, åhörare och de som öppnade rum för mötena. Denna orättvisa lag kom dock ej till användning här emot baptisterna, men den stora massan av folket började dock snart att andas hot och mord mot Herrens lärjungar.

Bland andra sanningar, dessa dalamän förkunnade, var även tro och dop, församling och nattvard, något som blev orsak till att ännu några kommo den förut nämnda Hockman till hjälp i rannsakandet av Guds ord. Och följden blev att de funno att det dop som Kristus befallt och som praktiserades under apostlarnas tid samt det som de, vilka bekände sina synder och kommo till tro på Kristus, undfingo, var något annat än spädbarnsbegjutningen, ty denna senare saknade stöd i skriften både i avseende på ord och handling. De insågo att statskyrkan hade sin grund i mänskliga stadgar, och att dess gudstjänst består i tomma seremonier, vilket inte kan vara Kristi församling, som enligt skriften består av sådana som kommit till levande tro och låtit döpa sig: de funno att nattvarden missbrukades när största delen av gästerna voro öppet ogudaktiga, då den i stället var instiftad för Kristi sanna lärjungar, samt att den kyrka som måste använda den världsliga lagens hjälp för sitt bestånd, och som förföljde dem som, så långt de kunde förstå, ville följa Herrens ord, och ingalunda kunde anses vara den ”församling” nya testamentet omtalade.

Församlingens grundläggare.

På denna grund fattade några personer beslutet att låta döpa sig. Huru många de voro vid första tillfället är ej säkert känt. Enligt de källor, som finns att tillgå, måste det år 1861 ha varit minst två dopförrättningar. Ty första gången blev skomakaren Jacob Sundström döpt och kanhända även någon annan. Dopförrättare var en dalkarl vid namn Sundberg. Förenämnde Sundström förrättade det andra dopet. Tillsammans döptes sju personer. Dessa sammanslöto sig nu till en församling under Sundbergs ledning. De 7 första församlingsmedlemmarna voro: skomakare J. Sundström samt Anna Sofia Persson, L-å, hemmansägare Anders Rönnberg och hans hustru Anna Magdalena, Anders Jonsson, änkan Barbara Katarina Jonsson (henne tänker jag återkomma till, min anmärkning) och ogifta Dorotea Lindblom, A-å.

Emedan Jacob Sundström hade gåvan att offentligt uttrycka sina tankar i ord, valdes han till den lilla församlingens föreståndare och genom samtal och predikningar förkunnades ordet i fortsättningen. Dock var han ej i besittning af den fasthet som behövdes för detta kall, som vi sedan skola få se.

Den lilla församlingen rönte ingen tillslutning förrän år 1863, då 12 personer blevo döpta, bland dem handlanden Jonas Forsberg, A-å samt den förut omnämnda A. D. Hockman och hans hustru.

Under de två år som gått hade den lilla gruppen nödgats utesluta 3 av sina medlemmar, och bland dessa sin föreståndare, som visat sig omfatta den mormonska villfarelsen, ivrande för månggiftets köttsliga lära mm.

Det var svårt för den lilla gruppen. Dock var den planterad av Gud och kunde ej uppryckas med rötterna. Den hjälp Herren sände känna vi ej nu. Kanske var det broder Sundberg eller Hamrin eller Lind. Dessa torde hava besökt Nordmaling denna första tid. Ett är säkert: församlingen fick hjälp i nöden samt en god tillväxt.

Broder Anders Rönnberg blef nu vald att upptaga den fallnes mantel som församlingsföreståndare.

Under de första 14 åren blevo enligt tillgängliga uppgifter 37 personer döpta. År 1867 blevo 6 medlemmar uteslutna, de flästa emedan de omfattat den s.k. ”sjödinska syndfrihetsläran”**, däribland även församlingens andre föreståndare Anders Rönnberg. Man behöver dock inte tro att dessa arma blevo mer hälgade genom denna lära. Nej! Men de blevo fria uti att synda. Inga band kunde hindra dem och de som förehöllo dem det orätta, blevo bemötta med råheter och hån. Dock, Gud som är rik på barmhärtighet kunde återföra några av dessa arma till sig, där de fingo begråta sina dårskaper och på nytt mottaga nåd.

Fjorton personer blevo uteslutna under dessa 14 år och 3 hade inflyttat från andra församlingar samt en återupptagits. Församlingen bestod således år 1875 av 22 medlemmar. Om 5 av dessa saknas nödiga uppgifter om vart de tagit vägen, ett par torde dock ha avflyttat till Amerika.

Forts följer

Efraim Oldberg (1856-1915) hette mannen som skrev och som vid tillkomsten av jubileumsskriften var föreståndare för Nordmalings baptistförsamling. Denne Oldberg var sonson till den tidigare kyrkoherden i Nordmalings församling, Erik Gustaf Oldberg (1762-1840).

** Vill någon sätta sig in i vad den "Sjödinska syndfrihetsläran" innebar kan man hitta svar på sidan 56 i den pdf jag länkar till här . Själv lärde jag mig något jag inte kände till genom att läsa detta.

.
.