På litteraturlistan i sommar

* Söner av ett folk. Sista delen i trilogin "Här under Polstjärnan" av Väinö Linna (1962) håller jag på att avsluta. Del 1, Högt bland Saarijärvis moar, läste jag för länge sedan. Del 2 Upp trälar i år.

* Det förlorade barnet. Fjärde och sista delen (2017) av Elena Ferrantes Neapelsvit.

* Swede Hollow av Ola Larsmo (2016). En roman om svenska emigranter i ett slumområde i Minnesota, ett porträtt av svenska invandrare i den nya världen en gång i tiden.

 Tänk den sommar jag kan ligga i hängmattan och bara läsa och sippa iste :-)
.
.

Skogskovall

Lieslåttern vid sommarstugan utfördes igår, tisdag. En eftermiddag med två timmars lunch tog det för två personer med liar att slå gräset. Vilken idioti tänker säkert flera som ser oss slå. Gräset ligger där det föll och ska sen vändas minst två gånger i strängar för att torka. Blir det regn tar det så klart längre tid. Eftersom höet inte ska användas som kreatursfoder är det inte lika viktigt att det torkar snabbt, i annat fall hade det varit gott för kvalitén att hässja det.

I år är blomningen lite senare för de flesta örter och ängsblommor, det kan vara därför som jag hittade nya arter som jag inte sett förr där uppe i hagen, "hägna". Kan det vara så att idogt arbete har gett resultat i än mer varierad flora?

Skogskovallen kommer dock år efter år. Varje gång jag ser dem tänker jag på den tid korna släpptes på skogen. Kossor lär vara väldigt förtjust i just den växten, enligt mamma, vilket även hörs på namnet.

För övrigt sprider sig här i byn en flora som trivs i ohävdad mark. Det är inte ett landskap som för en landskapsälskande besökare är vackert att cruisa genom. För Västerbottens del måste man norr om Umeå för att uppleva ett sådant hävdat jordbrukslandskap.
.
.

Gamla trägolv och skräddarsydda kläder

Det jag insett är att när byggnader i min del av "Norrland" överges och får förfalla är trägolven det som anses bevaransvärt. Har varit in i flera ödehus här ikring där golvbrädorna är borta. Och annonserar om att få köpa gamla golvtiljor förekommer.

Jag tycker det är underligt att hus må förfalla, fönster förstöras, gammalt fönsterglas krossas, spegeldörrar och  pardörrar gå till förgängelse. Golvbrädorna är det som verkligen anses värdefullt. Hur kommer det sig?

Bild lånad från nätet.

Idag, liksom förr i tiden, är det lätt att följa med i modetrender. I hela vårt land, ja västvärlden, finns likartade ideal för kläder, frisyrer, makeuper.

Då, när skrädderi var enda sättet att få nya kläder, var det mönstertidningar som spred modet och sömmerskan eller skräddarens sak att hålla reda på vad som gällde och visa upp modeteckningar för beställaren. Idag sker våra uppdateringar av konfektionsindustrins senaste trender via tidskrifter, tv, bloggar och besök hos konfektionsindustrins säljställen och modevisningar. På liknande sätt är det lätt att hålla sig uppdaterad då det gäller frisyrer. Det är enkelt att hålla sig up-to-date och för många väldigt viktigt.

Men varför har inte det här med husmode spridit sig mera. Visst, det pågår en stilla förändring till det bättre men mest i vissa delar av landet och mest i en viss grupp/klass av medborgare. Då hus renoveras lägger man ofta ner mängder med pengar men varför inte då ta reda på vad som passar till den typ av byggnad som man bebor. Trots att det numera faktiskt är möjligt att köpa material och tillbehör som passar till det gamla hus man köpt. Själv har jag inte kommit till fasaderna på morfars hus, det får ta sin tid.

Många tycker att det är viktigare att hålla sig ajour med det man för med sig och visar upp (kläder, utseende) än det som visar vem man är genom en vacker och välhållen byggnad.

Vintagekläder är stort, antika föremål betingar höga priser men välbevarade gamla hus värderas lågt och förvanskas utan eftertanke till något annat än de vackra byggnader de en gång var. Byggnaders stilhistoria och materialval är mode det också.

***

Ett försök att visa på vad byggnadsvård innebär görs nu av Sveriges Radio. Programledare är Ulla Skoog och programmet, som går under sommaren 2017 och även kan lyssnas på som podradio, heter HUSESYN.

"Husesyn" kan lyssnas på i Sveriges Radio P1 fredagar klockan 15.30 med repris lördagar 10.03.

Här finns programmets Instagramkonto.

.
.

Myggtjällsväv

Så har jag då köpt myggtjällsväv till gardiner. Detta har jag tänkt länge nog nu men det har inte varit lätt att finna denna halvlinneväv.

 För mig är detta en fin inramning av sommaren, en klassisk gardin.
.
.

Då var det 1864

Ur  Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige

N-ling. 

Konsistorielt pastorat 
af 2:dra klassen (sedan 1820), hörande 
till Ångermanlands nordöstra kontrakt, 
af Hernösands stift), utgöres af en soc- 
ken Nordmaling, som före 1810 hörde 
till Norra Ångermanland, men från den 
tiden, i så väl borgerligt som kyrkligt 
hänseende, till Westerbottens läns^ l:sta 
fögderi; socknen bibehåller dock Ånger- 
manlands indelning i seland och delta- 
ger med det i skjuts, väghållning och 
båtsmanshåll m. m. Arealen är 10,460 
qvadr.-mil, hvaraf 0,649 äro vatten. Från 
hafvet inskjuter en ansenlig vik, Nord- 
maling s- fjärden kallad. Aspån är ett 
mindre vattendrag, som faller i Deger- 
fjärden. Den vid Hafssjön belägna delen 
af socknen har en jemn och slät mark, 
bestående till en stor del af sandmoar 
och mossar. En å 2 mil från hafvet 
och längre upp åt landet börjar den bli 
mer bergaktig och ojemn. Rådande jord- 
månen är sand, dock finnes på sina 
ställen lera, äfvensom myrjord. Till följd 
af en myckenhet myrar förstöres ofta 
säden af frostnätter. Nedra delen af 
socknen, 1 ä 2 mil nära hafvet, är den, 
som egentligen är bebodd, men den öfra 
delen, som gränsar till lappmarken, samt 
sträcker sig 4 a 5 mil i längd, består 
till största delen af vildmark. Närings- 
medlen äro många i denna socken; ty 
utom de vanliga, åkerbruk, boskapssköt- 
sel, fiske, djur- och fågelfänge, idkas här 
brädsågning, skäljagt, tjärubränning, kol- 
ning och fartygs byggande ; äfven någon 
sjöfart idkas. Öre, Le och Lögde elfvar 
genomskära socknen och hafva efter sina 
ådalar gifvit läge för flera der anlagda 
byar. Åtskilliga hafsvikar och sund med 
många holmar pryda denna sockens skär- 
gård, som för flera näs af landet gör 
öfver 6 mil med sina bugter. Af skepps- 
hamnar skall Skurun vara den bästa; 
men den uppgrundas årligen af hafssand. 
Här utvisas flerstädes förut allmänna, 
men nu obrukbara skepps- och båtleder, 
samt höga hällar, hvilka vittna om jord- 
vallens höjning. Vid Notholmen finnes 
en kusthamn 2 ä 3 famnar djup, med 
lastbrygga och utrymme för ett stort 
antal fartyg. Höga klippan. Gamle Man 
eller Bonden, är en märklig hafskänning, 
som ligger 2 mil n. o. ut i sjön, 6 mil från 
Umeå. Skogen användes här till flera 
behof än i andra socknar af Ångerman- 
land. Ehuru vidsträckt, gifva de näranda 
vattendragen god anledning till timmer- 
flottning om våren af sågblockar, på 7 
till 8 mil. Under året 1861 har ett aktie- 
bolag bildats under benämning «Nordma- 
lings ångsågs-aktiebolag», i ändamål att, 
med tillgodogörande af de bolaget till- 
höriga skogar, skogsefi*ekter och skogs- 
afverkningsrättigheter, efter Lögdeå elf 
och dess bifloder, bedrifva sågverksrö- 
relse och trävaruskeppning. I Kyrk- 
byn hållas årliga marknader i Mars, Au- 
gusti och December. I Lefvarby fin- 
nes postkontor; här är ock telegrafsta- 
tion af 3:dje klassen. Kyrkan skall 
hafva blifvit uppbyggd redan i 13:de 
århundradet och har sedermera undergått 
flera ombyggnader. Det första orgelverk 
i Ångermanland uppsattes i denna kyrka 
1750. Barnundevisningen bestrides uti 2 
fasta folkskolor. — I många år, sedan Fin- 
ska kärntruppen upplöstes i Umeå, har 
här bott en veteran, neml. soldaten n:o 
116 Mattias Hvasse, hvilken, född 1777, 
bivistat fältslagen vid Sikajocki, Nykar- 
leby, Lappo samt skärmytslingen vid 
Pjelax, der han blef sårad i foten. Han 
har timrat åt sig sjelf en stuga, tre al- 
nar i fyrkant, långt upp i fjellen, der 
han i många år kämpat mot nöd och 
brist. I finska kriget på 1740-talet 
hade Ryssarne framträngt ända till mot- 
satta stranden af Öre-elfven, der byn 
Långed ligger, men när de fingo under- 
rättelse om Svenskarnes landstigning vid 
Rathan, gjorde de ett hastigt återtåg. 
Öfver en vacker bäck, som går genom 
skogen, kommer man snart till gästgif- 
varegården Ängersjö, sista byn i sock- 
nen, der låg under samma krig en hel 
rysk corps i 13 veckor, under hvilken 
tid invånarne flyktade till bergen, dit 
de dock förföljdes af fienden, som äf- 
ven borttog det lilla de kunnat rädda. 
— Den 18 Mars 1809 sammandrog 
sig svenska hufvudstyrkan i Nordmaling 
vid Örö, då c:a 3000 norrmän inryckte 
i Jämtland, som nödgade general Wrede 
att vända sina krafter åt vester, som ej 
litet torde hafva bidragit till den olyck-  
liga utgången vid Rathan. — Af kyrko- 
herdar må nämnas Olof Arctädius, hvilken 
här afled 1728, och var fader till den be- 
römde ichtyologen medic. licentiaten Per 
Archtädi, som drunknade i Amsterdam 
1735.

— Genom Kongl. Brefafd. 20 
Dec. 1853 afskiljdes från Grundsunda 
och förlades hit byarna Afva, Rönnholm 
och Öresund, utgörande 3% mtl, hvilka 
dock utgöra sin kronotionde till pastor 
i Grundsunda. 

Folkmängd. Hemmantal. Eg.rätts-afgift. 
1830—1862 sk. kr. 1860 
Taxeringsvärdet 1862 var 2,198,709 rdr rrat. 
Gårdar, byar och verk: Här märkas: Olofsfors 
bruk (se detta ord) eg.rätts-afg. 145 rdr 27 öre; 
Håknäs finbladiga såg vid Öre elf, eg.rätts-afg. 
110 rdr rmt. — Hyngelsböle finbladiga sågverk 
med 2 ramar, eg.rätts-afg. 40 rdr. — Djupsjö 
nu mer Olofsfors finbladiga sågqvarn. Långro- 
uddens skattefiske, Öhre elfs lax- och nejonöge- 
fiske. Lögde elfs laxfiske. Löfgrundets skatte- 
laxfiske, eg.rätts-afg. 40 rdr, en tullmjölqvarn i 
Leduån (10 rdr), fr. lägenheten Järholraen. — 
Byar efter tax. längden: Aspeå, Baggård, Bratts- 
hacka, Bergsjö, Braitfors, Brevik, Bjerten, Djup- 
sjö, Fällforss, Genberg, Gräsmyr, Högland, 
Hyngelsböle, Hörnsjö, Högdahl, Hummelholm, 
Högbrännan. Hallen, Håknäs, Jernäs (på en udde 
som skjuter 1 mil ut i hafvet), Klöse, Lögdeå, 
Ledasjö, Långed, Lefvar, Moo, här är största 
brukningsdelen 16*3/^^ seland, eg.rätts-afgiften 
8 rdr 36 öre. Mullsjön, Mjösjö, Ny åker, Nord- 
sjö, Nygård, Norrbyn, Nordanbäck, Orrböle, 
Sunnansjö, Sörbyn, Stafsjöholm, Toböle, Torr- 
böle Tallberget, Westansjö, Ängersjö, Ohrsbäck, 
Öhre.

Femte Bandet 
HL— R. 
STOCKHOLM. 
ÅKE C. W:M HAMMARS FÖRLAG. 
Stockholm, tryckt hos P. P. Elde 4 Comp. 1864

Återfinns här:
Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige

.

. 

100 år

Farsan och Finland föddes samma år, revolutionsåret 1917. Finland överlevde 100-årsdagen men inte min far.
Den 6 december är Finlands nationaldag.
Den 5 juli är pappas födelsedag.
Själv slukar jag för närvarande sista delen i Linnas trilogi Täällä Pohjantähden alla (Här under polstjärnan). Översatt till svenska får jag delar av Finlands historia berättad på ett fängslande sätt.

Färjglada bilder.

Torkat en vecka på störarna
höet snett i skuggorna
som soldater. Natten tar ett språng ur skogen,
må vi beskydda landet.

Pentti Saarikoski
ur "Toisia runoja"

.
.
.
.

Räddad av en sockenstuga

Efter en heldagsutflykt till Porla brunn, Varnhems klosterkyrka och nyuppfört museum, Skara domkyrka, Västergötlands museum med fornby, Hellekis säteri blev jag på hemväg än en gång räddad från hungersnöd när jag strax före Laxå svängde av E20 och körde några meter till Café Sockenstugan i Ramundeboda. Jag hade 10-12 minuter till godo, de stängde kl 19. Men jag fick utan problem beställa en smörgås tillverkad där och då samt kaffe med påtår. Inga problem enligt innehavarinnan, där satt redan flera andra gäster och hon skulle ändå plocka och stöka lite innan dörren låstes. Det var inte första gången jag mötts så tjänstvilligt här.

Tummen upp!

 

Efter att ha stärkt mig med kaffepausen tog jag en kort promenad till Ramundeboda klosterruin och kyrkoruin. Välskötta fornlämningar med sjön i bakgrunden. Rofyllt fast bara ca 100 meter från Europaväg 20.

En skylt informerar om sakernas tillstånd. Så omtänksamt.

Tycker du att gräsmattorna ser oklippta ut?

Området kring Ramundeboda klosterruin har en lång historia som
odlingsmark. På äldre kartor kan man se att omgivningarna använts som slåtter-
och åkermark. Den södra delen av udden och dagens skogsparti har brukats som
slåtteräng. Den nordligare delen har varit åker. Därefter har området troligen
nyttjats som betesmark. På senare tid har betesmarken vuxit igen och det som
tidigare varit ängsmark har blivit skogsmark.

Den historiska markanvändningen förklarar varför det även idag finns ett flertal
s k hävdgynnade växter som bockrot, prästkrage, ärenpris, gråfibbla, teveronika,
ängssyra, svartkämpar, gulmåra. ängsviol, ängsvädd, stagg, liten blåklocka och
backnejlika som alla kräver goda ljusförhållanden och inte klarar alltför tuff
konkurrens av mera snabbväxande gräs, hundkäx och andra högväxande arter.

I samband med utgrävningarna vid klosterruinen gjorde Länsstyrelsen en s k
vårdplan för området. Vårdplanens mål är att det runt omkring fornlämningarna
ska vara fritt från ogräs så att de är väl synliga och inte växer igen. Utanför
själva fornlämningarna är målet att återskapa slåtter- och betesmarken så som
det var förr i tiden. Ängsmarken ska slås sent på sommaren så att blommorna
hinner blomma och fröa av sig. På sikt kommer blomsterprakten bli rikare och
flera av de arter som gynnas av gammaldags slåtter har möjlighet att hitta en
plats omkring fornlämningarna.

Vid frågor om skötseln kontakta:
xxx

Länsstyrelsen Örebro län
Laxå kommun
Sydnärkes Miljöförvaltning 

 Tummen upp!

Sockenstugan är inte märkvärdig, har ingen formgivningsiver men är ändå personligare än en typisk vägkrog. Sockenstugan är den låga, mörka byggnaden längst bort. Klosterruinen syns närmast och kyrkoruinen ligger bakom det vitputsade begravningskapellet.

För mig är både mat/fika och kulturhistoria en nödvändighet för att leva. Det här är ett fint ställe att äta/fika på om man passerar på E20 mellan Vänern och Vättern. . .

Upplyftande vilsamt...

... för mig som besökare men många timmars arbete av trädgårdsmästare är nedlagda här på park, rosenträdgård och perennrabatter. Stannade till här på Kinnekulle väg hemåt en kväll då café och butik hade stängt.

 

Den långa gången med växter valda med omsorg att blomma sommaren igenom. Som praktfullast står den om några veckor.

Det stora valnötsträdet knoppas och blommar.

 

 Afrikas blå liljor står skönt mot den skuggade avenboksridån.

Gränsen mellan vild och tämjd natur flyter ihop i slutet/början av allén till Hellekis säteri. Suggestivt och fantastiskt.

.

.

Ängspark

Min västgötska färd förde mig till Fornbyn i Skara, Västergötlands museums friluftsmuseum/park, med många små trähus inom sitt område. Egentligen åkte jag hit för att skärskåda en ladugård som rekonstruerats och åter igen uppförts med skiftesverk och vasstak. Lite besviken blev jag allt då det visade sig att den var stängd och användes som förråd.

Men här fanns andra byggnader, bland annat en hitflyttad träkyrka. Det som fångade mitt intresse var kyrkogården, eller snarare kyrktomten, omgiven av en stenmur. Den har av förklarliga skäl inga gravplatser men ändå kan man få en upplevelse av hur en kyrkogård kunde se ut långt tillbaka. Bilden här ovanför visar kyrktomten, en frodig äng, söder från kyrkan. Kalla den gärna ängspark.

Det är inte helt lätt att åstadkomma en blomsterrik äng efter att gräset varit klippt i årtionden med gräsklippare. Det känner jag till från morfars hus.

Interiören i Härjevads kyrka som flyttades till Fornbyn 1922.

För mig var det en aha-upplevelse att för några år sedan läsa sockenstämmoprotokoll i samband med ett uppdrag i en kyrka i mittsverige. Det krävdes arkivstudier för uppdraget. I ett av protokollen från 1800-talet gav kyrkorådet sitt tillstånd till dödgrävaren, som hade stor familj, att slå kyrkogården med lie mellan gravstenarna och därefter ta vara på höet till sina kreatur. Landsortens kyrkogårdar hade inte alls de släta gräsmattor man kan se idag, där var ängar. Ja, inte bara där utan lite var stans,även på böndernas gårdstomter.

Fornbyn har en liten estrad och dansbana. De där små scenerna med tak som var så vanliga i stadsparkerna för inte så länge sedan. Där manskören sjöng på Valborsgmässoafton och sommarunderhållning kunde pågå. I min närmaste stad revs den vackra paviljongen för några få år sedan. Saknar att manskören inte har någonstans att sjunga in våren längre :-) Nu ska det vara inomhusarenor i mycket större format.

Med så här enkla bänkar - brädor på bockar - kan man skapa träffpunkter för människor. Folk drar folk, sommartid kan det kan göras så här enkelt och vackert, utan stora åthävor.
. 
.

Naturens estetik

Lagom till midsommarafton hade en av de vita pionerna slagit ut i samma veva som den mörkrosa bondpionen blommat över. Hur ska jag kunna lämna min trädgård för semesteruppehåll under denna härliga tid? Här växer både matnyttigheter, kryddor och skönheter och ängsblommor. De stora blåklockorna har precis slagit ut nu och prästkragarna blommar drösvis.

Vid morfars hus i norr väljer jag att inte odla min trädgård med trädgårdsväxter. Där försöker jag skapa en äng men lätt är det inte.
.
.

Om pionens liv

Här en text om åldrar som fått mej att se på pioner på ett annat sätt.

En period i mitt liv bodde jag i ett lantligt hus där ena långväggen kantades av skära pioner. Gud, som jag var tokig i dessa blommor! Inte bara för deras skönhet och bedövande narkotiska doft utan därför att jag tänkte att som deras liv borde allas vara.

Först den slutna, hårt knutna knoppen. Sen det försiktiga, nyfikna öppnande, ett blad i taget. Färgen är ljuvt rosa som insidan av ett stort snäckskal. Nästa morgon står hon då där fullt utslagen, yppigt vacker och självmedveten, utmanande i sin prakt men sen dröjer det inte länge förrän hon börjar överdriva. Hon tappar alla hämningar, skamlöst vräker hon ut sig så att vi alla kan titta rakt in i hennes innersta, hemliga rum. Det är gult.

Och mycket kort därefter är allt över. Slarvigt och snabbt faller alla bladen.

Från överdådigt vidöppet liv rakt ner i den definitiva döden på gruset där skor trampar på mig, föser undan mig med klacken. Så att jag inte ska ligga där och skräpa.

 Jag är förvisso en utblommad pion av Kerstin Thorvall

.

Grönskande sommarmitt

 

Bland det trevligaste som finns är att ordna till fest i sommarens mitt och smycka lokalen med grönskande skönheter, duka med vackert porslin och glas. Och textilier på metervara till de långa borden. Maten är viktig men jag tycker mest om att vara med och planera den, laga till får gärna någon annan göra. Förutom desserten som jag gärna åtar mig.Så blev det också denna sommarmitt.

Vikingaliv

Får jag presentera Kata, den vikingatida storgårdens härskarinna, rekonstruerad efter ett skelett funnet i en grav i Varnhem. Kata dog omkring 1040 då hon var 30-35 år gammal, inget ovanligt vid den tiden. Det var så mycket ovanligare att uppnå dagens pensionsålder.

En roadtrip förde mig till Västergötland. Till bland annat Varnhem där det lilla museet "Kata Gård" invigdes i maj. Museibyggnaden är ett skydd över den framgrävda kyrkoruinen. Inga åthävor, inte speciellt intagande men med en stark form. Inuti inget spektakulärt, kyrkoruinen talar. Ruinen förklaras via en skärmutställning med text i två förklaringsnivåer. Den tilltalade mig som gillar att läsa och som hade god tid på mig, men är man där med barn finns det inte mycket som fångar barnens intresse. Rekonstruktionen av vikingakvinnan, samt artefakter från utgrävningen, fanns att se i Västergötlands museum i Skara.

Det är populärt med vikingar nu. Och silikonrekonstruktioner byggda på skelettfynd och DNA-tester. Jag är inte specialintresserad av vikingatiden men kommer jag i dess väg är jag öppen för nya forskningsresultat. Sen tonåren finns Jan Fridegårds "Trägudars land" och de två andra böckerna i trilogin om Holme i minnet. Det måtte ha varit en stark läsupplevelse.

Fiskaren "Eymund"

This is Eymund the fisherman, our first Viking to be recreated from an actual skeleton of a Viking found in Fishergate, York.

Omkring 1993 mötte jag den första rekonstruerade silikonmannen. Det var fiskaren "Eymund" i York under en studieresa med förvaltare av statliga kulturmiljöer. I Jorvik Vikingcentre i York, England, satte man sig i en vagn och blev transporterad runt en slinga och fick info via högtalare. För min del lite väl  mycket hallabaloo och marknadsanpassat, typ spöktåget, men säkert intresseväckande för många. Museet fanns under ett stort köpcenter/shoppingcenter och byggde på de arkeologiska utgrävningar som gjordes där inför grundläggningen av gallerian.
*
I april i år invigdes det privata museet Vikingaliv i Stockholm.Även där ska en rekonstruerad vikingmänniska finnas enligt uppgift.
*
Annars är väl Björkö/Birka i Mälaren en riktigt kända och intressanta vikingaplatsen in situ med arkeologiska utgrävningar som gett oss en bild av vikingatida liv. Där är det platsen som är det viktiga. En båtutflykt dit ger dessutom fina naturupplevelser. Svenska staten tar tillfället i akt med stort vikingaintresse och nyöppnar restaurangen Särimner på Birka.
.
.

Kan man förstå...

... en människa från en annan tid. Kan man mötas över ålders- och tidsgränser? Kan man göra det?

Jag mötte den här kvinnan förra veckan. Vad är bättre än en semestertripp för att upptäcka Sverige och träffa okända människor och få höra om deras levnadsförhållanden? 
.
.

Mansplaining

Mansplaining betyder att nedlåtande förklara något för en person som redan känner till det, eftersom personen förutsätts vara mindre vetande. Omedveten eller medveten härskarteknik?

Tänk, denna benämning kände jag inte till sedan tidigare - men fenomenet mycket väl. 

Karlkunskap?

Fråga:
Som kvinna på snart 30 år har jag under årens lopp ofta mött män som tror sig veta lite bättre, till exempel i fråga om träning (jag tränar regelbundet), juridik (jag är utbildad jurist), politik (är intresserad av och har läst statsvetenskap) eller journalistik (jag jobbar som journalist), för att nämna några exempel. Om en professor i juridik eller statsvetenskap vill ge ett gott råd så tar jag förstås gärna emot det, men när kafégästen bredvid eller för den delen kollegan, oinbjudet vill tala om hur landet ligger inom något av det som skulle kunna kallas mina expertområden så misstänker jag att jag utsätts för vad som brukar kallas mansplaining.

Oftast blir jag förvånad och villrådig i stunden och tror jag inte att det speciellt ofta är illa ment från den andres sida. Men tillrättavisandet/rådgivningen (oftast från män) lämnar ändå en lite bitter eftersmak och tacksamheten infinner sig så gott som aldrig.
Har Magdalena Ribbing någon strategi att dela med sig av för oss som upplever detta fenomen?

Svar:
Det du beskriver är onödigt, inte särskilt ovanligt och alltid lika trist, ett uttryck för en del mäns behov av att få visa sig duktiga. Man kan säga att det är barnsligt, omoget, självupptaget – men det hjälper ju inte mot den irritation som man naturligtvis känner inför denna mansplaining. Ordet är en sammanfogning av engelskans man och explain, och brukar beskrivas som ett sätt av (vanligen) män att i översittande ton förklara för kvinnor vad dessa redan vet. En amerikansk författare, Rebecca Solnit, skriver om detta att det är en kombination av övertro och okunskap. Vem vill ha det?
Mitt förslag är att du som hövlig medmänniska lyssnar en kort stund på den mansplainande mannens utläggning, men ganska snart avbryter och säger ”det är snällt av dig att vilja undervisa mig, men jag har som jurist/journalist gedigen kunskap om detta, vi pratar om något annat föreslår jag.”
Eller något åt det hållet, alltså artigt påpeka att du besitter egna kunskaper och inte behöver mannens information. Han kämpar för att få ett övertag vilket är något som ingen kvinna behöver finna sig i. Men det är oftast bäst taktik att vara vänlig och bestämd, sämre blir det med bitska tonfall och syrliga kommentarer. Sådana kan i värsta fall få mannen att känna sig kallad att ge en tillrättavisning (”du behöver väl inte bli sur för att jag berättar det här?”) En del män och kvinnor som uppfattar sig själva som en himmelsk gåva till mänskligheten, i detta fall män till kvinnor. De kan med fördel tas ur den villfarelsen.

Tacksam ska du förstås inte vara även om det detta fantasilösa mansplainande är vänligt avsett.
Nu kan man förstås säga att hur ska karl’n veta att kvinnan han förmedlar sin klokhet till har mer kunskap än vad han har? Men det kan en vettig man lätt ta reda på genom en vanlig fråga. Så gör man i normala sammanhang när man inte känner ett trängande behov av att vara överlägsen.

Magdalena Ribbing
Skrivet av Magdalena Ribbing den 9 juni 2017
*
.
.

En nyfiken människa

Tro på byggnadens egenvärde.
Förstärk upplevelsevärdet.

Varsamt underhåll är ett måste
för att rädda maximal materia till
efterkommande.
Upprätta vård- samt ekonomiplan.

Använd material som åldras
i samklang med sin omgivning.
Låt reparationen förstöras -
inte originalet.

Få medkonsulter att förstå dina
tankegångar dvs. konstruktörer,
el- och vvs-ingenjörer. Och hantverkare.

Acceptera det naturliga åldrandet som
en ofrånkomlig del av livet. Det starka och
perfekta är inte bäst.

*
Hittade ett kollegieblock som är inköpt i Rom för länge sedan.
Där står några punkter som är egen översättning kan jag se. Det här är viktiga förhållningssätt för den som arbetar med restaurering av det byggda kulturarvet.

Min nyfikenhet förde mig till Rom som storstipendiat i arkitektur. Den förde mig också till en internationell restaureringsutbildning, Conservation of Built Heritage.

ICCROM (International Centre for the Study of Preservation and Restoration of Cultural Property) är en NGO, non-governmental organization - en internationell, icke-statlig, ideell organisation. Kalla det gärna en fredsorganisation :-) Lokaliteterna finns i den livliga stadsdelen Trastevere, Rom.

Det var stimulerande att träffa andra arkitekter och antikvarier från alla världens hörn, med samma intresse för det byggda kulturarvet... Att under ett års tid vistas i stan och åka runt i landet för att studera kulturskatter ensam eller tillsammans med andra humanister. Ett självständigt år ägnat åt förkovran. Och det var 1990-tal. Jag var trots min ålder precis lika receptiv som en 6-åring. Idag är det ibland kämpigt att komma till sin hembygd på 2010-talet och se hur illa kulturarvet tillvaratas, det lilla som finns kvar.

För mig är egen förkovran viktig, att utvecklas som individ. Det må gälla historia, naturvetenskap, föreningskunskap, egyptologi, pomologi, materialteknik, skogsbruk... you name it. Det borde finnas lika många intresseområden som det finns människor, nya insikter kan inte ta slut.

Foton: Bernard Feilden, director-general of ICCROM 1977-1981. 

08:or

Varför är 08:or så illa sedda?

- En mycket bra fråga, säger xx och blir tyst för ett par sekunder innan han svarar:
- Det är nog för att vi har lärt oss att man ska ta för sig och stå på sig. Annars gör någon annan det.

Så svarar en vit, heterosexuell, äldre man, med hög akademisk utbildning, född och boende i Stockholm i en intervju. Det sammanfattar läget väl.

Skrik högre och ta för er landsortsbor och norrlänningar. Väck vreden till liv - det ska vara möjligt att leva bra på landsbygden och inte bara i Stockholm, Göteborg och Malmö.
.
.

Städtips

Inte för inte är jag min mors dotter - jag är rätt bra på att städa. Kvinnor i lågutbildade miljöer sägs städa mer än kvinnor i medelklasshem. Jag menar att det generellt stämmer och gissar att det kan vara Lubbe Nordströms Lort-Sverige från 1938 som ligger bakom. Man ville inte längre betraktas som smutsiga och vanvårdande i det enkla miljöerna. I medelklasshem kan det nog idag anses bohemiskt att allt inte är så prudentligt.

En sak som mamma lärt mej är att om man handdiskar och ska torka disken med handduk på direkten, är det bra att skölja i varmvatten. Det går lättare då. Torkas disken i diskställ sköljer man i kallt. Det senare har med synliga droppmärken att göra, de syns mindre om sköljvattnet är kallt. Och självfallet ska man diska glasföremål först av allt, innan diskvattnet grumlats av fettrester. Självklara saker för många kvinnor antagligen - åtminstone i min åldersgrupp och äldre.

Hur man lämpligen hänger lakan på tvättlinan är en annan sak som underlättar och spar tid. Samt hur man bäst sträcker och viker lakan. Sen är det det där med tillvägagångssättet då man rengör en målad vägg, t ex i ett kök. Hur man manglar dukar är en annan sak som är bra att ha lärt sig. Jojomensan...

Bild lånad från internet.

Numera kan man köpa de här tjänsterna igen av privata städföretag och få RUT-avdrag men där fanns ett intermedium på några decennier under efterkrigstiden då hembiträdena försvann. Det slog främst mot (städernas) medelklass och övre medelklassinvånare då samhället förändrades och privatekonomin inte tillät att ett hembiträde anställdes.

Min mamma arbetade med konfektionssömnad, arbetade i storkök och avslutade sina anställningar med jobb som hembiträde på en större gård i Hässelby i Stor-Stockholm från den 15/2 1946 till 7/6 1947. Hon har berättat att hon trivdes, hade tillgång till en stor köksträdgård med många rotfrukter, grönsaker, fruktträd och bärbuskar. Hon hade bra fritid och tog emellanåt pendeltåget in till stan. Och jag minns att hon påpekade att hon åt tillsammans med familjen, var lite som en del av den. Efter det dryga året åkte hon hem för att ta över hemmanet eftersom morfar blev hjärtsjuk och inte orkade med jordbrukssysslorna längre. Därmed blev hon sin egen chef efter att ha arbetat  i hemkommunen, i Uppland, Värmland och Stockholm.

Än idag hör jag kommuninvånare som menar att norrländskor anses ärliga, pålitliga, rekorderliga, ansvarstagande, arbetsvilliga. Så kan det nog ha varit om man var lågutbildad. Det kan tolkas som att norrländskor inte gormar, säger inte emot, finner sig i de flesta situationer utan att protestera. Tar inte för sig. Perfekt arbetskraft!

***

Det här är boken och socialreportaget som påverkat vår syn på oss själva och vårt land, en bok som ville visa vikten av ett socialdemokratiskt folkhem. Detta innebar rivning och bortstädande av vårt byggda kulturarv, ofta enklare människoboningar. Jag är inte alls helt ense med Lubbe, jag menar att det inte alls var så lortigt och erbarmligt i landet som han vill visa. Det handlar till stor del om politisk propaganda.

 Klicka på bokomslaget eller HÄR så kommer du till boken Lort-Sverige.
En nutida recension kan läsas HÄR.
.
.

Fördärvlig grannlåt

Läser än en gång i pressen om lupinernas framfart. Denna gång i min branschtidskrift:

Forskning

Det krävs krafttag för att hindra spridningen av invasiva arter som nu sprids ohämmat bland annat längs vägarna. Det konstaterar forskare vid SLU som efterlyser nya bestämmelser i frågan. En av arterna som orsakar störst skada och som sprids snabbast är blomsterlupin, som tränger ut inhemska arter och till och med kan förändra näringsförhållandena i marken.
I en rapport från Trafikverket svartlistas även jättebalsamin, jätteloka, kanadensiskt gullris och parkslide.

Jag gladdes åt det min nya granne E-n sa om lupinerna i byn, som numera syns i stor mängd intill bygdegården längs gammvägen, gamla Kustlandsvägen: Vi måste se till att de inte når över bron och vår sida av bäcken!

Där de nu växer fanns förr bland annat kattfot och blåklocka. Kattfoten är helt borta från vägrenarna i byn numera. De är mycket sköra växter som lätt blir bortmotade om livsbetingelserna förändras som de gjort. Nu gäller det bara att alla i byn är av samma åsikt - och det är långt ifrån självklart att arbeta mot samma mål - för att i tid mota bort lupinerna. De hör inte hemma här, de är skadlig blomsterprakt. Det vore något för vägföreningen att diskutera och ta tag i. Det är viktigt att ta bort fröställningarna och inte lämna dem kvar då/om vägrenarna slås. Eller varför inte plocka bort knoppar eller utslagna blommor. De blir vackra men kortlivade buketter.

Det hävdas att det är Trafikverket som infört blomsterlupin i sina större infrastrukturprojekt och de där växterna har spridit sig ohämmat. Även hit till byn. Numera svartlistar TRV lupinerna.
.
.

Om att byta miljö

"Om Anita när hon kom hit ner blev blyg och bara höll sig på rummet. Inte alls deltog i diskussioner, fester, poetiska sällskap eller musikaliska aftnar. Undvek demonstrationerna för Sydafrikas folk. Slog ner blicken inför studentskorna från intellektuella hem, de som visste att föra sig, klä sig, vara kvickt radikala – de som aldrig skulle tillstå en privilegierad ställning, att de skulle ha fått något till skänks – böckerna, bildningen, att i mötet med andra vila i övertygelsen att man är en överlägsen sort. Sedan tar man plats på tidningsredaktionerna, kultursidorna, i politiken, i statliga verk. Ja, i handelsbolag, på ansedda sjukhus. Ännu en tid kan de obildade hållas borta.

Ja har Anita blivit skräckslagen av de här ungdomarna som kommer från akademikerhem, konstnärs-, musiker- eller skådespelarhem? Stockholms-, Uppsala-, Linköpings- och Lundahem. Maj och Tomas vet inte. De kommer inte att fråga. De är i tystnaden och viskningarna, är livet verkligen värt att leva?"

Ur "Liv till varje pris" av Kristina Sandberg, 2014, sista delen i trilogin om en av folkhemmets många husmödrar.

Så märkligt införstådd med dotterns nya livsmiljö var husmodersmamman Maj som var ingift i en företagarfamilj i Ö-vik. Hela det sociala livet och en kvinnas ansträngningar för att räcka till i den nya sociala miljön är väl beskrivet i Sandbergs böcker om Maj. I citatet ovan funderar hon över dotterns roll som påbörjad "klassresenär" på 60-talet, långt bort i anrika universitets-Lund.

Dottern Anita avbryter studierna och beskrivningen då Maj för första gången hälsar på hos blivande svärsonens föräldrar på en liten bondgård som fortfarande brukas utanför Hörnefors söder om Umeå, är mycket bra. Maj, som genom åren som företagarhustru har "förfinat" sina enkla manér från uppväxten och lever för sitt yttre, möter en livsglad jordbrukarkvinna som har ett helt annat förhållningssätt till sig själv och omgivningen. Jag tycker den beskrivningen är träffande, de totala personmotsatserna och dottern Anitas känsla av frihet och otvungenhet hos sin blivande svärmor, med en annan socioekonomisk tillhörighet än den i föräldrahemmet.
.
.