16 september 2017

Resa för vetgiriga

Kulturarvsdagen den 10 september ägnades åt förkovran i den sörmländska bygden som två hembygdsföreningar anordnade. Att färdas med modernt färdmedel längs en tusen år gammal transportled var ett nytt drag (!). Vattennivån är idag 5 meter lägre än för 1000 år sedan och landskapet har därmed förändrats rejält. Där det då var sjöbotten finns idag ett mycket bördigt odlingslandskap. Landskapsförändringen har skett i huvudsak för att få ökad produktion av livsmedel (spannmål). Det kan ha varit livsmedelsproduktionen som en gång gjorde det möjligt för bygden kring Mälaren att bli landets centrum med Stockholm som huvudstad.

Med på resan var en arkeolog som varit med om utgrävningar då en ny sträckning av E20 anlades och kunde berätta om gravplatser, husplaner, huskonstruktioner och samhällsliv under brons- och yngre stenålder. Runstenar, stenkistor, gravfält och runhällar besöktes i parti och minut. Som norrländska, uppvuxen i norra Norrlands kulturhistoriskt karga miljö, är jag förtjust över det jag ser. Den mest kända ristningen var den här, här utgiven på ett vykort från Svenska Turistföreningen på 20-talet:

Kunskapsturism var ordet.
Vi fick oss till livs ett givande föredrag om jordbruk och djurhållning i bygden under vikingatid och landskapets förändring till idag. Insåg att jag skulle kunna ha glädje av att läsa Europeiska kulturlandskap: Hur människan format Europas natur av Urban Emanuelson (2009) samt Carl Fries, Gammalsverige (1965).



15 september 2017

Skriftlig illustration

- "Vad är skillnaden mellan dumhet och okunskap?"
- "Jag vet inte, jag bryr mig inte."

Skyddet mot faktaresistens är till exempel att bevara och använda sin nyfikenhet. Och att ifrågasätta sina egna övertygelser. 
.
.

14 september 2017

Ulrikas smeder

Besökte ett hembygdsmuseum på väg hem från ett födelsedagsfirande. Hittar en samlares efterlämnade allmoge-föremål. Fascineras. Här ovan en sammanställning av smeder som verkat i Ulrika. Gillar den här typen av forskning med enkel redovisning. Torpinventeringar har jag också sett redovisas så här enkelt.

https://lh3.googleusercontent.com/zUCVr3qJ9zOtkERA9KRFJdxRcNxibjwU_qFfGgFrJiWXK_sdyK2-Akw5wBKv2dObKMrRa39ZXOlLzfsMMBU=w293-h220
Klicka på bilden för att läsa förstorat.

Jag känner dessvärre endast till en bysmed hemmavid, n´ Erik Ors´. Bysmedjan är numera garage, härden med skorsten revs före min tid. Sedan 2006 är även bysmedens bostadshus borta. Har aldrig sett någon sammanställning som gjorts över de byasmeder som funnits i socknen som helhet. Visst finns det kulturella skillnader mellan det nordligt belägna nybyggarlandet och de länge bebodda bygderna i mitten och i söder.

Foto Bengt Oberg, 2017, hämtat från wikipedia.

Vi letade efter ett hembygdsmuseum, en ålderstigen timmerbyggnad. Hittade en byggnad vid den traditionella marknadsplatsen med skylten "Museum" utanför. På andra sidan vägen låg en skolbyggnad uppförd vid samma tid.
 - "Vad har det här varit för byggnad tidigare, innan det blev hembygdsmuseum?" var undran från medpassageraren. En brandstation?
- "Men slangtork saknas saknas ju", svarar jag.

Det visade sig att byggnaden nyuppfördes som museum och invigdes 1962. Haha, så förvånade vi blev. :-) Det hela bekostades av en hembygdsivrare med hustru, allmogeföremålens samlare. Att skolan använde museet för att ge barnen sin hembygdshistoria var tydligt då korta essäer fanns vid många av föremålen med namn och klass angivet. De två tidigare bloggposterna är skrivna efter besöket i detta museum.

Här finns inga uppbyggda miljöer (ja, en liten då) men är fyllt av föremål med beskrivningar. Föremålen är tagna ur sitt sammanhang men mycket fanns att se, jag som gillar den museologi som visar hela samlingar, inte enbart utvalda föremål i en uppbyggd kontext. Rena rama 1800-talets utställningsteknik :-)
.
.

12 september 2017

Bulvan

Lockfågel av tyg.
"Orrar skötos vanligen förr för "bulvan" med anledning av att orren gärna vill sluta sig i sällskap då den om vintrarna i björkskogarna äter av björkknopparna. Därvid begagnades konstgjorda orrar sydda av blå vadmal och med påsydda vita tecken och röda ögonbryn. De uppsattes på stänger bland björkar i närheten av orrkojor, byggda av ris, där jägaren sedan satt och väntade till några besökande orrar kommo, vilka "bulvanen" lockat till sig. Det hände att slaghöken anföll bulvanerna och då blev ett lätt byte för skytten. Såväl en bulvan som samtida skjutvapen finnes förvarade i härvarande samling."

Lockfåglar av textila material är lättare förgångna än de av målat trä. Äldre vettar för sjöfågeljakt har jag sett många av men aldrig en sån här tygorre. Nu har jag gjort det tack vare en framsynt samlare.
.
.

10 september 2017

Allmogens stolar och pallar

En mat-tavla!
Det här är ännu en mattavla. Jaha. Nu lärde jag mig något nytt, så underbart det kan vara med hembygdsmuseer :-)

Mattavla, matstol , detsamma som bord­stol, en kombinationsmöbel (Nationalencyklopedin).
 
Mattavlan användes i trånga, fattigare allmogehem som bord i utfällt läge och stol att ställa vid väggen däremellan. Jämför med möbleringen i högreståndsmiljöer på 1700-talet med pelarbord med nerfällbar, rund bordsskiva, ofta av alrot som ställdes vid väggarna när man inte åt, eller slagbord som fälldes ihop och därmed tog liten plats.

Förutom alla spännande föremål finns på det här hembygdsmuseet en sommarutställning med lokalt tillverkade stolar och pallar. Och mina tankar går till de lokala möbelsnickare som funnits i min hemby. Vilka var de? Kommer de att finnas kvar i minnet om 20 år?

Pallar. Inte något finlir men ändå intressanta.


Detta är en kaststol. Den skrivna förklaringen på användningsområdet förstod jag inte. Bara att den användes i samband med att nekar (kärvar) kastades upp i logkistan för att tröskades med slaga.
.
.

6 september 2017

Den pastellfärgade staden

 
Rembrandt ingår i den förstklassiga konstsamlingen. Här flockas turisterna. Den förlorade sonens återkomst från 1668 är väl fin... Likaså den Heliga familjen  med den egna familjen som förebild.
Skulptur av Voltaire (1694-1778) med skulptören Jean-Antoine Houdon som upphovsman.
Nog är det brackigt värre i rummet där vackra, små antika kaméer visas...
Höjdpunkten var att få se den nästan 2 x 2 meter stora Pazyryk-mattan. Världens äldsta kända matta med en ålder av 2000 - 2400 år. Forskarna dividerar. Men tänk er att den är tillverkad 400 före Kristi födelse. Textilier är lätt förgångna, 1900-talets hemgjorda textilier betraktas numera ofta som förspilld kvinnokraft. Men herrejestanes så glad jag är att ha fått se den här. Jag har försökt förr men misslyckats med att hitta den i museets labyrinter. Då hette staden Leningrad.

Att ta en kaffe i museicaféet och få vila fötterna gav styrka för vidare äventyr. Först besågs de kaukasiska och centralasiatiska avdelningarna. Och därefter de assyriska, sumeriska och egyptiska samlingarna. Lycka. Och eftersom jag är minst lika intresserad av arkeologi som av överväldigande interiörer sparade jag detta underbara till sist.


Sen var det dags att gå ut i folkvimlet. Se så snygga gatumålningar!
.
.

5 september 2017

Frimärkt

Frimärke med valören 10 öre avsänt 2 sept 1954.
Postverket förmedlade brevet.
Kommunikation genom brev blev allmän då samhället fått bukt med den utbredda analfabetismen i landet. Då varje barn fick möjlighet till skolundervisning enligt folkskolestadgan från 1842.

Men visst, längre än så hade post förmedlats.
Postverket grundades den 20 februari 1636, under drottning Kristinas förmyndarregering. Initiativtagare var landets då mäktigaste man, rikskanslern Axel Oxenstierna. I samband med posttransporterna krävdes vägar för postiljonernas kommunikation till häst. En kvarvarande fysisk lämning av detta är Kustlandsvägen längs Norrlandskusten. Sträckan genom hembyn är en del som finns kvar av denna åldriga kommunikationsled, gammvägen går alldeles utanför morfars hus. Fram till 1942 var det enda vägen genom den här byn och rörelsemönstren i byn var helt annorledes än idag. I min by ville styrelsen år 2012 ta bort en sträcka av Kustlandsvägen ut vägföreningen och privatisera den. Förvånande? Ingen utom jag protesterade och agerade emot försöket. Mer om detta.

Den som vill uppleva den gamla Kustlandsvägens kulturmiljö bör dock söka sig till en kommun längre norrut där man har tagit vara på det kulturturister och kunskapsturister vill uppleva. Jag har åkt den slingrande landsvägen där i sökandet efter min morfarsmormorsmors Ulrikas födelseplats vilken jag också fann.
"Mellan Bygdeå och Sikeå har kustlandsvägen bevarat sin ålderdomliga karaktär med milstolpar och gamla gästgiverier. Den följer höjdryggarna och passerar flera medeltida byar: Bäck, Rickleå, Lägdeå och Sikeå."
.

26 augusti 2017

Bref från Brooklyn

Det här är i original inget lättläst emigrantbrev som avsändes från Brooklyn. All text är skrivet i ett stycke, interpunktion saknas, stavningen klen och på slutet inflikas engelska ord vars stavning brevskrivaren inte känner till. Jag har reviderat texten så brevet bör gå att förstå även om några ord är svårtydda.

Brooklyn den 6 okt 1910

Mycket ihågkomna kära Olivia!
Tack för det sista bemötande och tack för det kära bref
som du bringade mig som var mycke välkommet.
Jo Liva, nu är jag här i detta främlingslandet som du ser o vet nu
är vi skilda från varandra du o jag som har delat så många
dagar tillsammans, men nu har den tiden flytt, ja den har gått.

Jag får först säga sig att jag mår bra till hälsan Jag har
aldrig känt mig klen mera än en dag sedan jag kom hit. Jag
har haft tur med allt sedan jag kom hit Jag kan inte säga annat.
Jag har fått mig en bra plats och det är ju det bästa och ganska bra
betalt har jag också. Ja Lifva, jag skall säga en sak hur det kan
vara här i Amerika för flickorna som skall förtjena sitt bröd själva
så nog förstår du att det kan vara lättare att här de förtjena dollar har i
stället för kronor i Sviden. Om du skulle få se flickorna här
som har varit här några år hur fina de är du kunde tro att de
vore prinsessor, men inte pigor från fattiga Sviden. De äro så
att de måtte nära på inte kunna gå. Ja Olivia, om du komme hit
finge du se mycket. I går kväll var vi ute lite och det var trefligt.
Vi ockte (åkte) kors sen så långt, vi kom hem i natt klockan 2. Vi var 4 i sällskap.
Här på flera ställen gå en järnvägen 86? våningar höga, den
andra går samma line men under jorden, du står på gatan.
Jag stod på gatan i går, där kom tåget - ett under och det ofvan på gatan.
Jorden darrade, jag med. Då kan spårvagnen gå mellan,
han håller gatorna ?finsta? Du kan komma samma väg men du kan
gå 3 olika tåg. Du kan åka under jorden, du kan åka upp i luften, du kan
åka efter gatan - du kommer samma väg. Dom har inte fått mig
i underjordiska järnvägen ännu. Jag säger jag går aldrig dit men
de säger att de skall bära mig dit.
Ja Liva, nu är Gärda snart fullvuxen flicka. Hon fyller 18 år denna månad.
Då skall hon ha kalas säger hon. Ja Liva, det är svårt att vara grihxx? (green?/grön?) och att vara i plats men det får lof att gå än. Då jag vet namn snart på att slags mat men det är svårt till en början.
Adolf Nording frågar mig huru jag tycker om att vara grihxx? (green?/grön?) men jag sade det åt honom att utaf egen erfarenhet kenner man andra. Han hördes att ha lidet förfärligt af det. Han helsade dig i det bref som du sende hit till mig. Han arbeta nu i skog som det hördes på honom så tycker han ej om Amerika något.
Jag hörde att mamma har ledsamt efter mig det undrar jag så för att
mamma var ju alltid så hjärtegod mot mig. Jag kanhända kommer
ihåg henne lika mycket som hon kommer ihåg mig. Jag undrar om Henny är
snäll med mamma. Nu sedan jag for hemifrån är väl hon ingen rädd. Du kan ju
fråga mamma och sedan låta mig få höra. Jag skall nog komma ihåg far o mor
fastän jag är här om jag får leva helsan o framgången.
Ja om jag Liva nu tar på att tänka på mamma o dom derhemma då blir det för långsamt. Man får försöka att slå det ifrån sig så mycket som möjligt. Frun kommer in o fråga om jag skriver till moder o Fader men jag säger det jag rigtter än Svidisk görl. Hon säger att jag ritar najs. Ja Liva, hon är så mycke snäll mot mig att det kan jag ej nu beskriva. Hon kommer in och vill jag skall  gå till lådan med ett bref. Letter kallas det på englis. Hon gifver mig stämp på 2 bref. Jag ritar ett äfven åt Oskar. Jag skall sända dig en liten bild af honom. Jag har fått fyra så jag kan gärna gifva dig ett. Det skriver jag åt honom. Ja tack snälla Liva som skriver åt mamma. Jag hoppas att du skriver flera gånger. Jag hade väntat bref  från dom så jag håller på bli toke.
Jag vill du skall tala om för mig allt vad du vet för det är roligt höra hemmifrån. Du kan helsa Frida så mycket ifrån mig. Helsa henne att om hon kunde få komma sig hit med det arbete hon har och ung är hon också, så skulle hon göra sig en framtid med tiden. Jag måste sluta med många kära helsningar

Vem som är avsändare framgår inte, inte heller om hon (för det bör vara en kvinnlig avsändare) klarade den nya tillvaron i New York eller flyttade vidare. Mottagaren var troligen min farmor men brevets kuvert saknas. Härifrån bygden utvandrade många mindre bemedlade för att söka lyckan, för att få bättre ekonomiskt rörelseutrymme.

 Post Office and Eagle Building. Brooklyn, N.Y 1906.  

Brooklyn, N.Y., circa 1910. "Atlantic Avenue subway entrance." Plus an elevated railway and streetcar tracks. 
Detroit Publishing glass negative. Länk.
.
.

24 augusti 2017

Swede Hollow

Romanen Swede Hollow av Ola Larsmo (2016) är läsvärd och påminner om att inte alla utvandrare / invandrare lyckades i det nya landet på andra sidan Atlanten.  Svenskar här anses korkade, luktar illa och går inte att prata med. De bor i slummen i Swede Hollow och står längst ner på den amerikanska samhällsstegen. Det gick inte bra för alla som för Karl Oskar och Kristina i Wilhelm Mobergs utvandrarepos.

Swede Hollow, looking north from East Seventh Street before creek was enclosed.
Photo between circa 1912 and circa 1915. 
"
... där (...) gick för hundra år sedan en hårt trafikerad järnväg. Dalgången var från 1880-talet känd som Swede Hollow, ett av stadens värsta slumområden och hem för minst tusen människor i fallfärdiga skjul, byggda utanför alla stadsplaner. Merparten av dem var immigranter från Sverige. Men hamnade man i Swede Hollow tycks man också ha fallit utanför själva historien.
(...)
I tidningen St Paul Daily Globe hittar man i mars 1886 ett intressant reportage, "THE SQUATTER'S HOME" – "En främmande bosättning mitt i St Paul, och dess främmande Invånare". Signaturen "Grundy" har bestämt sig för att slumma en stund och vågar sig ned i denna okända terräng, där han möter "små linhåriga barn i illasittande, smutsiga kläder" som åker släde på en gammal träskiva "och tjattrar med varandra på ett obegripligt språk". Journalisten slås ändå av tystnaden, hur han stirras ut av misstänksamma, blonda sluminvånare. "Inte ens hundarna skäller ju här."

Han noterar också hur Swede Hollow-borna får betala en och en halv dollar i månaden för att slå upp sitt skjul på platsen, men i övrigt saknar alla rättigheter och när som helst kan vräkas. Flera familjer delar på varje hus, som mäter kanske tolv kvadratmeter. Den svårt nedsmutsade Phalen Creek som rinner genom dalen är en ständig källa till oro, då man tömmer allt sitt avfall där, inklusive det från dassen. I andra tidningsartiklar från tiden oroar sig myndigheterna för risken av ett kolerautbrott och kallar Swede Hollow för "en miniatyr av det primitiva Sverige". Men "Grundy" skriver: "De vithåriga männen, kvinnorna och barnen nere i dalen bryr sig föga om sådana diskussioner, fjärran som de lever från stadens buller och förvirring." Han slutar med orden att de helt enkelt är "lyckliga".
(...)
– Svenskar, inte minst kvinnor, fick senare rykte om sig att vara duktiga arbetare. Men när de kom spreds först bilden av "the dumb swede", "den dumma/stumma svensken" – vilket berodde på att de hade svårt att lära sig engelska. Under en period var svenskar inte riktigt lika "vita" i amerikansk mening som anglosaxare och tyskar – sedan kom en våg av slavisk invandring, och då blev svenskarna "vitare".
(...)
Den svenska immigrantstocken fasades in i samma hierarki som and­ra nykomlingar – de senast anlända var alltid "efterblivna", lät och luktade konstigt, åt märkliga saker. Sedan kom en ny grupp in längst ned, de tidigare "primitiva" steg uppåt och blev mer amerikanska. Efter svenskarna kom italienarna till Swede Hollow, och lämnade betydligt fler spår efter sig i skrift och bild. Senare kom en grupp polacker. De sista invånarna i "Hålan" var en grupp mexikanska familjer, som vräktes 1956 varefter man brände deras hus. Dalen var en sanitär olägenhet. Nu är den en park utan lämningar av mänsklig bebyggelse.
"

Saxat ur artikel om Swede Hollow
av
Ola Larsmo
Dagens Nyheter 2013-08-15

23 augusti 2017

En lycka i skogen

"Åkrarna var många och små men alla hade namn, ofta efter utseende. Den här åken kallades för Brökakan. På andra sidan om vägen finns små åkrar som inte gick att plöja utan grävdes med spade. Även på utmarken i skogen finns åkerlyckor upptagna. Omkring sekelskiftet 1900 röjdes och dikades en mosse för odling."
Läser detta i en broschyr efter att ha letat mig fram på små och ännu mindre vägar till en underskön plats vid en skogssjö. Till det som var en utjord till en större bondgård på 1700-talet men vid laga skiftet 1928 blev till fyra små torpliknande gårdar med tillsammans 50 hektar mager mark med många och små åkerlyckor. Det går att räkna till ett 30-tal mycket små lyckor och flera av dem är inte mer än cirka tio kvadratmeter. Gissa om många stenar har måst flyttas för att få fram odlingsbar jord.

De som bodde här representerar fattigsverige, människor på marginalen. Extrainkomster kunde de få genom bisysslor som skomakeri, bandvävnad, genom att spinga takspån. Det var från miljöer som den här som många utvandrade till Amerika för att få ett bättre liv. Kanske blev levnadsförhållandena bättre än i Sverige, men några fick det inte bra i landet "over there". (Mer om det i nästa blogginlägg.)

Utan den här museiguiden hade jag inte hittat hit, alls.

http://www.arbetetsmuseum.se/nya-museiguiden-ute-nu/

Guiden finns som pappersupplaga i bilens handskfack. Den finns även som app. Inför varje resa granskas den nogsamt och jag finner platser jag inte visste något om. Det arbetslivsmuseum jag kanske ser mest fram emot att besöka får anstå till nästa år. Längtar redan.
.
.

22 augusti 2017

Snokatätt

Under en trevlig weekend med födelsedagsfirande såg jag mycket vackert och/eller intressant. Här syns en byväg med en snokatät gärdesgård som löper bredvid. Gärdsgårdar har lokala eller regionala variationer med logiska förklaringar på utformningen. Den här platsen ligger långt in i skogarna och småvägar förde mig dit.
.

18 augusti 2017

Ostajlat

Ett enplanshus från 2007 är till salu i kommunen.
Det är helt ostajlat inför försäljningen.
Inga möbler, inga accessoarer, alldeles befriat från homestyling.
Inga färska snittblommor, inga citroner på keramikfat, inga textilier, ingen eucalyptus.
MEN - i vardagsrummet där finns det något som får mig att haja till.
Till vänster om kaminen - en vedkorg/vedbärare av masonite.
En personlig touch.
Vi befinner oss i masoniteland.
Gott så.
*
*
Förmodligen anses den sakna allt av värde och får följa med på köpet.
Undrar hur många sådana vedkorgar som funnits och hur många som finns kvar i kommunen...


17 augusti 2017

Kornåker

Vet ni hur en mogen kornåker luktar? Vet ni hur det känns att låta handen följa axen? Sensommarens skördetid är allt bra fin.
.
.

15 augusti 2017

Malôppen (Malope trifida)

En bukett praktmalvor pryder sin plats. En lättodlad ettåring med tantvarning. Jag gillar dem och är glad att kunna plocka in en egen sensommarbukett tillsammans med dillkronor och en stjälk gullris. Att de här malvorna finns i mina odlingar har mycket med barndomsminnen att göra.

Tant Hildur i grannhuset över vägen i hembyn hade sitt trädgårdsland / köksland samt ett stort pärlann på vår sida gammvägen. Resten av marken var lägdor, hon och Kalle var hemmansägare. Hildur kom nästan årligen över med en bukett "malôppen", som hon sa, till mamma när de blommade. Granna var de!

Jag förmodar att de äldre kvinnorna i byn en gång i tiden sa just malôppen om praktmalvorna, och då menar jag ännu äldre generationer än Hildur. De använde den latinska benämningen med dialektal knorr på praktmalvorna. Underbart!
.
.

13 augusti 2017

Ett annat välkommen...

Det finns skyltar för de flesta tillfällen och platser.
Finns de inte att köpa kan man tillverka dem själva.

Av dessa två skyltar kan man få uppfattningen att människor i det här samhället skräpar ner, spottar snus och kastar fimpar. Vare sig man är på väg hem, till arbetsförmedlingen eller till folktandvården. Vilken självbild har man och vilken självbild får man av förmaningarna? Hur upplevs det att komma hem eller till sitt arbete och mötas av den här uppmaningen dag efter dag? Beklämning? Glädje? Ignorans? Blir man förnärmad? Att man blir påverkad på något sätt är väl klart.
.
.

11 augusti 2017

Mitt i smeten

60-tals-byggnaden är riven och parkeringsplatserna intill Konsum är färdigställda. Till gagn för handeln, men kanske inte för trivseln i tätortens centrum. Nu äger KF-fastigheter en central tomt som man sannolikt betalat rejält för.

I samband med köpet och före rivningen kom ett antal parkeringsplatser till bakom Wäringstams. Det var ca 8+10 p-platser bakom Wäringstams byggnad men därifrån krävdes att man gick några steg upp i en kort trappa mellan husen.

Ytterligare parkeringsplatser vid Konsum, de ursprungliga, finns kvar i anslutning till entrésidan mot gatan samt på motstående gavel till den på bilden ovan.

 
Kommer man körande österut längs Kungsvägen möter man Konsums parkering så här. På utfyllnadsmassorna blev det 14+10 p-platser in the middle of Vallen där Wäringstams byggnad tidigare stod. Plus 7 stycken platser i terrassen nedanför med en kort trappa upp längs fasaden.

Asfaltyta, galvaniserat avbärarräcke, stabbiga betongsuggor avgränsar den nya parkeringsytan. Snyggt? Praktiskt?  Helt tydligt funktion utan estetik. Inget har gjorts för att mildra intrycket av "öken" - inga träd, ingen vacker avgränsning. Är det en för liten ort att kosta på "onödigheter" - eller vad?

Det vita huset som skymtar längst bort i fonden är kommunhuset vars fasad inplåtats denna säsong.

Bryggaregatan sluttar ner och möter Kungsvägen. Blicken slutar i en asfaltyta, en bilparkering. Ett landmärke saknas. Till vänster syns kiosken som byggts ut till restaurang, hm.

Förr låg 60-talsbyggnaden med bostäder och ekipering i Bryggargatans slut. På grund av medvetet eftersatt underhåll såg den ganska förfärlig ut innan den revs. Neonskylten var vacker och byggnadsmaterialen av gedigen kvalitet.

https://morfarshus.blogspot.se/2012/10/neonskylt-neonljus-kulturhistoria-skonhet.html
Mitt i tätortens centrum. Kanske är detta en liten kommuns dilemma, att kompetens i stadsplanering saknas och att man finner sig i näringslivets krav, kanske utan restriktioner. Kan det som hänt i Vallens kärna kallas centrumutveckling?

* * *

Digitala insändare i lokaltidningen VK som jag inte kunde låta bli att ta skärmdump av. Det är svårt för små orter vet vi, kanske särskilt i "Norrland". Förebilder krävs för ungdomar.

 

#Nordmalingsproblem

10 augusti 2017

Så det blev...

Jajamen. Kommunhuset blev inplåtat! Den vitslammade tegelstensfasaden försvann efter att ha varit synlig sedan kommunhuset byggdes omkring 1960. Ekfönstren är bytta till aluminiumfönster (alt. aluminiumklädda träfönster). Fönsterblecken av koppar togs bort, stuprören av koppar likaså. De har ersatts av plastbelagda stuprör. Koppar som är så åtråvärt på andra håll!!!

Från Kungsvägen ser det ut som alltid, eller? Ja, för en otränad blick kanske det ser så ut.

60-talsfasaderna har blivit "klassicistiska" ;-) genom att de fått "hörnkedjor" eller pilastrar i hörnen ("knutarna") av mörk plåt! Den gavelspets som hade mest vittrad slamning blev även den mörkplåtad men där tog fotograferingslusten slut.

Nytillkommen knut av mörk plåt. Nytt plastbelagda stuprör. Värmepumpar sedan tidigare mot Storgatan.

Fasadarbetena är inte helt klara, alla fönstersmygar är inte inklädda med plåt. Okej, det är så här kommunen vill se sitt kontorshus. Att huset plåtats in torde anses att man bytt upp sig och förskönat huset. Så kan det gå. Man har fått det man vill ha.

Jag vänder helst blicken mot klockstapeln som är en mycket värdig, vacker och välskött byggnadskonstruktion. Det blir allt svårare att finna vackra byggnader dära Vall´n.

* * *

Det kom ett mejl tidigare i sommar:

Sveriges Arkitekter har i år startat utmärkelsen Sveriges arkitekturkommun. Utmärkelsen kommer att delas ut under hösten. Syftet är att belysa vikten av god arkitektur. Utmärkelsen bygger på data och statistik från öppna källor rörande kommunernas arbete med arkitektur. Men vi tycker också att en viktig del i utmärkelsen är att få arkitekternas syn på hur landets kommuner arbetar med dessa frågor. Det finns ju då inget mer naturligt för oss än att fråga våra medlemmar. (...)
Jag förmodar att en liten glesbygdskommun torde ha förhållandevis svårt att få ett sådant pris. Förutom faktorer som god kommunal service, arbetstillfällen eller goda pendlingsmöjligheter är en tilltalande byggd miljö, ett estetiskt samhälle, en annan faktor till ökad inflyttning och därmed bättre skatteunderlag.
.
.

7 augusti 2017

Dagsutflykt

Förut besökte jag oftare den här typen av praktfulla miljöer än allmogens bevarade museala boställen. Nu är det snarare tvärtom. Men i veckan slog jag dock till och återbesökte ett par kungliga slottsparker. Här är en av dem:

Ett luftslott i förgrunden i form av ett luftslott med spaljéverk av trä, ett s k treillage. I rak axel från detta syns slottet.

Gömd i arkitekten Carl Hårlemans boskéer från 1700-talets mitt finns sköna buxbomomgärdade planteringar. Då boskéerna var nya användes de gröna rummen till adelns fester, buxbomhäckarna är sentida.

Jag behöver inte se mycket av morianen för att förknippa platsen med Ulriksdals slott.
.
.

6 augusti 2017

Kulturbehov

En utflykt till kulturlandskapet ger perspektiv. Perspektiv över landskapet eftersom forngravarna ligger högst uppe på en rullstensås, samt perspektiv på historien och därmed mig själv.

Här finns omkring 200 gravar, de flesta från järnåldern och några ännu äldre bronsåldersgravar. Den här hövdingen är återuppstånden, haha...

En blaffa ger besked om att här betar kreatur. Gräset är kort och området har en flora naturligt anpassad till torka.

Där skådas de som håller landskapet i skick. Tre tjurkalvar.

De kesar och gör sig till. Haha, så söta de är!

Hur vackert är det inte då nutid och dåtid kopplas ihop. En kort utflykt i grönskan räcker gott som avbrott i sysslorna hemmavid för att man ska känna att det är semester.

Kultur, här i form av fornminnen och djur, är vad jag blir glad av.
.
.

4 augusti 2017

Saknad

Hushållets loggbok 195X

28 okt.

Silja och Krabba är nu i slakteribilen som står vid Larssons.
Hur många bittra avsked ska man få uppleva. Silja och jag som
har kämpat ilag så länge, nu är hon borta för alltid. - Må dessa
avsked lära mig vara god och snäll med de djur jag har och får
att vårda. Det syns ju så väl hur mycket de uppskattar ömhet och omtanke.

Stjärna och Kurre, de två är dock de två som tydligast kommer att
följa mig i minnet genom livet. Lille Kurre han mötte "mörkerdöden"
natten till den 15 aug. i sommar. Han har lämnat outplånliga minnen efter
sig. "Kurrekös" va du var god. S. lille lekkamrat. Nu ligger du vid
sommarhagen (...) och din stig här på radden är det ingen som trampar.
Och trumman över avloppet och dikesrenen med kärrviolerna ska inte möta
dig till våren, - men matte om hon lever kommer att sakna dig oändligt mycke.
Vårat trevligaste husdjur. Tack för att du har funnits till! Världen blir
ljus genom att det finns ting som - nu försvinner slakteribilen, nä han far
till Lindgrens.
Det är en grann dag.

Alla dessa avsked. Känslosamma kan de vara. Katten Kurre hörde jag mycket om, men minns honom inte. Så här var det: morfars katt hade fått ungar. Pappa skulle ha ihjäl dem som man gjorde på bondgårdar. Plötsligt hör mamma en slags joller utifrån och tittar ut genom köksfönstret - där ligger pappa på mage och leker med en kattunge. Kurre blev kvar tills han blev överkörd av en bil på Riks13 mellan morfars hus och sommarboendet i stugan i sommarhagen, ôppe hägna. Jag förmodar att jag någon gång blev klöst av Kurre och då fick han benämningen "Kurrekös" på barnspråk :-) Kossan Silja antar jag var en ko som slängde med svansen och trampade när hon blev mjölkad. Det var något som inte uppskattades av mamma. Det är förmodligen därför skriver hon att de "kämpat ilag".

Radden (raning, röjdning, röjning), en benämning som knappast används numera, är den öppna ytan mellan bäcken och skogen västerut som sträcker sig i nord-sydlig riktning från byns första bosättning på Knösen. Det är tvärs över den samlade åkermarken som Riks13 anlades 1942 som en spikrak AK-väg. Den sträckan genom byn upphörde som viktigaste transportled längs Norrlandskusten då Europaväg 4 invigdes 1962. Även radden torde upphöra som öppen yta i framtiden då den inte behövs som producent av mat till kreatur eller människor. Så förändras landskapet sakta men säkert.

Kanske är den lilla suddiga kattungen på bilden Kurre med sin kattmamma.
När jag tittar där bortom ser jag ett vackert glest staket som hörde till grannen men där den fina västerbottensgården med glasveranda är riven då bilden togs. Ännu ett fint hus jag aldrig hann se.
.
.