Född på en bondgård

 ”Vi har några kor, de står i båsen i ladugården, de vänder sig mot en när man kommer in och betraktar milt, de tuggar. Lukten i ladugården är stark, vi barn rynkar på näsan och vill inte gå in. Mamma och pappa byter kläder innan de går till morgonmjölkning och kvällsmjölkning, mamma knyter en duk om håret. Att lukta fähus är en klassmarkör. ”Hänger trådan å låfftar åv föjse”, heter det om de slarviga, de oordentliga, de fattiga. Deras kläder är alltså så dåligt sydda att det dinglar trådar från sömmarna, och så luktar det ladugård om dem. Sådan vill man ju inte vara. Man undviker ladugården, trots kornas underbara blickar. Fast när det kommer en kalv är det svårt att hålla sig därifrån. Jag traskar med pappa och Hjärton till Malax för att låta henne betäckas. Vi går längs vägen, pappa först med Hjärton i rep, jag bakom kon för säkerhets skull. Det är minst 10 kilometer till Malax, bilarna passerar snabbt på raksträckan. Hjärton är alldeles brun. Hon ser liten ut under den stora tjuren. Man släpper alltså in en ko till en tjur, strax klättrar han upp på henne och sätter igång med det som var tänkt att han skulle sätta igång med. Jag rynkar på näsan igen. Sen går vi hem samma väg. När kalven föds hjälper pappa den att komma ut. Hjärton kröker rygg och brölar, kalven skjutsas ut i en pöl av hinnor. Den har trubbig mule och vill suga på våra fingrar med sin sträva lilla mun. Mamma lagar kalvdans på råmjölken, det är det godaste som finns. Kalvarna kallas sippar. Det är roligt att ha en liten sipp i en kätte.”

Ur Här brusar strömmen förbi, självbiografi av Stina Ekblad, 2020.

 

Vi har liknande bakgrunder vi Stinor. Stina Ekblad är född 1954 och en "klassresenär", uppvuxen på ett litet jordbruk i Österbotten med få kulturella preferenser.

*

Jag tycker mycket om kor, dessa trygga, lugna, idisslande kreatur med mjuka, fuktiga mular. Minns hur mamma  hade en sjalett över håret och tog på sig en rona  (blåblus säger man visst på rikssvenska) och ibland vida byxor  (annars hade hon aldrig långbyxor) innan hon satte sig på en låg pall för att mjölka för hand. Väl begagnade ronor har jag sparade för deras affektionsvärde.

Jag följde pappa med Rosa till Holmlunds tjur i grannbyn. Jag hoppades att ingen skulle se mig när vi gick gammvägen fram med pappa först som ledde Rosa som svängde med rumpan och jag sist. Takten var sävlig. Det här var då småbruksepoken nästan var till ända i byn.

Kalvkätten med en söt kalv glömmer jag inte. Hur kalven fick råmjölk och hur en del togs undan för att bli kalvdans. Jag har några år in på 2000-talet bott så jag haft tillgång till råmjölk från närmast belägna mjölkbonde. Väldigt uppskattad lokalproducerad lyxdessert!