Vågornas brus

Jag tittar på bilder i pappas fotoalbum. Fotona är inte så många med tanke på att det handlar om ett helt liv, inte heller är de speciellt bra tekniskt sett. Ett album per förälder finns samt ett gemensamt. Då det är så pass få bilder tror jag det är det lättare att tolka vad som ansågs viktigt jämfört med senare generationers mängder av digitalbilder.

Pappa gillade havet, skärgården, vattnet kan jag tro. Ja, jag vet. Båtar, främst segelbåtar och segelfartyg, var ett intresse. Han bodde ju granne med Kvarken, Bottenhavet, Östersjön.

Propellerman

Jag hörde honom då och då berätta om sin segelbåt Svanen. Kan det vara denna farkost?

Här ror han en masonitebåt vid farfarsfamiljens sommarstuga i Skåpviken.

Här står pappa, farfar och svågern framför en egenhändigt byggd båt.

En sjöman älskar havets våg sjöngs ibland hemma då jag var liten.

Bakom rodret på Nimrod då skeppet låg för hamn i Rundvik kan man tro.

Detta är det finska skonertfartyget Nimrod.

Segelskutan Gunilla lastar vid Rundviksverkens kaj.

Fotoalbumet visar på en glädje att vistas på sjön, i skärgården, tycker jag. Efter giftermålet 1950 med bonddottern Karin var det slut på båtlivet. Jordbruket tog att fri tid i anspråk. Men känslan för havet bestod. Björn Landströms bok Skeppet, från 1961 stod i bokhyllan och den tog han fram nu och då och studerade.

En kanot av trä och masonite byggde han till mej och syrran så vi kunde paddla i bäcken på somrarna, tillsammans med kamrater. Denna gråblåmålade farkost som vi haft så mycket roligt med, finns fortfarande kvar.

■

Vid 83 års ålder reste pappa för första gången utanför Norden. Vi åkte till Nice, eller Nizza som han hellre sade, för att fira ett par födelsedagar. När vi allihopa en vacker höstkväll med rosafärgade solstrålar gick vid Medelhavets strand, på les galettes, de små vita mjukt rundade stenarna, frågade jag om han inte tyckte det var vackert? No ä´re like grannt te Avaskärgårn! blev svaret. Japp, så är det faktiskt.

Han trivdes på sätt och vis bland de boulespelande fransoserna som åskådare, nyfiken som han var. Men bara för en kort tid - hemma var bäst. Och Avaskärgården var hans sedan barndomen, där längst in hade hans mormorsfar Jacob sitt torp.

.

.

Att mangla eller att mangla

Jag kan kallmangla på riktigt gammeldags sätt om jag så vill. Ändå använder jag den elektriska kallmangeln från 70-talet och inte den stora handdragna bumlingen med stenar som tyngd. Den använde mamma fram till den elektriska inhandlades och jag har många gånger innan dess hjälpt till att dra den gamla mangeln över rullarna med textilier. Det blir aldrig så vackert slätt som med den mangeln. Då den används flyger historiens vingar...

Många är de som risat in sina initialer och ett årtal eller skrivit sitt namn med rödpenna på mangeln. Framöver ska jag ta hand om den, tvätta av den damm och befria den från de stämninggivande svalornas visitkort och lägga på tillhörande stenbumlingar som nu ligger bredvid på golvet. Då ska det bli en fröjd att dra några valsar. Mangeln har stått dära Halla i mangelboden. Där bodde Clara och Johan Olof, min morfarsfar och morfarsmor. Morfar fick den med sig till sitt nybyggda hem år 1913, det hus som nu är mitt.

Jag minns så väl hur vi manglade, mamma och jag, på mangelvinn´. Det gäller att dra jämnt, vara samkörda. Annars gick rullarna med linne och skyddsduk snett och körde fast, vilket skapade jobb för den vuxna manglerskan. Jag är lite fascinerad över att jag använt ett museiföremål fram till 70-talet då jag flyttade hemifrån. Jag känner mej inte alls antik själv. På det besöksvärda tvätterimuseet i Hagalund, Vårby, Stockholm, återfinns en likartad mangel samt på bild HÄR.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om mangling, stenmangel, initialer, mangelbod, museiföremål, Hagalunds tvätterimuseum

Hö i en båt

Den vackraste ön av Peter Gerdehag och Tell Johansson från 2009 bänkade jag mig förstås framför tv:n och såg ikväll. Missade du den kan den ses HÄR på svtPlay en månad framåt. Filmen om Grönsö i Gryts skärgård i Östergötland, är 1 timme lång. Den handlade mycket om en slåtteräng som hävdats manuellt i århundraden.

I filmen såg jag en svensk höbåt i funktion för första och enda gången. En HÖBÅT!
För sju år sedan såg jag en i verklig drift i Rysslandoch eftersopm jag är en verklig fantast av hö på de flesta sätt, tog jag diabilder som jag nu skannat av. Detta här var i en fantastisk by uppströms Kemälven, ett vattendrag som mynnar ut i Vita havet.

Båten med hö från en ö har anlänt fastlandet och höet lastas om till en vagn som sedan dras av ett trehjuligt fordon till vinterförvaringen. Oj vad jag velat utforska närmare men sällskapet var inte av samma åsikt och jag snackar inte ryska. Mina medresenärer var stadsbor, gubevars ;-)

Detta kallar jag levande kulturhistoria. Hö och allt vad som hör därtill - olika skördesätt, torkningssätt, förvaringssätt, växtinnehåll mm mm är något som jag nog aldrig kan få nog med kunskap om.

Se Den vackraste ön, där visas en spillra av svensk bondehistoria.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om höbåt, hö, höskörd, bondeliv, kulturhistoria, hävdad mark, Den vackraste ön, Peter Gerdehag, Tell Johansson

Nymålat

En dag under semesterns sista vecka ägnade jag åt årets rödfärgning. Det blev lagårns norrgavel som förbättrades.

Lite färg kan verkligen göra en hel del upplevelsepositivt! Hoppas att bygrannarna märker nå´t...
.
.

Är detta en knarvel?

Detta handtag, den här knarveln(?) har jag varit med om att nöta genom att öppna och stänga lagårdsporten ett oräkneligt antal gånger under min livstid. Likaså mina föregångare på gården.

HÄR finns en mycket initierad framställning av benämningen på trämojängen som stänger till och HÄR finns samtliga inlägg i denna eminenta diskussion. Bloggandet tar en till oanade höjder då sådana inlägg skrivs. Var annars skrivs om denna obemärkta men nödvändiga grej? Tack Stribergs station för denna utredning.

Under knarvelhandtaget (nytt ord?) sitter en handsmidd kasthake med märla. Kasthakens spets är delad vilket innebär att porten kan låsas med hänglås. Gamla tiders lås är ett annat område som intresserar mej litegrann.

Undrar just om det är Erik Or´s som smitt i sin bondsmedja? Smedjan låg i den södra änden av gamla Kustlandsvägen som nu mynnar ut på Riks 13. Byggnaden av liggtimmer finns kvar men är starkt förändrat till garage med skjutdörr på gaveln. Hur många i byn vet att där varit en smedja, tro?

Här på insidan av porten är den egentliga knarveln om det nu är en knarvel då det finns ett trähandtag på andra sidan dörren. Hur som helst, jag gillar den verkligen. Sant!

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om knarvel, kasthake, märla, bondsmide, smedja, smed, lås, låsandordning

70-talet gör sig också påmint

Jorå, det här tyget köpte jag som tonåring att användas som draperi i sommarstugen där jag då huserade sommartid. Det kom upp i somras igen, fräscht och nästan som nytt.


Sommarstugan blev mellan andra och tredje året på naturvetenskapliga gymnasiet min "ateljé". Ett långsträckt arbetsbord med fernissad masoniteskiva monterades upp på stringben som jag målade lika blåa som det mörkaste blåa i tyget. Ni kanske börjar förstå varför ordet MASONITE  ingår i bloggnamnet ;-)

Sen satt jag och njöt min sommar och examensarbetade med reklam som tema. Det gick upp för mej hur reklamen falsifierar och lurar genom att läsa den begränsade litteratur om reklam om då fanns som teckningsläraren Pelle föreslagit. Efter det blev jag vaksam på detta med reklamens makt. Att arbeta med reklam blev inte aktuellt, färg- och formgivningsintresset till trots.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om 70-talet, 70-tals textil, reklam, examensarbete, Masonite

50-talet hälsar på

Gissa vem som har fått tygstuvar direkt från 50-talet. Wow! Samtliga är koordinerade i gula färgtoner. Underbart med en kompis som känner till ens önskningar och drömmar!

Av detta kommer det att bli kuddvar och dukar, kanke en gardinkappa. För jag tycker bäst om att sy raksöm vilket möjligen betyder saknad av fantasi... Fast jag tror nog det kan bli fiiiint.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om 50-tals textilier, tyg, stuvar, sömnad

Bondens tid på jorden

Såg ni dokumentären av Peter Gerdehag igår på tv? Bondens tid på jorden har visats förr, jag såg den än en gång. Det handlar om bondeparet Ejneby i Hycklinge utanför Oskarshamn. Önskar det vore fler som tänkte och framför allt handlade därefter, behandlade jorden så här. Jag anser inte att det är romantiskt tjafs. Så här gick det till även här uppe in i min tonårstid. Detta omtänksamma utnyttjande av jorden är inte nostalgiskt, det är förnuftigt.

Se filmen på SVT Play genom att klicka HÄR.

Och HÄR finns en informativ hemsida om Bondens tid på jorden, med många vackra foton av Gerdehag. Bilderna nedan är hämtade därifrån.

Sen flera år tillbaka äger jag böckerna Bygden dör vinden vände samt  Bondeboken. De är väldigt bra. Rekommenderas varmt! Att göra resor i den bygd de beskriver är lärorikt och vackert, jag blir glad av att se detta landskap.

Foto: Peter Gerdehag

Foto: Peter Gerdehag

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Bondens tid på jorden, naturupplevelser, årstider, naturnära, livsstil, levnadssätt, Ejneby, Hycklinge, Peter Gerdehag

Flyttfågel

Svalorna samlas för att lämna Sverige. Det gör de rätt i, att gå en kall död till mötes vore inte lyckligt för glädjespridare och naturbegåvningar av detta slag. Även vissångare gör slag i saken och flyttar.

Som barn förundrades jag över bildsagan om lilla Tummelisa som mamma klistrat upp på en masoniteskiva (!masonite kan användas till så mycket!) och placerat i barnögonhöjd i sommarstugan. Bildsagan målades av Einar Norelius 1957 och följde med som bilaga i Femina. De fyra målningarna är fortfarande en källa till glädje. (På andra sidan masoniteskivan fanns smart nog fyra bilder med sagan om Törnrosa, också med Einar Norelius målningar daterade 1956. Samma år som stugan färdigställdes.)

Det här är sista bilden i kvartetten. Texten lyder: En dag fann Tummelisa en liten sjuk svala. Hon hjälpte henne att bli frisk igen, och som tack flög svalan Tummelsia söderut till varmare lädner. Där fann lilla Tummelisa lyckan...

.
Här följer de tre första bilderna i Tummelisasagan:

Åsså helheten som präglat mig. Enkelt, finurligt, trevligt, kvalitetsbilder i mångfald ur en tidskrift. Einar Norelius (1900-1985) är värd att minnas på många sätt! Säg Petter och hans fyra getter, säg Gösta Knutssons Pelle Svanslös och minnena väller fram för många av oss som lämnat tonåren bakom oss.

50-talet visste sin väg...

Kanske har även andra bloggare åsikter om Einar Norelius, Tummelisa, Törnrosa, akvarellerade teckningar, 1956, 1957, sommarstuga, folkhemmet, folkbildning, Femina

Dörren till vedboden

Dörren till veaboa består av stående pärlspontpanel. Jag anar att den är från 1913 och tillverkad av morfar. Den här sortens panel fanns även på bostadshuset fram till 1948. Stående och liggande.

Jag tänkte mej att det ska bli så igen. Om många år. För här tar byggnadsvård tid och måste få göra det. Dränering och vattenproblem går först, uthusen också.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om vedbod, pärlspont. fasad, panelarkitekrur, sekelskifte

Laggkärl

Denna sommar tog jag fram tunnan, laggkärlet, som användes här på gården i samband med tvätt. Det försiggick fram till omkring 1973 då tvättmaskin inköptes. Att den kom fram igen beror på att det var lämpligt att tömma lagårdsporten i samband med att golvet gjordes om. Det är även nyttigt för träkärl att blötas upp och expandera för att inte gistna helt.

En ljust blå kulör har den. På kanten syns märken efter vridmaskinen som skruvades fast tvärs över. Själv använder jag både tunnan och vridmaskinen då jag sköljer de trasmattor jag såptvättat för hand. I år blev det dock ingen mattvätt.

Här finns andra laggkärl i olika storlekar som hålls ihop med metallband alternativt vidjor av trä.  Tunnan på bilden ovan är trasig - två stavar har torkat loss. Jag hade föresatt mej att laga den i sommar men det får bli nästa semester istället, ska bli intressant att se om det lyckas.

Jag har ett svagt minne av att jag höll på att drunkna i en tunna här på gården i förskoleåldern. Hade klängt upp över kanten med fötterna på tunnans midja antar jag, tunnan var väl halvfull med regnvatten och jag for på huvudet över kanten. Att ta sig upp gick inte, händerna fick inte fäste någonstans. Mamma har berättat att hon hörde konstiga ljud då hon befann sig i köket på övervåningen (masoniteköket i mitt hjärta), tittade ut och såg vad som försiggick, rusade ut och drog upp mej. Jag lever än men händelsen medförde att jag har stor respekt för vatten.

Tunnbindarmästare Johan Thorslund, Dylta bruk utanför Örebro, är den ende i Sverige avlånga land som har avlagt mästar- eller gesällprov i tunnbindning. Han använder metallband till tunnorna av ek. Någon gång skulle jag besöka detta tunnbinderi.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om tunnbinderi, laggkärl, metallband, vidjor, drunkningstillbud

Härligt augustimörker

Så här kunde det se ut i grannarnas ladugård mitt över landsvägen då jag var liten. Farbror Kalle och tant Hildur mjölkade korna och mockade undan - sen släcktes lamporna i lagårn och mörkret lade sig som bomull runt livet på landsbygden.

Nu lyser det igen i lagårn men mest för att den används som förråd. Frekvent används den för vi har fått nya grannar i juli. Det är så härligt med barnrop och skratt och prat igen i denna tysta by. Jag minns hur jag/vi barn ropade och skrattade då vi lekte än det ena, än det andra. Och då vi sprang över Kalles och Hildurs gårdsplan för att nå Aspan där vi badade och senare paddlade masonitekanot.

Jag hoppas att de nya invånarna i Kalle och Hildur Sandmans hus, uppfört 1935, ska trivas med sin gård och vårda den ömt.
.
.

Söderfönster

Sommarstugans fönster mot söder i kvällsljus. Enkla vita bomullsgardiner i bäck-i-bölja. Vit rullgardin med gammalt snöre med tofs. Ett mjölktråg som stilleben med plockade stenar, musslor och tång. Det mesta plockat för länge sen vid Kylören.

Därute i hagen syns fastbandhagen, skihagen, gärdsgården som finns sedan i fjol sommar.

I taket svävar den fågelbur som troligen är morfarsmors. Den hon hade en infångad grönsiska i över vintern. Fågelburen blir så grafiskt pregnant mot det ljusa vita, jag hängde nyligen upp den där.

Jag gillar sommarstugan från 50-talet.  Då ett sommarboende för mellangenerationen med barn. Under vinterhalvåret bodde vi i ett generationsboende i morfars hus.

Här på gården samlas ladusvalorna, kvittrar och visar upp sina flygkonster. De sitter på lagårdstakets nock eller på telefon- och eltrådarna. Snart bär det iväg slångt söderut för dem. Sensommaren är här. Det är vackert, det är vemodigt. Jag är ju själv en flyttfågel...

.

.

För livets lugn det är min tro,

behöver man så ringa.

Min rikedom är hjärtats ro,

fast skatter har jag inga.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om sommarstuga, bäckebölja, fågelbur, sinnesro

Stänkflaskor

Den stänkflaska av 50-talsplast (till höger) som jag använt i många år gick sönder för några månader sen. Det röda locket sprack. Eftersom jag inte vill att den ska gå sönder ytterligare går den ju inte att använda mera, men den får stanna kvar i städskåpet ändå, lite i skymundan.

Gissa om jag blev lycklig då jag nyss hittade en annan stänkanordning i ett skrymsle här på gården, flaskan till vänster? Den som spar han har - tack föräldrar, ja antagligen mamma! En hel och gammal stänkflaska som jag också minns då jag tänker efter. Undrar om den fanns nere hos mormor, tro...

Den är finurlig och korken med stänkhål är gjord i hårdplast. RÖD desssutom - accentfärgen i det ljusgula masoniteköket.

Den har skruvgängor som passar en returglasflaska från Vin- och spritcentralen som bildades 1917, min pappas födelseår, och som såldes 2008 till franska Pernod Ricard.

Smart, smart, smart lösning...

Det här är det spruckna locket på stänkflaskan av 50-talets mjukplast. Den röda färgen passade så bra i det ljust gula köket med röda accentfärger men det går lika bra med den "nygamla" funna flaskan.

■

Stora små ting. Viktiga för autenticiteten om man så vill. Jag blir lycklig över så lite tycker nog ni som läser detta. Bra för mitt välmående tycker jag. Och jag gläds då jag ser att fler uppskattar stänkflaskor från 50-talet! Än en gång förstår jag värdet av att ha  kvar småting som använts här på gården av mamma, pappa, mormor, morfar eller än äldre släktingar och människor som tidigare levt här i byn. Prylar de tagit i med sina händer. En enkel liten gård, ett enkelt liv, en enkel tingest, en dokumenthistoriskt värdefull miljö för mig! Stora gårdar och byggnader, värdefulla möbler och inventarier klarar sig bättre i längden eftersom det finns ett stort ekonomiskt värde i dem. Just därför slängs så mycket av ting som saknar ekonomiskt värde, hus får ruttna bort...  Inte mist här i trakten.
 
Kanhända har jag fått min inställning efter att ha flyttat härifrån som tonåring, skaffat en utbildning som ingen annan i byn har och därmed fått andra värderingar än om jag bott kvar. Att förstå och minnas sin bakgrund och vara stolt över den, även om man kommer från små sammanhang, tror jag är viktigt. Utöver släktforskning är prylar och inventarier ett bra sätt att förstå historiska orsakssammanhang, att förstå dåtiden OCH samtiden. Därav lyckan över en stänkflaska att använda och en att arkivera  :-)
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om stänkflaska, 50-tal, tvätt, mangling

Fint

Jag fick en vacker bukett av en tremänning förra veckan då vi var några ur släken som sågs för att prata gammeltid. Buketten står i 70-talsköket.

Den fantasifulla vasen har Linda Baudin gjort. Den köpte jag på Olofsfors bruk härom året.

En doftande lilja och astilbe i två olika färger utgjorde då det vackra blickfånget. Astilben har vissnat men jag plockade egen daggkåpa och buketten lever vidare med nytt sällskap för "huvudpersonen". Liljan är fantastisk på att blomma länge och dofta gott. Tack S!!! Och tack J som såg till att vi träffades allihopa, jag tror vi alla uppskattade din påtryckning!!!. Vi gör om det snart hoppas jag, kanske med foton och gamla dokument.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om släktträff, blombukett, doftande lilja

Nytändning

Igår gjorde jag och mannen i mitt liv en resa som gav oss ork. Jag ska försöka berätta mer sen men nu är sista semesterveckan påbörjad och det hö som vi slagit och hus måste tas om hand. Regnskurar har fördröjt torkningen.

Efter gårdagen omvärderade jag min syn på Västerbotten. Norra delen av länet har mycket att ge för en som är intresserad av jordbrukshistoria och av hävdade landskap. Det är i södra delen av länet, min del :-(  som det känns aningens förslyat. Underbara Marianne blev en fröjd att träffa, människorna i Rismyrliden fick oss på fötter. Vi är inte alls idioter som slår med lie och räfsar för hand - å hör sen...


Detta fotografi hittade jag efter pappas bortgång. Det visar farfar Gottfrid, farmor Liva, pappa Clas och hans bror som hässjar hö på sin åkerlapp på 1920-talets andra hälft.  Min pappa, som är född i ett sågverkssamhälle, var alltså sedan barnsben van vid småbrukarliv, inte helt vanligt i Rundviksverken. Det var väl därför han var en fena med lien!

Åkern tvingades familjen sälja till kommunen då marken låg mitt i det expanderande samhället. Där byggdes pensionärsbostäder. Lagården med kreatur hade man kvar många år efter detta. Hö till kreaturen fick man efter försäljningen varje år från Olofsfors bruks mark. Detta ingick i köpekontraktet som jag läst.

Tjingeling! Nu måste jag ut och jobba. Det ska bli en fröjd!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om hö, hässja, räfsa, lie, småbrukarliv, Rismyrliden

Långfil = tetten

Sommar och källarsval långfil ger mej bra vibrationer. Gott till frukost. Lätt att göra.

Köp en liter långfil, t ex från Norrmejerier. Ät upp den förutom 3/4 - 1 deciliter. Ta denna skvätt och stryk ut på botten och sidor av en bunke. Jag tar en rostfri. Häll på 1 - 1,5 liter mjölk och ställ svalt men inte kallt i två dygn. Klart!

Då man hällt den färdiga långfilen i en tallrik ska man vispa ordentligt med skeden för att få den rätta långa konsistensen. Jag tar i 1/2 tsk socker innan jag vispar. Efteråt strör jag på mald ingefära. Det kan inte bli bättre start på dagen.
Jag tar Norrmejeriers mellanmjölk men ännu bättre är kanske helmjölk. Vill man arbeta från scratch letar man upp tätört, latin Pinguicula vulgaris L, och tillverkar en bakteriekultur  utifrån denna köttätande och blåblommande lilla växt. Då jag var liten kallades långfilen för just "tetten" som kom sig av denna ört. Då som nu förvaras långfilen i källartrappan under källarluckan i golvet. Det är lyx med sådan bekvämlighet!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om långfil, tetten, tätört, sommarmat, källarsval

Räfsan

Min gamle far tillverkade en räfsa till mej på sin ålders höst. Jag brukade hjälpa honom att räfsa efter det att han slagit höet vid sommarstugan.

Jag tror han tyckte det var intressant att pröva att få till en räfsa en gång i livet. Han hade lagat många pinnar men inte gjort en hel räfsa tidigae vad jag vet. Pinnarna är rätt många, långa och smala. Rönn använde han i dem. Jag trivs med det här redskapet men ogillar när det benämns kratta. Detta är en räfsa och absolut inget annat. En räfsa används för att räfsa ihop hö som slagits. Räfsor tillverkades av trä och användes i slåttannan under vår agrarhistoriska tid som nu är slut.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om räfsa, hö, slåttanna, kratta, träredskap, agrarhistoria

Hyllpapper

Titta!  Titta vad jag fann i billiga handeln däraVall´n. Hyllpapper. Härligt rött. Det kommer att platsa skåp/lådor i masoniteköket på övervåningen med sina röda detaljer.

Konsumentupplysning: Swirl All & Hyllpapper 3 m x 57 cm. Ett starkt avtorkningsbart papper även utmärkt som bokomslag och pyssselpapper. Tillverkat av Melitta Scandinavia AB i Klippan.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om hyllpapper, All & Hyllpapper, Melitta