Ett ödehus står och förfaller i byn. Ett timmerhus som flyttats från Knösen (där de första bosättningarna etablerades vilket syns på Stenklyfts karta från 1642. I samband med flytten byggdes huset till med en våning och trapphus. Fastigheten ägdes fram till 1996 av släkten som lät flytta byggnaden men som användes vid försäljningen som fritidshus. Det köptes det av Anders Jonsson, som det sas för att slippa grannar nära den egna ladugården. Sen dess har detta hus stått övergivet och den omnämnda ladugården är sedan flera år tillbaka tömd på kreatur. Det är tråkigt med en fastighet som står och förfaller i ens närhet.
Huset ligger längs gamla Kustlandsvägen som när det flyttades var kommunikationsstråket genom byn, en huvudväg där hästskjutsar, cyklister och fotgängare samt senare bussar och bilar passerade. Bilar och fotgängare rör sig fortfarande förbi här. Vägsträckan ingår i en vägsamfällighet. Försök att privatisera sträckan har gjorts men inte lyckats. Den här fastigheten blev i sista stund under vägförrättningen 2013 av ägaren klassad som obebyggd samt som "saneringsfastighet".
Fasaden är klädd med masonite och träläkt. På taket ligger lertegel. Det har varit vanligt här i Masonitelandet med Rundviksverken som producent av dessa mångsidiga träfiberskivor.
Brunnen med brunnsvinda, en hissanordning med vev och kätting där hinken fästs, finns kvar. Jag känner endast till två sådana brunnar som finns kvar i byn. Den brunnen är i sig ett bevaransvärt fenomen.
Staketstolpar av betong, troligen tillverkade i grannbyn Mo där ett cementgjuteri fanns. De har fått sig stora törnar efter att grot (grenar och trädtoppar) från en avverkning placerats över dem. Grindstolparna, likaså av betong, är utformade som kvaderblock.
Jag hävdar att dessa byggnader inte är utom räddning. Det brukar annars vara ägare och förvaltares mest använda argument för att riva, att timret är ruttet. Gården kan bli jättefin. På senare år har Västerbotten fått många timmermän som är välutbildade och kunniga, några arbetade på min gård under försommaren.
Så här såg huset ut någon gång på 30- eller 40-talet - typiskt västerbottniskt här i trakten.
För tio år sedan skrev jag så här om husets historia:
Släktsaga
*
När det gäller tvättstugor som kulturhistoriska byggnader ger kommuner med antikvariskt engagemang råd och anvisningar om hur ägare kan sköta sina kvarvarande tvättstugor. Och få bidrag. En kommun utan kommunantikvarie tar knappast fram råd om kulturhistoriska byggnadstyper.
Råd och anvisningar angående tvättstugor ur en 7-sidig broschyr.
Låt städerna utforma riktlinjer kring sitt byggda kulturarv. Då kommer det att bevaras i större utsträckning än landsbygdens kulturarv, minnet av landsbygdens levnadssätt är väl ändå inget att ha, det finns inget som är värt att bevara, eller vad tycker ni? Tacka vet jag slott, herrgårdar, adelns och borgerskapets kulturhistoria. Byggnader, stil och traditioner med god smak. (Hoppas ni läsare verkligen förstår ironin i det sista stycket!)
Här bodde ingen greve, friherre, baron eller borgare. Ingen överklass. Är huset med dess konstruktion, fönster, detaljer, material och inneboende minnen då över huvud taget värda att bevara och vårda??? Och om ett gammalt hus tas om hand - måste då allt bytas ut?
Åh nej, dont't get me started ... Jag blir så sugen på att adoptera ödehus när jag ser dem! Jag har på allvar försökt att rädda ett gammalt övervuxet tullhus på Korsika. För att inte tala om trevliga men ack så förfallna hus i södra Dalarna. Plus förstås mina föräldrars hus. Och min farfars...
SvaraRaderaDet där med tvätt är intressant. När jag var barn (och jag är INTE född på 1800-talet) tvättade min mamma i den närbelägna ån på sommarhalvåret. Där fanns en stor järngryta för vittvätt, så utöver tvätt och tvättmedel behövdes tändstickor och vedträn att elda under grytan. Rätt jobbigt för mamma, men kul för oss barn som fick hoppa i ån och hjälpa till att skölja tvätten! På vintern gick hon till den kommunala tvättstugan.
Ja, ödehus är fascinerande är vi många som tycker. Men det är tråkigt att se dem stå och förfalla mitt i ens hemby, både gamla timmerhus och kulturhistoria betyder lite här.
SvaraRaderaDu och jag är uppvuxna med liknande tvättprocedurer. Mamma eldade under "vattevärmarn" för att tvätta. Den såg ut som den som syns långt ner i det här inlägget: https://1.bp.blogspot.com/-OFPllJL_BPc/Tl-noVX9IoI/AAAAAAAADwY/hRMKq-HRKgM/s1600/rismyrliden30.jpg
Med hembygdsföreningens tanter fick jag se hur det gick till att ösa tvätten med björklut flera gånger, vilket kan ha varit mormors sätt att tvätta. Mamma använde syntetiskt tvättmedel vilket var nytt på 50-talet om jag förstått rätt. Tänk vad vi varit med om!!! och vi manglade på en jättestor kistmangel som jag skrivit om på bloggen.
Visst är det sorgligt med övergivna hus. I mina trakter har tyskar och holländare köpt hus billigt under de sista decennierna— tyvärr har de flesta av dem ingen känsla för hur de ska renoveras. Vilket vår kommun uppenbarligen inte heller har.
SvaraRaderaMargaretha
Sverige är ett eftersatt land då det handlar om kultur på landsbygden, tyvärr. Jämfört med Italien och Frankrike t ex. Tankegodset från modernismen har förött mycket.
Radera