Laggkärl

Denna sommar tog jag fram tunnan, laggkärlet, som användes här på gården i samband med tvätt. Det försiggick fram till omkring 1973 då tvättmaskin inköptes. Att den kom fram igen beror på att det var lämpligt att tömma lagårdsporten i samband med att golvet gjordes om. Det är även nyttigt för träkärl att blötas upp och expandera för att inte gistna helt.

En ljust blå kulör har den. På kanten syns märken efter vridmaskinen som skruvades fast tvärs över. Själv använder jag både tunnan och vridmaskinen då jag sköljer de trasmattor jag såptvättat för hand. I år blev det dock ingen mattvätt.

Här finns andra laggkärl i olika storlekar som hålls ihop med metallband alternativt vidjor av trä.  Tunnan på bilden ovan är trasig - två stavar har torkat loss. Jag hade föresatt mej att laga den i sommar men det får bli nästa semester istället, ska bli intressant att se om det lyckas.

Jag har ett svagt minne av att jag höll på att drunkna i en tunna här på gården i förskoleåldern. Hade klängt upp över kanten med fötterna på tunnans midja antar jag, tunnan var väl halvfull med regnvatten och jag for på huvudet över kanten. Att ta sig upp gick inte, händerna fick inte fäste någonstans. Mamma har berättat att hon hörde konstiga ljud då hon befann sig i köket på övervåningen (masoniteköket i mitt hjärta), tittade ut och såg vad som försiggick, rusade ut och drog upp mej. Jag lever än men händelsen medförde att jag har stor respekt för vatten.

Tunnbindarmästare Johan Thorslund, Dylta bruk utanför Örebro, är den ende i Sverige avlånga land som har avlagt mästar- eller gesällprov i tunnbindning. Han använder metallband till tunnorna av ek. Någon gång skulle jag besöka detta tunnbinderi.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om tunnbinderi, laggkärl, metallband, vidjor, drunkningstillbud

Härligt augustimörker

Så här kunde det se ut i grannarnas ladugård mitt över landsvägen då jag var liten. Farbror Kalle och tant Hildur mjölkade korna och mockade undan - sen släcktes lamporna i lagårn och mörkret lade sig som bomull runt livet på landsbygden.

Nu lyser det igen i lagårn men mest för att den används som förråd. Frekvent används den för vi har fått nya grannar i juli. Det är så härligt med barnrop och skratt och prat igen i denna tysta by. Jag minns hur jag/vi barn ropade och skrattade då vi lekte än det ena, än det andra. Och då vi sprang över Kalles och Hildurs gårdsplan för att nå Aspan där vi badade och senare paddlade masonitekanot.

Jag hoppas att de nya invånarna i Kalle och Hildur Sandmans hus, uppfört 1935, ska trivas med sin gård och vårda den ömt.
.
.

Söderfönster

Sommarstugans fönster mot söder i kvällsljus. Enkla vita bomullsgardiner i bäck-i-bölja. Vit rullgardin med gammalt snöre med tofs. Ett mjölktråg som stilleben med plockade stenar, musslor och tång. Det mesta plockat för länge sen vid Kylören.

Därute i hagen syns fastbandhagen, skihagen, gärdsgården som finns sedan i fjol sommar.

I taket svävar den fågelbur som troligen är morfarsmors. Den hon hade en infångad grönsiska i över vintern. Fågelburen blir så grafiskt pregnant mot det ljusa vita, jag hängde nyligen upp den där.

Jag gillar sommarstugan från 50-talet.  Då ett sommarboende för mellangenerationen med barn. Under vinterhalvåret bodde vi i ett generationsboende i morfars hus.

Här på gården samlas ladusvalorna, kvittrar och visar upp sina flygkonster. De sitter på lagårdstakets nock eller på telefon- och eltrådarna. Snart bär det iväg slångt söderut för dem. Sensommaren är här. Det är vackert, det är vemodigt. Jag är ju själv en flyttfågel...

.

.

För livets lugn det är min tro,

behöver man så ringa.

Min rikedom är hjärtats ro,

fast skatter har jag inga.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om sommarstuga, bäckebölja, fågelbur, sinnesro

Stänkflaskor

Den stänkflaska av 50-talsplast (till höger) som jag använt i många år gick sönder för några månader sen. Det röda locket sprack. Eftersom jag inte vill att den ska gå sönder ytterligare går den ju inte att använda mera, men den får stanna kvar i städskåpet ändå, lite i skymundan.

Gissa om jag blev lycklig då jag nyss hittade en annan stänkanordning i ett skrymsle här på gården, flaskan till vänster? Den som spar han har - tack föräldrar, ja antagligen mamma! En hel och gammal stänkflaska som jag också minns då jag tänker efter. Undrar om den fanns nere hos mormor, tro...

Den är finurlig och korken med stänkhål är gjord i hårdplast. RÖD desssutom - accentfärgen i det ljusgula masoniteköket.

Den har skruvgängor som passar en returglasflaska från Vin- och spritcentralen som bildades 1917, min pappas födelseår, och som såldes 2008 till franska Pernod Ricard.

Smart, smart, smart lösning...

Det här är det spruckna locket på stänkflaskan av 50-talets mjukplast. Den röda färgen passade så bra i det ljust gula köket med röda accentfärger men det går lika bra med den "nygamla" funna flaskan.

■

Stora små ting. Viktiga för autenticiteten om man så vill. Jag blir lycklig över så lite tycker nog ni som läser detta. Bra för mitt välmående tycker jag. Och jag gläds då jag ser att fler uppskattar stänkflaskor från 50-talet! Än en gång förstår jag värdet av att ha  kvar småting som använts här på gården av mamma, pappa, mormor, morfar eller än äldre släktingar och människor som tidigare levt här i byn. Prylar de tagit i med sina händer. En enkel liten gård, ett enkelt liv, en enkel tingest, en dokumenthistoriskt värdefull miljö för mig! Stora gårdar och byggnader, värdefulla möbler och inventarier klarar sig bättre i längden eftersom det finns ett stort ekonomiskt värde i dem. Just därför slängs så mycket av ting som saknar ekonomiskt värde, hus får ruttna bort...  Inte mist här i trakten.
 
Kanhända har jag fått min inställning efter att ha flyttat härifrån som tonåring, skaffat en utbildning som ingen annan i byn har och därmed fått andra värderingar än om jag bott kvar. Att förstå och minnas sin bakgrund och vara stolt över den, även om man kommer från små sammanhang, tror jag är viktigt. Utöver släktforskning är prylar och inventarier ett bra sätt att förstå historiska orsakssammanhang, att förstå dåtiden OCH samtiden. Därav lyckan över en stänkflaska att använda och en att arkivera  :-)
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om stänkflaska, 50-tal, tvätt, mangling

Fint

Jag fick en vacker bukett av en tremänning förra veckan då vi var några ur släken som sågs för att prata gammeltid. Buketten står i 70-talsköket.

Den fantasifulla vasen har Linda Baudin gjort. Den köpte jag på Olofsfors bruk härom året.

En doftande lilja och astilbe i två olika färger utgjorde då det vackra blickfånget. Astilben har vissnat men jag plockade egen daggkåpa och buketten lever vidare med nytt sällskap för "huvudpersonen". Liljan är fantastisk på att blomma länge och dofta gott. Tack S!!! Och tack J som såg till att vi träffades allihopa, jag tror vi alla uppskattade din påtryckning!!!. Vi gör om det snart hoppas jag, kanske med foton och gamla dokument.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om släktträff, blombukett, doftande lilja

Nytändning

Igår gjorde jag och mannen i mitt liv en resa som gav oss ork. Jag ska försöka berätta mer sen men nu är sista semesterveckan påbörjad och det hö som vi slagit och hus måste tas om hand. Regnskurar har fördröjt torkningen.

Efter gårdagen omvärderade jag min syn på Västerbotten. Norra delen av länet har mycket att ge för en som är intresserad av jordbrukshistoria och av hävdade landskap. Det är i södra delen av länet, min del :-(  som det känns aningens förslyat. Underbara Marianne blev en fröjd att träffa, människorna i Rismyrliden fick oss på fötter. Vi är inte alls idioter som slår med lie och räfsar för hand - å hör sen...


Detta fotografi hittade jag efter pappas bortgång. Det visar farfar Gottfrid, farmor Liva, pappa Clas och hans bror som hässjar hö på sin åkerlapp på 1920-talets andra hälft.  Min pappa, som är född i ett sågverkssamhälle, var alltså sedan barnsben van vid småbrukarliv, inte helt vanligt i Rundviksverken. Det var väl därför han var en fena med lien!

Åkern tvingades familjen sälja till kommunen då marken låg mitt i det expanderande samhället. Där byggdes pensionärsbostäder. Lagården med kreatur hade man kvar många år efter detta. Hö till kreaturen fick man efter försäljningen varje år från Olofsfors bruks mark. Detta ingick i köpekontraktet som jag läst.

Tjingeling! Nu måste jag ut och jobba. Det ska bli en fröjd!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om hö, hässja, räfsa, lie, småbrukarliv, Rismyrliden

Långfil = tetten

Sommar och källarsval långfil ger mej bra vibrationer. Gott till frukost. Lätt att göra.

Köp en liter långfil, t ex från Norrmejerier. Ät upp den förutom 3/4 - 1 deciliter. Ta denna skvätt och stryk ut på botten och sidor av en bunke. Jag tar en rostfri. Häll på 1 - 1,5 liter mjölk och ställ svalt men inte kallt i två dygn. Klart!

Då man hällt den färdiga långfilen i en tallrik ska man vispa ordentligt med skeden för att få den rätta långa konsistensen. Jag tar i 1/2 tsk socker innan jag vispar. Efteråt strör jag på mald ingefära. Det kan inte bli bättre start på dagen.
Jag tar Norrmejeriers mellanmjölk men ännu bättre är kanske helmjölk. Vill man arbeta från scratch letar man upp tätört, latin Pinguicula vulgaris L, och tillverkar en bakteriekultur  utifrån denna köttätande och blåblommande lilla växt. Då jag var liten kallades långfilen för just "tetten" som kom sig av denna ört. Då som nu förvaras långfilen i källartrappan under källarluckan i golvet. Det är lyx med sådan bekvämlighet!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om långfil, tetten, tätört, sommarmat, källarsval

Räfsan

Min gamle far tillverkade en räfsa till mej på sin ålders höst. Jag brukade hjälpa honom att räfsa efter det att han slagit höet vid sommarstugan.

Jag tror han tyckte det var intressant att pröva att få till en räfsa en gång i livet. Han hade lagat många pinnar men inte gjort en hel räfsa tidigae vad jag vet. Pinnarna är rätt många, långa och smala. Rönn använde han i dem. Jag trivs med det här redskapet men ogillar när det benämns kratta. Detta är en räfsa och absolut inget annat. En räfsa används för att räfsa ihop hö som slagits. Räfsor tillverkades av trä och användes i slåttannan under vår agrarhistoriska tid som nu är slut.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om räfsa, hö, slåttanna, kratta, träredskap, agrarhistoria

Hyllpapper

Titta!  Titta vad jag fann i billiga handeln däraVall´n. Hyllpapper. Härligt rött. Det kommer att platsa skåp/lådor i masoniteköket på övervåningen med sina röda detaljer.

Konsumentupplysning: Swirl All & Hyllpapper 3 m x 57 cm. Ett starkt avtorkningsbart papper även utmärkt som bokomslag och pyssselpapper. Tillverkat av Melitta Scandinavia AB i Klippan.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om hyllpapper, All & Hyllpapper, Melitta

Utpost vid Kvarken

Ett stenkummel på en utpost vid havet, i Kvarken.

Här på det enkla och okomplicerade Skärgårdscaféet kan man äta mättande och god kall mat, till exempel en "Havstallrik"?

Platsen är Järnäsklubb. Här var morfarsfarfarsfarfarsfar lots. Det var mycket länge sedan, 1725 tillträdde han tjänsten. Havet är på sätt och vis detsamma. 

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om lots, Järnäs, Järnäsklubb, Skärgårdscaféet, släktforskning

Stubbriket

Jag har besökt ett konstverk, en permanent installation. Väl dold, mycket besöksvärt då tankar föds, synsätt måste omvärderas. Det skogen ger efter SCA:s kalhyggen har plockats och använts på ett förnämligt sätt. Dikter har skrivits, trä har karvats, konst har uppstått.

Denna obeskrivliga plats på jordens yta är mycket besöksvärd. Bilder kan på inget sätt göra platsen för installationen rättvisa. Att prata med den skapande konstnären själv och få förklaringar ger massor med bonuspoäng. Låt den invanda världssynen omvärderas!

Jag har besökt och klättrat i Nimis på Kullahalvön, Lars Wilks egensinniga skapelse. Detta går att jämföra med den "skulpturen". Utöver det som bilderna ovan visar har Stubb-Jonk eller Roger Björklund, som skaparen heter, byggt ett "galeri" med ett innehåll som jag inte ska beskriva för att inte föregå upplevelsen på plats. Åk dit! Åk till Orrböle!!! Nu.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Orrböle, Stubb-Jonk, Roger Björklund, konst, konstnär, installation, kalhyggen, världsuppfattning

Bonden ärlig och väl aktat

Ett sängskåp har inskriptionen:

Bonden Ärlig och Väl Aktadt.
Bryngel Öberg
Lefvar år 1830

Min släktforskning och hembygdsforskning ger vid handen att bonden Bryngel föddes 1797. Han gifte sig år 1827 med änkan Anna Magdalena Ersdotter som var född 1804. Hemmanet såldes sedermera till bonden Joh. Nygren med hustrun Anna Doroth. Andersdotter. Dessa var också utan arvingar och sålde hemmanet till min mormorfar och mormorsmor Per och Amanda. Så var det. Så är det.

.

.

Sommarjuligt

I vintras, när det var snö och kallt, blommade mina amaryllisar i olika färgställningar. Därefter fick bladen stå och vissna samtidigt som lökarna vattnades och gödslades något. Då de vissnat la jag lökarna i en skål för förvaring till framåt hösten.

Men en lök ville inte vänta så länge. Den sköt en knopp som jag så småningom registrerade. Nu har jag en blommande rödvit amaryllis så här mitt i sommaren. Så roligt! Så ljuvligt! Lagom fullständigt utslagen till min namnsdag i fruntimmersveckan.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om amaryllis, lökväxt, jul, sommar

Ett solgult kök

Ett kök.

Här i grå huset var loppis en dag i veckan. Jag gick in. Såg ett kök. Gladdes åt det.

Här har ni en KÖKSKATALOG med kök från en annan del av norrland att bli glad åt!!!

Varsågoda!

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kök, kökskatalog, 1940-tal, inredning, värdefull, utan värde, kulturhistoria

Äfsingen

Nu har jag blivit påmind om vad vi kallar kvickrot här: jo, äfsingen. Det kom jag inte ihåg då jag skrev om pärlanne. Vad kan inte ett givande heltrevligt samtal på ett sommarcafé ge!

Äfsingen är ett besvärligt ogräs i köks- och potatisland. Rötter som går av och ger upphov till ännu mer ogräs. Ett ogräs svårt att rycka upp helt och hållet med rötter.

Eller som uttalandet som en gammal man sagt om detta ogräs jag fick höra på trevliga caféet i Sunnansjö (Sônnasjö) då vi kom in på företeelsen kvickroten. Han sa "Ja tro n´hänn ä nôdda i Kina."

(Att nôdda innebär att nita eller att böja en spik på baksidan så att den inte går att dra ut ur brädan, plankan.)

http://sv.rilpedia.org/wiki/Kvickrot

Golvbjälklaget i lagårdsporten blev klart igår. Klockan 18 åkte Per-Erik hem till Husum. Då har vi arbetat tre personer i 2,5 dagar med bjälklaget. Det känns lättare att börja bygga upp än att riva ut. Nu kan vi börja lägga in golvplankorna om vi vill. Men vi väntar ett tag med det slutliga spikandet.

.

Rödfärg, rödmylla

Rödfärg

Sedan vi byggt oss ett uthus med egna händer
Vilket skänker en fröjd som är större än diktens fröjd
Köpte vi Falu rödfärg i färdigkokt skick
i torra paket som vi blandade ut med vatten.
Vi rörde behändigt ihop en försvarlig pyts
av en ljuvlig nyans, mörk såsom kaffrers blod,
djup såsom Småland och tjock såsom havresoppa.
Och vi doppade sakta en droppande borste däri
och strök några drag på det vita behagliga träet.
O, aldrig var Rembrandt i skapandet så suverän,
aldrig var Giotto så stor eller Goya så mäktig.
Ty vi skapade icke som dessa en tavla på duk
utan vi kolorerade själva verkligheten.
Landskapet ändrade kynne, skogen och sjön
fick ny gestalt alltmedan vi borstade stugan.
Den står under himlens moln som en djupröd prick,
ett det mänskligas utropstecken bland björkar och vass
och fyller vår själ med sin hållbara svenska skönhet.

                                                              22 juli 1955

Alf Henriksson
Ur "Minsann. Vers från många år."
1976




Jag känner så väl igen mej i Alf Henrikssons dikt, det är bara att instämma i hänförelsen över egen jobbinsats och över röd slamfärg. Dikten skrevs 1955, året efter stod sommarstugan av masonite klar (övre bilden visar närbild på den läktade fasaden). Förra sommaren strök jag den med Falu ljus. (Fotot har jag som skärmsläckare, jag blir så rödglad av den.)

Lagår´n på nedre bilden blev nog inte målad före bostadshuset och morfars hus övergick från grå hyvlad brädarkitektur till rödfärgade fasader i början av 30-talet har jag fått berättat för mig. Någon gång senare antar jag att lagårn rödfärgades. Jag stryker väggarna i lagom portionsytor med Falu "normal".  Ska fortsätta rödfärgningen senare under semestern har jag tänkt. (Nu nuddar jag en frågeställning som dyker upp då bostadshusets fasader framöver ska ses över!)

Även i slamfärgskulörerna går det mode. På 60-talet mörknade nyansen och knutar samt fönster- och dörrfoder skulle vara svarta. Nu ska rödfärgen vara ljus som det sägs att den var på 1700-talet om man vill hänga med. Slamfärg utan linoljeförstärkning är det rätta inom byggnadsvården idag. Tillbehören ljusgrå och dörren gärna ockragul men så blir det icke här, jag behåller lagårdsportarna gröna...
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om rödfärg, rödmylla, slamfärg, Alf Henriksson, Minsann. Vers från många år, masonitfasad, brädfodring, lagård, sommarstuga

Att vakna till

Jag blir ganska så glad av att vakna och se den här maskrosbollen taket mitt för ögonen.
Taket är målat med ströppelfärg från 50-talet. Tycker att detta passar ihop fastän det är 60 års tidsskillnad.

Idag arbetade vi halvdag. Åkte till sommarcaféet i Sunnansjö  bygdegård för att inmundiga hembakat gofika i mängd. Caféet är öppet klockan 13 - 21 bara denna vecka, det lär kunna bli fler återbesök. Denna by är en pärla i socknen. I bygdegården, den gamla folkskolan, har man en fin utställning om gamla kragar, krås, manchetter, broscher och kråsnålar.
.
.

Mullvadsjobb

Jorå, det var så murkna golvbjälkar i lagårdsporten som man i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig. Huvaligen!

Golvbjälkarna låg inbäddade i fuktighetshållande jord som under femtio år tagit sig in under golvet, antagligen i samband med snösmältning. Stolparna i den konstruktion som morfar byggde lever dock rätt gott som tur var. De är ju bärande. Den konstruktionen vill jag berätta och beskriva mer framöver, just nu vill ja bara sova efter att ha jobbat riktigt ordentligt mycket under fem semesterdagar.

Här har vi insett att mullvadsjobb väntar. Minst sex kubikmeter jord har nu fraktas ut med hjälp av spadar och skottkärror. Ha!

Pågående jordförflyttning ser ni här. Vi tappade räkningen men minst 85 kärror stjälptes av utanför under ca ett dygn. Förbipasserande tittar storögt på hur jordhögarna växer utanför lagården. Positivt är att jorden är lättgrävd. Mjäla kanske det kallas. Detta är mark som för mycket länge sedan var sjöbotten.

Idag har vi haft fantastiskt bra hjälp av Per-Erik. Han kom strax efter 8 imorse med sågade bjälkar 2x7 tum och annat nödvändigt. Bjälkarna är upp till 6,1 meter långa, omöjliga att köpa på Byggmax eller Beijers. Maxlängd i byggvaruhandeln brukar vara 5,5 meter. Men med eget sågverk ordnade han detta. Sen hjälpte han oss hela dagen. Uppmätning av bjälkarnas lägen hade vi gjort innan vi plockade bort dem. Det är viktigt att de nya hamnar i samma lägen eftersom jag vill återanvända golvplankorna och deras skarvar måste hamna över en bjälke.

Nu har vi två semestrar till räddade framöver. Fler golv måste bytas har vi insett. Vilken tur vi har att de är flytande och fristående från varandra i  lagårdens olika delar :-) Jag säger bara våg, lod, libella, vattenpass, tumstock, näver, järnspett, horisontallinje, arbetsgemenskap...

Imorgon bittida ringer väckarklockan 7.00. Gonatt!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om lagård, byggnadsvård, långa golvbjälkar, murket, ruttet, jord, jordhögar, lod, våg, trött, glad

Nötta tiljor

Nä, jag hinner inte skriva på bloggen. Här händer saker som vi kan fundera om vi borde ha gett oss in på.  Lagårdsportens golv ska få  nya golvbjälkar. Himla stort jobb börjar vi inse. Men uthusen går först.

Plankorna, de nötta, vackra, fina vill jag ha kvar såvida de inte är murkna. På ytan syns spår efter femtio års nötning.  Som ett exmpel syns märken efter hästskor. I hushållets loggbok har pappa antecknat att han lade om golvet 1963. "7 maj började jag med portgolvet" skriver han). Jag kan dock se att en del av golvet är omlagt senare. Varje planka märks och lossas försiktigt, spik dras ur och plankorna förvaras stående under tak. Det här golvet har dokumentvärde och det vill jag inte slänga ut oreflekterat.

,
,
Kanske har även andra bloggare åsikter om byggnadsvård, ladugårdsgolv, golvbjälkar, hästskor, nött och slitet, dokumentvärde

Riksväg13, Rikstretton

I oktober 2010 kom tidskriften Riksettan ut med ett nummer om Riksväg 13 mellan Sundsvall och Haparanda.

Utdraget här på bloggen börjar i Dombäck, Husum, Västernorrlands län, Ångermanlands landskap och fortsätter in i Västerbottens län, Ångermanlands landskap. Ett reportage från en sträcka som är min hembygd, en bygd utan mycket intressant kulturhistoria, vilket jag också bloggar om... Läs och begrunda:

"
Rikstretton mellan Sundsvall och Haparanda går genom industrihistoria och björkskog, i neon och på grus. Trots nya kurvor och sträckor är Riksvägen förvånansvärt lätt att följa. Tack vare ingenjören Bengt och hans unika karta från 1957.

(…)

Inuti busstationen i Dombäck är "någon annans upplag", inga prylar, inga emaljskyltar, allt är bortplockat.

Den svarta telefonluren funkar inte heller. Den är bara avmålad på väggen, intill en telefonautomat, som inte längre finns. Busstationen ser helt enkelt ut att behöva fler vänner än Börje.

Efter en eftertänksam stund vid ratten stiger spänningen: det är dags för Rikstrettons första längre bevarade gammelparti. Från Dombäck till Olofsfors är riksvägen ganska lätt att följa under ett par mil, med bara ett par avstickare upp på E4:an.

Ibland är det svängigt, ibland en AK-v­ägsliknande grusraka och närkontakt med grankottar i 20 kilometers lång­samhet. Asfalten är sprucken som torkad lera och vid Saluböle syns en bit ljusgul, ytterst svag mittmarkering. Björken och slyn är som väggar som trycker på från sidorna. Här gäller det att åka mycket, för att hålla vägen i trim och landskapet öppet.

BILDTEXT: Fram till1961 var Umeås och Örnsköldsviks flygplats ett gräsfält i Olofsfors. En dåtida, billig kombinationslösning.

Slutet på sträckan går From Ava To Ella. Ava är inte Gardner utan en by längs vägen. Men Ella, det är Fitzgerald, sångerskan. Hon har varit här.

I ett högst privat ärende.

På 50-talet var Sverige en favorit får jazzmusiker från USA. Här fanns kunnig publik och duktiga musiker, vi gillade jazz helt enkelt. Amerika­nerna turnerade upp och ner över landet och en av dem var Ella F, som någon gång mellan 1956 och 1961 landade på flygfältet vid Olofsfors.

Enligt historien var hon på väg till jazzfestivalen i Umeå, vilket inte verkar stämma: visst har hon uppträtt på Umeå jazzfestival, men det var 1982 och festivalen, den startade först 1968. Vart Ella var på väg vet vi alltså inte.

Men vi vet vad hon gjorde i Olofsfors.

I dag finns egentligen ingenting kvar av flygplatsen. Utom en bekvämlighets­inrättning i trä. Ingen mannamån, på 50­-talet var det lika för alla: där fanns bara utedass - även för The First Lady of Jazz.

I dag står Ellas dass på höger sida om parkeringen. Herrarnas avdelning är i bättre skick än damernas, men alla hålen är igensatta.

Ella Fitzgerald ska ha haft bråttom och hann tyvärr inte till Häggströms modehus i Lögdeå, en storsäljare sedan 1922. Affären står nästan på vägrenen och är fortfarande ett modecentrum, med en stor samling artiklar, affischer och reklam från gångna tider.

BILDTEXT: Det är inte alla fält i Norrland som kan skryta med ett hus, som är ett minnesmärke över en av jazzvärldens främsta. Men i Olofsfors står Ella dass, ett kom-i-håg i trä över Ella Fitzgeralds behov på 50-talet.

Där på skrytväggen hade en tidnings­rubrik om "Ella uppsnofsad i Lögdeå­stass" suttit bra. Men inte ens Rikset­tans redaktion kan styra över historien. På Levar Hotell, norr om Nord­malings samhälle, röker de norska vindkraftsrallarna många cigaretter. En hänger över kryckorna.

- Jag ramlade tre meter ner i backen, men det får gå ändå. Jobbet ger bra pengar.

Hotellet ser ut som tre vita lådor och liknar både Kungliga Slottet och dito Operan i Stockholm. Det står intill Rikstretton med adressen Riksvägen 12 och är ett välkänt ställe, det har ju legat här ett tag. Åke Hedberg tog över 2004 och är den 23:e ägaren - sedan 1635. Hotellet är byggnadsminne och en del takmålningar och trädetaljer finns kvar, liksom originalporslin.

Åke stressar runt i matsalen, kocken häller för mycket salt i fisksåsen. Hit kommer festsugna, stammisar och säljare, och Botniabanan och vindkraf­ten betyder ännu fler gäster.

- Det är otroligt mycket kunder på det där hotellet, fastän det ligger liksom vid sidan om, säger Peter Lundberg, en granne som gillar maten.

Märkligast med stället är motorbåten och bilarna. De står parkerade mitt ute i vägen. Dessutom går ett vitt trästaket tvärs över mittmarkeringen. Men ingen verkar sura för det.

För cirka tio år sedan drogs Rikstret­ton om och Peter Lundberg och Karina Österlund slapp den dundrande långtradartrafiken precis utanför villan. Svängen vid deras hus blev en avskuren restbit.

- Staketet kom upp för att gästerna inte skulle svänga förbi här, på väg till hotellet, säger Karina Österlund. Nu kommer man ingenstans på stumpen. Men när ungarna var små var det bra att ha en bit väg att cykla och skejta på.

Stumpen heter fortfarande Riksvägen. Den nya sträckningen heter också Riksvägen. Förvirrande.

    - Vi bor egentligen mittemellan riksvägarna, så folk har svårt att hitta.

BILDTEXT: Intill Levar Hotell har Rikstretton blivit en återvändsgränd. Staketet sattes upp för att ingen ska gena genom villaområdet.

Nära Levar Hotell ligger dyrbygget Botniabanan och Nordmalings hållplats, eller resecentrum som det heter nu för tiden. Flera Till salu-skyltar syns i trakten, ett tecken på framtidsoptimism. Enligt beräkningarna ska 92 000 människor per år kliva på och av tåget i Nordmaling. Åtminstone några borde ju vara sugna på att flytta hit?

Bredvid järnvägen går E4:an och Rikstretton, på var sin sida. Tre genera­tioners väg, från grus till höghastighets­tåg, och under Rikstretton går kust­landsvägen från 1630-talet. Och kanske Norrstigen före det. I tusen år har stigar och vägar smugit runt hinder, undvikit den dyrbaraste jordbruksmarken och anpassat sig efter landskapet.

I dag skär våra vägar igenom allt.

Låghastighetsresenären väljer att räkna ängsullen längs med Rikstrettons björkaller och ser några blå, handmålade skyltar som pekar mot Levar Bensin, Håknäs och Öre. Varken pump eller mack dyker upp men i Strömsör går bågbron över Öre älv som ett liggande B.

Snart fyller bron 100. Bergsunds Mekaniska Verkstads AB i Stockholm gjorde ett snyggt och hållbart jobb 1911. Älven strömmar i duggig grönska, en stund som E4:ans och Botniabanans resenärer inte märker att de missar. Laxen och öringen ligger lågt.
"
Ganska så träffande beskriver Maja Aase, journalist från Stockholm denna bygd.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Rikstretton, Riks 13, riksväg 13, Ångermanland