Novemberskt

De ännu inte förvintrade verksamheterna pågår i skogen, längs vägarna, invid fälten. Det kråkas, talgoxas, korpas intensivt denna jordiska tisdag i november...

Per Helge

Slåttannskaffe

Klicka för större foto.

BR 5864
Nordmalings sn
Lögdeå,
Slåttanskaffe hos familjen Asplund i Lögdeå.
Bilden från 1920-talet.

Från samma fastighet/hemman som den förra bloggposten.
Ni ser hur kvinnor på den tiden alltid bar hucklen/huvuddukar/hilkor samt förkläden. Och männen kepsar eller vegamössor och (blå) bussaronger. Såvitt man tillhörde samma samhällsklass. Allt utom männens huvudbonader var hemsydda. Konfektionsindustrins färdigsydda mängdplagg hade inte blivit var mans kläder ännu, det skedde först efter andra världskriget.

Tekla, som står skrivet på fotografiet, föddes 1902 i min hemby och var här städslad hjälp vill jag tro. Hon kom sedan att gifta sig med bildlämnaren R. Jonsson.
.
.

Asplunds i Lögd´

 

 Foto: Hjalmar Lundberg, Nordmaling. Förmodligen är det Alvar Asplund som syns i förgrunden.

"BR 6177

Nordmaling sn

Öre-Lögdeå 

På 1760-talet uppförde inspektor Jacob Schröder en större gård på hemmanet nr 4 i Öre. Jacob Schröder var inspektor vid Håknäs vattensåg. Då den 1760 i Öreforsen anlagda vattensågen hade svårigheter med driften förvärvade Schröder en del av Öresågens aktier av dess grundare direktören Bergvik och landsfiskalen Strinnholm. Sågen lades ner 1765.

I början av 1800-talet kom Schröder på obestånd pga trävaruaffärer och en av hans borgenärer Jacob Jakobsson i Öre förvärvade hans herrgårdsliknande byggnad.

På 1850-talet flyttade Jakobsson gården till Lögdeå där en ättling till Jakobsson, Alvar Asplund innehade den tills den revs på 1950-talet."

Arkivtexten har angett fel årtal för rivningen. "Gården såld till bränsle för tegelbruk i Gräsmyr, riven sommaren 1962" enigt pappas trovärdiga notering på ett tidningsurklipp. Huset låg vid Utåkersvägen som jag förstår det.

Bygdens pampigaste och äldsta mangårdsbyggnad, en karaktärsbyggnad från 1760-talet, blev slutligen bränsle för tegelbränning. Tjoho. Så sent som på 1960-talet, långt efter att Statens bränslekommission upphörde 1953, gick timmerhus till spillo för behovet av energi.

Här är ett exempel från Uppland hur det tänks om gamla hus där en inspektor Wahlberg lät bygga en "karaktärsbyggning" omkring 1750.
..

Spetsgardiner och pudlar

Foto E. L-n 1955. (Husbilderna av avfotograferade, därför finns skevheter och blänk.)

Så här såg östra gavelfönstret hos Lindgrens ut 1955. Detta är fönstret som vetter mot den gamla vägen genom byn, den som leder från Kustlandsvägen och upp mot "Knösen" och sedan via en spång över bäcken upp på Kustlandsvägen igen. 

Spetsgardinerna av bomull är draperade som brukligt var och de två keramikpudlarna från Staffordshire, England, tittar vaktande inåt det stora köket. Det är sommarhalvår eftersom innanfönstren inte är insatta.

På lite avstånd såg Lindgrens ut så här 1955. Här föddes min mfmmff Isac 1733, en man som många här i byn ännu härstammar från. Hans far Per, född 1687, flyttade hit från Arnäs.
.
.

Våldtäkt anno 1872

Skriet av Edvard Munch ca 1893.

"
Protokoll hållet vid polisförhör inom Lögdeå by den 18de September 1872.

S. D.   Sedan till min kännedom kommit att i dag på förmiddagen, torparen Johan Perssons i Lögdeå minderåriga doter Erika under väg från sitt hem i närheten av Rundviken och berörde by dit hon varit skickad att köpa mjölk blifvit öfverfallen af lösa ynglingen Johan Bagglund, samt släpat inåt skogen och där med något hvasst tillhygge tilldelat en mängd sår och troligen våldtagen samt jag, i anledning häraf och då fara för lifvet möjligen var at befara, anmodat Provincialläkaren herr doktor Y. Ljungberg att afresa till flickans hem för att besiktiga henne och lämna den läkarvård, som hon kunde erfordra; så, efter det en slik besigtning egt rum och Herr Doktor Ljungberg mundtligt upplyst att flickan hade 9 större och mindre sår dels i pannan, dels i bakre delen af hufvudet och dels vid venstra örat samt att synbarligen nyligen åtminstone försök till våldtäkt egt rum, hördes slutligen i sitt hem anträffade och nu hemtade /osäker transkribering/ Johan Bagglund, hvilken omsider frivilligt erkände att han i dag på morgonen å vägen mellan Rundviken och Lögdeå by upphunnit Erica Persdotter nedanför s. k. Holltesbacken och då Erica börja vara ovillig emot honom, motat henne inåt skogen och där med en hvass sten slagit i huvudet flere slag, kastat henne till jorden och mot hennes vilja med henne öfvat otukt, hvarefter han qvarlämnat Erica sanslös liggande å marken och gått till sitt hem i Lögdeå, hvarest han är boende hos sin moder ogifta qvinspersonen Greta Nylander.

Per Johansson uppgafs hafva rest till Skellefteå men hans hemmavarande hustru berättade att hennes barn, hvilket hon på morgonen sändt till Lögdeå by att köpa mjölk, frampå dagen släpat sig hem och då varit alldeles nedsölad af blod, som ymnigt flutit ur flere sår i pannan och hufvudet, till sådan mängd, att, innan första förbidningen hann ske en karott nära blifvit fylld; och barnet då uppgifvit att Johan Berglund från vägen släpat hennes doter ett stycke inåt skogen nedom Holtesbacken samt där våldtagit henne och därefter troligen för att dölja brottet, slagit henne i hufvudet med en hvass sten till dels Erica afsvimmat och Bagglund sannolikt avsett/ansett henne död. Hustrun hade och besökt stället där misshandeln skett och funnit att oaktadt slar regn föll stora blodlefrar syntes qvar i mossa som var färgad av blod; och ville Modern hafva Bagglund för båda brotten under åtal ställd.

Som Erica Persotter af mattighet inte kunde nu uppgifva de närmare detaljerna före, under och efter brottens begående, så uppsköts förhöret med henne till nästa dag; men emellertid skulle Bagglund genast tagas i förvar.

Den 19de September

Då nu det å gårdagen påbörjade polisförhöret angående Erica Persdotters misshandel skulle fortsättas, befanns Erica ännu svagare än igår, hvadan rannsakningen ytterligare under några dagar måste uppskjutas, men Bagglund skulle på grund af hvad mot honom förekommit insändas till Cellfanget /cellfängelset (min anmärkning)/ i Umeå i afbidan på rannsakning i saken inför Domstol.

Den 21 September

Inställde sig undertecknad åter hos Per Johansson i Lögdeå, hvarest hans dotter Erica ännu fanns sängliggande med ombundit hufvud, men dock så pass mycket återställd att hon om tilldragelsen kunde afgifva följande berättelse.

Onsdagen den 18de dennes på morgonen vid pass 9, hade Erica med 2ne mjölkhämtare af sin  moder blifvit sänd till Lögdeå by för att köpa mjölk; Kommen ett stycke utåt den väg, som dit leder hade hon upphunnits af Johan Bagglund, hvarefter båda under tystnad fortvandrat vägen framåt till dess de hunnit mot foten av det så kallade Holtesberget, då Bagglund utan att säga något, fattat Erica i armen och under ohöfviska åtbörder sökt draga henne från in i skogen på venstra sidan af vägen. Erica hade väl af alla krafter sökt göra motstånd men Bagglunds öfverlägsna styrka segrade dock och sedan han släpat henne vid pass 40 alnar på sidan af vägen, hade Bagglund ikullkastat henne och sökt uppdraga hennes kjortlar; och då Erica börjat skrika och ropa på hjelp, hade Bagglund tillsagt henne vara tyst, men då hon detta icke efterkommit utan fortfarande gjort motstånd, hade Bagglund, som redan lagt sig ofvanpå henne, med ena handen qvarhållit henne under sig och stuckit den andra handen in i hennes munn och därigenom hindrat hennes nödrop att framtränga, hvarefter och sedan Ericas motståndskraft, efter någon stund minskats, hade Bagglund fått upp hennes kläder samt sedan hon blifvit alldeles utmattad af Bagglund skändad. Efter det brottet hvar begånget och emedan Bagglund ännu qvarlåg på henne, hade Bagglund med knuten näfve tilldelat henne flere slag i ansigtet, så att hon nära nog förlorat all sans, därefter uppstigit och dragit henne efter marken ännu ett stycke längre inåt skogen hvarest han med en sten slagit henne flere gånger i pannan så att blod börjat ymnigt flyta och därefter förmärkte att hon ännu hade lif, fastän alldeles vanmäktig; hade Bagglund vändt om henne och nedtryckt ansigtet i den underliggande marken, hvarefter han ytterligare med en sten tilldelat henne flere slag på bakhufvudet så att hon omsider mistat allt medvetande. Hurulänge hon därefter låget sanslös kan Erica ej uppgifva; men då medvetandet återvände befann hon sig ensam och ehuru svag hon än var, hade dock rädslan att Bagglund skulle återkomma och äfven fullborda mordet styrkt henne så pass att hon skogledes kunnat draga sig fram till hemmet.

Förklarade Erica, på fråga att, under det hon i sällskap med Bagglund, vandrat vägen framåt, de icke mött någon person och att ej heller då våldet begicks någon främmande person synts till, men att, nu närvarande arbetarna Eric Jacobsson och Jacob Jacobsson jemte flere andre sett det Bagglund ifrågavarande morgon gått straxt efter Erica vägen framåt mot Lögde, hvilket sistnämnde förhållande jemväl af dem vitsordades.

Slutligen begärde Erica Persdotter att Bagglund skulle för båda brotten till laga ansvar ställas.

Omsider antecknades och att Bagglunds små syskon, vid hans hemkomst berörde dag på f.middagen, bemärkt det Bagglund varit blodig på händerna.

"

Utdrag ur polisförhöret.

En flicka under 15 år blir våldtagen och misshandlad den 18 september 1872.

Hon gick ensam på en skogsväg i fullt dagsljus. Detta är också hembygdshistoria. 
Sån´t man oförhappandes kan finna i arkiven.

.
.

Tänk att ha en ombonad läshörna

Jag minns så väl ett av mina första möten med en kulturmänniska ur en annan socioekonomisk grupp än min familj. En kvinna med många hyllmeter böcker. Det var en av mina kamrater som tog mig med till sin släkting boende i en tätort utanför hemkommunen.

I det hemmet fanns ett vardagsrum med ombonade bokhyllor och en läsfåtölj. Jag tror det var en Lamino med fårskinn samt tillhörande fotpall, klassikern som Yngve Ekström designade 1956. En pläd låg över fåtöljen. Pläden var inte "draperad" för att se chic ut, den gjorde nytta som värmare. Det var så skönt och vackert.

Så hade jag aldrig upplevt bokhyllor hemma. Visst hade vi bokhylla från golv till tak i vardagsrummet, och i den stod inte endast prydnadssaker och porträttfotografier som så ofta hos andra familjer i vår samhällsklass. Nej, här i huset fanns många böcker.

Men hemma hos oss fanns ingen skön fåtölj med nackstöd att krypa upp i där man kunde leva sig in i en annan värld med en bok i famnen alternativt lära sig mer intressanta fakta.  Soffgruppen fick duga och då satt man inte uppkrupen för sig själv, i soffgruppen förväntades man oftast umgås med andra. Tv:n fanns helt utanför gemenskapen i vardagsrummet, i ett annat rum, tack vare min insiktsfulla mor.

Jag behövde mycken egentid och det innebar att jag ofta låg i sängen och läste. Helgmorgnar och veckokvällar utan läxor kunde det bli. På eller under täcket. En läskudde var helt nödvändig att ha.

Det var inte Starlet jag läste.

Jag hade aldrig problem med ljus som tidigare kunskapstörstande människor kunde ha. Elektrisk belysning har funnits under hela min levnad och det var ingen skillnad på stad och landsbygd. Det var inte begränsad tillgång på lampljus som när Ivar Lo-Johansson (1901-1990) beskriver sin ungdom i Analfabeten (1951):

"Om kvälln satt jag i köket bland de andra.
Jag försökte luta på lampskärmen för att få läsljus.
- Varför gör du så? frågade min mor.
- Jag ska läsa.
- Vad ska det tjäna till? (...)
- Det är för att slippa arbeta, sa min bror.
- Jag kan väl få läsa på min fritid?
- Man blir förstörd av läsning, sa min mor.
Hon trodde det på fullt allvar."

.
.

Dagsljus

SÖMNAD, 1924 av Stefan Jonsson (1876-1955). 

Originalet finns på Thielska galleriet, Sthlm.

Ljuset försvinner allt tidigare om kvällarna så här på senhösten. Man vill gärna ta till vara på det sittande med en bok eller sömnad intill ett fönster. När det är för mörkt för arbete eller läsning firar man skymning en stund och låter allt bli lugn och ro. Så gjorde man förr innan elektrisk belysning, radio, telefon, tv och web var uppfunna. Det är bara vi som bor på den lågt stående solens breddgrader som kan göra det - och det kan verkligen rekommenderas.
.
.

Folkhemmets lekplats

Så här såg lekparken dära Vall´n när jag var barn och även då jag gick i högstadiet på orten.

Det var en saklig, geometrisk anläggning i funktionalismens anda. Gungor på gungställning, balansgunga, karusell, rutschkana, sandlåda samt parkbänkar för mammorna. Minst en sida kantas av en blomrabatt. Allt på sandunderlag. Platsen är central i tätorten, i övre änden av lekparken går Kungsvägen på vars andra sida nya prästgården ligger och ytterligare en bit till vänster medeltidskyrkan med den vackra fristående klockstapeln av bottnisk typ. Till höger utanför bild löper Nygatan med många affärslokaler och bensinstation.

Det finns något fint och vältänkt över den nya anläggningen. Som idag är ett ingenting, ingenmansland. Foton finns men jag ska inte belasta er med det.

Som barn lekte jag inte här, landsbygden med sin fria och fantasifulla natur, och kanske en och annan lekstuga, var vad jag och mina kamrater höll oss till. Det var under högstadiets håltimmar vi slank förbi här efter att ha köpt en krämbulle på Näslunds konditori eller på väg att köpa godis på Häggströms kiosk.
.
.

Asp-gôbben

De flesta av oss barn i byn på 50- och 60 talen blev varnade av de vuxna för Asp-gôbben. Han var något mörkt, opåtagligt, stort som bodde i bäcken. Ett väsen. Ett väsen att vara försiktig med så att han inte drog oss ner i bäcken och åt upp oss om vi kom för nära det rinnande vattnet.

Vi ville vara i säkerhet och höll oss på avstånd från Asp-gôbbens tillhåll.
Asp-gôbben var trygghetsskapande trots den rädsla han fick oss att känna om vi kom för nära hans tillhåll: bäcken. Bara vi var på tillräckligt avstånd kunde hans armar inte nå oss. Tji fick han!
Vi barn kunde röra oss över stora arealer, tomtgränser fanns sällan, skogen var till för alla, bilvägarna var farliga men vi lärde oss att titta åt båda håll innan vi gick över. Kustlandsvägen var bästa lekplatsen på våren när vägen var fuktig och urgröpningar för kulspel, rutor för hoppa hage och  gränser i "jag begär krig" kunde göras. Okej, jag blev lätt påkörd av en moppe en gång men det blev ingen skada av den händelsen. Ingen kan påstå att vi var överbeskyddade. Ändå överlevde vi barnaåren.

Asp-gôbben hade med säkerhet sin beskärda del i de vuxnas strategi för vår överlevnad.

Människans behov av skräck är lika stort idag som på 50/60-talen eller under tidigare sekler. Det har bara andra uttryck.
.
.
.
.
.
. 
.
.
.
.
.

Bild härifrån

.
.

Mjölkfilter

Jag åkte med en kompis på kvällsloppis i Gideå med omnejd en onsdag i juli. Vi hade fullt upp med att åka hela långa sträckan mellan byarna, inte hann vi stanna på samtliga ställen med secondhand-försäljningar. Jag fann en Termo-skål från Bo Fajans med design av Allan Ebeling för 5 kr. Det var ett fynd.

Men titta vad jag hittade på en gård inne i Gideå: en förpackning med mjölkfilter, öppnad men nästan oanvänd. Där i ligger runda nonwoven-filter till mjölksilen som finns här från tiden då här fanns kossor. Den stora silen placerades ovanpå  mjölkkrukan och ett engångsfilter placerades i denna och detta hölls på plats med en rostfri sil med stora hål som skruvades fast med bajonettfattning vill jag minnas. Därefter hälldes mjölken över.

Förpackningen är genial, lätt att återförsluta och från tiden då plast inte användes. Trodde väl aldrig att jag skulle få se sådana här mjölkfilter igen. Förpackningen blev min för 20 kronor. Absolut trevligaste köpet.

Det var mamma som stod för mjölkhanteringen. Just idag är det hennes födelsedagsdatum (och Gustav II Adolfs dödsdag). Tänk att jag haft förmånen att vara med om livet på ett litet jordbruk.

Foto: Sune Jonsson (1930-2009), Västerbottens fotograferande etnolog.

.
.

Ladugården

Ladugården

Akvarell av Carl Larsson 1905

Ser ni glada Johanna, som handmjölkar, där hon tittar fram?

Den här akvarellen hör inte till en av dem jag sett mest frekvent. På 70-talet var många Larssonska akvareller avbildade på vykort, planscher, brickor - ja på allehanda ting. Till sist blev man lite less på de där hårdexploaterade bilderna. Men den här avbildade var inte så vanlig.

HÄR finns fler av Carl Larssons fina akvareller ur Spadarvet där han dokumenterat bondelivet.
.
.

Öre gårdsbageri

Så glad man blir som kommunbo i förskingringen att läsa så här positivt om ett företag i kommunen. I Svenska Dagbladet som kom i lådan i söndags (28/10 2018) fanns en blänkare om Öre gårdsbageri.

Jag har ännu bara varit till bageriet en gång under öppettid de två år det funnits. Då inmundigades det potatispizza. Äter gärna där fler gånger eller köper med mig bröd.
.
.

Jordbrukets marginalisering

Den här bilden vill visa på en av de få platser i bygden där plöjd åkermark ännu kan ses. Här finns åkerbrukare. För åtta år sedan plöjdes den sista åkern i hembyn - jordbruket har dött ut. Så annorlunda jämfört med mellersta och södra delarna av landet där marken ännu hävdas i stort. Där är landsbygden inte lika ödslig.

Det är intressant att bläddra i  en rapport om hur svenskarna vill bo. Hur tillförlitlig rapporten är kan jag inte gå i god för men så här svarar man på två av frågorna:

Vad vill svenskarna ha nära sitt boende?

Natur- eller grönområde 53 %
Mataffär 27 %
Hav/sjö 9 %
Skola, förskola, lekplats 5 %
Gym 1 %
Takeaway-restaurang 1 %
Fotbollsplan, badhus, ishockeyrink 0 %
Kafé 0 %
Vet ej  5 %

Var finns ditt riktiga drömboende?

På svenska landsbygden 28 %
I en mellanstor svensk stad 21 %
I skärgården 14 %
Vid Medelhavet/annat hav utomlands 13 %
I en svensk storstad 12 %
I storstad utomlands 4 %
I fjällen/alperna 3 %
Annat 2 %
Vet ej 3 %

Landsbygden lockar oss svenskar. Många drömmer om att bo på landet. Om inte annat ser man det i många livsstilsmagasin. Är landsbygden "levande" lär den vara än mer attraktiv.
Källa: Svensk fastighetsförmedlings Trendrapport 2018
.
.

Mejlkompis

Fick för några år sedan en ny kompis som läst min blogg och mejlade mej. Det blev många mejl framöver. Han var också arkitekt, bosatt i Sthlm med en älskad släktgård i Dalarna som var familjens fritidshus. Vi diskuterade byggnadsvård, dränering, dialektala ord, jordrannsakningsprotokoll, byaforskning, kulturmiljöfrågor, arkivmaterial, ja mycket. Människa kan sannerligen vara människas glädje. Han uppmuntrade mej i mitt skrivande, kom med hejarop.

Han utexaminerades från KTH 1959 så att det var åldersskillnad mellan oss insåg jag. Han var liksom jag en klassresenär, något som kanske gjorde att vi förstod varandra.

Jag har inget foto på min mejlkompis men detta är hans mamma Ingeborg, till vänster, med väninna ca 1917 (min egen fars födelseår). Ur Bodabygden 2004 utgiven av Boda hembygdsförening.

Så slutade mejlen komma.
Nu vet jag att han är borta för alltid.
86 år gammal.

.
.

Hållplats inte längre

Sommaren 2014 skrev jag lite om gamla vägskyltar. Som exempel i byn visade jag på en hållplatsskylt för Linjebuss. En skylt från förr med sin typiska symbol för Linjebuss med sin blixtrande pil.

Denna hållplatsskylt blev upptagen som kulturobjekt i den inventering av kulturmiljövärden som gjordes av Trafikverket (dåvarande Vägverket norr) och Länsstyrelsen i Västerbotten år 2001. Efter en standardhöjning av gamla Riks 13 mellan Ava och Olofsfors som pågått i drygt ett år, är den nu borta. Det kan visa på två saker: inventeringar av kulturvärden som staten och dess myndigheter genomför är endast sk "hyllvärmare" utan egentlig förankring i den bygd undersökningen genomförs. Det visar även på att staten knappast bryr sig om vad som händer med kulturmiljöerna sedan de registrerats. Åtminstone inte i små landsändar. Det var av en tillfällighet som jag fann inventeringen som pdf på internet för några år sedan och laddade ner den. Nu hittar jag den inte längre på nätet.

Om människor i min del av landet saknar insikt i vad kulturhistoriskt värde innebär beror det kanske på att ingen info nått dem. Historiska platser, föremål, eller berättelser är därför snabbt försvinnande här. Kommunikationer, vägar, stigar och gamla farleder som berättar så mycket om vår gemensamma kulturhistoria.

För övrigt var det mycket länge sedan en buss i passagerartrafik passerade här förbi, bussarna kör numera E4 långt från bebyggelsen. Varför då yvas över en gammal hållplatsskylt kan man tycka om man inte förstår vad kulturhistoriskt värde innebär?

Prickskytte à la i "vilda västern"?

Så här skrivs på Wikipedia om Linjebuss:

AB Linjebuss var ett svenskt bussbolag som grundades 1942 av Rederi AB Nordstjernan, sedermera Nordstjernan AB, tillhörande Johnsonkoncernen.
Företaget börsnoterades 1992 men köptes redan 1998^[1] av det franska företaget CGEA Transport SA (Compagnie générale d'entreprises automobiles). Linjebuss bytte senare namn till Connex (2000) och Veolia Transport (2006). Sedan 2015 bedrivs verksamheten under namnet Transdev. 

Nu är vägen upprustad och skylten borta. Den inventering som länsstyrelsen i AC och Trafikverket initierade betydde inget för dessa myndigheter! Hur stor tilltro till etablissemanget bör jag som medborgare ha? Förmodligen är skylten skrotad om inte någon kunnig eldsjäl insåg att den skulle tas om hand för att den betingar ett pris på retromarknaden. Det var ytterligare konstruktioner som höll på att gå till spillo under vägens standardhöjning - kanske återkommer jag om detta. Vem finns här som bevakar kulturmiljöer eller vår gemensamma kulturhistoria?

Sidan ovan är utdrag ur kulturmiljöinventeringen från 2001. 

Jämför med det översta fotot i inlägget.

.
.

Var det något som förvånade under katalogiseringen av böckerna?

Alla böcker här i huset har katalogiserats, eller ja, det finns ännu ett antal kvar som jag fann nu i oktober samt sommarhusets böcker. När katalogiseringen i princip var klar fick jag frågan om något förvånat mig under jobbet med föräldrarnas litteratur. Svarade lite ogenomtänkt att det var det nog inte.

Sen tänkte jag till och nu vet jag - visst var det något som jag fick upp ögonen för, något jag inte känt till tidigare.

Det visade sig vara min pappa som var intresserad av lyrik, som införde poesi i mammas liv. Han hade diktböcker långt innan han bildade familj och gav min mamma lyrikböcker i present. Jag som hela tiden trott att det var mamma, den mer känslosamma av dem, som var den av de två som läste dikter. Det förvånade mej storligen när det visade sig vara pappa som var föregångare. Att han alltid tyckt om Evert Taube som vissångare och poet är inget nytt. Han sjöng gärna sin Taube, som han kunde utantill, för övriga familjen. Att Taubes poesi fanns i hyllan visste jag. Men sen kände jag inte till så mycket mer i den genren.

Ofta är det män som är illiterata, kvinnorna läser mer frekvent. Visst, mamma läste även hon väldigt mycket men det var begränsat till kristen litteratur, ofta ärvd, som C.O. Rosenius dagbetraktelser, Luthers huspostilla. Utöver detta ska böcker i svensk ornitologi inte förglömmas.

Men jag har pappa att tacka för min positiva inställning till böcker, till läsning, han var en närstående förebild som fick mej att upptäcka läsglädjen i allt från skönlitteratur, historisk litteratur till fackböcker. Och visar det sig lyrikböcker även om jag insett det först nu. Han läste livet ut, det blev på slutet en trygghet vill jag tro.

Helt nya världar öppnar sig om man älskar att läsa. Det är intressant att regeringen försöker få höstlovet att kallas läslov sedan ett par år tillbaka. Att kunna låna böcker avgiftsfritt är en förmån för oss svenskar, att Nordmalings bibliotek satsar på ungdomars läsning gillas helhjärtat av mej.

"Att läsning också bidrar till att man blir en tänkande människa som kan skapa egna uppfattningar, fatta förståndiga beslut och vara delaktig i det demokratiska samhället skulle ju också kunna vara en anledning till att försöka få ungarna att plocka upp en bok då och då. Om det sen är läslov, höstlov eller rentav sportlov är egentligen skit samma."

Så avslutas en krönika i en mellansvensk lokaltidning.

.
.

Laboratoriebets

Bänkskivan i masoniteköket från 1950 behandlades ursprungligen med laboratoriebets. Svart blev den, en skön accent mot det gulmålade och mycket tidstypisk. Med tiden har mycket av betsen nötts bort.

Nu har arbetsskivan återfått sin svarta kulör. Den är vackert ebenholtsfärgad. Ännu en liten pusselbit på plats i återställandet av det omhuldade masonite-köket.

Lägg märke till bakbordet som är inskjutet mellan lådhurtsarna. Genialt och typiskt för funkisköken. De kan även vara placerade lodrätt i den fasta inredningen.

Hema-stolen från Industristolar AB i Stockholm gör fortfarande tjänst i köket.

Denna stol har åstadkommit många skratt, tjo och tjim när vi barn med kamrater snurrat runt på den. .
.

Övergång

En rostfri tröskel tar upp mötet mellan vardagsrummets/finrummets parallellsågade och fernissade grangolv och kökets linoleummatta Jaspé. Den rostfria tröskeln har funnits där så länge jag kan minnas men i dörrkarmen kan jag se spår av en annan, borttagen tröskel.

Jag har inget svar på när förändringen skedde.

Kanske var det för att underlätta när tevagnen skulle rullas mellan rummen. Ingen finns som kan svara numera. Att pappa snickrat ihop tevagnen vet jag dock med säkerhet. Det var inte ovanligt att det serverades thé framför brasan i öppna spisen under mörka kvällar.
.
.

Lokal meny

Här syns en norrländsk specialitet:

Det var länge sedan jag åt en parisare, en äkta parisare med korv. Inte en sådan där gjord på färs och inte heller falukorv.
Undrar just om det har hänt sedan 70-talet? Knappast.

Nå, innan jag gick in på Landsarkivet i Härnösand vid 10.30 stannade jag vid en Sibyllakiosk - nä, jag skojar. Sibyllas gatukök finns inte längre, nu är de snabbmatställen inomhus med bord och stolar som vilken hamburgerrestaurang som helst. Men alltså ett Sibylla-snabbmatställe stannade jag till vid.

 

Och titta vad jag såg där längst ner: LOKAL MENY. Parisare 43 kr. Jag slog till och minns som igår den tid då sysslolösheten i byn och dära Vall´n fick oss ungdomar att tränga in oss i en bil för att åka 5,5 mil och köpa en parisare i Ö-vik.

Till denna norrländska parisare beställde jag mjölk. Och fick Arla-förpackad mellanmjölk från sydligare delar av landet (om det nu inte var belgisk, luxemburgsk, nederländsk, tysk, engelsk eller dansk mjölk: man kan aldrig vara säker). Här hade det passat så mycket bättre med Norrmejeriers mjölk!

Efter detta snabba födointag var jag redo för arkivstudier flera timmar i sträck med avbrott för medhavd matsäck - att åka iväg för lunch skulle ha tagit alldeles för mycken tid från arkivarbetena. Klockan 20 stängde Landsarkivet och jag körde de dryga 2 timmarna hemåt igen.

Detta med parisare blev jag uppmärksammad på förra året då en stor artikel fanns att läsa i DN om just skillnaden mellan norrländska parisare och andra parisare. Där kunde jag också läsa att Svenska parisareakademien bildades 2009. Akademiens devis är Parisare åt alla! - Alla åt parisare! 
:-)  :-)

HÄR finns lite mer att läsa och även Wikipedia har info om norrländska parisare.
Igår, den 17 oktober, var det parisarens dag, går också att läsa sig till.
.
.

"Grönsaksblad"

Så länge jag minns var pappa intresserad av kartor och atlaser. Kom en geografisk plats på tal åkte en karta eller atlas. Möjligtvis jordgloben om den hade tillräcklig information.

Och så fort jag skaffat körkort var KAK:s vägatlas det första jag fick :-)

Den ekonomiska kartans blad över bygden fanns naturligtvis också här.

De tolv kartbladen förvaras mellan hemmagjorda pärmar av gråmålad masonite. Samtliga utom två ekonomiska kartblad är från 1961. Vissa av de byggnader som är markerade på den kartan finns inte längre.

 

***

Jag har fortsatt inköpen av uppdaterade blad av den ekonomiska kartan men de förvaras inte i denna mapp. Bladen har fortfarande samma format men färgsättningen är förändrad. Att åka till Lantmäteriverket i Gävle och lägga sin beställning över disk kändes helt ok. 

Att dessutom i samma veva be arkivarien plocka fram laga skiftes kartan över byn och kunna syna den ordentligt med bomullshandskar på, samt fota av den, var början på min egen hembygdsforskning. Det var på den tiden de historiska kartorna inte hade digitaliserats. Numera tillhandahåller Lantmäteriet inte den analoga tjänsten. Naturligtvis har jag laga skiftes-kartan numera även digitalt men all förklarande text är inte digitaliserad och finns därför inte på internet.

I den inbundna boken med handskrivna förklaringar finns uppgifter som intresserar mej så de får jag sitta i ett arkiv för att läsa. En oktoberdag 2018 sysselsattes med att studera denna handskrift. En inte alldeles oangenäm sysselsättning. Totalt har jag suttit 18 timmar i arkiv på en vecka.

På en byastämma för ett antal år sedan hade jag med mig några kartblad över byn, kartblad som många inte verkade ha sett.

Senare beslutades att kartblad skulle köpas in men tyvärr var beslutet att en omgång skulle finnas hos ordföranden och en annan hos sekreteraren. Det innebär att de i princip inte är tillgängliga för alla hemmansägare och inte heller alla bybor eftersom  ingen knackar på för att få se dessa kartblad (så är det här). Faktiskt tror jag att "maktens människor" tycker att det är farligt att kartbladen blir lättillgängliga för hemmansägarna.

Jag pläderade för att en av omgångarna skulle förvaras i bygdegården där byastämmorna hålls, men si det gick inte. Och att ens knysta om att en kopia av laga skiftes-kartan borde finnas lättillgänglig inser jag att det anser man att endast en knäppgök kan föreslå. Trots att kartan i stort ännu är gällande.

Det känns ungefär som när katolska kyrkan ansåg att Copernicus heliocentriska världsbild var av ondo, ett djävulens verk :-)  Jag blir "bannlyst" för att jag vill göra kartor offentliga och lätta att studera för alla. Det är ett starkt förtryckande av demokratin.

Upplysning och genomlysning av vad vi äger var och en för sig och vad vi äger gemensamt är bysamfällighetens och bland annat dessa kartors mål och mening.

Flera kartor till folket säger jag!
.
.