Välvårdad empire

En borgargård i en mellansvensk småstad. Välskött. Det vackra staketet är kvar. Jämför med det som finns långt ner i det länkade inlägget  från hembygden.

Stenhuset från tidigt 1800-tal skulle alldeles eventuellt kunna jämföras med en korsbyggnad i Ångermanland, till exempel den jag skrev om i förra inlägget.

 

Stenimitation i övre trapphallen.

Vy från salen mot övre trapphallen.

Ägt av byggnadsvårdare.

Besökt under en inspirationsresa nyligen.
Befinner sig söder om Dalälven.
*
Jag tänker: "Sverige är vackert här" och "Så förnuftigt".
.
.

Ångermanländsk korsbyggnad med 12 knutar

I tidningsurklippet jag nyligen hittade visas en bild på en tolvknuta-byggnad. Korsbyggnader som planform har varit vanligt förekommande i Ångermanland, en ångermanländsk traditionell mangårdsbyggnad. Alltså även i mina hemtrakter. Men den här hör till de större med sina hela tolv knutar.

Den suddiga och rastrerade bilden visar en timmerbyggnad med dignitet och stolt uppsyn. Jag hittar en tidningsartikel (se nedan) där det står att Nordmalings hembygdsförening har planer på att köpa in den och flytta den till hembygdsområdet, ett område som finns centralt dära Vall´n, bakom den gamla prästgården som nu är församlingshem. Under min barndom firades midsommar på platsen med majstång och dragkamp.

 Klicka på bilden och läs artikeln i stort format.

Själv har jag inget minne av gården, jag vet inte ens var i grannbyn den stod, ditflyttad från Öre på 1840-talet. Undrar om någon öht minns...

Den ståtliga dubbelkorsbyggnaden ska ha varit uppförd i Öre av sockenbyggmästaren Per Larsson som även var byggmästare för Nordmalings klockstapel då den byggdes på 1790-talet, en klockstapel av bottnisk typ som finns kvar. Alla kyrkor med tillhörande klockstaplar byggda före 1940 är kulturskyddade. Jag läser att till detta bostadshus med dubbelkorsplan skulle hembygdsmuseets samlingar flyttas tänkte man sig.

Längst ner har pappa antecknat: "Gården såld till bränsle för tegelbruk i Gräsmyr, riven sommaren 1962."

Så vart det med det!
.
.

Naturen som arbetsmaterial

Utbildningen till byggnadsarkitekt och stadsplanerare är väldigt bred, där behandlas även trädgårds- och markplanering. Gestaltning av det fysiska uterummet med andra ord uttryckt. Parker, stadsplanering och villatomter kräver sitt. Utbildning till landskapsarkitekt ges på SLU i Uppsala och Alnarp men som byggnadsarkitekt/planerare samarbetar man med andra yrkesgrupper och det var just för att introduceras i att även tänka på uterummet som vi arkitektstudenter hade obligatoriska kurser i detta. (Likaväl som i möbelformgivning och kommunal planering.)

Bild från hemsida för Trädgårdens och landskapsvårdens hantverk, kandidatprogram, 180 hp 

Landskapsvård fanns det inget som hette på 70-talet men det var just det det handlade om. Numera finns en det en praktisk utbildning i landskapsvård - men bara i mellansverige. 

Nåväl, det hände då och då under min arkitektutbildning att äldre erfarna och sakkunniga arkitekter höll föreläsningar. Ett sådant föredrag hölls av Sven Hermelin, en äldre sympatisk herre, en trädgårdsarkitekt bortom pensionsåldern som talade om det som idag skulle kallas landskapsvård. 

Jag tyckte det var otroligt häftigt att någon kunde tala så kärleksfullt, coolt och lyriskt om skötsel av ängar med exempel från bland annat fagning av gotländska hagar. Det här med lie och räfsa var ju något jag var uppfödd med som vanliga bruksföremål men det gällde  knappast någon annan i hela den stora föreläsningssalen. Här låg jag verkligen i framkant kan man säga.

Nu har jag sedan länge insett att  det tyvärr mestadels endast är akademiker och humanister, den grupp som jag nu tillhör, som försöker hålla kulturarvet och den kunskap som krävs för detta levande. De människor som levt med det sedan barndomen vill modernisera sig och är glada att förhållandena ändrats. Det gamla förknippas inte med kultur och kulturarv utan med fattigdom. Det är bland annat därför som åkermark och hagmark tillåts växa igen förutom de yttre ekonomiska förutsättningarna. Och det är därför ämnet blir akademiskt, tas ifrån sitt ursprung och lämnas inte över från generation till generation längre. Som en person som både varit med om jordbrukande från barndomen och likväl som akademiker har touchat ämnet landskapsvård är jag utdöende.

En sak som gör mig otroligt glad att jag hört den då gamle och pensionerade Sven Hermelin lågmält och inspirerande tala om skötsel och hävd av ängsmark, om landskapsvård, för si så där tre decennier sedan. Just på KTH i Stockholm. Har ni besökt en blommande hävdad hage i maj? Det är ett miniparadis på jorden. Men den måste skötas för att behålla sin attraktionskraft. Hermelin fick mej att se det med en akademikers ögon, det som var självklart för mej sedan barnsben.

Där man förstår värdet av att hålla markerna öppna och är stolta över sin tradition, får många glädje av vyerna. Till sådana ställen dras storstadsborna, de inflyttade "stockholmarna", dvs ett annat ord för den akademiska medelklassen, som gärna vill hålla traditioner vid liv. Det sker även utanför Umeå med sitt universitet, då akademiker och kulturpersoner köper gamla västerbottensgårdar och försöker hålla dem i hävd, ibland med gamla tekniker. Det inhandlas fritidshus och byggnadsvårdas ofta på ett förtjänstfullt sätt. Som akademiker tar man hjälp av sakkunniga om man själv saknar insikt och kunskap.

Så ifall tycker ni att det ser bakvänt och bakåtsträvande ut då jag och min man slår en begränsad yta med lie ska ni inte tro att vi tycker det är jobbigt utan ett lustfyllt värv med tradition. Pappa, han slog även vägrenarna vid Riks13 trots att Vägverket, nu Trafikverket, också skötte det vartannat år.

Visst vore det roligt om fler skulle bruka liarna men det är mycket att begära här. För sådant krävs sammanhållning. Inte heller vid byns fäbodar används lie utan trimmer med tråd. Alla har inte hört Sven Hermelin föreläsa så poetiskt, lågmält och självklart om landskapsskötsel. En föreläsning som gjorde så starkt intryck på mej att jag hjälpte pappa att slå och räfsa uppe vid sommarstugan i många år och där jag och min man nu fortsätter i den traditionen. Bakåtsträvande? Nej varför det? Motorgräsklippare har vi, jodå, men ingen åkgräsklippare. Med den föreläsningen och den inställning till livet, som föreläsningen i en sal i en modernistisk byggnad på Östermalm fördjupade, blev det så.

Småbrukarparet Frits och Vera Eriksson under ängsslåttern vid Öre-Långsele, Lycksele kommun, 1966.  
Foto: Sune Jonsson.

***
Fakta om Sven Hermelin hämtat från wikipedia:
Född 12 december 1900 på Vallnäs gård i Östergötland, död 28 april 1984 i Djursholm, var en svensk friherre och trädgårdsarkitekt.

Från 1919 praktiserade han några år, och kom 1922 till trädgårdsinstitutet i Köstritz i Türingen i Tyskland. År 1924 tog han trädgårdsarkitektexamen och året därpå blev han lärare på Önnestad kvinnliga trädgårdsskola. År 1926 startade Hermelin egen verksamhet som konsulterande trädgårdsarkitekt i Stockholm, där han bland annat ritade en hel del villa- och herrgårdsträdgårdar.

Hermelin var den förste i landet som kunde leva endast på att vara trädgårdsarkitekt. Från 1934 och 25 år framöver ansvarade Hermelin för undervisningen i trädgårdsarkitektur på Alnarp. Han fungerade för många elever som en länk mellan utbildning och arbetsliv.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om landskapsarkitekt, landskapsvård, lie, räfsa, kulturarv, jordbrukande, tradition, teori och praktik

Tuvtåtel

Tänk att ett så sirligt och vackert gräs kan upplevas som Värsta gräset. Enligt mej. Det invaderar då gammlägden ökar i omfattning. Då ingen längre plöjer och besår vall och åkermark.

Nu påminner detta gräs mej om:
glesbygd
obygd
avfolkning
övergivenhet
vemod

Så det blev. Känslan kom smygande. Med upprinnelse på 1970-talet.

Tuvtåtel / kruståtel

Tuvtåtel är bland det första som kommer upp på kalhyggen. Den tåtel som växte på Hjortsberga gravfält i Blekinge var ett med sin fornminnesmiljö och mycket vacker och stämningsfull i kvällssolen minns jag.

Så väldigt olika det kan vara i olika delar av Sverige. Jag brukar plocka in några strån och ställa glest i en vas för att komma ihåg skönheten :-)

Annars är bergslok det vackraste gräs jag vet.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om tuvtåtel, gamla åkrar, vall, lägdor, övergivenhet, vemod, Norrland, gravfält

Att skjuta vilt

Storfiskarvalsen från 1959 har man ju hört några gånger under sitt liv. Thore Skogman fick till text och musik på ett oefterhärmligt sätt. Fisken som var så stor att fiskarens armar inte räckte till för att beskriva hur stor den var. Jojomen!

Här i bygden finns en skröna om storjägar´n som sköt vilt. Han är på älgjakt, siktar på en älgkalv men tro det eller ej - med rikoschetten dödas även vidhängande älgko. Det kan man kalla fullträff. En sådan jägare blir höjd upp till skyarna och i princip odödligförklarad. Minnet kommer att leva länge.

Så här kunde det se under älgjakten år 1950.

Följden av rikoschett-skrönan blir visserligen sådan att jägar´n fick sluta som jaktledare inom sitt vvo. Det året påstods passande nog att han hade "ryggskott" :-)  Att åldersangivelsen är felaktig i skrönan förtar inte heller denna det allra minsta.

Denna historia vore något för Torgny Lindgren att brodera vidare på. Ni läste kanske förra inlägget om råstenarna som flyttade sig. Eller kanske Rudolf Sundström om han levt. Han som skrev om Janne Vängman ni vet.  Är ni intresserade av ännu en jakthistoria kan ni klicka på länken för att läsa en av Vängman-historierna.


Åsså kommer här texten till STORFISKARVALSEN:

Att fiskarn är stor i orden
det vet vi ju var och en
han skrävlar så in i vassen
och skryter som bara den

Han talar om sina fiskar
han glömmer så lätt de små
berättar blott om de stora
som han aldrig har lyckats få

För när storfiskarn talar om
hur stora fiskar han får
ja då så skarvar han som han vill
då räcker armarna inte till

Och när storfiskarn talar om
hur stora fiskar han ser
då vet man säkert att han tar till
mycket mycket mer

När fiskaren ska berätta
blir mörtpinnen lätt en brax
en abborre blir en gädda
en gös får han till en lax

En tvåkilos väger fyra
en halvkilos väger tre
sin tunga kan fiskarn styra
och fisken blir stor av det

För när storfiskarn talar om
hur stora fiskar han får
ja då så skarvar han som han vill
då räcker armarna inte till

Och när storfiskarn talar om
hur stora fiskar han ser
då vet man säkert att han tar till
mycket mycket mer

Rätt ofta så kan det hända
att fiskarn blir utan fisk
då går han till fiskaffären
och köper den över disk

Men sen när han börjar skryta
då låter det ju som så
ni skulle varit med
när jag fick en på fem och två

För när storfiskarn talar om
hur stora fiskar han får
ja då så skarvar han som han vill
då räcker armarna inte till

Och när storfiskarn talar om
hur stora fiskar han ser
då vet man säkert att han tar till
mycket mycket mycket mycket mycket mer
då vet man säkert att han tar till
mycket mycket mycket mycket mycket mer
då vet man säkert att han tar till
mycket mycket mer

Thore Skogman
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om skrönor, jaktlycka, storfiskarvalsen, rikoschett

Storyn om rågångarna som flyttade sig

"

I Korpmyrberget fanns fyra hemman, Enars, Antons, Oskars och Ottos. Ottos låg i mitten, det var omgärdat av de andra tre.

Vart hemman var två hundra hektar, där rå­gångarna gick var fyrkantiga stenar ställda.

Enar och Anton och Oskar var gifta och hade barnhopar, Otto var ogift och barnlös, han var grov och skrynklig i ansiktet som en arbets­handske.

Hemmanet var den enda varelse som stod ho­nom nära, han kände hemmanet lika väl som sin egen kropp, han var torr och ofruktbar .

    Om han hade någon glädje i livet så var det hemmanet.

    Korpmyrberget l: l.

    Så det var icke att förvånas över att han ville att hemmanet skulle växa och utvecklas, det är vad vi vill ska ske med dem vi älskar .

Han började flytta rågångsstenarna, han gjor­de det försiktigt och i hemlighet och om nätterna, några fot bara, han bar dem mot låren knäande och vickande.

Om jag endast är försiktig, tänkte han, då kommer Enar och Anton och Oskar aldrig att märka något, ingen kan väl minnas så noga var rågångarna går, icke på kvartstummen, jorden och världsalltet omdanas ju oavbrutet men så sakta och tövande att vi ingenting förnimmer , vikar växer igen, bäckar ändrar sitt lopp, träd faller och ruttnar, berg sjunker och djup står upp.

Men till sist blev ändå Enar och Anton och Oskar misstänksamma. En stenhög som Enar jämt hade trott var hans hade med ens blivit Ottos. Och Antons stig ned till Korpmyrtjärn gick nu genom Ottos skog. Och ett par ofantliga tallar som Oskar glatt sig åt ända sedan barndo­men hade vandrat bort och stod en dag på Ottos mark.

Och de rådgjorde med varandra.

Men om det hade varit någon annan än Otto. Och om man med visshet hade vetat var rå­gångarna verkligen skulle gå.

Om Otto hade varit sådan att det ginge att tala vid honom.

Och om det hade gällt livet.

Så de enades om att vänta och se, det kunde ju också vara en sjukdom som Otto drabbats av, detta flyttande av rågångsstenar, någon sorts in­givelser.

Men då fyra år gått började Otto lägga under sig deras åkerjord.

Då skrev de ett brev till lantmäteriet i Ume. Det var nödvändigt att rågångarna får Korpmyrberget 1: 1 på nytt vart utstakade.

Och en dag i september kom lantmätaren, det var till Otto han kom, i en skinnväska hade han lantmäterikedjan och tuben och mätbordet och pennorna och linjalen och de övriga verktygen, det var en lugn och stillsam lantmätare, han hade ballongbyxor och benlindor och håret var benat med linjalen.

Två skiftesgodemän skulle tillkallas sade han, men Otto sade att det var väl ingen brådska, först måste han lantmätaren få en matbit.

Så Otto kokade kornmjölsgröten och tog fram mjölken och lingonen, sedan satte han sig på vedbänken och betraktade lantmätaren.

Han åt sakta, han såg inte ut att äta av hunger utan därför att det var hans skyldighet, han höll vänstra handen utbredd och blick stilla på bord­skivan och han satt rak och styv i stolen, han såg ut som en sjutumsspik, och han böjde sig inte fram då han åt men ändå spillde han inte och han åt i fyrkant, han gjorde raka kanter med skeden, han hade lagt gröten mitt i tallriken, och han putsade den och gjorde hörnen alldeles räta och sedan åt han försiktigt och lika mycket från var sida så att gröten hela tiden var fullkomligt fyrkantig, också den sista skeden kornmjölsgröt var fyrkantig.

Du äter i fyrkant, sade Otto. Det har jag aldrig sett förr.

Om man på en enda punkt släpper in oord­ningen i sitt liv, sade lantmätaren, då är man förlorad.

    Är du lika samvetsgrann med allting du gör, sade Otto.

Jag är en människa med ryggrad, sade lantmä­taren, än har jag aldrig tagit ett steg eller gjort ett handgrepp på en slump.

Det är givetvis en stor lycka, sade Otto, att vara oberoende av slumpen.

Om man ger ett lillfinger åt slumpen så tager han genast hela handen, sade lantmätaren. Har man tagit slumpen i båten så far man även ro honom i land.

    Så du tänker vara som noggrann med den här förrättningen i Korpmyrberget, sade Otto.

Jag ska göra allting nytt, sade lantmätaren, jag ska staka varenda rågång så som den var från begynnelsen.

Du tycks då säkert veta vad som är meningen med ditt liv, sade Otto.

    Livet är fullkomligt meningslöst, sade lantmä­taren. Det är därför ordningen är oundgänglig.

    Jag tror, sade Otto, att livet har en mening.

    Om livet självt hade en mening, sade lantmä­taren, då skulle inga lagar och rågångar behövas.

Då insåg Otto att lantmätaren var en omöjlig människa, han skulle omintetgöra alla de små förbättringar av ägogränserna som det kostat så­dan möda och så många år att skapa, han var utan medlidande och misskund, för honom var det ena hemmanet lika heligt som det andra.

Så att när de kom ut på gården gick Otto till vedboden och hämtade klyvyxan och dräpte ho­nom, han var ju tvungen, lantmätaren hade just öppnat den väldiga väskan, Otto dräpte honom i hemlighet, och sedan bar han honom till dyngkasen, att göra sig av med en lantmätare är icke så alldeles enkelt, och han grävde ner honom styvt tre fot.

"

Så börjar en berättelse ur Legender av Torgny Lindgren, 1986. Lindgren utvecklar det hela till en veritabel skröna där en ny potatissort ser dagens ljus. Som född i Raggsjö är Lindgren en kännare av den västerbottniska mentaliteten. Västerbotten säger sig vara berättarnas län, ett varumärke som kanske kan stämma. Ursäkta oss värmlänningar!

Skälsten vid Rådingelyckeskäl.

Foto: Folke Fleetwood 1931 eller 1933.

Odensvi hembygdsförening, sockenbilder

Kolla HÄR hur man kan inventera en trakts gränsstenar idag. Jag är djupt imponerad av att historielösheten inte breder ut sig helt. Här i bygden var råstenen från 1860-talet mellan två grannbyar längs gammvägen fallit i glömska men tro´t eller ej, den blev kvar efter dikningen i fjol. Jajamensan! Utmärkt. Hur många vet var femstenaröse finns här i byn, tro? Det är något helt annat än råstenar eller rösen mellan olika hemman.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Legender, Torgny Lindgren, berättarnas län, skröna, råstenar, potatis, historielöshet, kunskap

Kungliga Borgen på Ladugårdsgärdet

Karl XIV Johan vistades ofta på Ladugårdsgärdet i Stockholm då han inspekterade exercisövningarna därstädes. En permanent byggnad saknades. En sådan beslöt att byggas.

En så här elegant träbyggnad i modulteknik uppfördes av arkitekten Fredrik Blom för konungens räkning, Kungliga Borgen kallad. Uppe på taket restes ett tält med tretungad fana och vimplar när konungen var på plats. Pompa och ståt utstrålade byggnadsverket, något annat än ett enkelt rotetorp gör.

Runt 1910 fanns två infanteri-, två kavalleri- och två artilleriregementen garnisonerade inom en radie av 2,5 km från Gärdet. Vid full manskapsstyrka innebar detta cirka 10 000 man. En så stor förbandsmassa kunde inte öva på Gärdet, varför exerciserna på Gärdet upphörde. Järvafältet norr om Stockholm användes allt mer. Parader fortsatte dock på Gärdet många år framåt.

En markbytesaffär skedde mellan staten och Stockholms stad. Gärdesstaden började byggas 1930 och stora delar av de öppna ytorna försvann. (I en av dessa luftiga funkislägenheter kom jag att bo under några år på 1980-talet.)

År 1977 brann Borgen på Gärdet ner. Ett antal år senare fick det arkitektkontor som jag arbetade på i uppdrag att projektera för en återuppbyggnad av Borgen på Gärdet. Gissa om det var ett intressant detektivarbete att rekonstruera Bloms byggnad. Det var ett excellent tillfälle att handgripligen lära sig empirens formspråk och profileringar genom att titta på brandrester och fotografier. Men först gällde det att få beställaren att frångå sin idé om att uppföra det hela som en kuliss med betongstomme :-) Inte tänkte jag på de indelta soldaterna i rotetorp från gammelväla då.Numera lyssnar jag hur gärna som helst på ett sådant här intressant radioprogram :-) Klicka på länken och sedan vidare på Lyssna-symbolen om du vill höra samma intressantheter som jag.

Gärdet förknippas nog av min generation med det 155 meter höga Kaknästornet, första maj-tåg och framför allt drakfesterna som pågick under många år på Gärdet en lördag i maj, nära Konstfackskolan som låg på Valhallavägen åren 1959-2004 och museerna i andra änden av det öppna kvarvarande fältet. Och för de som uppskattar modern arkitektur av hög klass är Italienska Kulturinstitutet på Gärdesgatan ritat av italienske arkitekten Gio Ponti, ett riktmärke. Det har fått många besök av mej genom åren - men numera letar jag även försvunna och viktiga rotetorp. En kombo med modern arkitektur och äldre traditionellt byggande passar mig.

Fasadritning med Italienska Kulturinstitutet som ritades av Gio Ponti uppfördes 1958.

Den 5 juni 2013 invigdes ett uppbyggt soldattorp med permanent utställning vid Arsenalen, Sveriges militärfordonsmuseum. Torpet verkar väl inte så där värst intressant, mer som ett måste att flytta det från sin plats vid Strängnäs regemente där det byggts upp efter flytten från Björkvik.

En människas minne är kort, det kollektiva minnet är längre.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Ladugårdsgärdet, Gärdet, Borgen, exercisplats, indelta soldater

Kossor

Som kodiggare, med fä-bless för kor, är detta en härlig syn.

Gjorde en biltur å arbetets vägnar ut i det grönskande och leende mellansvenska landskapet på onsdag. Så många utekor jag såg i hagmarker och även på vall. Lättskötta köttdjur som ovan såklart, men även mjölkkor. I norra delen av landet är det väldigt glest då det gäller kor och tamdjur.

Det är intressant att jämföra Sverige utifrån ett norrländskt perspektiv och ett  från mellansverige. Den möjligheten ges mig. Skillnaderna är faktiskt avsevärda då det gäller många saker.

Kring sekelskiftet 1800/1900 fanns omkring 250 000 kor i landet. Det var då mjölkkor. Nu finns 60 000 - 70 000 kor i landet och då är det både mjölk- och köttdjur. Norrland är förstås förlorare då det gäller möjlighet till djurhållning. Och det innebär igenväxning och skogsplantering av åkermark. Samhällsförändringen måste få ha sin gång, marknaden måste få styra. Tycker många. Allt annat anses reaktionärt och bakåtsträvande.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om jordbrukspolitik, marknaden styr, mjölkkor, köttdjur, leende landskap

Flaggberget

På Flaggberget i byn finns en flaggstång såklart. Det hörs ju på namnet. På den brukar en svensk flagga hissas varje söndag under sommaren. En trevlig tradition.

Klicka på flaggan och läs om de heraldiska bestämmelserna för en svensk flagga.

Sedan flera decennier tillbaka har även ett spaningstorn funnits där, uppsatt av militären någon gång på 60-talet tror jag det var. Dit upp har nog varje ung människa klättrat och många fler därtill. Man såg långt över nejden, ända bort till Rundvik och över fjärden till Vallen. Jodå. Visst har jag pappersfoton därifrån.

Ifjol togs tornet ner. Försvaret har förändrats mycket på senaste tiden och militären ville inte ta ansvar för att sköta underhållet. Inge märkvärdigt med det. Tornet gavs bort till en förening, tror det var skoterföreningen  som enligt hörsägen skulle använda det till någon slags överfart. Det visade sig dock att det inte var lämpat för det ändamålet som jag förstått det. Vad som sedan hände vet inte jag. Dumpat någonstans eller sålt som skrot gissar jag. Försvaret slapp i alla fall kostnaden för detta.

Denna logotype, ett träsnitt av Carl-Birger Öhman från 1980, är nu inaktuell.

När jag hör om detta torns historia, tänker jag osökt på de fyrtio vindkraftverk som uppförts på myrplatån ovanför byn. Vet de markägare som arrenderar ut mark till dessa vindkraftverk att det är deras sak att bekosta demontering av de uttjänta kraftverken om ägarföretaget går i konkurs? Att de är ansvariga för ruinerna samt vad som kan hända i olycksväg om de står kvar och skrotar?

Antagligen vet ingen det.

På domstolsförhandlingen sade det tyskägda vindkraftsbolaget Svevinds advokat att kostnaderna för återställning kunde uppskattas till 1,3 miljoner kronor per verk. Om tornen uppförts i stål skulle kostnaden blivit lägre eftersom stål har ett mycket högre andrahandsvärde än betong, det konstruktionsmaterial som de valda Enercon-verkens torn har. I sin dom  krävde Miljödomstolen att "säkerheten ska bestå av pant eller borgen enligt bestämmelserna i av 2 kap. 25§ utsökningsbalken och uppgå till minst 1,3 miljoner kronor per vindkraftverk."

Jodå.

Senare ansökte Svevind hos länsstyrelsen om villkorsändring för att både få sänka säkerheten och att börja inbetalning av densamma först det elfte året efter idrifttagandet. Länsstyrelsens beslut blev en betydande ekonomisk lättnad för företaget. Jodå.

De stora gravitationsfundamenten av betong är det bara att krafsa lite förna över så är landskapet restaurerat. Så enkelt hävdar vindkraftsindustrin att den delen är. Jepp!

Med önskan om en bra nationaldag!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om flaggdag, nationaldag, villkorsändring, lågt skrotvärde, ekonomisk säkerhet, konkurs

Roteringslängd år 1785

Apropå indelningsverket och båtsmän som jag skrivit om tidigare så var landets socknar var indelade i ett antal rotar enligt upprättade roteringslängder. För Nordmalings socken har jag renskrivit roteringslängden för 1785. Nordmalings socken var då indelad i 13 rotar. Socken är kustnära så det var båtsmän som städslades av rotebönderna.

Roteringslängden skrevs på dator i Mac-miljö. Där fanns den tills nyligen. Att föra över den från Macintosh med diskettenhet till nutida 64-bitars PC med usb-portar var inte helt enkelt. Men det gick :-) Roteringslängden från 1785 går att läsa via den klickbara länken. Där ser man vilken indelningen bönderna var indelade i för att tillräckligt skattunderlag skulle finnas för varje rota som skulle underhålla en flottist.

För mej finns mycket mer att lära om indelningssystemet och båtsmän. Om detta finns en hel del att läsa, även på internet. Var exercerade man till exempel? Att knektarna, fotfolket, i Västerbotten tränades på Gumbodahed  åren 1649-1897 vet jag, men båtsmännen? Fick de utbildning? Var då? Karlskrona? Garanterade systemet kvalitet eller endast kvantitet?

 

Akvarell båtsman av Jacob Adelborg 1855 - Marinmuseet i Karlskrona

"Under den tid då manskap till fotfolket i Sverige uttogs genom utskrivning, avsåg soldatrote de personer eller gårdar, som gemensamt lämnade och underhöll en knekt, en ryttare eller en båtsman. 1682 införde Karl XI generalindelningsverket och det ständiga knektehållet, och roteindelningen blev då fast. Detta innebar att landet delades in i små administrativa områden som alla skulle ha minst en knekt. De gårdar som ingick i området försåg och underhöll en soldat för den indelta armén med ett soldattorp, alternativt en båtsman med ett båtsmanstorp vid kustnära orter, eller en ryttare med ett ryttartorp. Invånarna i gårdarna kom att kallas rotebönder eller rotehållare och personen som tog hand om soldattorpet kallades rotemästare.

Före 1715 är roten inte skyldig att hålla soldattorp. Därefter skulle roten bygga och underhålla ett torp med åker och äng som soldaten brukade. Den som upplät soldattorp fick en mindre kontant betalning eller fick betala mindre i knektlega. Om soldattorp anlades på byns gemensamma allmänning utgick ingen ersättning. Denna militära form användes fram till 1901 då indelningsverket upphörde och försvarsreform infördes."    Var på nätet jag hittade detta har jag inte antecknat.

Fartygsbyggaren Fredrik Henrik af Chapmans (1721-1808) ritning till fregatt ur Architectura Navalis Mercatoria.

Blekinge var det landskap varifrån båtsmän självklart rekryterades, närheten till Karlskrona och flottbasen där var orsaken därtill. Blekinge släktforskarförening skriver om båtsmän. Ångermanland var ett annat landskap varifrån båtsmän togs ut. Karlskrona är idag ett av Sveriges världsarv och där finns Marinmuséet.

Om min fffmf Johannes hade prästen tagit sig tid och antecknat några rader i dödboken efter hans död vid 41 års ålder. Kan lägga till att han inte bodde i N-lings socken. Jag läser att han "...seglade derpå flera år såsom matros in och utrikes -  antog år 1809 R.Båtsmans tjenst i dene socken, giftade sig... ...Hade i flera år svagt bröst, genom ådragen förkylning på vår under Kr.tjenstgöring..."
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om rotringslängd 1785, båtsman, indelningsverket, örlogsbas, Karlskrona, världsarv

Murberget 100 år

Länsmuseet på Murberget i Härnösand fyller 100 år i år får jag veta i ett nyhetsbrev från nämnda museum. Jubileumsfesten börjar den 6 juni på årsdagen hundra år efter invigningen. HÄR finns mer att läsa och bläddra sig fram till i jubileumsprogrammet. Vi stannar till här nu och då för att låta oss inspireras. Härnösand har även det landsarkiv som har min landsändas dokument i förvar. Att sitta en vecka där vore höjden av lycka :-)

Trots sina ärevördiga år har Murberget  landets senast uppförda länsmuseibyggnad. En modern byggnad från 1994 ritad av arkitekten Gunnar Mattsson i frihetlig tradition.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om länsmuseum, Murberget, Härnösand, 100 år, jubileum, kulturhistoria, arkeologi, etnologi

Fyra "hen"

På fotografiet nedan syns fyra sjangdobla kvinnor. Mormor Almas syster Hilda och tre väninnor poserar. Jodå, fast de är utklädda till män.

Vilka alla övriga kvinnor på bilden är förtäljer inte historien. Jag tror hur som helst de hade roligt och trivdes lite kittlande i sina självpåtagna men ovana roller - rakryggade och med rökverk i handen med det långa håret gömt i hatt, gymnasistmössa eller uniformsmössa. Det var ovanligare att män klädde ut sig till kvinnor och lät sig fotograferas kan jag tro. After Dark är ju ett 1980-talsfenomen. Hilda var född 1891 så kanske är fotot taget strax för 1920. Hela livet ligger framför dem - spännande som bara den.

Fyra kvinnor utklädda till karlar. Hilda Sundqvist står som nummer 2 från vänster och Hildur Lindstedt står längst till höger med spatserkäpp. De övriga två är okända för mej. Fotot är taget i Domsjö enligt uppgift.

Hilda kom att bli gammjänt, ungmö, och bodde kvar i föräldrahemmet tills den sista av föräldrarna, Amanda, gick bort 1950. Min mormor som var äldst blev ombedd av systrarna att ta hand om mamma Amanda efter att deras pappa Per gått bort 1919, men mormor ville gifta sig med min morfar som hon då hade träffat.

Jag minns Hilda som en bask äldre kvinna med det grå håret i en flätad knut. Det var hon som var med och låste upp då jag i förskoleåldern förevisades min mormorsmors och mormorsfars hus strax innan det skulle rivas. (Alla dessa rivna hus som kantar min väg.) Minns även att jag fick välja någon sak där inifrån som minne, men tro det eller ej - jag minns inte vad jag valde.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om kvinnor i manskläder, gymnasistmössa, uniform, After Dark, gammjänt, ungmö, ungkarlsflicka

Tuffa grabbarna

Hur tuff kunde man inte vara strax efter förra sekelskiftet. Snacka om att ha attityd! Trevligt att de gick till fotografen för att föreviga sig, grabbarna grabbarna. Vilken fotoateljé det rör sig om vet jag inte men nog håller jag för troligt att det var dära Vall´n det hela utspelade sig.

Klicka på bilden så ser ni Frans Thurdin, Gottfrid Thurdin, Adrian Sikström, Viktor Sundström i större format.

Kan ni tänka er att Viktor Sundströms lilla skomakarstuga står kvar än idag vid Utåkersvägen dära Lögdåkern. Hans dotter kom att gifta sig med en av Adrians söner, båda blev kvar i bygden.

Davis Sundström var bror till Viktor som var morfars ungdomsvän och jag har hela tiden trott att han stavade sitt namn Devis , precis som jag hört det uttalas. Sem Davis föddes 1885 ser jag i Folkräkningen 1890. Davis utvandrade till Amerikat i början av 1900-talet. Brevkontakt hölls med morfar men ebbade ut.

Jag tror det var samma år som mamma tog över hemmanet, 1948, som morfar står vid köksfönstret och tittar ut på gammvägen, sin vana trogen. Man bor inte vid huvudkommunikationen Kustlandsvägen  inte för inte. Plötsligt stelnar han till, tittar noggrant och säger till sin dotter, min mamma, som också befinner sig i köket "Men ja tro he ä  n´Devis. Ja´ si ne på hännren."  Morfar blev nog lite chockad att se sin ungdomsvän igen helt oväntat nästan 50 år efter utvandringen. Det var på händerna han kände igen honom. Devis kom in och hälsade på och minnena strömmade till

”Pappa din, han va’ en gôg när han va’ ong” fick min mamma höra, hon som inte var född då Devis emigrerade. De där gossarna hade nog haft många roliga hyss för sig som barn och unga kan man tro.

Men precis som för så många återvändare hade hemlandet förändrats för mycket, ja delvis till oigenkännlighet, att Devis inte kunde tänka sig att stanna, att flytta tillbaka. Han återvände till sin familj over there. Just den där känslan att återvända till något förändrat beskriver Vilhelm Moberg väldigt bra i Din stund på jorden. En emigrants eller klassresenärs ständiga känsla av att inte höra hemma.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om attityd, tuffa grabbar, sekelskifte, utvandring, emigration, återvändande, hemlandet, ungdomsvän

Främre Orienten

För några år sedan gick resan till Främre Orienten av stapeln. Fotografierna på fantastiskt underbara byggnader och platser blev många. Ändå väljer jag nu bara ut dessa tre.

Traditionella byggnadstekniker intresserar mej vart jag mig i världen vänder. Har de rund planform tittar jag lite extra. De traditionella bikupehusen av lera, "beehivehouses", som finns på några lantliga platser i Syrien, var därför ett måste att se. Utanför varje gård i den här trakten stod en ko, möjligen två, som familjerna behövde för sitt uppehälle. Ungefär som situationen var då jag växte upp i nordliga Sverige. Tänk er att där i den s.k. fertila halvmånen uppstod jordbrukandet för så där 8000 år sedan och människan blev bofast. Jägarkulturen fick konkurrens.

Det ska till en speciellt byggteknik för att få till det där. Falska valv säger man lite nedlåtande, överkragade kupoler är en annan beteckning. Förutom bikupehusen har vi andra runda traditionella byggnader som t ex sardiska nuragher, bostadshus i Alberobello i Apulien, lappkåtor på Nordkalotten. Jag var där :-)

Souken i Aleppo, var ett intressant myller av människor och varor, ja hela staden hade intressant stadsplan och byggnader. Det är smärtsamt att minnas Aleppo, denna fantastiska stad som nu förstörs i ett inbördeskrig. Liksom Damaskus och Bosra. Att veta att inget ser ut som före inbördeskriget, kulturskatter går till spillo. Att Syrien är en diktatur märkte man inte så mycket av som tillfällig besökare, bara att porträtt på diktatorn förekom frekvent. I en diktatur är ju allt väldigt lugnt på ytan, ingen vågar säga något, ha en egen åsikt offentligt.

Vi var ett gäng restaureringsarkitekter och antikvarier som gjorde resan. Jag var en av dem som planerat resan, A. som då arbetade på kulturdepartementet, var den andra. Att hitta intressanta platser att besöka var inte svårt alls, många stod på min önskelista efter att ha läst klassisk arkeologi eller antikens kultur och samhällsliv som beteckningen är idag.

På den resan gick jag första och enda gången över floden Eufrat och in i gamla Mesopotamien. Jomen, det kändes historiskt. Övergången skedde i staden Deir-ez-Zor mot irakiska gräsen till, varifrån besök till utgrävningarna av den dåtida amoritiska staden Mari gjordes. Deir-ez-Zor är i dagsläget sönderskjuten har jag sett på nyhetsbilder.

På resan besökte vi tio platser som finns på UNESCO:s World Heritage List förutom många andra stora intressantheter. Det var dessa:

Syrien
Aleppo
Bosra
Damaskus
Crac des Chevaier
Palmyra

Jordanien
Petra
Wadi Rum

Libanon
Anjar
Baalbek
Byblos

Från Baalbek i Bekaadalen, där mycket välbevarade romerska tempel står kvar, såg vi Libanons cedrar på avstånd nedanför de snötäckta bergstopparna som ger det vatten som är det man strider om i regionen. Hizbollahs skjutningar hördes eka i dalgångarna där. I stort märkte man att libaneserna såg framtiden an efter deras blodiga inbördeskrig.

***
Jag tyckte det kunde vara på sin plats att berätta att jag inte är stadigvarande i lilla byn i norra delen av Sverige som jag mestadels bloggar om. Det är ju i jämförelse ett nybygge med få kulturhistoriska värden kvar och en väldigt kort historia. Men min uppfattning är att varje plats på jorden har en egen intressant historia. Det gäller bara att upptäcka den genom att vara lyhörd. Att vara stolt över sitt ursprung hjälper till att vilja se.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Främre Orienten, bördiga halvmånen, världsarv, Syrien, Libanon, Jordanien, beehive houses, lerhus

Nu grönskar det

Kan man bli trött på upprepningen med årstiderna. Samma sak år ut och år in. Samma ovana nyhetsgrönska. Nej, jag blir aldrig blasé på detta. Aldrig! Never!

Fick ett trevligt samtal från länsstyrelsen idag. Kan bli något spännande av det!
.
.
.
.

Tanke

"Varje hembygd utgör en helig geografi. Bandomens eller ungdomens stad blir alltid en mytisk stad för dem som en gång lämnat den. För mig är Bukarest ett centrum för outtömlig mytologi. Det är först på andra sidan denna mytologi jag har lyckats känna dess verkliga historia. Och kanske min egen."

Mircea Eliade

Γνῷθι ζεασηόν

.

Självförgängelse

Bron i Mostar förstördes under kriget i Bosnien 1993. Den byggdes upp efter kriget och återinvigdes 2004.

I Afghanistan förstördes 600 år gamla monumentala statyer i Bamiyandalen år 2001 genom att sprängas. De stämde inte med talibanernas sätt att se på tillvaron.

Warszawa bombades bort under andra världskriget. 90 % av byggnaderna förstördes. Så snart kriget var slut beslöt polackerna att bygga upp den gamla delen av staden igen som den sett ut tidigare.  Fotografier och ritningar kom till hjälp. Människors minne bevarade staden.

Att hacka näsor och fingrar av skulpturer var ett vanligt sätt att smäda det besegrade folket under lång tid. Hur många antika skulpturer har inte skadats på det sättet!

Alltså - kultur har en mycket stark inneboende makt, att skända ett folks kultur är att skända människorna som bor där. Det här var bara några exempel av många.

Hur gör vi då i den här bygden? Jo, för de människor som en gång levde här har vi ingen plats. Här är man sig själv nog. Minnena av tidigare mänskliga yttringar förstörs. Frivilligt. Det största hotet mot kulturarvet är okunskap och ointresse. Vi som lever nu svävar fritt, utan fysisk förankring. Snart är vi också borta med vinden. Så det så. Memento mori som slaven viskade i kejsarens öra vid segertåget in i Rom där folkets jubel mötte.

Att inte låta människor få tillgång till sin historia är att förminska dem. Att undergräva deras självtillit. Ta ifrån dem makten. Hålla dem i schack. På vilken geografisk nivå det än rör sig på.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om kulturarav, kulturhistoria, fara med ointresse och okunskap, självkännedom

Syneprotokoll från 1887 för båtsmanstorpet i rote 163

För båtsmanstorpet Brömstergärdet upprättades ett syneprotokoll den 1 november 1887 av kronolänsman N. Häggström, Levar.

Där kan man utläsa att:

Mangårdsbyggnaden var uppförd 1886 som en rödmålad liggtimrad byggnad med utknutar på en 30 cm hög stengrund, taket var täckt med stickspån. Husets utvändiga mått var 7,25 meter lång och 4,90 meter bred, knutarna ej inräknade. Långväggarnas höjd var 3, 25 meter till takfoten.

Planlösningen var en enkelstuga, det vill säga byggnaden bestod av en stuga/storkök, kammare och förstuga/farstu. Stugan/storköket var 4,9 x 4,9 meter med 3 meters takhöjd och fönster åt tre väderstreck. Kammaren hade måtten 2,35 x 3 meter, farstun var 2,35 x 1,8 meter med takhöjden 3 meter. Kammaren nådde man från stugan/storköket. På vinden fanns på södra gaveln ett fönster och ett golv var inlagt. (Rummet användes för förvaring eller sommarboende, ett vanligt sätt att leva föritin.)

Huset hade en timrad källare under stugan/storköket. Jag tolkar det som att den nåddes från en lucka i köksgolvet, vilket var vanligt här. Trägolvet var drygt 60 mm tjockt och det spontade innertaket var 25 millimeter. Golvsocklar och taklister fanns.

Fönsterkarmar, bågar och foder var målade med linoljefärg. En fönsterluft i storköket var öppningsbar. De invändiga dörrarna var panelade på båda sidorna men endast sidan mot storköket var målad (med linoljefärg). Spiskåpan ovanför den öppna härden och bakugnen hade två spjäll och träsockeln till den öppna härden var målad med linoljefärg.

De brister som enligt syneprotokollet skulle åtgärdas av hemmansägarna som kontrakterat rotesoldat Carl (Wänström) Brömster var följande:

• Stugan skulle drevas/tätas bättre – både till väggarna och dörröppningarna – material och arbete beräknades kosta 4 kronor.
• Kammaren hade ett fönster och som anmärkts dörr till stugan/storköket. Den var försedd med golv och tak som stugan/storköket. Något annat att anmärka fanns inte, än att kammardörren liksom dörrfodren skulle målas med linoljefärg, beräknad kostnad 25 öre.
• Dörr och foder från farstun mot stuga/storkök skulle målas till beräknad kostnad av 25 öre.
• På husets utsida saknades vattbräder över fönstren och skulle uppsättas till en kostnad av 75 öre.

Ekonomibyggnaden bestod av lada och fähus med en genomkörningsport mellan. I vinkel till ekonomibyggnaden stod en kornhässja, storhässja. Till gården hörde en brunn.

Om dessa små brister avhjälptes inom 14 dagar för den beräknade kostnaden 5 kronor 25 öre samt för ekonomibyggnaden 1 krona 50 öre, ansågs att byggnaden, som var ny och utvändigt rödmålad, vara i sådant skick att båtsman Brömster kunde tillträda rotetorpet och framdeles underhålla det.

Så här bör torpet ha tett sig, ingen ovanlig syn på den tiden här i landet. Ser ut som båtmanstorpet i grannbyn som finns på foto från 1960-talet.

Klicka på dokumentet så öppnar det sig som en pdf med samtliga sidor.

Med möjlighet att förstora ytterligare.

Nöjsam läsning!

Detta syneprotokoll samt flera dokument kopierade jag ur byakistan som då nyligen kommit till rätta, efter att jag och bygdegårdsföreningens (kallat hembygdsföreningen) dåvarande ordförande, tillika hemmansägare, gått igenom densamma år 2007 enligt beslut på en bystämma. Dokumenten som rör byns historia är vår gemensamma egendom och borde naturligtvis göras tillgängliga. Men byastyrelsen valde, på bygdegårdsföreningens ordförandes inrådan, att lägga dokumentkopiorna otillgängliga för alla uppe på bygdegårdens vind. Haha, kanske man är rädd att för mycket kännedom om hembygden gör invånarna oregerliga och ifrågasättande!???  De som idag karaktäriseras av ordföranden som tysta och inget säger i förrän hemma vid matbordet. Kännedom om den egna kulturen kan ju ge människor en välbehövlig identitet och tillit till sig själva ;-)  Vad händer då...    Nå - här på bloggen är dokumentet tillgängligt för alla i hela världen  :-)

Tillägg1:

När jag omvandlat måtten från fot till metersystemet här ovan har jag räknat med att 1 fot = 29,69 meter som var det fotmått som användes till 1889 då metersystemet infördes. Jag utgår då från Albert W. Carlssons Med mått mätt. Svenska och utländska mått genom tiderna, LTs förlag 1989. Även wikipedia anger detta svenska fotmått. (Det är viktigt att veta att det medeltida fotmåttet var eljest, därmed även alnmåttet, om man nu arbetar med ännu äldre dokument.)

Tillägg 2:
Som anekdot kan jag berätta att jag och min man skulle tillsammans med rågrannarna gå upp rået på en äga för ett par år sedan. Rågrannarna sa sig ha en karta som de skulle ta med, vi tog en lasermätare. Så begav vi oss alla. Hittade inte det ena röset vid ändpunkten, kartan fiskades upp ur bakfickan. Måttet angavs, vi mätte med vår lasermätare. Ändå hittade vi inte röset. Det visade sig då jag fick se kartkopian, att den var från tidigt 1900-tal och måtten angivna i alnar. Lantmätaren valde det gamla systemet istället för metersystemet som införts långt tidigare. Då gäller det att idag hålla tungan rätt i munnen för att få till rätta avståndet/placeringen :-)
En stor eloge till våra rågrannar som ville att vi skulle gå upp rågången tillsammans, precis som det rekommenderas ska gå till. Minst lika ofta görs detta här i byn utan denna mycket artiga och belevade kontakt har vi förstått.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om syneprotokoll, 1887, rotetorp, båtsmanstorp, historiska dokument, bytillhörighet, fot, aln, rågång, röse, Carl Wänström Brömster, båtsman

Urban, Vilhelmina och Blenda + Beda

Urban, Vilhelmina och Blenda skola sommaren lända.
Urban, Vilhelmina och Beda skola sommaren leda.

Återstår att se om det gamla talesättet slår in. Bondepraktikan säger att vädret den 25, 26 och 27 maj visar hur vädret i juni, juli och augusti samma år blir.

Människan spår, Gud rår.  

Edit:

Beda – Namnet fanns, till minne av en engelsk munk från 700-talet, på dagens datum (27/5) före 1901, då det utgick. 1986 återinfördes det på dagens datum och har funnits där sedan dess. 

Blenda – Namnet infördes på dagens datum 1901 och har funnits där sedan dess.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Urban, Vilhelmina och Blenda skola sommaren lända, talesätt, bondepraktikan

En typisk parstuga i trakten

Albert Jonsson som bodde ôppe Myra, var enigt uppgift son till båtsman Jonas August Hörning som under tiden som indelt soldat bebodde Hörningstorpet i Lögdeå med sin familj. Det skrev jag i förra inlägget.

 

Då kan jag lika gärna visa Albert Jonssons hus, en stilig parstuga av västerbottenstyp, nu riven. Likartade byggdetaljer, men med enkelstugans planform och utan småfönstren på övervåningen, hade båtsmanstorpen här i byarna. Överljus, bearbetat entréparti och brons form har varit så väldigt vanliga i denna del av landet. De här parstugorna är en av de vackraste boenden man kan ha - två rum, kök och sal,  har fönster mot tre väderstreck. Gissa om ljuset är vackert?

Nederst i flygbilden från 1957 syns samma parstuga.

Nu är de flesta timrade enkel- och parstugor i byn rivna och ersatta med egnahem, s.k. Per Albin-torp. Arbetarsmåbrukslånefonden tillkom 1933 under depressionen och innebar att man fick lån till bostadsbyggande och typritningar upprättade av staten. Per-Albin Hansson var statsminister då, därav benämningen. Bostadshusen hade näst intill kvadratisk planlösning med olika utformning av farstukvist/veranda. Till detta byggdes en ladugårdslänga. Byggandet skulle hjälpa landet ur krisen. Ny tid, ny byggnadskonstruktion gjorde sig gällande. Det är, törs jag nog säga utan att jag ännu slutfört det statistiska underlag jag håller på med, den vanligaste bostadstypen i byn idag. Och på den norrländska landsbygden. En stark Norrlandssymbol.
.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om parstuga, Västerbotten, västerbottenshus, timmerhus, liggtimmer