Goda råd är gratis!!!

Har ni läst den här skriften, ni ägare av bondgårdar och ekonomibyggnader? Lantbrukets byggnader - hur man vårdar sina hus är gratis och framtagen för norra Sverige men tipsen är i stort nationellt användbara.

Vill vi ha en levande landsbygd?
En trakt dit människor söker sig - endera som boende eller som besökare?
Vill vi generera goodwill?
Vill vi utan ett ord tala om att vi älskar vår bygd, genom att ta väl hand om det vi har i vår ägo?
Vet vi om att det finns de som reser till en trakt eller köper en fastighet för att där är landskap och byggnader välskötta och tilldragande?

Det här en skrift för alla med äldre jordbruksfastigheter, som vill sköta dem med rätt metoder och material. Tar man vara på de råd som ges här kan vi få en vacker och efterlängtansvärd landsbygd där många trivs då där är genuint och vackert. Lantbrukets byggnader är på många orter alldeles för underskattade och tillåts därför förfalla om de inte används. Eller så byggs de om med fel material då man har glömt hur gamla konstruktioner fungerar. Till exempel har betong stjälpt fler gamla hus än det hjälpt.

Ladda ner skriften HÄR eller genom att klicka på bilden alternativt hämta den i pappersformat på ett länsmuseum. Den är fylld av värdefull information. Utöver den här skriften kan man hitta många flera utmärkta hantverksblad och skrifter om man håller hus. Enjoy!
.
.

Ladugårdssafari

Ni ser ju själva vad som går av stapeln den 28 augusti 2016 kl.14.  Det är något riktigt exklusivt!

LADUGÅRDSSAFARI  I  HEDA

Naturguide Lars Frölich och byggnadsantikvarie Marie Hagsten berättar om ladugårdsliv och flora under tre århundraden.
Vi besöker tre ladugårdar från 1700-, 1800- och 1900-talet i Hedabygden i Ödeshögs kommun och tittar på floran i dess närhet.
Samling: vi träffas vid Heda kyrka för eventuell samåkning.
Ta med fika! Kostnad 50 :-

Ack vore jag där!!! Det känns bra att veta att det finns fler ladugårdsnördar än jag. Snacka om ett länsmuseum med förutseende kunskapsöverföring. Skulle detta vara genomförbart i AC-län?
.
.

Barmark i april

Vi har barmark redan i april. Fast tjälen har inte släppt taget. Om det kommer ett garail som på fotot, försvinner den snön fort. Jag tycker om lugnet med fjolårsgräs och snöflingor. Men så annorlunda det är med barmark redan nu jämfört med decennier tillbaks. Se bara.

Kan förtälja att i fredags landade den första tranan för året på lägdorna mitt i byn. Min syster som var på besök, hade aldrig sett en trana där på lägdorna mitt i byn förut. Det förvånar mig. Några tranor brukar ta paus på sin väg norrut och på hösten på flytten söderut. Förr, då det fanns många stora pärlann i byn, kunde de äta upp sig på potatisarna för att klara den låga flytten. Till odlarnas förtret. Något tranpar kan häcka ibland ute i Fjärdänget. I fjol vår besökte jag drygt 15 000 tranor vid Hornborgasjön. Coolt!
.
.

Äldsta ladugården då

Delar av byns äldsta ladugård har jag dokumenterat här. En gång i tiden tillhörde den Erik Olofsson/Ors´n. Långt där bakom syns Gotthards hus som ersatte en parstuga någon gång på 30-talet antar jag. De timrade resterna av lagår´n revs 2006 med tillhörande bostad. Nu är här igenslyat på denna urgamla boplats, en av de äldsta i byn.

En flygbild från 1957. Det måste ha varit sista bilden på filmen eftersom bilden blivit så dålig, MEN den finns och det är bra. Det är den vinklade delen längst till höger som jag fotade på bilden överst. Vägen som skär genom diagonalt genom bilden är den asfalterade Riks13 (som sköts av Trafikverket). Man ser hur Kustlandsvägen, en gammal grusväg från 1600-talet - och som ingår i en vägsamfällighet - böjer av upp i bild. Sträckan av Riks13 som går till vänster byggdes ny 1942.  På den högra delen sammanfaller Riks13 med gamla Kustlandsvägen.

Det var den grusade vägen härifrån och en bra bit bort som vägsamfällighetens styrelse tänkte tillmötesgå La Famiglia och göra en förrättning för att privatisera sträckan som den skulle komma att tillhöra familjen. En kupp skulle göras utan att först samråda med medlemmarna. Som kulturhistoriker satte jag mig naturligtvis emot detta efter att en liten fågel pep om vad som var i görningen i mitt öra. Vad som hände har skrivit om detta här på bloggen - vägen ingår fortfarande i samfällighets-föreningen och sträckan är tillgänglig för alla. Men ingen annan engagerade sig, inte heller byns "kulturelit" eftersom Fru Famigia hör till denna pyttelilla gruppen och familjen inte tillåter sig bli emotsagd. Och jag säger det än en gång, fastän det är mycket kontroversiellt: vad har man för nytta av en utbildning om man inte kan, vill eller törs försöka få till en förändring till det gemensammas bästa? Om man inte försöker få till stånd förändringar till det bättre som ökar demokratin och människors självkänsla? För min del handlar det om att bevara och peka på de små kulturhistoriska rester som finns kvar. För inte så länge sedan var det människor med insikt eller utbildning, förhållandevis många lärare som ju är fördelade i hela landet, som startade olika typer av föreningar och projekt för att bevara det gamla. Nu inte.

Kolla in hinkflöjeln vid brunnen där i lagårdsvinkeln. När jag ser de gamla fotografierna påminns jag än en gång om hur otroligt lite vi har kvar av vår kulturhistoria här. Det är så väldigt annorlunda i mitt andra boende och i huvudstan så klart. Där forskas det och skrivs, inventeras, skyddas, "museas" och "hembygdsföreningas". Insikt om vad som ger människor värde och förankring i en bygd/stad saknas inte.

Jag har sagt det förr och säger det åter igen: det är inte lätt att få gehör för de kulturhistoriska värdena i en historielös bygd. Och jag ser inte till mitt egenintresse när jag agerar utan till människors bästa men motarbetas väldigt. Jag vet ju att kunskap om den egna historien gör människor stoltare. Och stolta bybor önskar jag. Kanske är det särskilt viktigt i glesbygden, ja i en "norrländsk" landsbygd/glesbygd. Men det får man inte prata om här i byn.
.
.

Om att mjölka en ko

Jo, jag har varit med på riktigt och provat på att handmjölka. Det var ju så jag växte upp, det var så mamma gjorde i alla år. På bilden mjölkar jag på låtsas. Kossan finns på ett friluftsmuseum och är till för att få barn att förstå hur mjölkning av kor gick till föritin.

Helt nyligen fick jag en skriftlig beskrivning på handgreppet vid mjölkning. Det är sådant som oftast är svårt att lära ut av den som kan mjölka. Mycket av hantverkskunnandet är sådant som finns i utövarens kropp, sådant som hantverkaren/utövaren har svårt att formulera i ord. Därför dör mycket av allmogens kultur ut. Det finns inte nerskrivet och utgivet i böcker. Därför dör min kultursfär ut.

Nå, hur man fick bra grepp om spenarna när man mjölkade: man sticker in tummen under pekfingret och sen tar man spenen mellan tummen och långfingret. Genom att böja och sträcka på de tre yttersta fingrarna mjölkar man sedan. Det är väl så att man får mer klämkraft på det här sättet, tummen låser spenen.
.
.

Holken

Någon gång för så där trettio år sedan byggde pappa till något som kom att kallas "holken" runt porten in till ladugården. Den skyddade mot vind och regn men främst snö. Porten, som öppnas utåt, är viktig att nå på ett enkelt sätt för att under vintertid kunna hämta in ved den vägen. Så slipper en väg till vedboden skottas upp. Efter jordbrukets nedläggelse är dessa enheter förbundna, tidigare låg hö i vägen för den transporten. 
Jag förstod att livet förenklades för mina föräldrar men har aldrig gillat denna holk.

Det var även snön som blev dess fall. En vinter för så där tre år sedan uppstod en glipa mellan "holk" och vägg efter en snörik vinter med tung snö som rasade ner.

Då var beslutet lätt - holken revs sommaren därefter och eldades upp. Ordningen återställdes.

 

.

.

Falurött igen

Sista delen av ladugården är nu rödfärgad. Den del som byggdes till någon gång på 1950-talet med plats för koks och "röta", dvs. torvströ. Koksluckan finns där än även om den är igenspikad.

Lite röd slamfärg gör väldigt stor skillnad! Om man tar en fasad om året är det görligt för en person att handstryka en hel lagård om vilja finns. En handstruken färg sitter bättre än en sprutmålad hävdas det. Det fina med en slamfärg som falurödfärg är även att den åldras med värdighet, dvs. vackert och med stilig patina. Jämför med en sprucken akrylatfärg t ex som kan se förskräcklig ut. Inte heller behöver en slamfärgsmålad vägg skrapas innan den målas om. Det räcker med att borsta den med en piassavakvast eller liknande. Slamfärg i fler kulörer än rött men till uthus och ekonomibyggnader på landsbygden är röd slamfärg aldrig fel!

Tillbyggnaden har en masonitefasad med träläkt, en försök att med masonite få till ett traditionellt utseende. Inte en slät funkisfasad som är det andra alternativet.

På resten av ladugården sitter lockpanel, målad med falurödfärg, den matta vackra slamfärgen från världsarvet Falu koppargruva. Finns väl ingen lättsammare färgtyp!
.
.

Guld värd!

Här på hemmanet har en del grävjobb krävts sedan jag blev hemmansägare. Först kom en stor grävmaskin och hjälpte till men i längden blev det lite svårt att komma in i passagerna mellan husen trots att föraren var skicklig.

Trångt om saligheten

Hur det nu var fick jag veta av en granne att Gunnar på Rundviks stuveri AB har en minigrävare i sin maskinpark. Det är långt ifrån alla åkerier som har detta här i kommunen. Sedan dess har vi haft god hjälp av Gunnar och hans minigrävaren med inbyggd laser. Allt är enkelt och lättvindigt i kontakten.

Här pågår omgrävning av ett täckdike.

 Och här grävning längs lagården.

Jag fick hjälp med att gräva ett smalt dike med lodräta kanter sedan arrendatorn plöjt bort det gamla handgrävda diket! Jag ville inte ha ett brett dike med 45 graders rasvinkel som är det som gäller nu för tiden. Det blev en skåra i marken istället, snacka om tjänstvillighet!!!

Diken är en del av det norrländska landskapet. De handgrävda dikenas utformningen är en del av kulturarvet. Det är lätt att glömma bort, att strunta i. I min sydliga hembygd i finns stora slätter där öppna diken saknas eftersom täckdikning genomförts. Handgrävda diken försvinner i rask takt utan att någon verkar bry sig. Utom kulturmiljönördar :-) Här har vi ett härligt exempel, läs allt men särskilt under 5:te bilden!

Här var strul med dricksvattenledningen, minigrävaren kom, rörmokaren kom och felet avhjälptes. Gissa vem som var samordnare? Just det!!

Förutom att vara till stor hjälp vid grävning, dikning och dränering byggnadsvårdar denne man sitt bostadshus, som även är föräldrahemmet, med den äran. Det är intressant och roligt att se vackra och noggranna handritade arkitektritningar med specialdesignad fast inredning och höra G:s tankar kring vården av bostadshuset som farfadern lät uppföra. Jag blir särdeles glad då jag ser med vilken omsorg det sköts. Bara det är guld värt och en fröjd att passera!
.
.

Koks

Då jag var nyfödd började man värma upp huset nattetid med koks.  Detta för att huset skulle vara varmt hela natten så att den lilla bebisen inte skulle frysa. Som alla vet kallnar en vedeldad panna utan ackumulatortank rätt fort då elden slocknat och temperaturen i huset sjunker snart. På morgonen är det kallt.

Koksbitar samlade i en glasburk.

Koks är den fasta återstoden av fossilt kol, exempelvis stenkol. 

Då vi lade om golvet i ladugårdsporten hittade jag några koksbitar i utrymmet där koksen brukade förvaras. Och plötsligt minns jag känslan av att ta i koks, gnisselljudet som uppstod då de gneds mot varandra, lättheten och svartheten i de ojämna bitarna. Det är torra, lätta och dammiga små stycken. Och dunket då pannan i köket fylldes med koks. Och de skimrande rödoranga glödgade kolen inne i vedpannan, ibland med blåaktiga flyktiga lågor, som syntes då luckan öppnades.

Varje kväll pytsade pappa in den koks som rymdes i en hemmagjord träbehållare med läderhandtag. Det dunkade i hela huset då behållaren tömdes eftersom vi hade vattenburen centralvärme med pannan direkt kopplad till elementen/radiatorerna och ljudet spred sig med rörledningarna. Så var nattvärmen avklarad. Den här hanteringen pågick under hela 1960-talet. (Så här ser en kokshink av metall ut.)

Den här delen av ladugården är tillbyggd på sent 50-tal eller tidigt 60-tal. Längst in förvarades koksen med en barriär av brädor i framkant som togs bort allt eftersom kokslagret minskade. Till vänster var en lucka på väggen för att hiva in den köpta koksen som jag antar kom med lastbil. Jag mätte upp hur stort utrymmet var men den anteckningen befinner sig inte på samma ställe som jag just nu. Det bör ha varit omkring 10 kubikmeter koks som jag antar var en årsförbrukning. Edit: Nu har jag kollat upp det hela, det ryms 5 kubikmeter i avbalkningen längst in i det 2 meter smala utrymmet.

Hela utrymmet kallades rötrummet, "rötrômme", för här förvarades en viktig sak för skötseln av korna, för deras välbefinnande. Någon som vet vad röta är för något i lagårdssammanhang... Det handlar inte om ruttnande trä kan jag ju säga, frågan är svårbesvarad för de allra flesta nu levande människor här i landet.
.
.

Jordbrukets död

För sextio år sedan var hälften av Västerbottens invånare sysselsatta med jordbruk. Nu är det en procent.

Då fanns det 25 456 jordbruk, de flesta (71%) med små ägor på 2-10 hektar. Nu finns ca
2 600 jordbruksföretag i länet med i snitt 28 ha jordbruksmark. Här i byarna närmast, i allra sydligaste delen av Västerbottens län finns ingen kreaturbesättning alls.

På dekis - en inte helt ovanlig syn här i glesbygden.

Sune Jonsson berättar i boken Timotejvägen (1962) om paret Helmer och Berta Jonssons småbruk i Baggård, Nordmaling under 1960.

 

Helmer Jonsson med familj åker efter hästen Frank, Baggård, 1960.

Foto: Sune Jonsson/Västerbottens museum.

Ända sedan den agrara revolutionen i den "bördiga halvmånen" har människan levt med jordbruk. Det påbörjades si då där 10 000 och 5 000 f. Kr just där och kom till våra breddgrader omkring 1 500 f. Kr. Just nu pågår avvecklingen av det hela. Självklart funderar jag över hur det kan vara lämpligt att hantera egen ägandes åkermark. Det kan knappast fortsätta som det gör helt oförtrutet då inget jordbruk med djur som kräver vinterhö längre finns här i byarna.
.
.

Vårvinter

Det finns inget härligare än vårvinter med sol, snö, ja - kanske skare, och talgoxen som visslar.

Mot våren
Dagarna börjar bli längre, det är tydligt att
     året har vänt.
Tänk, det enda som aldrig blir gammalt är sådant
     som alltid har hänt.
Det enda som aldrig känns tjatigt är sådant som man
     alltid har känt.

Alf Henriksson
ur "MINSANN. Vers från många år", 1976.
.
.
.

Röstet

Så här ser lagårdsportens takkonstruktion ut, röstet som man säger här. Pappa brukade nämna att morfar kallat det latmansröste. Detta byggnadsskick vore intressant att forska mer i, hur utbrett det är, hur många ladugårdar i socknen som är uppbyggda så här, under vilken tidsperiod de är uppförda osv.

Från den tvärgående bjälken brukade vi barn hoppa ner i höet då det ladats in och stod någon halvmeter nedanför bjälken. Det var lek för oss (jämför dagens studsmattor :-)) men samtidigt hjälpte vi till att packa höet så än mer gick in i utrymmet. Det enda vi var strängt förbjudna var att ha nålar (inte ens säkerhetsnålar) eller andra vassa föremål på oss då vi lekte och hoppade eller föll raklånga bakåt från bjälken ropandes "Här står själva kungen och dör." Haha, så roligt vi hade!

Förra året använde vi en domkraft för att lyfta en av stolparna, den lodräta delen i konstruktionen under väggbandet. Taket på långsidan hade börjat säcka eftersom stolpen nertill var rötskadad. Nu är det avhjälpt och takfoten åter så horisontell den kan bli.

Då vi åtgärdat golvet har allt som funnits på golvet sedan årtionden flyttats. Ett stort kånkande har de senaste semestrarna inneburit :-) Det innebar att hela konstruktionen blev lättare att överblicka. Golvbytet har alltså haft mycket gott med sig, bland annat att jag äntligen funderat på och förstått uppbyggnaden. Golvet  är flytande (alltså fritt från stommen i övrigt) och stommen i form av stolpverk hänger ihop med träbyggnads- och timringsteknikens sätt att foga ihop bilade stockar i samtliga knutpunkter. Det måste ha varit likt ett shakerbygge innan väggpanel och spåntak var på plats. Det hade jag gärna haft på foto men nej, något sådant finns inte. En stolpkonstruktion är det inte utan en ramverkskonstruktion som fogats samman med träbyggnadstekniska lösningar som dymlingar, förstötar och tappningar. Ramverkstekniken ger stora spännvidder -det blir stora ytor invändigt eftersom stommen bär - inga mellanväggar krävs för bärningens skull, inga mittstolpar.

Att gjuta betonggolv här skulle få förödande verkan på sikt. Att gjuta mot nedersta delen av ramverket gör att detta ruttnar och försvinner de liggande "syllarna" äventyras styvheten. Ramverket i sin helhet som ska ta emot vind- och snölaster blir rangligt, ostadigt.

Panelen och taktäckningen ger klimatskydd och hjälper till att styva upp ramverket. Lagårdarna här i bygden är oftast klädda med sågade panelbrädor som spikats kant i kant. På vår lagård byttes till lockpanel omkring 1950.

Kolla HÄR så mycket intressant vetenskap som gömmer sig i gamla byggnader.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om ekonomibyggnad, uthus, lagård, ramverkskonstruktion, flytande golv, dymling, förstöt, tapp, träbyggnadsteknik

Mycket rött och lite vitt

Årets röda slamfärgsmålning blev lagårdens norra långsida. Det är underbart att stryka rödfärg på en tidigare slamfärgad yta. Ingen skrapning, bara eventuell borstning. Är man lat behövs knappast ens det. Och för att inte misströsta när man har en stor byggnad som ska målas och vill undvika sprutmålning, är det bra att kunna sjunga långsamhetens lov och ta målningen vid flera tillfällen, eller som jag under flera år :-)

En yta fick vara omålad som den varit sedan 50-talets början. Där var ena änden av bjälken mellan lagården och rökbastun/timmerladan fäst. Den hade regnskydd i form av två hopspikade bräder som bildade ett sadeltak i miniformat som ni ser. Bjälken togs ner då vi skulle få hjälp av en timmerman att få nya syllstockar på rökbastun. Det  hade inte gått att ha den på plats då domkrafter lyfte byggnaden. Efter lagningen bestämde vi oss att flytta rökbastun ett par meter och bjälken blev för kort. Men minnet efter bjälken har ett påtagligt uttryck i den omålade utan. Bjälken användes vid slakt. Där hängdes kalven då slaktaren och grannen Oskar Öberg slaktade åt oss. I bjälken hängdes även gungan upp under somrarna. Klart att minnet ska få synas, det är mitt restaureringsfilosofi.

Svartröda stockrosor fick sin plats här i våras och blommar nu.

Vattbrädor till sommarstugan har fått två strykningar med linoljefärg. Linoljefärgen är Gysinges köpt hos Olofsfors byggnadsvårdsbutik. Behändigt lättstruken säger maken och ni ska veta att vi provat rätt många olika fabrikanters linoljefärger genom åren. Sen ska vattbrädorna upp på sommarstugetaket istället för de uttjänta och täcka av befintliga vindskivor och stoppa regnet från att droppa in under teglet. Inga plåtar där inte. De tvåkupiga tegelpannor av lera som ligger på taket är strängpressade och stämplade Göstad tegelbruk 1957. Så nu vet vi det. Göstad ligger i Östergötland och tegelbruket finns inte längre. I Sverige finns nu enbart Vittinge tegelbruk kvar och det ingår i utrikiska jätten Monier Group. Tegeltillverkningen i Sverige lever farligt! På bostadshuset i vårt andra boende köptes Vittinge lertegel till ena takfallet och recyclat lertegel med färdig patina på det andra och vi är helnöjda. Länge leve lertegeltaken!!!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om slamfärg, faluröd, lagård, slakt, linoljefärg, vattbrädor, lertegel, tvåkupigt, enkupigt taktegel

Lampan i lagårdsporten

Den här armaturen som skyddar en glödlampa, har "alltid" lyst upp lagårdsporten. Av opalglas med en finurlig skruvanordning för fastsättning i underlaget. Hur gammal den är vet jag inte, kanske från tiden då gården elektrifierades. Man kan se märket av den avklippta glasmassan i toppen/botten på glaset.

Ljuset är inte starkt men tillräckligt för att kunna utföra det som skulle utföras - hämta hö för att stell koena, sila mjölken efter mjölkningen, ställa in mjölkflasken te kylrômme. Med dagens mått mätt och jämfört med många av dagens ljuskällor, är ljusstyrkan låg.

Glaskåpan har varit nertagen under de tre år som lagårdsportens golvkonstruktion bytts ut mot ny. Vi har jobbat med långa bjälkar och brädor och jag var rädd att den skulle råka få en törn och gå sönder då vi svingat dem. Lampan har tvättats och är uppsatt igen.
.
.

Röta av bra slag

Nu har vi sedan flera dagar ett färdiglagt golv i hela lagårdsporten. Sista färdigställda delen var det smala rötrômme där torvbalarna från Lantmanna förvarades. Torvströet levererades av Renlund i Håknäs.
1965 var ett årtal jag hittade präntat på väggen, antar att det var då denna smal del byggdes till. Har väldigt suddigt minne hur det såg ut innan dess.

Självklart ska jag framöver besöka Sveriges enda torvströmuseum.
”Ryttarens torvströfabrik anlades 1906 och har kontinuerligt utnyttjas för industriellt bruk ända in på 1990-talet. Anläggningen speglar på ett pedagogiskt sätt en intressant del av den industriella utvecklingen på Sveriges landsbygd. En intressant och värdefull industrihistorisk miljö där natur, kultur och teknikhistoriska  upplevelser förenas." Museet är beläget utanför Falköping i Västra Götaland.

Masoniteförrådet är åter på plats.
Längst in finns ett 2x2 meters utrymme som kan avbalkas och en gång i tiden rymde 5 kubikmeter koks för vintereldningen.

Under golvbrädorna har vi golvbjälkar med kortlingar mellan. Det här ska nog hålla några år tror vi. Röta i virke som vi säger om murket, ruttet, trä är inget att sträva efter, men röta i form av torv är något användbart och bra.
Betonggolv - nej, inte här inte. Som förr ska det var. 1 3/4 tums golvbrädor, 3x6 tums bjälkar.
Med den inställning som jag har till restaurering får här inte bli alltför snyggt, det känns viktigt att minnas och se hur det fungerade då mamma och pappa drev jordbruk här. Städa och bränna för mycket tar bort verklighetskänslan anser jag. Kalla mej inte kultursnobb :-)
.
.

Tredje året gillt

Semester? Vad är det :-)

Tredje årsetappen med åtgärder för ladugårdsportens golv. Sen är det klart. Vi talar långsamhetens och eftertankens och möjligheternas språk. Höghastighetssamhället göre sig inte besvär här. Bättre långsamt och bra än snabbt och illa. River den gamla uttjänta lagården gör inte vi. Gjuter betong inte heller. Den bärande delen av konstruktionen skulle ruttna nerifrån om vi gjorde det. Jag har sett alltför mycken övertro på just betong som parat med felaktigt utförda arbeten mer skada än nytta. (Ladugårdsdelen med kobås  - stall kallat numera - har dock betonggolv. Den vinkeln byggdes till på 30-talet.

Härifrån rötrummet", som också är tillbyggt men troligen på 50-talet, kommer jord att skyfflas ut. Här förvarades balar av torv som användes som strö under korna. Torven sög upp urinen alldeles utmärkt och gjorde gödseln finfin.

Längst in hittade vi upplaget för koks. Koks började man elda i vedpannan i köket under natten i samband med att jag föddes. Det skulle inte bli utkylt under natten med en baby i huset. Nu ska jag räkna ut hur många kubikmeter koks som gick åt under en vinter. Avbalkningen finns kvar så det blir inte svårt.

Virkesleverans med golvbjälkar och golvbrädor kom i veckans slut. Det blir bra det här. Snart kan vi ha sommarkalas. Rätt stort om så skulle vara. Golvytan vi lagt om är 113 kvm. De två första åren köpte vi god hjälp med att få golvbjälkarna på plats av P-E som även levererat allt virke. I porten som man kör igenom för att lassa av hö återanvände vi de gamla brädorna med sina märken efter hästskor och annat som aldrig går att få tillbaka. I det avbalkade hölaget och i rötrummet blev/blir det nya brädor att slita på.

Nu är våra ekonomibyggnader ladugård och rökbastu omhändertagna. Under tiden har två ladugårdar här i byn rivits.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om ladugård, byggnadsvård, golvbjälkar av trä, golvbrädor, långsamhetens lov

Sista fysiska påminnelsen

Det här är det sista minnet av en tid i jordbrukets historia då byns kor släpptes på skogen under sommaren. Den period som följde då fäbodkulturen tog slut och som varade fram till andra världskriget så där.

 

Vad är väl detta mot Roms ruiner? 

Jo, denna träruin är viktig för mig eftersom jag vill förstå och påminnas om min bakgrund och byns historia.

.

Det här är resterna av den sista sommarladugården i byn. Absolut inte märkvärdig utan en mycket enkel konstruktion - ändå ser jag intresse i träruinen. Sommarladugården var inte timrad utan bestod/består av en regelkonstruktion med brädväggar. Brädväggar hade även vår sommarlagård, konstruktionen borde ha varit densamma men då den revs var jag för liten för att minnas. Det är intressant att den här kulturen levde kvar här så länge. Detta beroende på att skogsbetet krävdes för att kunna hålla det djurantal som behövdes för att få hushållen att gå runt på de små gårdarna där få människor utvandrade till Amerikat. 

Den här träruinen står på en av byns allmänningar nära Degemyrbäcken. Byns sommarladugårdar var grupperade på två platser, den här hör till den södra. Jag skulle gärna se att den rustades och bevarades för den gemensamma historien, men vem är väl jag att plantera in en sådan idé som troligen betraktas som egendomlig här i byn. Det här med bakgrund i jordbrukarlivet är jag stolt över. Vem mer? Att ta tillvara det gamla, minnas och lyfta fram, är inget som går stick i stäv med modernt tänkande, vilket många tror. Sommarlagården har förfallit ännu mera sen sist jag fotade den. Den hör till den näst siste bonden i byn, han som blev tvungen att ge upp mjölkkorna i början av 2000-talet.

Då denna sommarlagård var i användning kom korna tillbaka på kvällen för att mjölkas efter att ha ätit sig mätta av det skogen bjöd. Ingen antibiotika behövdes, naturen gav det som krävdes för att hålla kossorna friska. God mjölk och utmärkt kött blev resultatet.

Skällkon kom först, sen de övriga kossorna och kvigorna. Kan ni föreställa er ljudet då skogen var levande? Numera förekommer det att koskällorna är pikanta och romantiska inslag i inredningar. Är det drömmen om livet som var som visas i detta???

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om sommarlagård, kor på skogen, jordbrukskultur, omärkvärdig, glömska, träruin

Plus

Plusgraderna gör att snön tinar ganska snabbt, he är blia. Vintern städas ut...

Vi hann i alla fall med sparktur i "hundra knyck" innan asfalten kom fram eller isväglaget sandades. Så har vi överträffat oss själva. Plusgraderna har gjort att vi bestämde oss att lägga golvbräderna i lagårdsporten på plats. De som levererades i oktober och som har legat ströade för torkning sedan dess. Nu kan vi ha sommarkalas om vi vill.
.
.

Lagårdsritual

Trots att varken Manfred eller Adrian trodde på vittra, gick de på sin mors inrådan ett eller tre varv motsols runt lagårn första gången korna släpptes ut varje år, allt enligt min mammas berättelse som ju måste ha hört det av morfar Manne. Detta gående anschönch (motsols) var deras mor Klara noga med för att kräka inte skulle hamna i nagen vitterkärrings våld. Det bör ha varit runt sekelskiftet 1900. Här i bygden, och annorstädes på landsbygden i vårt avlånga land, blandades skrock och kristendom ända in på 1960-talet på ett härligt fantasieggande sätt. Minns berättelser som de gamla berättade om kvällarna innan televisionen gjorde inträde här i byn på 60-talet. Jag saknar det litegranna.

Har ni hört om vitterstigen som gick genom Thurdins lagård? Det har jag. Man hade byggt en lagård utan att först undersöka exakt hur det förhöll sig om saker och ting på den platsen. Lagården råkade hamna tvärs över en vitterstig vilket självklart förbittrade vittra. Deras hämnd fick till följd att korna alltid var oroliga då de var inne i ladugården (och det var ju större delen av året). Oron yttrade sig på så sätt att de råmade nu och då, dygnet runt, och rörde sig rastlöst i sina bås. Man kom fram till att det var en vitterstig som passerade över platsen och vitterfalke var irriterade över hindret som dykt upp i form av en lagård så de fortsatte att använda stigen och skrämde på så sätt korna.

Den gamla stenfoten döljs bakom träd och buskar

En ny lagård uppfördes senare (ni ser gaveln på bilden ovan) och den placerades en bit ifrån läget för den gamla för att få slut på det som oroade kräka. Närmast vägen, där björkar och buskar nu växer, ser man stenfoten på den gamla ladugården om man passerar sakta och tittar noga in i bladverket. Mina fotografier på nära håll blev inte bra pga alltför mycket grönska.

Här ser ni platsen.

William Rönnberg, som bodde ett par hundra meter längre bort vid denna vägs ände, berättade för mej omkring sekelskiftet 2000 att han sett småfolket som liten. Jag sökte upp honom för att få berättelsen direkt serverad för sådant här intresserar mig mycket. Han hade i yngre ålder, stått inne i huset och sett ett slädparti  med gäster komma körande en vinterkväll. Exakt hur det var kom jag dessvärre inte ihåg men hur som helst det var fler som åkte på släden än de som sedan kom in i huset vilket var mycket obegripligt, skuggpersoner liksom. William dog 2004.

Tant Alma Rönngren (född Höglund) berättade även hon om vitterkäringen ôppa skojjen som hon träffat då hon var ung jänt och vallade korna på skogen tillsammans med sin syster, jag tror det var Hanny. Systern (senare gift Löfgren) blev inbjuden och gick in i huset där vittra bodde. Hon höll på bli bergtagen, men Alma som stod utanför ropade åt henne att komma ut innan hon åt av det som bjöds. Bergtagen. På riktigt. Alltså. Då de unga flickorna senare återkom till platsen fanns inte huset kvar. Den här spännings- och skräckfyllda historien fick pulsen att stiga på en liten flicka på 1960-talet. Var det sant? Nej. Jo. Tant Alma hade ju sett.

En vitklädd dam med handskar och en vit handväska stod i vägskälet från Olofsfors till Sunnansjö en gång. Mitt på dagen. Vad som hände då tar jag en annan gång. Den storyn hade pappa hört direkt från källan. Och Aina, född Lindgren, hon hade sett baran. På riktigt.

Allvarligt talat är jag glad över att ha hunnit uppleva de här gammeltiderna. Berättelser och tro från den tid då skogen befolkades, var levande. Då skogsbruk inte innebar skövling. Jag kan garantera att ingen av mina kurskamrater vid arkitektutbildningen i Stockholm hade hört något liknande berättat av en person som verkligen upplevt det berättade. Gissa om jag är STOLT!!!

För mej är detta mycket mer intressant än halloween-spökena som ju ska föreställa döda människors andar och hemska gastar. Nä, det jag talar om är småfolk och andra som bebor skogsbygden. Eller vilken verkan det får om man säljer sin själ till djävulen. Berättelserna och folktron krävs för att stilla och förklara vårt behov av det okända. Verkligheten är kanske inte "verklig", verkligheten är kanske inte möjlig att fastställa helt och hållet på naturvetenskaplig väg. Varför skulle annars sagor, fantasy och otäckheter sälja så bra idag bland oss människor som anser oss så upplysta? Jag minns ett föredrag av Ying Toijer-Nilsson på ABF-huset på Sveavägen i Sthlm som behandlade vårt behov av sagoberättande. Jag fick en kick där och då, för så där trettio år sen.

Länge leve de berättelser som finns kvar från livet förr. Ta vara på dem. Idag tror jag för det första att många unga i min hembygd inte känner till berättelserna och för det andra att de äldre som hört dem, skäms över historierna därför att man anser sig tillhöra nutiden, vill inte betraktas som crazy, utan tillhöra det svala, rationella, vetenskapligt korrekta synsättet där vittror, småfolk och kulturhistoria inte ryms. Så fel man har i så fall.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om sagor, folktro, berättelser, kulturhistoria, vittra, baran, bjäre, trollhare, rationellt, vetenskapligt korrekt

Kärleksfull behandling

Det är sen oktoberkväll och målning i strålkastaljus pågår. En mamma passar på då barnet nattats.

Kalles lagård har en ny ägarinna. Jag är innerligt glad att hon beslutat att låta lagården stå kvar i sin helhet. En hjälpsam pappa har ställt sin tid till förfogande för att rusta upp den. Se så kärleksfullt det är gjort.

Varför byta ut allt då det går att laga på ett fint och varsamt sätt. Så här har man gjort i alla tidigare tider. Personligen tycker jag det som många andra anser vara för enkelt, visar på omtänksamhet och varsamhet. Så där som en "riktig" byggnadsvårdare tänker och genomför. De nya brädbitarna behöver alls inte ha samma bredd som de ursprungliga. Genom att måla allt med falu rödfärg blir helheten en enhet. Tack Stina att jag får fortsätta ha "Kalles", nej din  lagård som vacker betraktelse från min hus och tomt!!! Jag uppskattar det enormt mycket!

De här 10 goda råden ger Svenska byggnadsvårdsföreningen till en sann byggnadsvårdare. Att vårda en byggnad är något helt annat än att reparera eller renovera. För mycket pengar förstör mer än de bevarar vet de insiktsfulla.

1. Låt inte huset förfalla
2. Ta reda på fakta om huset
3. Vilka är husets kvalitéer?
4. Planera, ta dig tid
5. Fråga om råd - på flera ställen
6. Låt huset vara med och bestämma
7. Använd beprövade material och metoder
8. Bevara, återanvänd, spara
9. Kräv inte nybyggnadsskick
10. Dokumentera vad du gör

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om byggnadsvård, ekonomibyggnad, lappa och laga, kärleksfullt, varsamt, omtänksamt