I stället för TV

Jag har haft nöje i att gå på teater. Man kan väl säga att det gjorde jag under många år istället för att se på tv. Det har verkligen gett mig mycket. Fantasi, magi, insikt, katharsis...

En period sprang jag så ofta på så många teaterföreställningar att min meste teaterkompis menade att jag såg lika många föreställningar som den flitigaste recensent. Det var verkligen livet i stan med närhet till det mesta.

Många scener fanns det att välja på i Stockholm: Dramatens olika scener, Stadsteatern (först på Barnhusgatan sedan i Kulturhuset vid Sergels torg), Unga Klara, Pistolteatern, Turteatern i Kärrtorp, Strindbergmuseet på Drottninggatan, Boulevardteatern, Kägelbanan på Mosebacke, Orionteatern på Katarina Bangata, Mäster Olofsgården i Gamla stan, Fågel Blå på Skeppargatan, Scalateatern på Wallingatan, Vasateatern, Oscarsteatern, Folkan vid Östermalmstorg, Teaterhögskolan vid Helgalunden, Teater Brunnsgatan 4...  Somrarnas Parkteater inte att förglömma. Privatteatrarna frekventerades minst, förvecklingar och krystade lustigheter är inte "my cup of tea"

Operaföreställningar på Kungliga Operan och Folkoperan (först på Roslagsgatan 1976-1984 och sedan dess på Hornsgatan).

 Åsså då alla musikställen som finns och fanns. Klassiskt, punk, rock, visor, jazz, blues...

*

Min första riktiga kontakt med tv-mediet i mitt eget boende fick jag som 40-åring. Saknat tv hade jag sannerligen inte gjort med det stora utbud av andra kulturevenemang som fanns i min omgivning innan jag flyttade ut på landsorten. Eller landet som "stockholmarna" benämner det. Betalat tv-licens har jag aldrig gjort. Visst fick jag besök av kontrollanter helt apropå inne i stenstan men aldrig fanns en teveapparat i mitt hem. Träffade en man med tv men inte förrän licensen blev public-service avgift den 1 januari 2019 och började dras på skatten, har jag betalat. Innan dess räckte det ju att en person i hushållet erlade tv-licens. Vi har enklaste möjliga programutbud och det är mer än tillräckligt. Lekprogram med kändisar går bort.

Saknar ett stort närliggande teaterutbud det gör jag mer och mer ju längre tiden på landsorten pågår. Kultur är en viktig del av livet. Måste jag flytta tillbaks till storstan för att få det kulturutbud jag önskar mej utan att behöva åka långt?

* 

Biofilmer har aldrig fascinerat mig lika mycket som levande teater men efter flytten till landsorten/landsbygden har jag gått med i Filmstudion och ser emellanåt kvalitetsfilm. 

Om teven igen

Nu när varje individ väljer att titta på film och tv oberoende av tablåerna är det svårt att komma ihåg hur man såg på televisionen i dess barndom. Den introducerades med reguljära sändningar här i landet 1956. Då var sändningarna svartvita och bara en kanal fanns. TV2 kom 1969 och färg-tv ett år senare.

Någon gång in på 60-talet införskaffades de första tv-apparaterna här i byn. Men inte i vår familj. Vi fortsatte med högläsning och berättande på kvällarna. Det var mamma som stretade emot. Ibland tittade jag på tv hos lekkamrater. Men minns inte att jag saknade att vi inte hade egen tv-apparat.

Jag minns en gång att ett par yngre skolkamrater försökte reta mig när de insåg att vi inte hade en tv hemma, men jag var sådan att jag inte tog åt mig av mobben. Inser att jag måste ha varit en ganska stark liten flicka som kunde stå emot grupptryck. Det är ju som bekant särskilt på små orter och i byar som likriktning och gruppnormen är särdeles stor.

När en tv-apparat slutligen inhandlades hade det blivit juli 1971. Jordbruket hade lagts ner den våren och jag skulle i augusti flytta till stan för att gå på gymnasiet. Naturligtvis blev det som mamma anat. Varje kväll bänkade sig pappa framför tv:n och såg i princip allt som sändes. Så hade nya vanor skapats, familjegemenskapen förändrades. Själv var hon mån om att planera sitt tittande hela sitt liv. Hon var ingen slötittande soffpotatis precis.

I svarta vaxböcker finns räkenskaper från 1950- till 1990-tal. Här kan man se att i juli 1971 finns en TV mottagare för 1100 och en antenn för 295 kronor upptagna.

Någon tv ägde jag inte de fyra första decennierna av mitt liv och det var inget jag saknade på något sätt. Det gick så bra utan. Då "alla" snackade om Dallas på 80-talet frågade jag grannen i lägenheten intill om jag kunde komma in och se ett avsnitt. Bodde i Sthlm då. Javisst gick det bra. Så då fick jag en bild av vad det handlade om - JR, Sue Ellen och de där typerna. Men det räckte med detta enda avsnitt för min del.

I kulturkretsar har tv ansetts lite lågstatus och gör väl så fortfarande. Inte för inte kallas apparaten för dumburken, ett sätt att hålla befolkningen i schack. Att skaffa sig egna upplevelser och få egna intryck genom teaterföreställningar, konserter, på konstgallerier och museibesök har lockat mig mer och har under mängder med år varit lättåtkomligt genom boende i storstan. Det handlar kanske om att inte vilja låta sig pådyvlas andras åsikter via rörliga bilder med prat. Fast idag, då tablå-tv är ur spel, kan vi sakna den tid då gemensamma samtalsämnen serverades oss via tv.

Där jag tittar som mest på tv är här i norr där pappas tjock-tv byttes till den minsta platt-tvn när det markbundna nätet uppgraderades i oktober 2021 och tjock-tvn inte fungerade längre.

Tid för vår

 

De mångtaliga backsipporna på gravfältet har väl snart blommat över, jag besökte platsen förra veckan.

Vitsipporna blommar fortfarande vid hembygdsgården.