Tankar kring ett nytt fotografi

Den här bilden, som jag inte alls tycker är bra, visar något av det jag tänker på:

1) hur man kan återanvända vitmålade galvaniserade plåtlådor från 50-talet som ens mamma då fyllde med vit singel och ställde krukväxterna ovanpå. Lådan vattnades för att inomhusklimatet inte skulle bli alltför torrt. Nu har fyller jag lådorna med granris och vatten till jul-nyår.

2) hur vacker och funktionell en gammal vattenfylld kamflänsradiator eller sektionsradiator är. De här radiatorerna ska bli kvar i huset, absolut! (Lenhovda Radiatorfabrik AB tillverkar nya om de skulle behöva kompletteras.)

3) de kopplade fönstren från SP-snickerier som sattes in 1971 eller 1972 på bottenvåningen i morfars hus. De kommer inte att bli kvar.
De allra första fönstren som morfar satte in var en konstruktion med enkelbåge och separat innanfönster. De byttes 1948 till likartade som tillverkades av snickare Leonard Karlsson. Efter dem kom de här kopplade fönstren som jag ogillar väldeliga. Storleken är mindre än de tidigare, mindre ljus kommer in, bågar och karmar saknar profiler, mittposten t ex är klumpigt kantig, spröjsarna är tunna och platta för att persienner ska rymmas mellan rutorna. Glaset är platt floatglas utan liv. De tidigare rutorna var av maskinglas och hade ojämnheter och bubblor. Jag minns att pappa var väldigt noga med att fönstren skulle vara spröjsade på riktigt, inte lös spröjs som kläms fast. Spröjsen blev märkligt tunn för att persienner skulle rymmas. Jag tycker inte persienner har något att göra i ett så här gammalt hus!!! De här fönstren som byttes på hela bottenvåningen vill jag alltså byta ut framöver. Det kommer att dröja några år – bloggar jag även då ska jag visa på vilken stor skillnad det blir!!! Tja, jag kan visa redan nu med hjälp av ett gammalt foto. Och i skriverierna den 7 januari -  Snö är bra till mycket - syns dagsläget.

Mer som jag tänker på då jag tittar på det övre fotot:
4) några vackra frostrosor, isblommor, på ytterrutan. Me like!

5) genom att sätta upp en lampa bakom gardinen blir ljuset inte bländande utan mycket mjukare och skonsammare än om en lampa hänger synlig mot fönsterrutan och bländar. Har man då vackra profiler på sitt fönster blir de väl belysta och lyfter rummet kvällstid (tycker jag). Fönstret på bilden är inte värt att belysa för sin egen skull men så vill jag också byta ut det.

Bilder borta bruke´

Hit till järnbruket kom min farfarsfar Israel som 11-åring år 1866. Han var i följe med en målargesäll på vandring norrut som hade honom som hjälpreda, lärling. Gesällen stannade till här då han fick målaruppdrag. Israel hjälpte till. Men gesällen slog den unge gossen som blev "räddad" av en hustru till en av de anställda på järnbruket. Pojken gömdes och blev kvar då gesällen vandrade vidare utan honom. Så säger "släktkrönikan".

Fotot visar bruket cirka 1870, alltså som Israel såg bruket. Det är taget ur "Av ris och rot" av Tyko Lundkvist. Bildtext ur boken: Byggnader från vänster till höger: Finbladiga sågverket uppfört 1855 - "Västra flygelbyggningen" uppförd 1764, ombyggd flera gånger - "Östra Flygelbyggningen" uppförd 1773 men ombyggd - Brukskontorsbyggningen uppförd 1796 men här salubod - masugn uppförd 1857 - gasrostugn uppförd 1863. (Jag tycker inte det stämmer riktigt. Brukskontoret är den ljusa byggnad med valmat tak som syns uppe till vänster i bild ovanför sågverket, vilket ersatts av den "rutiga kvarnen".)

I Olofsfors finns bl a masugn, manufaktursmedja, herrgårdsbyggnad, ladugård och ett stort antal bosäder och andra byggnader i en vacker och typiskt strikt och axialt planerad bruksort.

Vykortet här ovanför är som det hela såg ut omkring 1950 och likadant ser det ut idag. Och tänk er: till kvarnen, som syns som "rutig" byggnad ovan och på det pinfärska fotot nedanför, har jag följt pappa för att få vårt korn malet. Det var länge sen nu. Mjölnaren hette Ledström.

Då jag var tonåring var det på modet att bära smycke med en Olofsfors-sten, dvs. en slaggsten som slipats och polerats och bars i silverkdeja runt halsen. Det var guldsmeden Haeggman som tillverkade dem. Faktiskt väldigt vackra, slaggstenarna blev melerat blågröna. När jag tänkte fotografera det droppformade halssmycket inser jag att det är borttappat eller förlagt. Hoppas jag hittar det framöver. Man hittar många byggnader dära bruke där slaggsten från järnframställningen använts i murarna. Väldigt vackert...

En hel del pengar har satsats av EU-medel på Olofsfors bruk de senaste åren. Tanken är att bruket ska vidmakthållas som ett av länets turístattraktioner. Museum i bruksboden (som var affär långt efter att jag slutat högstadiet dära Vall´n), café i skolan, restaurang i herrgården, smed, keramiker och andra konsthantverkare gör att bruket lever. Och sist men inte minst att bostäderna, som till stor del är hyreslägenheter, fortfarande bebos av vanliga människor, allt annat än museala . Detta ger liv åt ett område som annars lätt skulle kunna bli stelt. Dessutom finns ju järnindustrin kvar. Kättingsmide pågår alltjämt. Precis som på Israels tid... fast ändå så eljest.

Snö är bra till mycket

Snö isolerar

Snö har skottats upp mot grunden, stenfoten, för att få bättre isolering av bottenbjälklaget. Det är vanligt att göra så här med hus som har traditionell torpargrund. Visst ser det ombonat ut?

Snö rengör

Idag har jag haft ut yllemattan i snön och kylan. Ren, kall snö gör mattan fräsch. Det är bara att hoppa, gå, på den så snön kommer åt alla veck och skrymslen. Sen får mattan ligga ute ett bra tag. Det här är ett gammalt beprövat kunnande som går lika bra med trasmattor och handknutna mattor.

Syjuntans delikatess

Till julfirandet hör bland annat en mjuk kaka med det speciella namnet syjuntans delikatess, förkortat till ”juntans”.

Den är lätt att göra, blir saftig och innehåller både äpplen och i glasyren apelsin. Det här är ingen mat- eller bakblogg men en blogg om bevarande hade jag tänkt mig, kanske platsar detta gamla recept ändå. Kakan har bakats här i oerhört många år och är still going strong. Receptet finns i Kaffekalaset, Folket i Bilds förlag 1952.

Smeten blandas till i en tidig svensktillverkad plastskål från MIA med ståltrådsvisp, skrapas ur med slickepotten ”Ideal” som fortfarande håller(!) och gräddas i en falsad sockerkaksform, inte en sentida gjuten sak med rundade kanter.
 

Min inställning till detta hus och dess inventarier är att det gamla ska användas i möjligaste mån, få ha kvar sin funktion. I dagsläget finns de här köksredskapen i bottenvåningens kök men ska i framtiden tillbaka till 50-talsköket en trappa upp.

Syjuntans delikatess

100 g margarin
3 dl socker
2 ägg
1 dl vatten
2 st finhackade, färska äpplen
4 dl vetemjöl
1 ½ tsk jästpulver

Garnering: apelsinglasyr

1. Vispa ägg och socker pösigt. Koka upp margarin och vatten. Slå den kokande massan ner i ägg-sockersmeten under kraftig omrörning. Sätt till äpplena. Blanda mjöl och jästpulver. Arbeta in mjölblandningen. Rör smeten jämn. Smörj och strö en rund form el. stekpanna.

2. Häll smeten i formen. Bred ut smeten i pannan.

3. Grädda kakan vid 200° i ca 40 min. Pröva kakan med vispsticka. Låt kakan stå kvar i formen några min. Stjälp upp kakan på sockrat smörpapper på plant underlag. Täck kakan med apelsinglasyr, när kakan kallnat.

Apelsinglasyr

1 ½ dl florsocker
3 tsk silad apelsinsaft
rivet skal av ½ apelsin
1 äggula

Blanda alla ingredienserna. Rör massan blank. Bred ut glasyren med hjälp av kniv.
(Jag använder alltså en avlång sockerkaksform på 1, 5 liter. Och det står att färska äpplen ska användas. Att det skrevs ut berodde nog på att man torkade  och konserverade äpplen i ganska stor omfattning tidigare, bakboken kom ut strax efter andra världskriget.)

Timmerhus att recycla

Konstruktioner av liggtimmer är så behändiga. Idag går det att läsa i Aftonbladet på nätet om ett småländskt timmerhus som flyttats och bebos av unga entusiaster. Det här gäller sydsverige där man kanske ser annorlunda på de gamla timrade allmogehusen??? Här är bloggen om samma hus.
Hur många gånger har jag inte hört att det är bara att "tutta på" eller riva ett hus som ser lite förfallet ut? Okunskap direkt!!! När ska vinden vända här i norr där knuttimringen levt kvar längre än söderut?

Gone for ever... Samtliga av de här byggnaderna är borta. Mangårdsbyggnad, bryggstuga och bostadshusen i bakgrunden. Morfar kunde se dem från sitt hus eftersom de låg i min by. Här gick han i skola. Huset till höger försvann för tre år sen. Mangårdsbyggnaden rakt fram kolades till träkol på 30-talet. Husen i gattet bortanför revs på 40-talet. Vad vill vi med vår kultur? Vad är kultur för oss???

Ängel i snön

Idag gjorde jag en ängel i snön. Intill Skåpviken. Det var underbart! Den syns om man vill se den.

Sen kakkalas hos faster.

Små organismer

Mossor & lavar. Obetydligheter i skogen som jag alltid tyckt om. Att plocka i egen skog är en alldeles speciell känsla. Kan man äga detta? Ända sen jag var liten och gjorde ett mossarrangemang på en sprucken taktegelpanna till morsdag har jag varti förtjust i dessa märkliga liv. Till denna jul har små konstgjorda papier-maché-svampar fått bli färgklickar i miniatyrlandskapet. Att den gamla typen av juldekorationer fortfarande går att köpa tycker jag är ganska härligt!

I ett lågt, runt kopparfat med rätt stor omkrets får det här ge julstämning just nu. Egentligen behöver man förstoringsglas för att njuta fullt ut. Det blir lite Tomtebobarnen över det hela...

Strass på djupblå sammet

Att kunna uppleva en stjärnhimmel så här är underbart och ganska svårt i min trakt om man inte traskar in i storskogen. På den mörka himlen gnistrar stjärnorna.

Det är så mörkt och så lite spill-ljus från elektrisk belysning (gatubelysning, gårdsbelysning och tätortsbelysning) att till och med Vintergatan kan ses. Granskogens silhuett syns mot himlen och den vita snön gör att man ser var man sätter ner foten. Kanske är det lite månsken som också ger tillskottsljus och ger snön lite blå skuggor. Norrsken kan vara magiskt en så´n kväll!

Tomten

Det är jul nå´n gång omkring 1960. Jultomten kommer inklampande med klappar. Pappa står med kameran i högsta hugg och får nedanstående på bild. En tomte med ylletröja, vadmalsbyxor, skinnmössa, sälskinnshandskar, luddor och rävboa...



Det roliga med detta är att föräldrarna kommit överens om att mamma skulle ta på sig tomterollen detta år. Långt senare berättade hon att hon gjort tecken att "nu sticker jag och byter om..." till pappa. Vilka som firade jul hos oss det året minns jag inte men åtminstone både farmor och morföräldrarna brukade fira jul med oss på den tiden. När tomten efter ett tag kommer in genom dörren är det INGEN som känner igen henne. INGEN! Inte hennes man, inte hennes far och förstås inte heller jag. Jag viskade dock till pappa att tomten var lite lika mamma i glipan vid halsen. Men vi blev lurade hela hopen!

Ni ser väl linoleummattan Jaspé och de blockrandiga gardinerna (i blått och vitt) som jag skrivit om förut. Det här är min jul, mitt liv, mitt hus och mina minnen!

Jul då

Det här är bilder från en jul för lite drygt ett halvt sekel sen. Va, ett halvt sekel - är jag så gammal???

Lilla jag förstod inte innebörden av julen ännu eftersom det inte hunnit bli en vana med julfirande och klappar men glade kusin Gunnar med fler år på nacken, hade mer erfarenhet av jular och visste vad som väntar. Granen har elektrisk belysning, snövadd, glaskulor och flaggor.

Och titta - pappersstjärnan från inlägget den 11 december sitter på fönstret. Den modell som fortfarande hänger med i julfirandet!

Några år senare satt jag i fåtöljen framför radion, koncentrerad och intensivt lyssnande på Nicke Lilltroll under julaftonen. Han återkom med jämna mellanrum och fick dagen fram till julklapps-öppningen att gå fortare med sitt "Mossa, mossa på er alla små männskobarn!"

Det går att lyssna på Nicke Lilltroll åter igen: klicka HÄR. Till alla er som läser här önskar jag en jul med frid & fröjd som med Nicke Lilltrolls ord blir:
"Må så grankott allihop!"

SNÖ - vinterns vita vackerhet

I hushållets loggbok skrev min mamma så här den 9 april då jag var 1,5 år gammal:

”Kl. 6 e.m. Höll just på att bädda min lilla dotters (sjuk just nu) säng. Hon står innanför hagen på kökssoffan och blev så tyst och när jag tittar efter vilken vacker syn jag då ser. Det har börjat snöa stora vita vackra flingor och det har hon fått syn på och så sjunger E. Ekberg ”Blott en afton bor jag här”. Hon är så betagen av synen och jag likaså. Flingorna som sakta faller ner på den aprilvåta marken och hennes blick som följer dem ner till jorden och så radiorösten, ”Blott en afton bor jag här”. – Jag tyckte det var som att blicka in i en mycket ren och oskuldsfull värld."

Den här kudden har "alltid" funnits hemma men varit undanstoppad i många år. Förmodligen det är mamma broderat snöstjärnorna på svart filt. Me like.

Jag har alltid gillat SNÖ och lider mycket när vintrarna blir varmare och vi har haft ett par mörka jular med barmark. Den första minns jag någon gång på 1980-talet. Snön lyser upp, även då det är mörkt ute. Kanske har jag den här inställningen på grund av min mammas känsla för snö. Dotra, den lilla flickan som var jag, fascinerades av lapphandskar och välbehagskänslan stärktes säkert av att en vuxen som betydde mycket kände något liknande.

Jag minns också hur lätt det var att vakna för att gå till skolan de mornar sopkvasten tjongade i järnräckena på bron - då visste jag att det hade snöat eftersom pappa sopade bort den. Det gav mej extra svung i bena.

(Sången heter Jag är främling har jag nu kollat upp. Den finns på YouTube men inte med någon stämningsfull inspelning med Einar Ekberg.)

Edit: Nu finns den att lyssna på:

Snöstjärnor

En blek vintersol lyser.

Grannen Mattias vackra lagård skymtar genom fönstret på andra sidan gammvägen. I fönstret dinglar små virkade rondeller i form av stjärnor. De är loppmarknadsfynd för en spottstyver. Jag har stärkt dem med stark sockerlösning och hängt dem i sytråd.



Snökristaller inomhus.


Vill jag använda de virkade kristallerna till något annat är det bara att tvätta ur sockerlagen.

Just som jag skriver det här kommer jag ihåg ett roligt tillfälle från pappas barndom som han berättat om. Haha...

Det var julrusch och många saker på gång i köket i hans hem. Mamma Liva (Olivia), min farmor, höll på med matlagning, bakning och karamellkok. Pappas bror skulle tvätta håret. På den tiden värmdes vattnet på järnspisen och håret tvättades i en balja som stod på zinkbänken. Valter tog fel och tvättade i hastigheten håret i sockerlagen vilket gjorde att hårtestarna stod åt alla håll och kanter då det torkade. Han var nog den förste punkaren i Sveriges avlånga land - nå´n gång på 1920-talet.

När vi snöade inne

Det här var en favoritbok som jag lånade på skolans bibliotek i mellanstadiet: När vi snöade inne av Hans Peterson. Första upplagan kom ut 1960. Den handlar om äventyret då snön föll i mängder i Småland och de ovanliga händelserna som en barnfamilj råkar ut för hemmavid. Naturligtvis sett ur barnens synvinkel.

Ett mycket starkt minne för min del var en december månad på 60-talet, ett par veckor före julafton. Ett snöoväder gjorde att elektriciteten i byarna försvann under flera dagar. Vi gick till skolan men fick ledigt eftersom undervisningen inte fungerade utan el. Snön låg i höga, vita drivor men vägen hade plogats.

Hemma gav stearinljus och vedpannan i morfars och mormors kök, modell Husqvarna, ljus och värme. Jag trivdes oerhört och önskade att elektriciteten skulle hålla sig borta över julafton. Min inställning till mörker som något positivt finns kvar. Min familj hade ingen tv på den tiden och saknade inte Kalle Anka på julafton klockan tre. Det visar sig att jag var en glad elvaåring då det hände. I vuxen ålder läser jag pappas skriverier i hushållets loggbok om samma händelse:

1966

”17 dec. lördagskväll började en snöstorm som jag inte minns maken till, storm och våtsnö, kl. 8.15 på söndagsmorron slocknade lyset, jag hade just fått kaffe på säng och sade ”nu blir det länge till vi får igen det”, men inte trodde jag att det skulle dröja så länge. Det är nu onsdagskväll d. 21 och vi har nyss firat återseendet med kaffe och dopp.

Det har varit en farlig röra med el och teletrådar och stolpar efter vägarna, bara på åkern mellan Asp. och L. var fem telestolpar brutna tvärt av.

En fartygskatastrof orsakade stormen också då grekiska 1000-tonnaren Cinner Gacia eller Sinnergasia som man också skrev, fick motorhaveri och drev upp på Lövö Nygrund samt slogs i två delar, besättningen 13 man omkom. 1 man tog sig iland på Petlandsskär och orkade ta sig över skäret till läsidan cirka 450 meter men frös ihjäl. Där fanns en fiskarstuga men den var igenbommad.”

Snabba klimatförändringar

Läser i hushållets loggbok 1953.
Pappa skriver den 16 dec:
(...)
December månad 1953 har varit så mild att jag inte minns något liknande, vi har sett skymten av snön men den har försvunnit fort, det är mest plusgrader, men vi har ju bara den sextonde än förstås.

25 dec samma år:
Ingrid och Bertil har firat jul här. Vi har så gott som ingen snö, varmt.

Så var det alltså vintern 1953/54.
Året innan, alltså vintern 1952/53 hade det varit så mycket snö att pappa fotograferat mängderna.

Här nedan syns lagår´n från gårdsplanen och på baksidan. På övre bilden ser jag en sak som förvånar mej: Rökröret till den vedeldade vattevärmarn som kläderna tvättades i under barmarkstid, sticker upp ur snöndrivan. I mitt minne togs den alltid in i lagårdsporten på vintern! Det bildas alltid en driva på det här stället men e hänn åre hadd he dreva särdelles högt. Det var till att skotta för hand. Inte plogades det med traktor som nu, eller användes snöslunga.

På det här fotot syns lagårn som går i vinkel samt det som troligen ska bli bränsle, stockar att kapa och klyva till ved framåt vårkanten. En timmerkälke eller timmersläde står uppställd mot traven, på veabacken. Bakom den traven skymtar rökbastun som fick nya syllstockar i somras. Lite häftiga är bilderna allt! Finns det nån annan benämning på timmerkälke/timmersläde, slea?- hjälp, jag har glömt bort det i så fall...

Lucia

Som barn var jag stjärngossa istället för Lucia. Varför det blev så vet jag inte. Det här var före daghemmens tid, jag hade inga lekkamrater att jämföra med. Det var hemmafruarnas tid i min by, så det måste ha varit påverkan av den äldre generationen som gjorde att jag verkligen gillade att vara stjärgossa. Med pappersstrut beströdd med röda stjärnor, vitt linne och rött sidenband runt midjan. Jag har aldrig försökt vara docksöt, det ligger inte för mej. Kanske började det här...


Här stödjer jag mig på morfars axel. Året är gissningsvis 1958 för strax därefter byttes kökssoffan som jag står på, ut mot "puffen". De blockrandiga gardinerna i blått och vitt sitter uppe. Kolla även in pappersstjärnan på fönstret som jag nämnt i tidigare inlägg.

Lucia var något speciellt i min familj. Efter middagen brukade mamma duka upp kaffe med dopp. På en heltäckande vit duk la hon en liten stjärnformad röd duk med sju uddar. På varje udd placerade hon en ljusblå ljusstake av metall avsedd för ett julgransljus. Så kaffekoppar, saftglas och gräddsnipa. Sen ströddes lussekatter, pepparkakor, sockerbitar och russin ut oorganiserat över bordet. Kanhända var det fler kaksorter, jag minns inte. Sen satt vi och fikade en lång stund, ibland med besökande. I bakgrunden spelades Luciasånger på grammofonen. Det var stämningsfullt!

Pappersstjärnan på fönsterrutan

Jag tycker mycket om den pappersstjärna som under många år klipptes ut till adventstider hemmavid. Den klipptes ut av smörpapper och klistrades med lätt hand på fönsterrutan. Mot mörkret avtecknar den sig ljus på insidan om rummets lampa är tänd - från utsidan syns den lika bra. På dagtid skimrar den inne mot den ljusa snön. Den har följt mig genom livet efter en mall som mamma gjorde till mej nån gång på 80-talet.

Härom året tittade jag igenom några tidningar, Husmodern, från 1950-talet. De var insatta i en pärm av mamma och därmed bedömda som bevaransvärda. I en fanns adventsstjärnan beskriven, på tidningsbilden syns den längst upp till höger. Den är formgiven av Lisa Bauer, då välkänd illustratör. Stjärnan kommer att synas på ett par foton i kommande inlägg, det första till Lucia. Adventsstjärnan av papper är en del av min adventstradition - så genialiskt enkel helt utan behov av elektricitet.

Ångermanländskt småbruk

Svenska Allmogehem heter en bok som kom ut första gången 1909. Redaktör var Gustaf  Carlsson. Den kom ut i den nationalistiska egnahemsrörelsen som ville få stopp på utvandringen till Amerikat. Om en ung familj hade eget hus och en markplätt kunde de försörja sig hjälpligt och hade ingen anledning att utvandra. Sverige behövde växa sig starkt som nation.

I boken, som jag fått av pappa som i sin tur fått den av svågern Bertil, finns i slutet många fina ritningar och perspektiv på gårdsförslag till olika delar av landet. Det är Sveriges då mest namnkunniga arkitekter som ritat förslagen. Ångermanlandsgården, som visas här, har skapats av Torben Grut, mest känd för att ha ritat Stockholms Stadion till Olympiaden 1912. Jag som älskar snöbilder tycker oerhört bra om Ångermanlands-planschen.

Svenska allmogehem är indelad i kapitlen:

Sverige
Upplysningar för egnahemsbyggare
Småbruket
Småträdgårdar och fruktodling
Hur allmogehem skola byggas
Planscher och ritningar

Morfarsmor Klara och morfarsfar Johan Olof delade sina hemman mellan de fem barnen som därmed stannade kvar i byn - och i landet. Det var ganska många som flyttade av de jämnåriga. Morfars kamrat Devis Sundström flyttade och gifte sig "over there".  Hans besök i hembyn många år senare får bli ett senare inlägg.

Förslag 12. För Ångermanland. Byggnader för handtverkaresmåbruk på omkr. 3 hektar.

Morfars hus, mitt hus, är alltså en byggnad tillkommen i den tid då Svenska Allmogehem kom ut. Men det är inte ett hantverkare-småbruk och har inte planlösningen enkelstuga med farstu och framkammare utan är en halvkôrsbônning.

Jag tycker bra om förslagen till nyttoodlingar. När jag var liten fanns få växter till prydnad så här ute på landet. Köksväxterna var desto vanligare. Det försöker jag behålla, både för enkelhet i skötsel och för känslan av ett småbruk, litet jordbruk. Prydnadsbuskar har jag svårt för, de känns 70-tal. Vid huset finns ingen villaträdgård eftersom jag inte tycker det passar här. Min dröm är att ha ett "riktigt" gårdstun med tramptåliga växter och utan klippt gräsmatta. Dream on...

Mjölkstånne, mjölkbordet

Det vilar av någon anledning ett romantiskt skimmer över mjölkborden trots att deras historia inte alls är så lång.

Mjölkleveranser till mejeriet i Levar började 1936 enligt uppgift från mina föräldrar. Morfar var den förste i byn som levererade mjölk och då fanns inga mjölkbord. Mjölkkrukorna hämtades och lämnades vid affären en kilometer bort.

Mjölkleveranser i krukor pågick hela 1970-talet tror jag, men då hade jag flyttat bort från byn. Sen tog slutna tankbilar över mjölktransporterna till mejeriet med varannandagshämtning om jag minns rätt. Då var det för länge sen ett större mejeri mycket längre bort som tog emot mjölken.

Då jag flyttat bort för studier fotade jag saker att minnas hemifrån byn. Ett av byns tre mjölkstånn, som vi sa, fångades på ett foto som absolut inte blev bra. Men det är dock dokumenterat. Det här stod mitt emot mammas kusin Alfreds undantagsstuga vid Riks13.

Våra mjölkflaskor, mjölkkrukor, hade numret 8509. Jag minns det utan att behöva titta efter. Ibland på vintern tog jag sparken eller den gamla drögen för att hjälpa till med hämtningen av mjölkflaskorna. Det var ungefär 200 meter till närmaste mjölkstånn som var av täckt modell. Där lämnade även Linjebuss beställda paket som då var regnskyddade.

Själv minns jag byns tredje mjölkstånn som ungdomarnas träffpunkt. Där samlades byns äldre moppekillar och och tjejer för att prata och röka. Gatlyktor fanns inte då och cigaretterna glödde i mörkret på avstånd - det här var för de stora ungdomarna.

Sen åtta år tillbaka finns ett mjölkstånn i byn igen på nästan samma plats som på mitt gamla foto. På en byastämma kom det förslaget upp. Jag hade ju ett gammalt foto och åtog mej att komma med en byggbeskrivning. "Hjälp, det här blir lätt en pekoral!" tänkte jag efteråt för det finns en hel del romantiserade mjölkbord med "nuttigheter", sån´t som jag inte gillar. För att undvika detta måste mjölkbordet få minst en nutida funktion, ett nytt användningssätt. Alltså integrerades mjölkbord med postlådor och vägskylthållare. Tja, romantiken går inte helt att komma ifrån, den finns ju där bara genom att där står ett mjölkbord.

Torsten Sigfridsson har skrivit Mjölkbordets historia som gavs ut av Kungl. Skogs- och lantbruksakademien 1995. Jag införskaffade den genast. Den tar upp mjölkbordens syfte, byggnadsteknisk och social historia och mjölkbord i andra länder. Läsvärd!

Och gissa om jag gillar Lars Molins kortfilm Midvinterduell från 1983 som handlar just om ett mjölkbords vara eller inte vara, den lilla människans kamp mot myndigheten. Mycket!

Här finns ett annan blogginslag om mjölkbord.

"Badargrubba"

Det här är en vinterbild av badargrôbba - ett foto jag tog på 70-talet. Jag tyckte nog att det var vackert där. Numera är det kalhugget på vänstra sidan. Det här var badplats för oss barn i den lilla bäcken med kallkallt vatten. Men temperaturen hejdade oss inte. Och ännu flitigare utnyttjad var nog badargrôbba en generation tidigare. Detta har jag förstått av mammas berättelser.

Badargrôbba är en fördämning som har gjorts av människohand på en byallmänning. Antagligen har här stått en skvaltkvarn men detta har i så fall försvunnit ur det kollektiva minnet. Enligt laga skiftesprotokollet ska det ha funnits 5 kvarnplatser i två av bäckarna i byn.

Det jag vet är att Erik Ors´ spånhyvel har stått här, det minns generationen före mej. För att kunna hyvla med jämn vattentillförsel var det lämpligt med en regleringsbar fördämning. En enkel lada där den hyvlade takspånen förvarades har brakat ihop sen länge och där kan man se de mossiga och ruttnande spånbuntarna ligga. Självklart har jag tagit rätt på några spån. Platsen för spånhyveln ligger inte långt från resterna av byns sista sommarlagård.

Takspån gick det åt i mängder i slutet av 1800-talet till 1900-talets mitt på den traditionella arkitektur som finns i byn. Längst höll sin spåntaken kvar på uthusen. På morfars hus ligger 45 cm/ 18" långa spån kvar under lerteglet i trelagstäckning. Det fungerar på samma sätt som takpapp - ett skyddstak. Självklart får det finnas kvar framöver - det fyller sin funktion mycket bra.

Spånläggningsredskapen som användes finns också kvar - kanske får jag lust att visa upp dem på bild senare. I många fall har nog sådana träattiraljer åkt på tippen. Även Harald Lindgren hade en spånhyvel. Harald minns jag som barn. Den hyveln finns kvar i byn och är möjlig att hyvla takspån på.

Om byggnadsvård

Att känna till sitt hus historia är till fördel för god byggnadsvård. Att ha tillgång till ritningar, räkningar osv är till nytta. Man kan få reda på vilka material som användes, när reparationen utfördes och varför. Själv har jag mycket material att ösa ur och jag tycker det är roligt trots att mitt hus inte ens är 100 år gammalt. Men det byggdes och beboddes i brytningen till ett äldre levnadssätt. Där finns inte bara uppgifter om huset i sig utan även uppgifter om jordbruket. Ur hushållets loggbok visar jag en sida från 1955, sommaren innan jag föddes. (Klicka på bilden för förstoring.) Här står hur många linhässjor som de små lägdorna gav: bara 30 stycken. "Överallt mycket lite hö" skriver pappa. Åren innan var skörden 40 och 36 linhässjor samt några stånghässjor och båda åren efteråt 42 stycken. Jag inser att 1954 var sista året som delar av höskörden stånghässjades. Kanhända införde pappa linhässjor då han och mamma tog över hemmanet 1950. Javisst, jag har ingen erfarenhet av stånghässjor men desto mer av linhässjning. Man kan även se att man i byn hjälpte varandra med säsongsgöromål.

HÄR finns "Enkla råd om byggnadsvård för landsbygden". Råden finns som pdf-fil upptill på sidans högra marginal.

Hålla hus är en sida med bra råd.

Om korsbyggnader i Ångermanland

Det är inte många bevarade gårdar som gått i arv i generationer! Det pågår nu en inventering av släktgårdar som funnits i samma släkt i 200 år eller mer.

Byggnadsvårdsbloggen har ständigt nya uppdateringar om vad som händer inom byggnadsvårdssektorn.