Fänrik Ståls sägner

Johan Ludvig Runeberg (1804-1877) skrev diktsamlingen Fänrik Ståls sägner i två omgångar, 1848 och 1860. Runeberg föddes strax före kriget 1808-1809 som han kom att skildra, men egen erfarenhet hade han så klart inte. Berättelser från kriget hade dock ha nått hans öra många gånger om genom åren. Det var 1809 som Sverige förlorade Finland till Ryssland. Finland blev ställt under ryskt överhöghet.

Av pappa fick jag boken som 10-åring. Han trodde tydligen att jag skulle tycka lika mycket om den som han själv verkar ha gjort. Men så fel han hade... Jag tror att Fänrik Ståls sägner var en bok som lästes i folkskolan under hans skolgång.

Den där boken har följt mig och stått i mina olika bokhyllor, länge, länge, länge. Decennier har gått. Jag har lite svårt för böcker skrivna på vers. Tycker det är urtrist läsning. (Lyrik har jag ett annat förhållande till.) Om krig handlar boken dessutom.

Vi gav pappa en resa till Finland som födelsedagsgåva när han fyllde 75. Några av platserna vi besökte var Oravais slagfält där många mötte döden i september 1808, marketenterskan Lotta Svärds sten vid samma slagfält, Wilhelm von Schwerins bro söder om slagfältet där 15-årige von Schwerin, som underlöjtnant för Svea artilleriregemente, sårades och dog en dryg vecka senare. Vi besökte även Runebergs fars enkla jakt- och fiskestuga vid Östanpå, Jakobstad (det finns knappt några byggnader kvar i Jakobstad med minnen av stadens store son). Finland har,  efter1808-09, varit med om än flera krig och ett inbördeskrig, där mycket förstörts. (I Sverige river och ruinerar vi frivilligt.)

Andra platser som besöktes var friluftsmuseet Stundars, Petäjävesi vanha kirkko, Saarijärvi kyrka och krigskyrkogård och Alvar Aalto museet i Jyväskylä och så klart Seinäjoki centrum med Aalto-arkitektur.

Slagfältet vid Oravais sett från Adlercreutz' kommandoposition uppe på berget. Härifrån hade han god överblick över slagfältet. Foto från Wikipedia.  

Vi kom körande i bil längs vägen där nere och vandrade sedan upp på höjden varifrån detta Wikipedia-foto är taget. Vid denna resa hade jag ännu inte läst Fänrik Ståls sägner. Tyvärr - men ciceron pappan gjorde ett bra jobb.

Typ sådana här referenser till diktverket har jag trots allt haft via mina föräldrar. Idag är de väl knappast använda:

Min far var en ung soldat, den vackraste man fann,
Vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man. (Soldatgossen)

Och något tålte hon skrattas åt,
Men mera att hedras ändå. (Lotta Svärd)

Han kysste och han slog ihjäl
Med samma varma själ. (Kulneff, rysk generalmajor)

Men tro mej eller ej -  nu i maj 2021 hände något. Fänrik ståls sägner stod sedan länge i hyllan ovanför sängen och nu kändes det plötsligt som jag var mogen och borde läsa den trots allt. Varför fattar jag inte.

Jag började turligt nog med den beskrivning av 1808-1809 års krig som fanns längst bak i boken. Det gav översikt. Runebergs skaldekonst visade sig vara ögonblicksbilder av personligheter av olika sort och olika plats i militärhierarkin. Det är människoöden i krigssituation från tiden då man kämpade man mot man med gevär och bajonetter och kanoner. Hur det kunde se ut på slagfälten efter slagen är hemskt förståeligt beskrivna, människorna är mänskliga vare sig de är vän eller fiende. Det var på den tiden då fiendemännen hade namn.

Albert Edelfelts (1854-1905) teckningar till den utgåva jag har är om inte kongeniala så mycket talande.

Runebergs epos ger vid handen att trots nederlag är finnarna moraliska segrare. Jovisst, ett förhärligande nationalepos skrivet av nationalskalden som ville stärka den finska andan och identiteten, ingjuta nationell stolthet - men jag kan inte annat än tycka mycket om verket när jag nu änteligen var mogen att läsa det. Jag skulle vilja veta vad finländarna anser om Ståls sägner idag. Ska fråga Antti.

Här finns boken att läsa digitalt.