En vacker gåta

Det här är porträtt från morfars farföräldrars fotoalbum som jag tycker mycket om. Jag har fått låna dem av en släkting. Ju längre jag tittar på fotona, desto mer känsk tycker jag mig bli med de okända människorna som levde här för länge sen. Levnadsförhållandena var annorlunda men de är präglade av samma landskap som jag.

Den här familjen har gått till fotografen iförda sina nyss uppsydda finkläder. Pappan och de två sönerna har samma rutiga tyg i sina konfektioner. Visst är det väl gulligt med rutiga familjen? Pojkarna är vattenkammade med snedbena. Mamman har en fin svart känning med oerhörd vidd i kjolen. Så vackert! Oj vad jag skulle önska att jag visste vilka de är. Med tanke på golvet som återkommer på flera foton och att inget ateljénamn finns på korten tror jag att familjen är från min by eller en av grannbyarna. De kan mycket väl vara människor som jag hört berättas om, de är bybor men namn och ansikten är inte parade ihop ännu (om någonsin).

Numera försöker jag komma ihåg att alltid skriva namn och årtal med blyerts på foton från min egen tid - om någon framöver skulle stå inför samma situation som jag gör med den här vackra familjen. Skulle någon, som råkar läsa det här, känna till vilka de är blir jag givetvis glad över respons.

Begravningståg

I somras då jag besökte kyrkomuseet på Vallen, fick jag ett litet kompendium om Äldre kyrkliga seder och traditioner i socknen. Det var min gamle lärare på högstadiet som var guide och som vänligt nog skänkte mej ett exemplar. Där hittade jag ett utdrag ur min egen bys hembygdsbok med renskrivna anteckningar av Nils Olof Hörnsten som bodde i byn för länge sen (hans porträtt finns i inlägget här). Så här antecknade Nils Olof:

"Min faders Nils Hörnstens begrafningsdag var fredagen den 11 januari 1878. Hans likprocess var 20 hästar från A och så var det honom till mötes å vallen, 6 hästar, således inalles 26 hästar.

Vår moder Margareta Christina dog den 2 februari 1894. Hennes födelse var den 31 december 1819, således 74 år 1 månad 3 dagar. Hennes jordfästning var fredagen den 9 februari, likprocessen var 15 hästar från A och 7 hästar på Vallen, summa 22 hästar.
Auktion var den 16 februari."

Ju fler hästar i processen, desto viktigare person. Likhet inför döden fanns/finns inte. Något foto av en sådan procession känner jag inte till. Men jag tycker mycket om Sune Jonssons bilder och tar mej friheten att visa en här ovanför. Det är begravningsfölje för avlidne banmästaren Henrik Karlsson ca 1950. Sune Jonsson tog nog bilden från ett kyrktorn. Ungefär så här antar jag att det såg ut vid den första begravning jag var med om, morfars begravning 1963.

Det här är ett avscannat foto ur min morfars systers Catharinas, Karin kallad, fotoalbum. Det är ingen släkting som ligger på lit-de-parade utan en man, garvare Lundberg, från en by i socknen. Fotot är taget av en ateljéfotograf, Hilda Andersson som var inbjuden att föreviga den döde.

Vår syn på döden har förändrats rejält sen det här kortet togs, ja bara sen jag var liten. Döden, detta självklara, ska helst inte finnas, inte synas. Och just precis idag fick jag veta att min gamla kompis Elsa i Stockholm har dött, 89 år gammal. Elsa och jag, med så många års åldersskillnad, hade samma humor och trivdes så bra som grannar under flera år i samma hus på Söder. Urnsättningen med hennes aska vill jag gärna vara med på...

Morfar och döden

Morfar Manfred dog då jag var 7 år. Han dog hemma, tvärdödd sôm man säg. Doktorn kom hem hit, undersökte, satte en spegel vid morfars mun och näsa för att därefter konstatera att ingen imma uppstod, morfar var död (berättade mamma senare). Självklart vara det omskakande för en 7-åring, precis som för mormor och mina föräldrar. Morfar las i svala kammar´n på en avhängd dörr. Mamma tog med mig dagen efter för att jag skulle få se min döde morfar. Hon måtte ha gjort det så varsamt och kärleksfullt för jag kände varken då eller senare i livet något ruskigt med naturligt döda människor.

Den gamla traditionen med att sjunga ut den döde var fortfarande i bruk här 1963. Nån dag efter dödsfallet kom begravningsentreprenören med en kista och svepning. Han höll till i kammaren och då han var färdig låg morfar så lugnt i kistan med knäppta händer på bröstet. Släkten hade kallats samman. Alla kom svartklädda. Vi samlades runt kistan, någon sa något, psalmer sjöngs... Det är vad jag minns. Gråtande människor och vackert farväl.

Jag ritade sen av morfar i kistan ur minnet. Tydligen hade jag stått vid huvudändan för teckningen är därifrån. Locket är öppet, morfars lilla flint syns och spetskråset vid halsen antar jag krumelurerna betyder. Lampan i taket är tänd för det här var en kväll i mars efter att man hade gjort bort lagårdsbestyren: man hadd stelld å mjölke kona, och ny röta var hedd ut te môkkerômme.

Jordfästningen skedde efter ytterligare en tid. I gravkapellet hölls gudstjänsten antar jag. Morfars favoritpsalm "I himmelen, i himmelen" sjöngs. Alla var svartklädda med vita inslag. De närmast sörjande kvinnorna hade hatt och svart slöja. Efteråt gick vi i kortege några hundra meter till kyrkogården. Jag antar att kistan fördes på likvagn men minns inte exakt. Minns i alla fall att vi gick sakta så även jag med korta ben hann med utan att springa. Sen sänkte bärarna ner kistan i graven, de som ville gick fram med blommor och sa några ord vid den öppna graven.

Efteråt var det gravöl i församlingsgården, den gamla prästgården från 1700-talet. Där serverades inte mat men kanske te och smörgåsar, och absolut kaffe med dopp. Tror jag nog. En papperspåse för kakor som inte blev uppätna hörde till att var och en fick. Telegram lästes upp och allt eftersom blev stämningen gladare än tidigare vid graven.

Det här är för min del ett bra exempel på hur minnet av en människa kan bli något fint.

Kvinnans myndighetsålder

Då jag skrev om Ulrika Jacobsdotter som blev myndigförklarad 1862 efter begäran av sin gamle far, fick jag en kommentar av Jossan som gjorde att jag ville undersöka detta med kvinnans myndighetsålder lite närmare. På nätet hittade jag domboksforskning.se med en undersida om kvinnans myndighetsålder från 1600-talet till idag. Därifrån har jag hämtat de här uppgifterna:

Gällande lag i början av 1600-talet: Ogift kvinna var omyndig. Fadern eller giftomannen var förmyndare för henne. Gift kvinna var omyndig. Maken var hennes förmyndare. Änka var myndig men blev omyndig om hon gifte om sig.

1700-talet: Kungen kunde besluta att en ogift kvinna kunde bli myndig om hon hade en samvetslös eller försumlig förmyndare. Dock var dispenserna ytterst få.

1800-talet: De kungliga dispenserna blev vanligare.

Kunglig förordning 1858: Ogift kvinna kunde anmäla till domstolen att hon ville bli myndig. Gifte hon sig blev hon dock omyndig igen.

Förordning 1863: Ogift kvinna blev myndig vid 25 års ålder. Men hon hade rätt att anmäla till domstol att hon ville ha förmyndare. Myndigheten var begränsad när hon t.ex. ville gifta sig måste hon ha giftomannens samtycke.

1872: Ofrälse kvinna behövde ej längre giftomannens samtycke.

1874: Gift kvinna får rätt att bestämma över egen inkomst.

1882: Frälse kvinna behövde ej längre giftomannens samtycke.

1884: Ogift kvinna blev myndig vid 21 år. Möjligheten att avsäga sig myndigheten fanns fortfarande.

1921: Kvinnan blir myndig vid 21 års ålder oavsett om hon är ogift eller gift. Nu får kvinnorna även rätt att rösta i politiska val.

1969: Kvinnan blir myndig vid 20 års ålder.

1974: Kvinnan blir myndig vid 18 års ålder.

Det är intressant att läsa Carl Jonas Love Almqvists Det går an med det här i bakhuvudet. Den gavs ut 1839.

Man kan se att mycket hände under 1800-talets senare del. En ny sorts verklighet höll på att danas, övergången från jordbrukarsamhället till industrisamhället snabbade på processen. Kvinnorna började tjäna egna pengar och blev mer ekonomiskt oberoende. Då min mamma föddes 1921, gick grundlagsändringen igenom så kvinnor fick rösträtt.


Det här är klass 1-3 i byns skola, numera bygdegård. Då de här barnen blir vuxna kommer samtliga att vara myndiga och samtliga kommer att ha rösträtt! Min mamma Karin sitter längst fram till höger, hennes bästa kompis Greta Hörnsten sitter intill. De båda pojkarna Henning och Johan längst ut på båda flankerna, är mammas kusiner. Andra barn är Gustav Lindgren, Aina Lindgren och flickan med förklädet känner jag bara till efternamnet på: Johansson. Folkskollärarinnan heter Eufrosyne Johansson gift Thurdin.

Då jag var ung var det viktigaste som snackades om i samband med att bli myndig att man kunde gå på Systemet, nummer två var att man fick rösta på politiska partier till riksdag och kommun. Att jag skulle bli myndig var en självklarhet, något annat gick inte att tänka sig in i... Så kort historiskt perspektiv man har som ung.

Tyst i och OM skogen

Skogsbruket har förändrats väldeliga precis som jordbruket. 1996 slutavverkade tre skogsägare i byn de första skiftena i direkt anslutning till byn med skördare (skövlare är ett bättre ord). Kanske kallades det föryngringsavverkning då några få fröträd blev kvar. Kalhuggning intill en by är bland det tristaste som finns. Men det går inte att göra något åt det, kapitalet talar. I samband med den avverkningen förstördes för alltid en kärrväg som var byns gemensamma väg och en stig som jag gått sen barnsben försvann i ett nafs. Är detta kultur? Är det någon som bryr sig? Vad är skogskultur?

Det här är en bra och diskuterande artikel, "Varför så tyst om skogen?" av Göran Greider.



Ur Nordens flora.

Naturen min

Jag tycker det är fantastiskt att äga en del av vår natur. Marken är min. Där finns vackra stenar som färgats av lav och av järnhaltigt vatten, där finns mossor, lavar och sileshår. Och förstås så mycket mera. Skog kan värderas i pengar men hur värderar man köttätande sileshår???

Hur värderar man positiva naturupplevelser? Sådana kan man naturligtvis även ha utan att äga den mark man befinner sig på. Allemansrätten här i landet är en god sak. Undrar om den finns kvar om 100 år?

Kan jag vårda min skog som en slags naturpark om jag vill inte kalhugga och markbereda? Plockhugga virke, röja för att få den ved som kan behövas. Jag vill plocka bär och svamp i kulturskog. Men vad gör jag om alla intilliggande hemman slutavverkas och mitt står som en solitär mitt i plöjda fåror? För ingenting är säkert i framtiden. Jaa, vad jag skulle göra det kan jag inte svara på i dagsläget.


Mitt sätt att se på naturen tror jag liknar morfars. Den här berättelsen har jag fått höra i andra hand:

En av byns hemmansägare höll på att avverka på sitt skifte. Det var före motorredskapens tid. Där stod en björk som morfar Manfred tyckte var mycket grann. Jag förmodar att den stod vid en byaväg eller vid fäbodstigen. Morfar föreslog den grannen att om han lämnade kvar björken skulle han få en lika stor björk från morfars mark. Nå, det brydde sig inte grannen om, björken höggs ner.

Av detta förstår att min morfar hade ett estetiskt sinnelag, och jag kan känna en viss själsfrändskap. Jag kan sörja enormt då skog förstörs – då pengar betyder allt, skönhet intet.

Ensamstående kvinna myndigförklaras år 1862

Ulrika Jacobsdotter, Smör-Ulla kallad då hon var god för flera hemman, var i normalfallet som kvinna omyndig och kunde inte själv bestämma över sin egendom. Hennes far ville dock att hon ensam och allena, helt utan förmyndare, skulle ha möjlighet att själv bestämma och begärde skriftligen innan han dog, att Ulrika skulle myndigförklaras. Han ansåg henne vara karl nog för sin hatt!!! Hon var 54 år då hon blev myndig! (Det har trots allt hänt en hel del för oss kvinnor sedan den tiden även om det fortfarande är mycket patriarkaliskt i den här lilla byn.)

Fadern, Jacob Isaksson, var född den 6 mars 1782 här i byn och dog den 15 juli 1862, 80 år gammal. Ulrika var den som bott hemma och skött hushållet och säkerligen även sin gamle far då hans krafter avtog.

Ulrikas syster, MajStin (Maria Christina) gifte sig med Erik Lydig. De bodde här i byn och fick 11 barn, Klara hette den yngsta som föddes 1848. Det beslutades tidigt att Klara skulle få bo och växa upp hos sin moster Ulrika och morfar Jacob.

Så här ser intyget ut som ger Ulrika myndighet och rätt att t.ex.sälja sin skog och mark. Åtta år senare säljer hon det hemman hon bor på (se förra inlägget) till Klara och Johan Olof då de gifter sig. De är alltså min morfars föräldrar.

No 2
Utdrag af Förmynderskaps Pastoratet,

(...) den 19 September 1862.

S.D. Enär med behörigt Prestebetyg styrkes att afledne Bonden Jacob Isacssons (...) dotter Ulrica är född den 15 juni 1808, förklarar Ulrica Jacobsdotter oförhindrad att på sätt han skrifteligen begärt, såsom myndig sig sjelf råda och gods sitt förestå.

År och dag som ofvan
På Härads Rättens hvägnar

C.E Lindberg (tror jag namnteckningen ska tolkas)

Läs mer om myndighetsålder här.

Födorådskontrakt

När morfars föräldrar Johan Olof och Klara köpte den del av hemmanet numro 1 som Klaras moster Ulrika ägde, skrevs ett kontrakt mellan köpare och säljare. Ulrika var född 1808 och var alltså 62 år då hon sålde. Hon undertecknar med bomärke då hon inte lärt sig skriva. Kontraktet är undertecknat den 16 november 1870, alltså 40 dagar efter att bröllopet mellan Johan Olof och Klara hade ståndat den 6 oktober 1870.

Det är hemmanet littrerat med B som köpet gäller. En kringbyggd gård med mindre byggnader utanför. Månghussystemet var fortfarande utbrett i bygden. Utmarkerna finns inte med på bilden.

Jag har även markerat hemman H som Klara och Johan Olof kom att äga senare genom att Johan Olofs mor Catharina och styvfar Jonas ägde detta.

Så här lyder födorådskontraktet:
----------

Till Johan Olof S och hans hustru Clara Johanna E ­upplåter och försäljer jag undertecknad mitt i xx by af xx socken ägande hemman No 1 4 ¼ seland jord med alla till hemmanet hörande åbyggnader emot en oss emellan öfverenskommen och betingad köpeskilling Ettusende (1 000) Riksdaler Riksmynt hvil­ken nu dels kontant och dels genom utgifven skuldförbindelse är betalt och således quitteras, samt i öfrigt vid köpet fästade följande villkor:

l. Till födorådsförmåner för min återstående lifstid skall årligen af hemmansegaren utgöras fyra och en half tunna korn lätt och stridt sådant det för året växer, men väl rensat ifrån agnar, utsädesland för en half tunna potatis och tvenne kannor linfrö på därtill tjenlig god och väl häfdad jord, hemförd och upphuggen torr ved till alt nödigt behof och rum för densamma i vedlidret. Till husrum förbehålles köket på södra ändan af mangårdsbyggningen och Bryggstugu­kammaren, nödigt rum i Bagarstugan, Badstugan och nyttjanderätt till qvarn till malning för alt nödigt behof jemte kyrkoskjuts när den på kallas. Till utfordring för kreaturen förbehålles föda för tvänne kor med 4 skrindor vall eller lägdhö, sju skrindor ängeshö ifrån Aspängs­myran och fyra skrindor kornhalm, hvarje skrinda räknat till 32 Lis­pund eller 6 Centner 40 Skålpund alt godt och väl bärgat. Till husrum för kreaturen förbehålles rum i hemmanets ladugård och rum för fodret i foderladan.

2. De jordafsöndringar som från hemmanet äro upplåtna, hvare sig från hemmanet enskilt eller tillsammans med byamennen antin­gen för evärdeliga tider eller vissa år äro härifrån undantagna så länge derom upprättade afhandlingar äro lagligen gällande.

3. Skall köparen få begagna hästen till alla för sina behof nödiga gårdskörslor så länge han dertill kan begagnas, men då han dertill blifver för gammal eller obrukbar vill jag densamma återtaga, men all annan körredskap får köparen äga och områda utom min Schjäs som förbehålles i min livstid men derefter blifver den köparen tillhörig, och

4. skulle så hända, att nuvarande köparen af hemmanet kommer att detsamma afträda innan jag med döden afgår, skall dåvarande hemmansegaren åt mig uppsätta en nybyggning med sex knutar efter den uppgift som af mig meddelas, samt tillfullo inredas med kök, kammare och förstuga, jemte en ladugård åt kreaturen med fähus, portgång och foderlada, alt inredt efter den uppgift som av mig meddelas och för det ändamål hvartill de skola begagnas, dessa hus skall uppföras på lindan som är sönnerst på åkerskiftet vid gården eller närmast hemmansegaren Kjäks rå emellan byavägen och xxån, hvilken linda äfven då af mig kommer att ägas. Alltså och emot fullgörande af ofvanskrefne villkor, afhänder jag mig all äganderätt till berörde hemman 4 1/4 seland No 1 och tillägnar det samma köparen att för sig, hustru, barn och efterkommande, att nu genast tillträda samt evärderligen äga och områda.

Ort den 16 November 1870.

Ulrika Jacobsdotter
Säljare (bomärke)

Johan Olof S
Clara Johanna E

(Två vittnen har också undertecknat.)

-----

Jag tycker man kommer människorna allt närmare när man läser så här precisa avtal. Kyrkskjuts skulle ingå och hästen var Ulrikas, den skulle hon ta hand om då den blev för gammal och inte orkade med de sysslor han var ämnad för. Ulrika själv levde till 1880, alltså 10 år i storfamiljen.

Undrar just var vid bäcken skvaltkvarnen som Ulrika använde fanns? Enligt laga skiftesprotokollet fanns fem kvarnplatser i byn.

Här nämns en badstuga, bastu. Kanske är det den som jag nu äger och som nu fått nya syllstockar???

Byn med björkallén

I den här byn föddes min mormorfar Per år 1858 som son till bonden Göran Ersson. Ännu har jag inte tagit reda på vilket hemman hans familj hade och om något hus står kvar. Per tog sig ett släktnamn så småningom.

I byn finns ett naturreservat i form av slåtterängar som slås med lie, med skärande redskap, årligen för att bevara den mängd växter som finns där. Länsstyrelsen förvaltar ängarna och har upprättat ett noggrant skötselavtal med byaföreningen och bekostar föreningens engagemang.

Byn vid den meandrande älven är skyddsvärd kulturmiljö och björkallén är ett viktigt inslag där och ska därmed skyddas, enligt länsstyrelsen. Jooo, nog är det vackert här.

På 1800-talet, då hemmansägare ägde ängarna, förmodar jag att Per hjälpte till med lieslåttern där. Framöver kom han att ta tjänst som dräng i en by nära kyrkvallen där sockenkyrkan fanns. Där var min mormorsmor Amanda piga. Det var vanligt att barn till bönder och torpare tog tjänst som pigor och drängar hos en familj för att lära sig arbetet på en gård utanför föräldrahemmet. Sen var de förberedda att själva sköta ett eget hushåll - en slags hushållsskola och naturbruksgymnasium. Per och Amanda måste under någon period ha tjent där samtidigt för vad jag vet var det på så sätt de träffades. År 1886 fick de möjlighet att köpa hela hemmanet. Bonden Jacob Nygren med hustru, som de tjent hos, var barnlösa. Så´n tur i livet har inte alla!

Inget getförbud i byn år 2009

Nu finns det två dvärggetter i byn, Hasse & Tage. Det är meningen att de ska tugga i sig sly för att hålla delar av landskapet öppet hos min granne och barndomskamrat. Jag är jätteglad över detta, för jag har själv erfarenhet av getter och tycker de är trevliga och lättskötta personligheter och landskapsvårdare. Mycket, mycket trevligare än trimmer eller röjsåg. Men för att deras framfart ska märkas måste de få några år på sig.

Vi fick jaga de nio månader gamla tvillinggetterna Hasse & Tage i skogen i drygt fyra timmar dagen de anlände till byn – för de rymde ju genast. Halv tolv den majnatten var de infångade, tur nog. För det hade blivit mörkt. Då den ene fått en snara kring benet sprang den andre iväg. Han nådde högsta punkten där i skogen, nämligen stenarna som bildar fördämning till dammen för spånhyveln. Vi smög oss på från olika håll och strax låg kopplet kring halsen. Numera får de gå fritt ibland utan att de vill rymma. Det är de här liven som ska dra nytta av höet som slogs med lie i sommar.

Dvärggetterna Hasse & Tage. Tage är geten till vänster, tror jag.

För 288 år sen var det annorlunda här i byn. År 1721 var det säkert många getter i byn. Då infördes getförbud för några i byn boende kvinnor som troligen hade det svårt nog ändå med att få ihop till brödfödan. Samtidigt vet vi att åtminstone ett hemman låg öde och skoggått då det finns dokumenterat att det togs upp igen 1723 och att staten gav skattebefrielse i sju år. Då hade det stått öde i 17 år (1706-23) och kanske var det Karl XII:s krigföring som gjort att ägaren dött och hemmanet övergetts. Men detta återstår för mig att forska om.

I alla fall bestämdes det så här angående kvinnornas getter:

Domsagoprotokoll § 7,
2 december 1721.

Per Persson, xx, framlägger en förlikningsskrift med inhyses­folket därsammanstädes: Jon Jonssons änka Karin Jonsdotter, pigan Anna Larsdotter och änkan Dordi Persdotter låtit fatta, samt med sina namn uti vittnets Erik Jonssons och Lars Erssons i L. närvaro den 3 november 1721 lydande att bemälte inhysespersoner skola intet mera hava några getter, i anseende till den skada de göra på bybornas åker- och svedjeland vilken förlikning efter Per Pers­sons begäran, samt Kungliga förordningen av den 4 juli 1695 § 23.

Lugn och ro

Jag vill bara visa en bild jag gillar.

En sen sommarkväll, nästan natt, vid en rågåker. Tror jag det är.
Luften är vit.
Allt är lugnt.
Evigheten nästan känns.

Naturupplevelser måste vara det sista som en människa i Norden slutar ta till sig.

Patronymikon

Ända fram till morfars tid gällde namnseden med att son och dotter lades till faderns förnamn och så var efternamnet klart. Det som kallas patronymikon. Kvinnorna behöll sitt flicknamn vid giftermålet. Det gjorde det lättare att placera den enskilda människan i ett socialt sammanhang - man hade normalt faderns förnamn i sitt efternamn. Det gällde både söner och döttrar. Eskilsson, Eskilsdotter, Johansson, Johansdotter. Eriks barn blev gärna Ersson och Ersdotter.

Självklart fanns det undantag. Ett exempel är soldatnamnen.

I Sverige avskaffades patronymikon genom en namnlag 1901. Från detta år användes släktnamn. Min mormor tog sin makes efternamn. Hon hade ett släktnamn som hon bytte ut mot ett annat.
Från början tyckte jag patronymikon gjorde släktforskningen besvärligare men har insett att så är inte fallet. Om kvinnan gifter sig och byter efternamn kan det vara svårare att se släktsammanhangen.

Jag skulle ha hetat Clasdotter om patronymikon fortfarande varit i bruk.

Lejonbruden

Den här visan, det här shillingtrycket, har morfar och hans syskon hört och sjungit. Och fortfarande är det gångbart, jag brukar lyssna på Triakels tolkning av visan med Emma Härdelins sång. Skillnaden är att jag lyssnar på andras framförande, på morfars tid fick man nog musicera själva, man hade levande musik. På Youtube finns en version med Maritza Horn.

Visan skrevs av Adelbert von Chamisso. Den översattes till svenska 1838. Från 1890 finns den som shillingtryck och senare utgiven i visböcker (wikipedia).

Ordet shillingtryck kommer sig av att de här sångerna spreds genom att tryckas och säljas billigt - för en eller två shillingar.

Vindflöjeln på lagårdsgaveln

Här finns en vindflöjel på lagårns norrgavel. Jag kan inte historien bakom den, den har funnits där i alla år. Och nu har jag ingen äldre att fråga längre.



Men jag kan ju spekulera... jag föreställer mej att det är pappa som satt upp den. Jag kan tänka mej att han gjorde den då han var ung på 30-talet och gillade den så mycket att han förde med den till sitt nya hem då han gifte sig.

Vindflöjeln är utformad som ett propellerplan och gjord i plåt. Formen är 30-tal - flygmaskiner var nya och spännande. Flygmaskiner var den nya eran, funktionalismens fortskaffningsmedel precis som snabba bilar. Pappa åkte som 13-åring på klassresa till Stockholm. Det var 1930 och han har berättat om tågresan och den stora funkisutställningen på Gärdet. Tänk, att han varit med om den banbrytande utställningen då funktionalismen slog igenom. Att han sett all ny arkitektur, alla nymodiga hus, som visades där!

Vindflöjeln har ingen propeller men jag tror nog att en så´n suttit på flygplansnosen. Det var ett propellerplan tycker jag mig minnas.

Den har så länge jag minns visat vindriktningen och gör så fortfarande. Vindflöjeln är ett med den här lilla bondgården.


Edit. Nu vet jag mer. Efter att ha plockat ner den för säkrare återmontering 2014 såg jag inskriptionen med pappas namn och årtalet 1953. Javisst, även då var propellerplan vanliga. Linjeflygs maskiner landade på Olofsfors flygfält fram till 1961.

Sommarlagårdar

Fotot visar en sommarlagård i norra delen av byn, troligtvis på 1940-talet. En enkel regelkonstruktion med panelade gråa väggar och spåntak. Jag tycker väldigt mycket om bilden på sommarlagårn som jag aldrig sett i verkligheten!

Här i byn har vi en fäbodvall några kilometer upp i skogen som jag tidigare berättat. När kreaturen slutade föras till fäbodarna varje sommar har jag kvar att forska fram men fäbodstugorna ser ut att ha varit i bruk vid laga skiftet på 1860-talet.

Så småningom kom i alla fall kreaturhållningen att förändras. Varje bonde kom att ha korna på skogen nära byn under sommaren för att dryga ut betet. Men gemensamhetsarbetet med fäbodjäntor som mjölkade, ystade och tjärnade smör ersattes av sommarlagårdar i nära anslutning till byn. De var huvudsakligen placerade på tre platser där åker och skog möttes, angivna i laga skiftesprotokollet. Varje hemman hade nu sin egen sommarlagård där korna var under natten och mjölkades två gånger per dag. Det här tror jag pågick i normal omfattning in på 1930-talet, kanske till efter 2:dra världskriget. Min mamma berättade att hon hade korna på skogen då hon kom hem 1948 för att överta jordbruket. Det gick inte så länge eftersom de gamla fastbandhagarna inte var i bra skick och korna kunde ta sig in på lägdor och kornåkrar.

Vår sommarlagård minns jag. Den fanns vid skogsbrynet uppe vid sommarstugan från 1956. En enkel byggnad med dörrar mitt på båda gavlarna och jag tror tre bås. Golvet var av trä med gödselränna.

Så här ser resterna ut av den enda kvarvarande sommarlagården i byn (som jag känner till). Regelkonstruktionen är lite "pecklitt" jämfört med en timrad lagård och därför försvinner de här lagårdarna (och ladorna) relativt snabbt om ingen vårdar dem. Den ligger på den sydligaste av byns sommarlagårdsplatser. Hur många vet om att det varit en sommarlagård, tro?

Morfars farmor

Här sitter Brita Catharina med allvarlig uppsyn, i en rutig klänning med liten vit krage, långa pösiga ärmar, snävt liv och enorm vidd i kjolen. En finklänning kan man förmoda. Det gick åt mycket tyg till den kreationen. Catharina var min morfars farmor och föddes 1819 i grannbyn som dotter till bonden Eskil. Bredvid står sonen Johan Olof, min morfarsfar. Låt säga att han är 20 år - då skulle året vara 1867. Klädskapelserna är som hämtade ur Elsa Beskows bok om Tant Grön, tant Brun, tant Gredelin och farbror Blå.

Brita Catharina blev änka 1853 efter 10 års äktenskap. Hon var då 34 år och sonen var 6 år gammal. Två år senare, den 5 augusti 1855, ingick hon i äktenskap med sin andre man Jonas, som hade köpt ett torp i byn men snart sadlade om till handlande. Troligen med hjälp av sin hustrus förmögenhet. Hon ägde ju ett hemman.

Jag är något undrande över fotografen: C.J.Malmberg, Norrtullsgatan 21 uti Stockholm. Var de verkligen på plats där? Det svart-vita fotografiet är klistrat på kartongen där fotoateljéns namn är tryckt. Rent ekonomiskt tror jag de var välbeställda nog att företa Stockholmsresor men lite ovanligt måste det ha varit om mor och son reste. Catharinas andre man, handlande Jonas, gjorde affärsresor söderut och till Stockholm, ja. Undrar om det går att få något svar på mina funderingar?

På nättidningen Rötter kan man läsa om Fotografer i äldre tider och där framgår att fotograf Malmberg kom till Stockholm 1859. Lennart Snabb gjort en stor sammanställning av svenska fotografer som finns på Rötters hemsida. Han skriver:

"Carl Jakob Malmberg (1824 – 95). Född i Pojo, Raseborg i Finland.
Var utbildad guldsmed. Arbetade som guldsmed i Leningrad under några år.
Kom till Sverige 1858, reste runt som panotypist. Kom till Stockholm 1859.
Han hade många fotografer i sin tjänst som sedan blev berömda. T.ex. Bröderna August och Ernst Roesler och Rosalie Sjöman som för övrigt flyttade till Drottninggatan 42 där Malmberg hade en ateljé. Men han hade även ateljéer på Norrtullsgatan 21, Regeringsgatan 5 samt Malmskillnadsgatan 48 c.
Gjorde långa resor i Sverige och Finland. Var mest inriktad på landskapsfotografi. År 1880 slog han sig ned i Skövde och drev även en filial i Garnisonsstaden Karlsborg."

Röda vinbärsbusken

Falu kopparguva är nedlagd. Gruvan var i drift från 1200-talet fram till 1992.

Ingen mer slagg produceras.

Hus med Falu Rödfärg blev vanligt vid sekelskiftet 1800/1900. Mängder av pigment finns kvar i de gamla slagghögarna men risken finns att den röda stugan som är så typisk svensk, i längden försvinner, dvs. ett par generationer från nu får människorna inte uppleva de många röda husen mot sommargrönska eller vintersnö. Läste på wikipedia att man räknar med att slaggen i Falun, varpen, ska räcka till år 2090. Då har färgen säkert blivit dyr och exklusiv - så fungerar vi människor och därmed den så kallade marknaden.


Många ersättningar har tagits fram men Falu rödfärg med sin matta yta, sin lättsamma avborstning inför ommålning (skrapning behövs inte) och sitt hittills relativt låga pris, går inte att ersätta trots otaliga försök som färghandlarna tvärsäkert säger är bättre än slamfärgen från Falu koppargruva. Jag betvivlar alltid sådana uttalanden.

I min hemby finns inget bebott bostadshus målat med Falu rödfärg som jag vet. Många har varit slamfärgsmålade men har "förbättrats" med sentida färg. Kulören på en "faluröd" alkydoljefärg, akrylatfärg eller linoljefärg blir dock aldrig lika som den faluröda slamfärgen som är matt och intensiv. Och slamfärg går inte att måla på en oljebaserad eller vattenbaserad färg.

Morfars hus, mitt hus, målades falurött 1930 efter att ha stått med vackert grånat panel fram till dess. Men inte heller mitt hus har längre slamfärgade väggar. Nej, huset målades med alkydoljefärg 1992. Byggnadsvårdaren i mig säger att hon vill ändra på detta... Och då skulle det kunna bli egenkokt ljus Falurött uppåt väggarna.

Många uthus och ekonomibyggnader i byn är dock fortfarande målade med Falu rödfärg. Detta är jag mycket glad över.

Vid knuten vid min lagård växer sedan mycket länge en röda vinbärsbuske. Jag gissar att den är är äldre än jag är. Snacka om tålig växt som varje år ger skörd. Den stod här redan då delar av södersidan av lagår´n var hönsgård om somrarna. Den kan skönjas på flygfotot nedan mellan o och h i "flygfotohistoria".

Tapet till "lillrumme"

I "lillrumme" innanför köket på övervåningen fanns en grå och vit tapet med geometriskt mönster - typiskt 50-tal.

Det här rummet blev mitt flickrum då jag kanske var i 12-årsåldern. Senare, på 70-talet, blev det tv-rum. Nya tapeter skulle till och det blev riktigt färglatt med stormönstrade blombuketter. På golvet en blå heltäckningsmatta. Jag var själv en av pådrivarna för detta färgglada på väggarna, minns jag. Senare har det tapetserats över med en diskretare tapet igen.


Men nu vill jag framöver få till 50-talskänslan igen.

Samma tapeter som de första har jag inte kommit över men via nätbutiken Interior 1900 fann jag några i samma färgställning och med geometriskt mönster. Det finns nu tillräckligt många rullar hemma för att tapetsera om. Kantskärning och tapetklister krävs, det här är inga förklistrade Easy-Up-tapeter. Men det får vänta ett tag. Det finns saker att göra som känns viktigare. Huvudsaken att tapetrullarna finns inom räckhåll. Den ursprungliga tapeten syns ganska bra på bilden nedanför.

Falu rödfärg

Det här är den vackra byggnaden ser jag över gamla kustlandsvägen, nämligen grannens lagård. Då jag var liten var det Kalles och Hildurs lagård, numera Mattias.

Jag gillar den mycket. Målad för några år sen med Falu rödfärg. Gråblå portar. Pannplåt på taket. En uppkörningsbro till hölaget (räcken saknas men behövs inte just nu).


Väggarnas brädor är cirkelsågade, kvistarna syns. Inga täckbrädor (lockbrädor eller lister) finns. Väggen är vackert slät med springor mellan panelbrädorna. Lagården är från 1930-talet.


Jag har målat södra väggen på min egen lagård med Falu rödfärg senaste veckan. Det är den här semesterns beting, regnet gav vissa förhinder. Fortsättning följer, för naturligtvis ska hela lagården rödfärgas helt igen.

Den färg som gick åt var 2,5 hinkar färdig rödmylla lika den till vänster. En hink med 10 liter täcker 30 kvm.

I fjol köpte jag pulver (mittkartongen) som ska blandas med linolja och såpa för att bli användbar. Det ger billigare literpris och färg som täcker 75 kvm. I gömmorna hittade jag även en gammal kartong Falu pulverfärg. Härligt - är det något som luktar gott och speciellt så är det våt rödfärg från Falu koppargruva.

Allt kommer att behövas för att måla hela lagården och sommarstugan vid skogsbrynet framöver.


Väggarna på morfars, ja min lagård, såg ursprungligen ut som grannens innan pappa spikade på lockpanel, antagligen på 1950-talet.

Atlanta - koppar

Det här är Atlanta, en kopp i flintgods formgiven av Wilhelm Kåge för Gustavsbergs porslinsfabrik. Den producerades mellan 1937 och 1958.

Ett dussin sån´a här koppar köptes in 1958. De kostade då 22 kronor. Så här står det i hushållets loggbok: "2 aug 1958. Lördag, sista semesterdagen, Karins namnsdag, hon fick 1 duss. kaffekoppar "Atlanta". Igårkväll slogs västersidan i Aspänget, idag hann vi hässja 5 hässjor innan regnet kom, det blir väl 7. Det har varit ett ohjälpsamt väder nu i 14 dar. Lite hö."

De flesta Atlanta-kopparna har gått sönder, andra är repiga och krackelerade. Så är det. De har utnyttjats flitigt. Därför har jag börjat köpa koppar jag kommit över, nu senast 5 stycken på Tradera för ett helt annat pris än 22 kronor. De blå "Atlanta" passar så bra i funkisköket med sin färgsättning och med de röda detaljerna.