Generationsklyftor

Ett gammalt tidningsurklipp från 1972 som då var lätt att förstå men som många yngre idag inte alls fattar det lustiga med - om det nu var kul. Humor är verkligen inte generell och allenarådande utan precis som här en tidskapsel... 

Om indelta soldater och bönder

Jag har nyss läst ut "Om indelta soldater och rotebönder" av Elfrid Kumm, en bok som gavs ut 1949. Det är den bästa och mest levnadsgörande om indelningsverkets militärer jag läst. Har under åren lyssnat till föredrag, besökt det flyttade soldattorpet vid Sveriges försvarsfordonsmuseum Arsenalen utanför Strängnäs med ett bra litet specifikt museum för indelningsverket och läst lite ur torr litteratur. Den är boken tar upp alla möjliga aspekter ur indelningsverkets från Karl XI:s tid till avvecklingen 1901.

Raskens av Vilhelm Moberg från 1927 är förstås en roman som ger en jättebra insikt i en indelt soldats liv och leverne.

 

Boken hittade jag i pappas bokhylla, hans namn och årtalet 1953 står det med blå reservoarpenna på försättsbladet.

På pärmens framsida finns en illustration av fyra olika militära huvudbonader. Som okunnig i ämnet, inga förklaringar ges i boken, tänker jag att de som visas kan vara tschakåer, käppi, husarmössa? I boken har jag läst och lärt vad livmundering innebär samt släpklädnad eller släpmundering. Vet ni?

Illustrationen på baksidespärmen är kongenial anser jag. Där blandas musköt (mynningsladdat handeldvapen), plog, bajonett, skära, trumma, kanonkula, signalhorn och huggare. Samtliga föremål väl kända för en indelt soldat.

Formgivaren av bokomslaget är okänd. I boken finns en hel del samtida teckningar och målningar som levandegör berättelsen.

 

I Västerbotten fanns förstås även indelningsverkets män men de i största numerär var båtsmän och de behandlas inte i boken. Det fanns dock drygt 500 fältjägare i Västerbotten med övningsplatsen Gumboda hed och från 1898 Vännäs läger.

 

Nu vet jag besked om den indelte soldatens mönstring, tjänst, avsked, regementsmöten, lön, soldattorp, kokgropar, hur tält restes, förändrad storlek på dessa, hur många mannar som rymdes i ett tält, uniformsförvaring, roteböndernas plikter, trossbodar, kommenderingar under fredstid... you name it! 

 

En traderad berättelse om hur uppsamlingsheatet och marschen till regementsmötet gick till har jag hört av min far som i sin tur hört från någon äldre, hur musikern som skulle hålla orken och humöret uppe på soldaterna åkte hästvagn i första ledet. Det var många mil till fots som gällde för soldaterna/knektarna. De kom för övrigt med nyheter till byborna som normalt reste ytterst lite.

*

Avslutning på det här inlägget får bli ett shillingtryck som min pappa brukade sjunga för oss, något som för mej är oförglömligt.

I  LÅGA RYTTARTORPET
av Wilhelm von Braun

 

I låga ryttartorpet vid höga Hunneberg
där satt en ensam kvinna. Som snö var kindens färg,
och tåren föll på linet på vilket tungt hon spann
när långsamt uti spisen den råa veden brann.

Med förklädsnibben trasig hon emot ögat tog.
Visst är det tio år sen min Ola från mig drog
uti den polska fejden, men ej ett enda ord
jag hört av honom sedan, visst ligger han i jord.

Visst är han från mig tagen med kulor eller järn
och borta är min glädje, min stolthet och mitt värn,
och gossen som vi hade när han for hemifrå',
den haver Herren tagit, ack jag väl gråta må.

Att sitta övergiven år ut och in som jag
det är att långsamt krossas av ödets hårda slag.
Jag redan är förgråten och bruten är min kraft
och liten är den glädje som jag av livet haft.

Ett år vi levat samman, blott ett när kriget kom
och uti evig ängslan min glädje byttes om.
Var natt i mina drömmar han blodig för mig stod,
och sedan dog den lille, rå svek mig allt mitt mod.

Dock höll mig hoppet uppe i flera vintrar än.
Jag trodde att jag skulle få återse min vän.
Det talades om segrar som unge kungen vann,
att freden skulle komma, så tänkte jag ibland.

Men freden kom dock aldrig, ej hälsning eller bud.
Kanhända att han lever och har mig glömt. O Gud!
Den tanken var mig bitter och outhärdelig,
om bergen ville rasa och falla över mig.

Så kvad den arma Elin en bister vinterkväll
och såg sig om bedrövad uti sitt lugna tjäll.
Då hördes steg därute. Hon knappt sig resa hann
förrän i stugan träder en ståtlig riddersman.

Godafton, så han sade, godafton och Guds fred!
Jag kommit har i skogen ifrån den rätta led,
och tröttnat har min gångare. I lånar mig väl hus
och låter mig få sova hos er till dagens ljus.

Förvånad hörde Elin den granne herrens ord.
Jag är en fattig kvinna och ensam på vår jord.
Har ingenting att bjuda en så förnämer gäst.
Behöves inte heller, blott foder åt min häst.

Jag foder har tillräckligt sen vargen rev min ko.
En sådan ståtlig herre man ej om ont kan tro.
Jag vågar därför bjuda ers nåd att sitta ner
men jag går ut en vändning och efter hästen ser.

Bliv kvar min goda kvinna, det har jag redan gjort,
ty utan lov en krigsman tar för sig på var ort.
Ni kommer då från kriget, bröt Elin häftigt ut.
Det gör jag raka vägen, nu är det äntligt slut.

Om annat låt oss tala, jag är på kriget mätt,
här har ni ganska trevligt, här är så fint och nätt.
Och själv i bästa åren, det synes att ni är,
hur kommer det sig då att ni ensam sitter här?

Det är väl Herrens vilja, hans lag men icke min,
ty hårt jag blivit prövad och sorgset är mitt sinn.
Min man gått ut i kriget och säkert är han död.
Jag har ej hört det minsta av honom i min nöd.

Man bör ej tro det värsta, var riddersmannens svar,
och har han även fallit så finns det männer kvar.
En kvinna som en krigsman bör taga sig för sed
att för det första gifta sig och göra klart besked.

För Guds skull, käre herre, ack tala inte så.
Min Ola vill jag trogen igenom livet gå.
Men om sin egen trohet mot eder Ola bröt?
Då vill jag dö min herre, och rösten Elin tröt.

Gråt ej, sa riddersmannen med en förändrad ton
vad tjänster han förrättat vid Liljehöks skvadron.
Som ryttare benämndes han ävenledes Lod,
den karlen vill jag minnas, det var en man med mod.

På mina knän jag beder, välsignade ers nåd,
vet ni om honom mera. Ack ja, ett tappert dåd,
som uti Sveriges hävder kanhända får ett rum.
Han räddade sin konung i träffningen vid Stumm.

Förvissad jag mig känner och vet att det är så.
En blixt därvid sågs lysa ur Elins ögon blå.
Ja, har han räddat kungen då behöves mig ej gråt,
han har mig varit trogen, min Ola mig förlåt.

Det gör han av allt hjärta, skrek riddersmannen båld
och slöt den arma kvinnan intill sitt bröst av stål.
Du är en ärlig kvinna och åt mig allt för god
fast av din Ola blivit ryttmästar Silverlod.  

Texten finns i August Bondesons Visbok, 1903, Visbok, 1923 och Den gamla visboken, 1954.

Västerbotten och Österbotten

Apropå freden med Ryssland 1809 då Sverige tvingades lämna ifrån sig Finland.

" 

Sverige förlorade en tredjedel av sin befolkning. En av sina viktigaste städer i form av Åbo. Man förlorade officerare och präster. Soldater och bönder. Längs hela den svenska Östersjökusten förändrades ekonomiska och kulturella förutsättningar. I det svenska dialektområde som ryms vid kustområdet upplysningsfilosofen Anders Chydenius Gamlakarleby i norr och Kristinestad i söder påminns vi om det som en gång varit. Det är del av det dialektområde som forskarna kallar östsvenska dialekter. Men påverkan är ofta tydligt norrländsk, exempelvis genom "förmjukning". "Dittje" kan man i flera delar av Norrland säga i stället för diket. "Mysche" kan man i flera delar av Norrland säga i stället för "mycket". Orsakerna till det syns tydligt vid regionerna kring Norra Kvarken. Mycket hastigt kapades de månghundraåriga banden mellan Umeå och Vasa.1800-talets fokus på nationen försvagade minnet ytterligare. När järnvägen slutligen fixerade den vertikala rörelsen i respektive land till Stockholm och Helsingfors föll de horisontella historiska linjerna i glömska.

"

Detta läser jag i "HISTORIEN OM NORRLAND. Del 1 Dimmornas land" av Robin Olovsson, 2024.

  

Till höger ses Finland med Österbotten markerat med rött. Kvarken är smalaste delen av Bottenviken.

Genast när jag läser detta lilla avsnitt om dialekter minns jag pappas vokabulär, hur han sa mysche eller mytche, han som rätt troget höll fast vid många av de dialektala ord han hörde på 20-talet då han växte upp och som han gärna förmedlade till andra. Han skämdes inte för sin dialekt, utan insåg att det var utdöende kulturhistoria. Han hade hört sin gammelmorfar, född 1837, prata och tog efter. Gammelmorfar Jacob bodde i storfamiljen med sina barnbarnsbarn till sin död 1927. Då var pappa 10 år, en ålder då man lär sig snabbt och snappar upp ord och betydelser.

Min generation blev i skolan itutade att vi skulle tala rikssvenska för det var fint. Många föräldrar på landsbygden ville få barnen att tala så för de ansåg sig kanske finare än andra (trots de nästan obefintliga klasskillnaderna) eller trodde att barnen skulle lyckas bättre i livet, komma längre på karriärstegen än föräldrarna om de talade rikssvenska.

Det ovan citerade var ett brottstycke, en kort dialektparentes ur boken, som jag verkligen vill rekommendera. Plötsligt blir Norrland med sin långa historia något annat än en avkrok till övriga Sverige, landshalvan får en sammanhängande faktaberättelse från stenåldern till 1860-talet, där centralmakten inte upphöjs till det enda normgivande, vilket är befriande. Del 2 tänker jag vänta med att läsa tills vi i litteraturgänget/bokcirkeln har diskuterat del 1. För mig blir det intressant att höra vad den som är född Skåne och de i Stockholm kommer att säga i den här frågan.

Stockholm kommer om 100 mil 
Stockholm kommer om 100 mil 
Stockholm kommer men här är ditt liv

Mattias Alkberg, "Stockholm" 

 

"Områden som Jämtland eller Tornedalen
är lika mycket sina egna centrum 
som någon annans periferi."

En kvinnlig förkämpe

Bild från Fredrika Bremer-sällskapets instagramkonto

Idag är det den 8 mars och den Internationella kvinnodagen.

Den 19 september har Fredrika namnsdag. Förra året söndagen därefter, den 21 september 2025, hade Fredrika Bremer-sällskapet öppet hus på Årsta slott i Haninge kommun. Jag åkte dit eftersom jag ville se denna kvinnas barndomshem och den miljö hon trivdes i och där hon dog den 31 december 1865. Inte mycket av interiörerna från hennes tid fanns kvar men själva slottet med sin volym på höjden var givande att se. Dessutom var där ett samtal mellan journalisten Barbro Hedwall författaren Fatima Bremmer om den senares bok Ligan: Klarakvarterens blodsystrar eller “en märklig explosion av kvinnlig intelligens” som jag ville lyssna till.

 

Kryssvalven i trapphuset torde ha sett likadana ut under Bremers tid.

Carina Burmans gedigna biografi över den radikala societetsdamen Fredrika Bremer (1801-1865) läste jag under förra årsslutet.

Amerika var det stora föregångslandet på 1800-talet och dit reste Bremer ensam 1849-1854 varifrån hon tecknade ner sina upplevelser i brev hem till sin syster, brev som hon sedan gav ut i bokform - Hemmen i den Nya Världen.

I reseskildringen Livet i Gamla Världen (1862) beskrev Bremer sin långa resa till Schweiz, Belgien, Frankrike, Italien, Palestina och Grekland. Hon var då i 60-årsåldern.

Hennes gravvård finns på Österhaninge kyrkogård som också fick ett besök.

Med romanen Hertha (1856) bildade Bremer opinion för den lag som 1858 som gav ogifta kvinnor rätt att ansöka om att myndighetsförklaras vid 25 år ålder.

Detta påverkade en av mina ogifta kvinnliga släktingar boende här i byn som efter ansökan blev myndigförklarad år 1862 och hade då ensam rådighet över sin egendom utan manlig förmyndare. Ulrika var då 54 år fyllda.

Hennes moster Ewa hade råkat illa ut då hon blev änka utan bröstarvingar (den vuxne sonen dog strax före modern) och med ett hemman i sin ägo. Ulrikas föräldrar ville skydda dottern från att utsättas för samma grymhet när de gått bort och den hemmavarande ogifta dottern ensam skulle bli stor hemmansägare.

* 

Gifta kvinnor i Sverige blev myndiga först genom 1921 års lag, samma år som kvinnorna fick rösta för första gången i historien.

Listan ovan hämtad här: https://www.europeana.eu/sv/stories/votes-for-women

Nedanstående framsynta kvinnor i denna socknen (kommun) lämnade sin underskrifter 1914 med begäran om kvinnlig rösträtt. De flesta är yrkesarbetande och boende i municipalsamhället, i det progressiva sågverkssamhället eller likaledes progressiva järnvägssamhället. Bondbyarnas outbildade kvinnor fick insamlarna inte att underteckna uppropet.

Så här ser en av sidorna som jag gått igenom ut i original:

 https://morfarshus.blogspot.com/2023/10/kv-medb.html

Tankar om kvinnokönet på 1700-talet

Jag fann ett urklipp i min gamla tankebok:

Jag har alltid avskytt hyckleri på det skarpaste och jag är fortfarande så öppenhjärtig att man förebrår mig det. Det finns till och med de som menar att jag i mina skrifter smickrar det andra könet. Men om de undersökte vad jag skrivit till könets fördel, skulle det stå klart att jag icke har uppträtt som smickrare, utan som rättfärdig domare och försvarare.

Jag har slagit fast att de flesta fel som anses utmärkande för detta kön icke kommer av naturen, utan av inlärning, och att natur ofta blandas samman med uppfostran. Jag har slagit fast att vi skulle se manliga dygder stråla hos de flesta kvinnor om de från barnsben hade uppfostrats som män. Jag har slagit fast att de flesta rättigheter som män tillägger sig mera bygger på skick och bruk än på naturlig rätt. Jag har påpekat att man snarare bör ta hänsyn till anlag än till namn, och att kvinnorna icke allenast på grund av sin födsel bör uteslutas från alla de värv som kräver huvud, då vi av exempel lär att deras begåvning är så smidig att de icke saknar förmåga att omhänderta såväl sina egna som det offentligas angelägenheter.

Jag smickrar alltså inte kvinnokönet, men mäter bägge kön med samma aln utan hänsyn till namn eller födsel .(---) När man opartisk ger envar sitt, smickrar man inte någon.

 

Ludvig Holberg

Ur ”Tredje Levnedsbrev”, 1743.

 

Norsk-dansk författare och historiker född 3 december 1684 i Bergen, död 28 januari 1754 i Köpenhamn. En tidig feminist. Inte ens idag, år 2026, verkar alla tänka som han.

Ansiktsbyte

 

Här är två reservansikten till min favoritdocka. De har olika storlek och det är det vänstra som passar Kicki-Maja som jag fick i julklapp när jag var tre.

Ansiktena är gjorda av något formpressat och målat tyg med papier mâché på baksidan. Kicki-Maja var länge min favoritdocka och som hon släpats runt och pussats var det inte underligt att hon blev smutsigare och smutsigare. Till sist föreslog mamma att ansiktet skulle bytas ut till ett nytt och jag tyckte alldeles tvärtom - Kicki-Maja blir inte densamma om ansiktet blir nytt och bytt. (Tydligen hade min mor förutsett att dockan skulle smutsats ner och hade köpt flera reservansikten.)

 

Men så blev operationen genomförd. Jag var sur men fann till sist att förändringen inte var alldeles av ondo, det var ju ingen förändrande skönhetsoperation, det såg ju bara ut som en rejäl "rengöring". Lukten var lite annorlunda då jag snusade på henne men även det vande jag mig med. Resten av den stoppade Kicki-Maja var förståeligt nog svår att tvätta.

 

 

Min första docka var nästa lika lång som jag själv då hon blev min. Jag minns en kväll när jag inte kunde sova och tassade upp och fann mamma nere hos mormor och morfar vid mormors trampsymaskin där hon snabbt täckte över sitt pågående projekt med ett tyg för att den lilla nyfikna treåringen inte skulle se vad som höll på att formas. Så fick hon mej i säng där jag somnade denna decemberkväll för länge sen.

 

Av de dockor jag lekt med är nog hemgjorda Kicki-Maja den som jag  numera är gladast över. Hon har patina, hon är unik och har en berättelse i sig, hon är min :-)