Minns brottstycken av ett samtal för många långa år sedan mellan min mamma, min syster och jag. Det är fem års skillnad oss systrar emellan. Jag hade börjat på KTH, syster min gick i gymnasiet och min systers val för framtiden kom på tal.
Det jag minns var att jag var helt säker på att det bästa hon kunde göra var att studera vidare. Det var mitt råd, vad hon ville plugga var mindre viktigt, bara det var något hon trivdes med.
Rådet ifrågasattes av både mamma och syster. Min mamma såg gärna att yngsta dottern blev kvar hemma i närheten, alltså inte bo så långt bort. Och utbildningsmöjligheterna i kommunen ger inte alternativet att utbilda sig på hemorten. Mamma tyckte antagligen att det räckte att äldsta dottern valt att flytta långt bort. Hon tänkte en hel del på sig själv, sin egen situation. Våra föräldrar har sannerligen inte tryckt på att vi barn skulle utbilda oss för att få det "bättre än" vad de hade. Det är annars vanligt i lågutbildade hem. Nej, valet av yrke har helt och hållet varit mitt eget ensamma val och praktiska genomförande. Ett av de första uppgifterna var att ordna boende i Sthlm på egen hand utan hjälp av vuxen eftersom ingen
av föräldrarna hade möjlighet att ge stöd då kontakter och pengar saknades.
Min syster satte sig även hon på tvären mot mitt råd. Hennes storasyster skulle inte bestämma över hennes göranden och låtanden, att ta råd från en storasyster som gått före och banat väg blev för mycket, hon ville gå sin egen väg. Det var mer en protest mot mig än mot utbildning i sig.
Hur orden föll minns jag förstås inte men väl känslan som kom ur samtalet. Ingen utom jag ansåg att utbildning var speciellt viktigt. För att förstå vad hon egentligen ville och klarade av sökte min syster så småningom in på en folkhögskola i Östergötland. Ur detta kom sedan beslutet att skaffa sig en högskoleutbildning.
Detta med att "klara av" är inte oviktigt för barn till lågutbildade föräldrar med folkskola/grundskola i bagaget. Att våga tro på sig själv och sin förmåga kan vara svårt nog när man helt saknar förebilder i sin omgivning. Det finns många berättelser om detta.
Läser nu denna bok av Vilhelm Moberg, utgiven 1968. Där beskriver han bland mycket annat sin barndoms folkskola. Här ett kort utdrag:
"Men skolan i skogen var avsedd för barnen till bönder, torpare och daglönare, för det kroppsarbetande folket. Barnen i andra samhällsklasser fick gå i andra skolor. Om man ser kunskaperna ur rent praktisk synvinkel, enbart ur nyttans synpunkt, så var de tillräckliga för oss. Man menade att vi inte behövde veta mer, om vi följde i fädernas fotspår och stannade kvar inom de kroppsarbetandes klass. En bonde kan plöja sin åker utmärkt utan kunskaper i svensk grammatik, en skogsarbetare kan fälla träd förträffligt utan att färmå stava ett enda ord i sitt modersmål, en bondhustru kan mjölka kor och kärna smör med största skicklighet utan att veta vad subjekt och predikat är för något.
Sanningen är att samhällets bildningsplikt ännu vid seklets början inte var i realiteten erkänd. Långt ifrån alla ansåg den obligatoriska folkskolan som något nödvändigt eller oumbärligt. I en självbiografisk skiss berättar Fabian Månsson, att den i hans barndoms Blekinge "mest betraktades som ett samhällsont, en inrättning, där man fick läsa gudlösa och löjligt onyttiga böcker". Fabians hembygd dominerades andligen av intoleranta väckelserörelser, för vilka alla andra böcker än de s.k. gudliga var skadliga eller onödiga. Men en del bönder i min hemsocken betraktade folkskolan som någonting ont ur en annan synpunkt: Den berövade jordbruket dess arbetskraft. Den tog de arbetsföra barnen från sysslorna på gårdarna och ökade därmed föräldrarnas arbetsbörda."
Jodå, ungefär hundra år senare hörde jag själv samma argument mot att läsa vidare som beskrivs av Fabian Månsson (1872-1938)!
Studier kunde vara farliga. Farliga för själslivet och gudstron. Det var en hög tröskel att komma över.
Jag som är av nyfiken natur anser att studier är viktiga för den personliga utvecklingen. Om man kommer från en studieovan miljö är jag också övertygad om att eftergymnasiala studier bör ske långt från hemorten, från hemlänet, så att de normer man vuxit upp med och fostrats in i ska kunna och våga ifrågasätts. Närheten till hembygden ska brytas eftersom det då är lättare att bryta mot normerna som är så viktigt att göra för att bli en självständig person. Att vara normkritisk, att ifrågasätta och reflektera är en del av vad högre studier ska tillföra en individ. Det är på så sätt man lär känna sig själv, förstår sin egen situation i världen. Kanske vill och vågar man dessutom försöka förändra sig själv och/eller omvärlden. Med det menar jag inte att utbildning är ett måste för att nå ditåt men för min del skulle det inte ha varit tillräckligt med "livets hårda skola". Studier utomlands är utvecklande kan jag intyga!
En av de fördomar som frodas är att det inte finns några klasskillnader. Den fördomen är stark i ett jämlikt land som vårt och kanske särskilt stark bland medelklassen. Här i byn ansågs alla vara jämställda, inga skillnader fanns, varken socialt eller ur genusperspektiv. Så är inte fallet.
Hur stimulerande vore det inte att föra ett intellektuellt, analyserande och reflekterande samtal med jämnåriga med samma bakgrund och erfarenheter. Men det fungerar inte i hembygden där den anses vara märkvärdig som på något sätt nämner utbildning. Att vara
"tysk ôm bena" sa man för länge sedan (före 1 vkr) om människor som hade andra erfarenheter än de som byn gav.
.
.
