Kaffepannan på elektriska spisen

Det här är viktiga prylar i ett kök från 50-talet. Elspisen från Husqvarna och Kockums emaljerade kaffepanna i rött med svarta kanter.

Kaffe ska kokas, så är det bara. Efter att ha prövat bryggare och pressoapparat tycker jag fortfarande att kokkaffe är det som gäller! För mej! För det mesta! Och varför inte i barndomens kaffepanna, från den tid då jag icke tyckte om kaffe. Jag var modiga 22 då jag insåg vitsen med denna dryck och det var med hjälp av cappuccino under en tågluff till Italien.



Jag kan se min mammas glädje då hon fann en röd panna - en som matchade de röda detaljerna i köket för övrigt: bården vid taklisten, skåphyllornas framkant, spegelramen, kökshanddukarna med monogram...



Elspis fanns förstås inte i morfars kök på bottenvåningen då huset stod klart 1913. När huset elektrifierades vet jag inte, men det måste ha varit under 1930-talet. Då tror jag nog att det bara var lampor som installerades. Mamma berättade om en skomakar-lampa över köksbordet då hon ung. När första elspisen i bottenvåningen kom till har jag ingen uppgift på. Men järnspisen var kvar efter renoveringen 1950 jämsides med en vedpanna. Jag minns en mindre bänkspis med ugn från min barndom som stod på ett lågt, specialbyggt förvaringsskåp.

Köket från 1950 är bra som det är

Det lättaste att besluta om i morfars hus, är köket på övervåningen. Det står sig efter ett halvt sekel. Där behöver praktiskt taget inget göras. Övervåningen inreddes 1950 då generationsboende började. Dotter och svärson tog över hemmanet och inrättade sig en trappa upp. Köket är fyllt av praktiska detaljer, sån´t som uppstår då fantasifulla människor som inreder en liten yta får tänka och handla fritt. Det är charmigt, det är vackert tycker jag. Det är masonite och tidstypiska Trycko-beslag, det är linoleummattan Jaspé, rollmålade väggar och tak. Det är koncentrerat 50-tal. Köket går i ljust gult med röda "accessoarer", rostfri diskbänk och stänkskydd samt svart laboratoriebets på arbetsytan.

Spisen finns kvar, en vit Husqvarna. Den skulle slängas på 80-talet men jag bad för den och då flyttades den till sommarstugan. Nu är den på plats igen och på den står den röda emaljerade kaffepannan med svarta kanter och knopp igen. Det här har jag länge sett fram emot att äga.

Morfarsfarfarsfarfarsfar

Cronolots Johan Sikström har jag inget foto av. Fotograferingskonsten var inte uppfunnen då han levde. Jag vet inte hur han var som människa. Han är ett namn men inte så mycket mer. Ja, han föddes visst 1665 men det är ett årtal jag inte själv forskat fram eller kontrollerat. Jag gissar att han hade känt igen bilderna nedan trots att det gått så där 300 år sen han såg vyn och trots landhöjningen.

Jag förstår, med tanke på hans yrke, att han var en mycket van sjöman, en mycket god seglare som kände och lärde känna farvattnen i Bottenhavet och Kvarken. Hur navigerade han? Inte med gps ialla fall. Nej det var nog svårare än så. Han kanske använde sextant som jag aldrig lärt mej principen för riktigt, vet bara att man använde solen och stjärnorna vid navigation.

Jag skulle gärna ha varit med på en båtresa med Johan som skeppare. Inte i ett strapatsrikt stormigt oväder utan en lugnare seglats, gärna även nattetid. Jag är ju förtjust i mörker, måne och stjärnhimlen som jag nämnt tidigare. Jag skulle ha varit lugn i hans sällskap tror jag. Tänk att styra en klinkbygg båt, , tänk att veta vilka "snören" man ska dra i för att minska eller öka farten, tänk att ha trossar som luktar tjära i sin närhet... Vad skulle vi ha ätit ombord? Pären å saltsilla? Dofter, odörer, smaker, lukter skulle nog till en del ha varit obekanta men intressanta. Skulle jag förstå vad han sa? Skulle vi ha kunnat föra ett samtal, hade vi förstått varann´ - både med tanke på dialekt och ordens betydelse?

I lotsbyns hembygdsbok från 1990 kan man läsa att kommendör Nils Strömcrona ledde en expedition utefter Sveriges och Finlands norra kuster år 1725. Expeditionen avslutades i Umeå och Vasa. Finland var svenskt fram till 1809 och Strömcrona utsåg platser längs kusterna där lotsar behövdes.

Den första organiserade tillsättningen av lotsar och lotsdrängar här ute torde ha varit den som skedde lördagen den 7 augusti 1725. Då tillsattes, med stöd av amiralitetskollegiets instruktion, 4 lotsar och en lotsdräng här. De som tillsattes vid Järnäsklubbs lotsplats var:
åldermannen och skepparen Johan Sikström
Peer Erichsson

Oloff Erichsson
Peer Eliasson
lotsdrängen Erich Persson

I samma hembygdsbok kan man läsa att Johan var den som lotsade Strömcronas brigantin till Stockholm på seglingen tillbaka: ”Som tidigare nämnts så avslutade Strömcrona sin exp. i Umeå, varifrån han avseglade den 23 augusti med destination Karls­krona. (…) Den nytillsatta lotsåldermannen, Johan Sikström, var en så erfaren sjöman att han anförtroddes uppdraget att lotsa brigantinen från Umeå till Stockholm. Loggboken berättar: ”Förmiddagen winden SW frisk Märss Coultie Klart. Kl. 9 fick iag ombordh till mig Lensman Hans Finberg hwilken hade med sigh Johan Sikström som mig den 8 Haius fartyget till Umeå lotzade. Och iag Accorderade med honom at han skulle lotza Kongl. Majts Bribantijn härifrån till Stockholm för 60 daler koppar och innta dageligen sin Kåst och underhåll ombordh så länge resan Continuerar.” (Krigsarkivet: Sjöexpeditioner, loggböcker m.m. 1725.) Uppdraget utförde Johan Sikström så väl att brigantinen Göja kunde ankra upp i Stockholm mellan Skeppsbron och Holmen den 5 Sept. Nu var ju Göja inte något stort fartyg och hennes djupgående var endast 7,5 fot, men med tanke på förutsätt­ningarna gjorde Sikström ett bra jobb. Resan hade tagit 13 dygn. Från Stockholm fick han sig själv hemskaffa.”

(Wikipedia har en bra förklaring på vad en brigantin är. Om man googlar på brigantin får man många träffar. Bilden ovan kommer från http://www.aganlar.com/tarihce/14%20Brigantin.jpg. )

Tänk bara att denne man, som säkerligen kom från enkla förållanden, varit i Stockholm, att han var i hufvudstaden då slottet höll på byggas, det som Nicodemus Tessin ritade. Stannade han någon dag extra för att se sig om? Att någon fler Stockholmsresa inte skulle bli av, insåg han nog. Jag förmodar att han reste med fartyg hem igen, det gick fortare och var väl därmed billigare än transport på landbacken. Carl von Linné, som reste ut på sin lappländska resa några år senare, år 1732, tog landvägen till häst. Han passerade min by på den gamla grusvägen, på "Kustlandsvägen". Herreje, vilken påtaglig kulturhistoria.

Själv är jag en landkrabba. Först på senare år har jag varit med och fritidsseglat. Min pappa däremot, född i ett sågverkssamhälle vid havet, han var hela sitt liv förtjust i båtar och vatten. Han byggde egna mindre båtar - av trä, av masonit, med och utan segel. Han övergav detta intresse eftersom tid saknades, då han gifte sig till ett jordbruk. Men Björn Landströms bok Skeppet, från 1961 stod i bokhyllan och den tog han fram nu och då.

Och en kanot byggde han till mej och syrran så vi kunde paddla i bäcken på somrarna, tillsammans med kamrater. Denna gråblåmålade farkost som vi haft så mycket roligt med, finns fortfarande kvar.

Dära Vall´n

E sana såg e ut dära Valln´ där socknenkyrkan finns, nå´n gång vid förra sekelskiftet. Det fanns många affärer - allt som man behövde fanns dära Vall´n. Även då jag var liten fanns så mycket större utbud än vad som finns där idag. Välståndet och bilarna gör att en liten ort utarmas eftersom man åker in till närmaste stad för att handla på stormarknader.

Här på kyrkvallen hade man marknadsdagar, marttnen. Inte långt härifrån fanns min mormor Almas föräldrahem. (Hennes släkt kommer jag nog in på senare.)


Det här är Storgatan med kyrkan i fonden. Kyrkan är från 1400-talet och har en fristående rödmålad klockstapel från 1700-talet. Här var morfar på marknader. Här roade man sig med tämjda björnar, bröstsocker och kaféliv.


På foto ovanför där någon skrivit "Marknad 1907 Wallen" syns morfar till vänster, 23 år gammal - han är markerad med ett kryss.

Det här vykortet är också från början av 1900-talet. En kornhässja/storhässja finns helt inpå det lantliga samhället. Kan det vara kyrkan som lyser vitkalkad uppe till vänster? Jag är lite osäker. Telefoner finns ser man på stolpen i förgrunden. Man ser fjärden uppe till höger, den är 17 km lång. Längst ut vid Bottenhavet finns en fyrplats. Där installerades min morfarsfarfarfarfarfar som den förste kronolotsen år 1725.

Ladusvalorna

Morfar Manfred tyckte om fåglar! Fåglar gillade min mamma Karin! Jag gillar också fåglar och det är väl inte så konstigt med den släkten... Morfar brukke lägg ut malln på vintern utafôre fönstre. Han brukke sop hop höfröa från hölage´ och lägg ut i en rundel på snön. Snöade den över sopade han bort snön och la på nytt höfrö. Allt för småfåglarnas väl i kylan.



Ladusvalor hör till den här jordbruksbygden under sommaren. De minskar i antal allt eftersom lagårdar och uthus ställs tomma, rivs, öppningar stängs, EU-direktiv talar om salmonellasmitta, uthusägarna tycker att svalorna smutsar ner.

Ja, dôm tyg ne däre lagårn!

Men jag tar bort en fönsterluft på lagårdsgaveln i maj så de lätt hittar in. För två år sen kom inga svalor och byggde bo hos mej - det var en stor sorg så nu gör jag det lättare för dem. Sen täcker jag av golvet under kabeln där de brukar sitta och under boet. Ibland fungerar det, ibland inte. Men ladusvalorna värnar jag om, vare sig det skapar extrajobb eller inte! Jag hälsar dem välkommen i maj. De har ett sån´t härligt kvitter...

Ett bondbröllop 1870

Morfars mamma och pappa föddes 1848 och 1847. Klara och Johan-Olof gifte sig den 6 oktober 1870 i den här lilla bondbyn. Hon var då 22 år och han 23.

Det var nog ett ståtligt bröllop - Klaras brudkrona var stor och grann. Hon var kronbrud med en färggrann krona av pappers- eller tyllblommor på en stålställning, kanske med glaspärlor och metallkläppar.

Det var vanligt att man gifte sig i oktober, en månad som inte var så fylld av arbete med jorden. Man kunde hålla fest i dagarna tre och gästerna, som många levde på jordbruk, kunde vara med på festen.

Innan Klaras och Johan-Olofs liv var slut skulle de ha fått uppleva mycket, både privat och förändringar i samhället. Industrialiseringen började göra sig gällande.

Deras barn var:
Johanna Katarina 22 september 1871- 15 oktober 1879 (dog i difteri)
Johan ”Janne” 9 oktober 1872 – 23 oktober 1918
Jonas Herman 13/2 1874 - 19/2 1874
Klara Mathilda 21 juni 1875 – 27 oktober 1879 (dog i difteri)
Gustaf Robert 19 januari 1878 – 11 september 1879 (dog i difteri)
Kristina Sofia 9 sept 1879 – 11 september 1879. Dog två dagar gammal.Katarina ”Karin” 7 november 1880 – 22 maj 1953.
Gustaf (Robert) 22 mars 1882 – 20 februari 1927
Manfred 18 december 1884 – 10 mars 1968. Han kom att bli min morfar.
Adrian 3 mars 1886 – 24 augusti 1973

Inom loppet av en dryg månad år 1879 dog fyra av deras minderåriga barn. Bara en 7-årig son överlevde den gången. Därefter föddes fyra barn till. Genom släktforskningen har jag nyss funnit en liten Kristina Sofia som dog två dagar gammal. Detta måste jag kontrollera ordentligt.

●

Klaras moster Ulrika, Smör-Ulla, som tog hand om Klara som mycket liten, sålde sina hemman till JO 1870, alltså samma år som ungdomarna gifte sig. Som kvinna var Klara inte myndig och var inte delägare i hemmanet. Tänk, vilken skillnad mot idag! Jag är hemmansägare och jag är kvinna. Jag har även i testamenten och via husförhörslängder hittat uppgiften att moster Ulrika bodde hos Klara och JO då hon blev gammal, kanske redan från 1870. På gården bodde också barnen förstås samt pigor och drängar. Hushållet var stort, människorna var tvungna att umgås. Man måste ha varit duktig på att lösa konflikter, det gick inte att fly från dem. Ulrika Jacobsdotter dog 1880, 72 år gammal.


Klara och Johan-Olof fick också vara med om stora förändringar i samhället. Järnvägsnätet hade börjat byggas ut på 1850-talet. Västra Stambanan började byggas 1856 och var klar 1862. Sveriges första lokdrivna järnbana var dock privat och öppnades 5 mars 1856 mellan Örebro och Nora. I samband med järnvägar och tidtabeller fick hela Sverige en gemensam tidmätning, det blev viktigt med klocka. Rovan i västfickan blev en statussymbol. Att resa med segelfartyg och ångfartyg eller med häst och vagn fortsatte man med några årtionden, men nya tider medförde nya ressätt. Boken ”Tiden är bara ett ord” av Lennart Lundmark har jag haft stor glädje av att för länge sen läsa och fick då helt nya insikter.

Kronan infördes 1873 då den ersatte riksdalern. Införs Euro i Sverige får vi vara med om samma typ av förändring.

Metersystemet infördes officiellt i Sverige den 22 november 1878 och de gamla aln- och tummåtten fasades ut. Bara det var en stor omställning i tankevärlden. Själv är jag förundrad och glad över att det fortfarande går att köpa tumstockar av trä med både meter- och tumskalor.

Om skorstenen

Morfars hus, mitt hus, har varit uppvärmt genom kontinuerlig vedeldning från 1913 till 1997. Från 1950 har uppvärmningen varit vattenburen med kamflänsradiatorer. 1971 intallerades några direktverkande elektriska kompletteringselement.

Från 1997 fram till 2002 har det vedeldats emellanåt men för bekvämlighets skull har uppvärmning via elpatron varit det huvudsakliga. Pappa blev med all rätt bekväm på ålderns höst. Han har burit in veakôrgar och under en period koks ända sen 1950 - i 47 år!

Vedeldningen förde med sig det goda att grunden blev uppvärmd eftersom murstocken står på marken i torpargrunden. Nu värms inte murstocken kontinuerligt under vintern, grunden blir kallare. Jag har sett vissa rörelsesprickor på ett par ställen på övervåningen som startat efter 1997. Lite vånda för det med sig... Ett skorstensskydd av galvad plåt kom på plats hösten 2006. Det behövs nu när skorstenen inte är uppvärmd för jämnan. Så länge murstocken är uppvärmd finns inga problem med regn och fukt. Skorstensverkan gör att regndropparna böjs av och hamnar utanför skorstenshålen.

Från allra första början och fram till 1950, då Albin Öberg murat om murstocken med bränt köpetegel, var den murad av soltorkat lertegel. Det var egentillverkat av lera och sand från de för byns hemmansägare gemensamma ler- och sandtagen och som hörs på ordet torkat i solen. Ett vanligt byggnadssätt förr.


Det soltorkade teglet på bilden tog jag vara på, då ett gammalt hus i byn revs. Teglet är tillverkat av Nils-Olof Hörnsten som var noga med att sätt sin prägel på det med ett "H". (Vem annan än jag i byn skulle samla på en så´n här lerklump???) Huset var en enkelstuga som senare byggdes till av Hörnsten och blev en variant av parstuga men med två kök. Det fanns flera årtal skrivna ihop med initialerna NOH på timmerstockarna i den tillbyggda delen. De syntes i det avskalade huset inför rivningen, 1866-1877-1881-1897. Så här såg Hörnsten ut, han som tillverkade teglet till sitt eget hus:


På baksidan av fotot står datumet 9 januari 1908. Ingen uppgift om fotoateljé finns tryckt på kortet, därför tror jag att det kan vara en person i bygden som skaffat kamera och fotat grannar och bybor. Spännande! Det är arrangerat, men inte som i en fotoateljé. Det syns att N-O är lite ovan att posera framför kameran. Det är jätteroligt och intressant att ha foton av bygdens folk för 100 år sen!!!

Bergslok i mitt hjärta

Det här är det gräs jag älskar mest av allt. Ja, timotej är också grannt, visst, men av en annan sort än de veka bergsloken.

Första gången jag hittade det var då jag och min bästa barndomskamrat i 10-årsåldern kom till ett nytt och undangömt ställe nära riksvägen. Vi la cyklarna i diket och klev in i skogskanten. DÄR växte bergslok med sina sirligt hängande huvuden. Snart nog lärde jag mej den speciella tekniken för att plocka stråna. Fortfarande plockar jag bergslok då jag kommer åt - stråna är mycket lätta att torka och håller sig fina länge, länge...



Kolla gärna in den virtuella floran: bergslok - Melica nutans L.

Gräs är annars något jag skulle vilja lära mig mera om. Alla dessa arter, alla dessa typer. Att göra gräskronor är ett sant nöje, ett sätt att "konservera" sommaren. Och en färsk bukett grässtrån i en kruka med oasis i botten tycker jag är himla vackert...

En femårings uppfattning om ett rum

Då jag var 5 år ritade jag det här. Det är ett barns uppfattning om "sitt" vardagsrum hemma hos mamma och pappa på övervåningen i morfars hus. Finrum som vi sa på femtiotalet.



Där syns pappas skrivbord med pennburk (antar jag), öppna spisen med brasa och blomvas på spiselkransen, buffén i alm (turkos på ritningen) och den långa, låga bokhyllan med radion ovanpå. Åsså en trasmatta. Skrivbordet står vid fönstret som är en svart fläck i vägglinjen - så tänker tydligen en femåring.

Allt finns kvar idag: öppna spisen, buffén från Lammhult, radion och skrivbordet med skiva av masonite som pappa snickrade ihop. Det är "förbättrat" på 1970-eller 80-tal till en träskiva. Men skrivbordsskivan av fernissad masonite finns kvar. Kanske ska jag återställa det tillbaka - göra en makeover bakåt i tiden, en restaurering, en återföring... Tankarna och planerna finns att få tillbaka hela rummet därför allt är så pass intakt och ganska lätt att få till. Möblerna är lika funktionella idag som då - utom möjligtvis radion. Jag har inte kollat om den funkar där den står undanställd.

Bokhyllan fick syrran då hon flyttade hemifrån. Så den existerar också någonstans i verkligheten. Går att mäta upp och tillverka en ny lika den hemsnickrade från tidigt 50-tal.

Fastbandhage

Den här bilden tog jag då jag gick en kurs i svart-vit fotografering och framkallning på 70-talet. Jag var fortfarande tonåring.

Fotot föreställer den fastbandhage som löpte runt platsen för sommarlagår´n och sommarstugan. Kanske är den gjord på 1940-50-talet. Den är inte sammanfogad med vidjor utan med ståltråd. Ursprungligen var hela byn omgärdad med en fastbandhage vid skogsbrynet. Det kan man se på laga skifteskartan från 1869. Detta för att korna och getterna, som gick lösa i skogen, inte skulle ta sig in på lägdor och kornåkrar och äta upp det bönderna själva behövde.

Det var precis här innanför som morfars rävafälla stod bara fram till ett decennium tidigare.



Jag tycker att motivvalet visar vilken inrikting mitt intresse hade redan som tonåring: etnologi, kulturhistoria, landskapselement. Snö. Förutom bildframställning då... Året efter att fotot togs, flyttade jag bort från byn för studier. Men fotot och minnena hängde med. Hela tiden.

Här säger vi "fassbannhagga" om gärdsgård, inhägnad av träslanor. Jag menar utan att ha forskat mera i detta, att det är upp till och med Ångermand som man kallar inhägnaden så, bara ett par socknar längre norrut säger man skihaga. Och i Svealand säger man gärdsgård, gärdesgård. Sne´hage har jag hört eller läst någonstans ifrån.

Tvätt förr i tiden

Det finns tre tvättstugor kvar i byn. Inte illa tycker jag. Det är små hus som står nära någon av de två bäckarna. Den på bilden är mycket välskött och står intill den forsande Degermyrbäcken. Det forsar på det avscannade vårliga fotot, på sommaren är det inte mycket vatten som rinner där. En torr sommar i min ungdom bar jag och en kamrat hinkar med stenbit i upp till "badargrubban" där mer vatten fanns. Allt för att rädda fiskarna från de sinande vattenpölarna där de råkade befinna sig. Inte visste jag då att badargrubban var en fördämning som skapats av människohand för att dämma upp vatten till spånhyveln. Kanske t.o.m. för en skvaltkvarn i ett tidigare skede. Byn hade fem gemensamma platser för skvaltkvarnar vid laga skiftet 1869.


Tvättstugorna var dock privata. I den här har jag en gång varit med om att tvätta - eller spelar minnet mig ett spratt?
Tvättplatser fanns annars i bäcken. Bryggor hade byggts på flera platser ner i slänten. Kvinnorna tvättade i kokkärl på tomten och bar tvätten till bryggan för sköljning, sommar och vinter. Man tvättade inte många gånger per år, men det var storbyk då det väl skedde. Trasmattor både tvättade man och sköljde i bäcken.
Hemma hade vi en "vattevärmar" som eldades med ved. Tvätten kokades, sen sköljde vi i bäcken eller senare i rinnande vatten i ett ljusblått laggkärl. 1972 införskaffades elektrisk tvättmaskin. Tänk, först 1972. Det är underbart att ha varit med om livet före maskineran. Jag var ju liten, hade noll ansvar och drog inget tungt lass.
Men som sagt - det finns tvättstugor kvar i byn. Hoppas de värderas och bevaras av sina ägare. De är kulturhistoriska nu.

En tempelgavel i Ångermanland

Ett så här vackert hus med så stilig gavel finns det i byn. Huset står tomt och underhållet är inte stort. Jag har inte forskat i detta, men jag gissar att det är uppfört i början av 1900-talet. Det är ingen dubbelkorsbyggnad eller parstuga. Jag tror inte huset idag används till annat än förråd. Sly och tillfälligt uppvuxna träd skymmer det på sommaren.



Knutbrädorna har räfflor som en grekisk kolonn, närmate betämt av den joniska ordningen med kannelyrer och arris. Knutbrädorna slutar upptill mot något som kan beskrivas som kapitäl. Ett mycket hårt stiliserat kapitäl med profiler formade av bräder.

Taksprånget är också väl omhändertaget och smakfullt och omsorgsfullt utformat. Grekiska tempel har sima och rännlist. Den som lät uppföra det här huset hade formvilja och känsla för skönhet och estetik. Undersidan av taksprånget är målat falurött, brädan som sköter övergång mellan vägg och takfot är ljusmålad och ser ut att vara profilerad. Panelens täcklister slutar mot den brädan. Vindskivorna är vita.

De traditionella färgtyperna röd slamfärg, Falurött, och ljus linoljefärg har använts. På taket har hyvlad takspån tidigare skyddat huset. Nu ligger svart trapetskorrugerad plåt som skydd. Effektivt men fult tycker jag. Lätt att ta bort om man skulle få för sig nå´t mer passande. Vore huset mitt skulle jag lägga på lertegel.

Det här är avancerad folklig arkitektur väl värd att bevara och vårda. Det är sådana här hus som väldigt ofta rivs. Tyvärr!

BYGGNADSVÅRD

Vad innebär byggnadsvård för det som nu är mitt hus och hemman? Huset timrades 1913, renoverades 1950 med inredning av övervåningen, sen renoverades bottenvåningen 1970. Ska alla årsringar respekteras? Om inte, vad är viktigast att ha kvar? Är det äldsta alltid mest värdefullt?

Ska jag vårda för att allt inte ska ruttna bort...?
Vårda för att inte förvanska...?
Vårda för att återställa till morfars ursprungliga bygge...?
Är det viktigt att lagårn står kvar? Fler och fler lagårdar och lador rivs, de är bara ruttnande och dyra besvär.
Skaffa kor och höns för att lagårn ska få en bra funktion igen...?
Är det rimligt att bara byta syllstockar på ladan...?

Finns något svar? Som är rätt?

Alltså, hur ska jag tolka byggnadsvårdsbegreppet?
Husets stomme kan väl alltid stå kvar. Timmer tål rätt stora ingrepp, särskilt som det kan förstärkas med järnbalkar och stålpelare - men då är det ju inte ett hus med bärande timmerkonstruktion längre.

Finns det något kulturhistoriskt intressant kvar? Det frågar jag mig. Kulturmiljömyndigheterna har lite svårt att förklara detta för oss vanliga människor. Huset och ekonomibyggnaderna är inte q-märkta, inte heller bygden. Vem bryr sig?

De här 10 goda råden ger Svenska byggnadsvårdsföreningen:

1. Låt inte huset förfalla
2. Ta reda på fakta om huset
3. Vilka är husets kvalitéer?
4. Planera, ta dig tid
5. Fråga om råd - på flera ställen
6. Låt huset vara med och bestämma
7. Använd beprövade material och metoder
8. Bevara, återanvänd, spara
9. Kräv inte nybyggnadsskick
10. Dokumentera vad du gör

Och här står jag med morfars hus och en massa minnen!

Vårdrillen!

Storspoven är en riktig favorit! Så fantastiskt glada drillar den har, inte likt någonting annat. Då spoven kommer slår hjärtat en extravolt. Det är fortfarande vårbrunt ute då - inte grönt som på den här bilden.


Det här fotot är taget av naturfotograf Jens Morin (http://www.pbase.com/jensmorin) och jag hittade det för länge sen på Sveriges Ornitologiska Förenings (SOF:s) hemsida. Jag tycker det är väldigt bra. Fina färger, spovens huvud i profil och man ser jorden på den långa näbben.

Än så länge trivs storspovarna här. Fortfarande finns öppet landskap med lägdor i byn men kanterna naggas av granplanteringar och skoggådda diken. Jordbrukslandskapet förändras fort som bara den i landet, kanske fortast i norra Sverige med de små enheterna där det inte längre bedrivs jordbruk. Jag känner mej oerhört gammal och erfaren då jag tänker på mammas och pappas jordbruk som var i drift tills 1971. Detta har alltså jag varit med om. Mycket i byn och landskapet har förändrats sedan dess.

Sommarminnen att bevara

Det här är en viktig del i min barndoms somrar. Moster, morbror och de tre kusinerna kom åkande i bil från Uppland. De skulle tillbringa ungefär en månad hos oss och mormor och morfar. Pappas semester gick åt till slåttanna och min familj fick god hjälp av svåger och svägerska. Vi barn hjälpte till att räfsa hö och sen att "lada in" höet från hässjorna. Det var roligt att få hoppa i höet, i hölage, för att trampa ihop det så än mer "rymtes". Svettig och dammig blev man. På kvällen brukade vi sen åka iväg i morbror Bertils bil till havet för att bada bland vågorna och köpa glass i kiosken. Ibland blev det även ytterligare en utflykt nånstans. Sen kunde det hända att vi barn tog med lakanen och kuddarna till hölaget för att övernatta där. Hö doftar gudomligt!

På fotot leker vi med pinntrillan målad i klarblått. Den har trähjul förstärkta med järnband. Kanske har morfar Manfred haft den i sin tur som liten. Inte vet jag men gammal är den nog. Kusin Lasse fick oftast det otacksamma nöjet att vara häst. Han är ende pojken i kusingänget. Maggan håller i tömmarna, Majan sitter bredvid och jag längst bak på "hölasset". Min lillasyster som var yngst, är inte med den här gången. En sådan barndom kan man leva länge på!

Morfarsmor Klara

Det här är ett fotografi av morfars mor Klara (Johanna). Det är taget samtidigt som Johan Olofs porträtt nedan. På baksidan på det stora porträtt med ”guldram” som alltid suttit i mitt barndomshem, står det ”julafton 1905”, en julgåva alltså. Klara föddes i augusti 1848 och kan vara omkring 30 på fotot (uppdaterat).

I sitt knä har Klara ett fotoalbum. Så många år det tog innan jag insåg att det var så. Jag har sett porträttet förstorat och beskuret i en oval - och hela albumet syns inte där. Var det en empirestolskarm? var det en järnspis? ... ja, funderingarna var många. Efter att ha fått se de här småkorten hos en tremänning föll allt på plats.

Klara Johanna var yngst i en barnaskara på elva (om jag fått fram rätt uppgifter i min släktforskning). Familjen torde ha haft det knackigt då det beslutades att Klara skulle få bo hos och uppfostras av sin morfar och moster. Den lilla flickan blev av syskonen dragen i vaggan med medar på vinterföre till morfar Jacob och moster Ulrika har mamma berättat för mej.

Klara växte alltså upp och uppfostrades hos sin morfar och sin moster Ulrika Jacobsdotter, född 1808, Smör-Ulla kallad. Smör var en dyrbar vara och smeknamnet visar att Ulrika hade det gott ställt. Hon ägde tre hemman med sju lagårdar. Inräknat i antalet var då även sommarlagårdarna. Det är min pappa, som var mycket historiskt intresserad, som berättat detta för mej och min syster.

Klara levde till 1932. Jag har fått berättat att hon varje sommar efter slåttannan for till en by intill den större älven och fångade en grönsiska som hon höll i bur under vintern. Kanhända är den gamla fågelburen som finns här efter henne. Säker är jag inte men jag har sett det hemma i ett uthus sedan jag var liten.

Morfarsfar Johan Olof

Det här är min morfars far Johan Olof. Han låter sig fotograferas. Jag undrar om det är en lokal fotograf i bygden som fotograferar, eftersom kortet saknar tryckt ateljénamn och ort. Det finns många flera porträtt av samma typ men med andra personer i albumet. Året är strax efter sekelskiftet och han är då drygt 55 år gammal eftersom han föddes 1847.

Johan Olof blev faderlös då han var 6 år. Hans mamma Brita gifte om sig tre år senare med handlare Jonas F.

JO är samtida med August Strindberg men jag undrar om han någonsin läste något som Strindberg skrev. Frågan är hur mycket han kände till om den kände författaren, radio fanns inte. Han kom från en välbärgad familj och förblev välbärgad livet ut. Tidningar kan jag tänka mig att han hade tillgång till. Där kunde han läsa om Strindberg och hans böcker och fejder. Jag önskar jag kände till Johan Olofs intressen. Att han kunde driva jordbruk är klart, men mera...

Johan Olof har guldring i ena örat. Det är inte så tydligt på porträttet men hans barnbarn, min mamma, har berättat det. Hon måste ha hört det i sin tur.

JO dog den 12 december 1921, en månad efter att hans barnbarn Karin kom till världen. Hon har berättat att föräldrarna (min mormor och morfar) svepte in henne, babyn, i en varm filt och tog med henne ”ôppa Halla” (ca 400 meter) för att Karins farfar skulle få se henne. Karin föddes den 6 november.

Dialekten

När jag var liten frågade jag en gång ”Va ä tin dänna?” när mamma svarat mej "jag har inte tid". Ett barns oförställda förundran över något immateriellt och opåtagligt kom till uttryck.

I boken Utanikring. Dikter på ångermanländska av Birger Norman 1976, finns dikten Tin. Dialekten är inte exakt min egen för jag kommer lite längre norrut från. Tar med dikten men har också gjort en förändring till min dialekt. Jag vet inte om det är tillåtet att förändra en konstnärs verk - men originalet kommer först:

Tin
Fo tin å gå?
Du språke som du ha förstånne tell,
dä höre ja’ dä.
Sanna mina ol,
dä sling å bär å.
Tin ä en spärkar.

Hennen va såga.
Därdennan låg fabriken.
Ja’ hördde ’n Angur
blåste sistganga.
Båta for å.
Kajen smûla ihop.
Addra väx över alltihop.

Nä, gosse, lean täla om,
gråstråna sägne’:
tin stå allrin still.

Tin ä en spärkar.
I utförsbacken.
På blåhalka.

Löne int å rabbe.

Birger Norman
ur Utanikring


Tin
Få tin dell å gå?
Du tala som du ha förstånne dell,
he hör ja’ dä.
Sanna mina ol,
he sling å bär å.
Tin ä en sparkar.

Henna va såga.
Edenna låg fabriken.
Ja’ hördd ’n Angur
blåst sistganga.
Båta for å.
Kajen smûle ihop.
Örddra väx över alltihop.

Nä, gosse, leden tala om,
gråstråna säg’ e:
tin stå allre stelle.

Tin ä en sparkar.
I utförsbacken.
På blåhalka.

Löns int å hall mot.

Birger Norman, ändrad till mitt mål av mej


Jag fick den här diktboken av pappa samma år den kom ut. Året innan flyttade jag söderut för studier. Pappa var mån om sin dialekt men inte på något framfusigt sätt. Jag förstår att han hade en tanke med gåvan.

Det har ofta, länge och bland många svenskar ansetts bonni´t och inte fint nog att prata dialekt. Jag anser att människor som talar mål är levande kulturbärare. De ska skyddas, k-märkas och uppmuntras, de blir färre och färre. Däför vort ja gla då jag läst en hänn notisa te tidninga. Hurra! Låt dialekterna i hela landet bli högsta mode. Även mitt mål som inte är lika skyddat som det alldeles speciella älvdalsmålet. Det jag var naiv nog att inte förstå som ung, var att utbildning gör att man kommer allt längre från dialekten. Många människor verkar tycka att tonfall är detsamma som dialekt - men ack så fel de har. HÄR är en bra länk till ångermanländsk dialekt.

Vykort med utsikt

Det här är ett vykort med utsikt från Hallberget ner över grannbyn. Otroligt nog är flera hus kvar. Gamla skolan är dock riven, det är det stora röda/mörka huset i mitten med frontespis. Den minns jag som ett stort spännande hus med trägolv som stod öppet innan rivningen. Den nya skolan från 1957 har inte byggts på den öppna åkern uppe till vänster.

Den förtätning som gjorts i grannbyn har skett till höger i bild där en väg med villor byggdes på 1970-talet.

Grunden till morfars hus, stenfoten som man säger här, är av huggen natursten. Om det är gnejs eller granit kan jag inte avgöra. De avlånga stenblocken är dock ganska säkert spräckt loss ur stentäkten på Hallberget. Fortfarande kan man mycket väl se var täkten är – jag gick förbi många gånger på väg till skolan i grannbyn under min barndom.

Dansarhälla ligger alldeles i närheten. Det var ungdomarnas träffpunkt på sommarhalvårets lördagskvällar vid förra sekelskiftet. Där dansade man till eget live-musicerande på en liten slät berghäll. Jag är säker på att man hade många roliga stunder där. Det finns även en stentäkt på Renbomsberget söderut i byn.

Det första köket

Så här var morfars och mormors kök möblerat då döttrarna var små och innan ombyggnaden 1948-50.



Det runda köksbordet stod i mitten av rummet. Under det fanns en lös korkmatta, ca 2 x 2 meter. Runt omkring denna låg trasmattor. På vintern var alla golvtiljor täckta, på sommaren låg mattorna glesare. 1936 lades en heltäckande korkmatta in. Det här var ett vanligt sätt att möblera runt om i landet i den sociala struktur som familjen befann sig i, som jag förstår.

Morfars och mormors kök var möblerat med lösa möbler: imperialsäng, kökssoffa, bord, stolar, "veabänk" = vedlår och tvättskåp i ett, mjölkseparator på litet bord, spegelbyrå och ett boaseringsskåp (vad det var för slags skåp vet jag inte exakt). Jag undrar om inte pricken framför ena fönstret betyder "piedestal". I fönstren fanns, förutom gardiner av något slag, även halvgardiner av vit bomull att dra för då det mörknade utomhus. Min mamma nämnde "saduciner" men jag antar att det är en förändring av ordet jalusier.

Det här är en enkel men värdefull dokumentation som jag gjort genom att fråga ut mamma, som även har kompletterat mina anteckningar. Svårare än så här behöver det inte vara för att få ner någons minne på papper. Jag är glad att jag gjorde det när möjlighet fanns.