Kvinnors medborgarrätt 1914

1913-1914 togs initiativ till att över hela Sverige samla in kvinnors underskrifter och därmed kräva rösträtt. Så även i Västerbotten. Jag har hittat tittat igenom alla sidorna med namn från länet som samlades in och där räknat till 45 kvinnor i Nordmalings socken som skrev under uppropet om kvinnors medborgerliga rättigheter. Jag kan ha missat någon. Det är naturligt att kvinnor i städerna Umeå och Skellefteå var i majoritet. Sidorna med namnteckningar är digitaliserade och kan nås på Riksarkivets hemsida.

Det var modiga och framsynta kvinnor, de flesta av dem yrkesarbetande med utbildning och/eller med en framträdande samhällsposition som skrev under uppropet. De gick i bräschen för alla övriga och fick strida för den gemensamma saken. Än idag betraktas ofta kvinnor med stark vilja eller uttalade åsikter som häxor. Vid den här tiden miste de lärarinnor som gifte sig sin lärartjänst, en lärarinna skulle bli vid sitt kall.

Här lyfter jag fram de kvinnor i socknen/kommunen som visade sin viljeyttring i rösträttsfrågan:

Kvinnornas opinionsyttring för politisk rösträtt och valbarhet.
Vi undertecknade, svenska kvinnor, ansluta oss till kravet på full politisk medborgarrätt för Sveriges kvinnor.

 

         Namn                                    Titel                                                Yrke                        Adress

Så här ser en sida med namnteckningar från Nordmaling ut.

På detta kända foto syns Elin Wägner, en av förkämparna för kvinnors rösträtt, med hela bibban inbundna namnunderskrifter som lämnades in till riksdagen 1914. Det var drygt 350 000 kvinnor som skrev under uppropet om kvinnors medborgerliga rättigheter, för att vara mer exakt var det 351 454 underskrifter som låg till grund för beslutet att även kvinnor fick rösta. 1919 röstade riksdagen igenom rösträtt för kvinnorna, 1921 var det första valet där kvinnorna fick delta.

    "I september 1921 genomfördes det första riksdagsvalet i Sverige där både kvinnor och män fick rösta och var valbara. Beslutet om kvinnors rösträtt hade föregåtts av en lång politisk kamp där den ledande organisationen hette Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) som samlade lokala rösträttsföreningar i hela landet.

    LKPR tog 1913 initiativ till att samla in svenska kvinnors namn för att kräva rösträtt. Genom ett omfattande arbete kunde man 1914 överlämna drygt 350 000 namnunderskrifter till Riksdagen. Namnen utgör cirka 18 procent av Sveriges kvinnor över 18 år vid den tiden."

 

*

 

Det blev ett rejält knas med det här inlägget (html-kod för word-tabell spökade), hoppas det ordnar sig när jag nu skrev om det. Under tiden inlägget låg ute kom en kommentar som jag lagt in här nere. Först nu har jag haft tid att fixa till detta då ett uppdrag jag haft lämnades in idag och tid fanns.
 

Karin  kommenterade den 26 oktober 2023 kl. 12:35

"Spännande lista över rösträttskämpande kvinnor! Och en intressant lista över de kvinnoyrken. Var det så att det inte fanns fabriksarbeterskor i de trakterna, eller skrev de på andra listor? Hembiträden? Pigor? Telegrafister fanns det ju gott om när telefonnätet byggdes ut och allt kopplades manuellt. Intressant också att en biträdande postmästare får behålla jobbet trots att hon är gift!"

Min kommentar till kommentaren:

Jag tror att de kvinnor som var mest framåt då det gäller önskan och insikten om behovet av
kvinnors rösträtt i en liten socknen rätt tydligt avspeglas i de som skrev under. Kvinnor med
utbildning och/eller boende i municipalsamhället, de som bodde i sågverkssamhället Rundvik samt i järnvägssamhället Nyåker.

Bondmoror och bonddöttrar var mer konservativa och inte förändringsbenägna. Många av bonddöttrarna var pigor. Varför inte hembiträdena skev på listan eller inte skrev ut sin titél vet jag inte, de fanns ju hos de prominenta frurna/företagarna som skrrev under. Jag ser Carin Nordins namn - hon ägde anrika Levar hotell och borde ha många anställda kvinnor i sin tjänst, kanske finns de på listan men utan titel.

Överlag var det kvinnor i städerna som stödde uppropet kan jag tro. Där fanns/finns större
vilja till förändring. Jag hade blivit mycket nöjd om jag sett min mormors namnteckning - men nej. Hon var 23 år vid tiden för uppropet, var bonddotter och bodde i Levar.

Angående kvinnors giftermål var det lärarinnor som inte ansågs lämpliga som gifta, de skulle
satsa helhjärtat på att ge kunskap till andras barn. Så sent som 1939 skrev en lärarinna i ett brev till Alva Myrdahl om sin oro för att mista arbetet efter giftermål. 

( https://stockholmskallan.stockholm.se/post/28324 )