Det här är ett egnahem med tvåkupigt lertegel, masoniteklädda fasader med träläkt, betonggrund, farstukvist med svart papptak, spröjsindelade tvåluftsfönster runt vilka fönsterfoder avlägsnades då fasaderna masonitekläddes. Gulmålad fasad, vita fönster och kromoxidgrön ytterdörr.
Här bodde Aina Gren, den tant som på sin stickmaskin
stickade flera av mina koftor innan jag fyllde tonår. Mamma och jag
cyklade till tant Gren för måttagning, kvalitets-och
kulörbestämning av garnet samt modellval och några dagar senare var koftan klar
för avhämtning.
Bostadshuset är ett egnahem på Tullen, Tullvägen 8 i sågverkssamhället Rundvik. Det är byggt på 1910-talet med senare tillkommen gul oljefärgad Masonitefasad med ribb. Byggnaden är utpekad som kulturhistoriskt värdefull i Nordmalings kommuns KMV-program.
Detta kan läsas i den byggnadsantikvariska rapport som Västerbottens museum gjorde 2006. Masonitesamhället Rundvik - Ett projekt inom Det moderna samhällets kulturarv. Sedan detta skrevs har inget hänt med detta hus som stått obebott länge. Rapporten är en vällovlig inventering som inte låtit sig förankras bland lokalbefolkningen. Här finns fler ödehus. Kanske är vår nordliga del av Sverige mer svårmottaglig för kulturmiljöargument än resten av landet?
Masonitevägen 8, Rundvik. Foto 2019.
Masonitefasad centralt i samhället som efterliknar slätputs, i eftersatt skick.
Byggnader med oljehärdad masonite som helt slätt fasadmaterial
att efterlikna slätputs är i princip helt borta i kommunen idag - de har rivits eller brädslagits/panelats. Den inventering
som Västerbottens museums rapport kom kanske lite sent, fastighetsägarna
hade redan bytt ut de oljehärdade träfiberskivorna utan att inse eller
bry sig om att det skulle bli kulturhistoriskt intressant att ha kvar.
Kvar finns de mer traditionsburna fasaderna med masonite klädd med träribbor. Men
vad är väl det mot ett hus från 30-talet med helt släta ljusmålade
fasader där en Nordmalings egen Gunnar Asplund varit i farten.
Hård eller halvhård Masonite till utvändig väggbeklädnad: Det största antalet byggnader som idag fortfarande har Masonitefasad är klädda med hård eller halvhård Masonite och ribb efterliknande locklistpanel. Några exempel där den hårda eller halvhårda Masoniten skall efterlikna puts finns dock också bevarade; tex. egnahemmet från 1920-talet på fastigheten Bagaren 6, skomakare Otto Nordlunds egnahem från 1920-30-talet i kvarteret Grusåsen, egnahemmet från 1920-talet på fastigheten Sjömannen 9 samt egnahemmet från 1930-talet på fastigheten Stocken 9.
Ur Masonitesamhället Rundvik, 2006.
Denna bild från 60-talet höll jag på att glömma. Ett riktigt funktionalistiskt masonitehus i Levar längs Kustlandsvägen/Riks13. Visst är det en tjusig slät funkislåda! Numera helt förändrat. Återkommer eventuellt med bild av dagsläget senare. Det fanns en hel del sådana här funkishem i kommunen. Några är rivna. andra omgjorda.
Nu i samband med Coronakrisen lägger flera museer ut sina utställningar på nätet och Youtube.
Konstakademien i Stockholm har filmat sina tre pågående utställningar, varav Insidor och utkanter med skulptören Berit Lindfeldt är en. Hon har skapat rumsligheter i MASONIT. Då kan det bli som på filmen. . .
Många narcisser har slagit ut till denna påsk. Det har bara varit att plocka in dem och njuta av dem som snittblommor. Två sorter är nya för i år, lökarna planterades i höstas. Resten återkommer år efter år.
Ny för i år: Narcissus Jersey Roundabout.
Ny för i år: Narcissus Banana Daiquiri.
Ett secondhandfynd sedan flera år tillbaka: en vas från Lindshammars glasbruk formgiven av Gunnar Ander (1908-1976). Jag tycker mycket om det färgade glaset, prismaformen och den tunga foten som gör att vasen står stadigt trots sin förhållandevis begränsade anliggningsyta. Fler vaser med samma tema i andra storlekar och former samlar jag på mig. Det går inte att ha för många vaser! Det blir så många olika typer av blombuketter, den ena olik den andra... . .
I år blir det firande av påsk där vi som vanligt brukar hålla till.
Ljuset är alldeles speciellt vid påsk oavsett om påsken infaller i mars
eller april. Oavsett var i landet man befinner sig. Vem uppskattar inte detta ljus! Och några dagars ledighet.
Ärtskott ger den ljusa grönska som hör påsken till▲
Långfredagssvart ▲
Men tårtan var gul och god ▲
Den påskpsalm jag uppskattar mest är nog Upp min tunga som jag sjöng hemma som barn (icke samtliga verser för jag kunde inte läsa vid den tiden). Barnet som var jag förundrades över hur vuxna kunde använda ett felaktig ord för ordet "dog", man sjöng "dödde". Dödde tog man nog till för att rimma på blödde var min tanke då...? Långt, långt senare insåg jag att psalmen är från 1600-talet och svenska språket har förändrats en hel del sedan dess... Som jag sjöng medan jag for fram på min trehjuling inomhus:
Upp, min tunga Att lovsjunga Hjälten, som på korsets stam För oss blödde, Led och dödde Som ett menlöst offerlamm! Han ur griften, Efter Skriften Nu i ära träder fram
Han fullgjorde
Vad vi borde
Och blev vår rättfärdighet.
Han avvände
Vårt elände
För båd tid och evighet.
Han förvärvde,
Att vi ärvde
Ljus och frid och salighet.
Andra versen kunde jag bara början av - sen togs första versen om igen :-)
Här kan man lyssna på en barnkör som sjunger den fina gamla psalmen:
Det kan vara nyttigt att påminna sig i dessa hemmakarantäntider att fram till 1969 gällde förbud mot anordnande av offentliga nöjestillställningar på långfredagen. Förbudet upphörde att gälla den 1 juni 1969. En dags långtråkighet kan vara välgörande. Men vårljuset fanns och finns där att njuta av 🌞 . .
Vem kunde tro att den här boken, När döden gästar av Louise Hagberg, skulle bli en så inspirerande läsning för min del, boken jag köpte på bokreans första dag, den 25 februari. I begynnande coronavirustider här i landet. Det blev många blogginlägg just med tema döden. Och än är inte alla 700 sidor lästa, mycket av intresse finns kvar att studera.
Den folkliga föreställningsvärlden om döden var mångfasetterad och i mitt tycke mycket mer spännande och även vackrare än dagens förhållningssätt. Jag hann som barn uppleva en del av detta gamla sätt att se och uppleva döden.
Fruktan för döden har dock i allmänhet inte gjort sig gällande hos allmogen; med frimodighet har den svenske bonden brukat räcka den objudne gästen sin hand. (...) I allmänhet motser allmogen döden med fatalistiskt lugn, man böjer sig med tyst undergivenhet för det oundvikliga,det som en högre makt en gång har bestämt.
När vi här i landet inte var så sekulariserade som idag, och då många trodde på en Gud, var
detta med döden också ett hopp. Ett hopp om att få återse de närstående
som dött tidigare, ett hopp, kanske särskilt för de
mindre bemedlade, om ett bättre "liv" bortom döden, ett hopp om att få gå på gator av guld och spela
harpa. Det var något att se fram emot. Visst låter det långtråkigt - nä, det ansåg man
nog inte då.
Roffe Wikström sjunger "Jag har hört om en stad ovan molnen:
Jag har hört om en stad ovan molnen
ovan jordiska dimhöljda länder.
Jag har hört om dess solljusa stränder,
och en gång tänk en gång är jag där.
Halleluja! Jag högt måste sjunga.
Halleluja! Jag går till den staden.
Om än stegen blir trötta och tunga,
bär det uppåt och hemåt ändå.
Jag har hört om ett land utan tårar,
utan sorg, utan nöd, utan strider,
och där ingen av sjukdom mer lider,
och en gång, tänk en gång är jag där!
Halleluja! Där fröjdas vi alla!
Halleluja! Vart tvivel försvunnit!
Aldrig mer skall jag stappla och falla,
jag är framme, ja, hemma hos Gud.
Jag har hört om den snövita dräkten,
och om glansen av gyllene kronor.
Jag har hört om den himmelska släkten,
och en gång, tänk en gång är jag där.
Halleluja! Jag fröjdas i anden.
Jag kan höra den himmelska sången.
Och det sliter i jordiska banden,
ty jag vet, jag skall snart vara där.
Någon gång ska vi dö
du och jag
Alla människor ska dö
och alla djur
och alla träd ska dö
och blommorna på marken
men
inte allihop på samma gång
utan då och då
så att det knappast märks ur Gröngölingen är på väg. Dikter för barn och andra av Barbro Lindgren.
Jag läser rätt mycket lyrik. Tycker om att ta fram en bok ur hyllan då
jag passerar och bara slå upp en sida för att läsa. Barbro Lindgren kan tala till barn och vuxna om svåra saker. Och så mycket annat.
"Nu föds ett barn", "Jag
ligger på en äng", "Tänk alla millioner år", "Den här spiken", "Jag är som jag är" är några titlar ur diktsamlingen Gröngölingen är på väg. Dikter för barn och andra från 1974. . .
Jag fanns hos min mor i sjukrummet när hon dog. Det var fint. Det var hemskt. Det var viktigt.
Jag befann mig långt från min pappa när han dog och åkte norrut direkt när jag fick beskedet. Ringde till universitetssjukhuset och bad att få se och ta adjö av honom. En tidpunkt bestämdes. Jag blev välkomnad till minnesrummet av en sjukhusanställd som bad mig ta den tid jag behövde på mig. Blev sen lämnad ensam med min döde far. Avskedsrummet var lugnt och vackert. Ljuset kom från alla fyra väderstreck in genom högt sittande fönsterband. Det var fint. Det var annorlunda. Det var viktigt.
Vid båda föräldrarnas begravningar deltog jag. Läser att nu i dessa tider av coronavirus inskränks möjligheterna att närvara vid begravningar. Att få ta avsked av närstående som avlidit är så viktigt för de efterlevande vilken religion eller kultursfär man än tillhör.Förbudet är dock förståeligt just nu.
Spanien förbjuder begravningar
Alla
religiösa sammankomster, inklusive begravningsceremonier och
minnesstunder i hemmen, förbjuds i Spanien fram till åtminstone den 11
april. Jordfästningar kommer fortsatt att tillåtas, men bara tre
personer får delta och de måste iaktta ett avstånd på minst två meter.
Min far hade en stark önskan att se Öresundsbron, som
invigdes sommaren år 2000, intresserad som han var av broar bland mycket
annat. Det här ledde till en resa genom Jylland, Fyn och Själland
tillsammans med en gemensam bekant. Året var 2001.
Vi tog bilfärjan Göteborg - Fredrikshamn. Att strosa i sanden på Skagens
udde i skymningsblått ljus var en skön början. Dagen efter kom vi till
Sankt Laurentii ödekyrka, "den tilsandede kirke". En annan kyrka vi besökte var Mårup kirke i Lønsrup
på västra sidan av Jylland. Med risk för
att den skulle störta 70 meter ner i havet monterades den senare ner sten för
sten. Det hela var klart 2015.
Tollundmannen (foto från Internet).
Så småningom nådde vi Silkeborg där vi övernattade. I familjen har vi
sällan eller aldrig i förväg bokat hotell eller vandrarhem då vi rest
runt. Så inte heller på denna resa. Dagen
därpå besöktes Silkeborg museum medTollundmannen. Han var ett fantastiskt lik från si så där 300 f Kr. Här tog pappa äntligen fram sin Instamatic och tog flera foton ;-) Det är fascinerande med människokroppar som bevarats så väl i mossar genom många århundraden, Bockstensmannen har vi här i landet. Här blir döden på sådant avstånd att den döde upplevs som ett spännande föremål som vi kan få kunskap av.
Andra besöksmål var:
Harald Blåtands Jelling,- världsarv sedan 1994. Koldinghus slott - nu är arkeologiskt och
historiskt museum. Faaborg museum
- ett underbart litet färgstarkt konstmuseum på Fyn från 1915.
Bron över Stora Bält mellan Fyn och Själland stannade vi till vid och körde sedan över och tänkte på om om hade varit. Om den funnits den 1658 då Karl X Gustaf tågade över isen och riskerade livhanken på den svenska armén.
I Roskilde bodde vi på det nybyggda vandrarhemmet centralt beläget med Vikingeskibsmuseetoch
domkirken nära inpå som båda besöktes.
Danhostels vandrarhem med Roskilde domkyrka i fonden.
Efter en snabb tur in i hjärtat av Köpenhamn
körde vi äntligen över Öresundsbron som ju var resans ursprungsmål. Hur glad är jag
inte över att den där önskeresan verkligen blev av, pappa var då 84 år gammal.
Vid Malmö C lämnade vi av vår medresenär som tog tåget vidare mot
nordväst. Pappa och jag fortsatte till Ystad och tog in på
vandrarhem, besökte Kåseberga och Ales stenar. Tidig morgon därefter körde vi in till Malmö, pappa
för att besöka det då nya stadsbiblioteket av Henning Larsen Tegnestue och läsa intressant litteratur. Själv ägnade jag dagen åt att besöka
Bomässan Bo01.
På eftermiddagen drog vi norrut. Körde natten igenom men tro det eller
ej - då vi nådde Älmhult vid midnatt på väg mot Diös ville min gamle far se Råshult.
Självklart svängde jag av. Att komma till Carl von Linnés barndomshem
där och då var en upplevelse i sig, en folktom och vacker dunkel
sommarnatt. Inga bilar, ingen belysning. Under resten av nattens bilkörning
blev jag underhållen med gamla slagdängor från farsans ungdomstid för
att inte skulle somna vid ratten. Själv saknade han körkort.
Jag tänker ibland tillbaka på resan och inser våra likheter. Motorer och
sport höll vi oss ljumma inför. Bilar är transportmedel, basta. Vi hade flera gemensamma intressen och
båda hade vi åsikter om vad som skulle ses. Ingen styrde helt och hållet
men kom med förslag och det var berikande med de gemensamma
kulturhistoriska intressena. Idag saknar jag en sådan resekompis,
faktiskt...
Hur gärna skulle jag inte vilja se och träffa ismannen Ötzi som levde för ca 3 300 år sedan och som nu bor i arkeologiska museum i Bolzano i Italien.Ännu en påminnelse om vår dödlighet ;-) . .
Här finns en något noggrannare resebeskrivning av Danmarkstrippen:En museiman . .
Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.
Så litet en människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.
Ingrid Arvidsson (f. 1919)
Ur "Livstecken" 1964
En gammal torpare har dött och ligger lik på gårdstunet, änkan står i regnet under paraplyet. Grankvistar är strödda på den leriga marken. Foto: en av mina favoriter - August Christian Hultgren.
Arjeplog den 4/4 1920. Begravning av döda i spanska sjukan. Smittan spreds till stor del genom att människor träffades på vintermarknaden i februari månad samma år. Foto i Västerbottens museums arkiv, Gustaf Lundgrens fotosamling. . .
Vanitasstilleben med dödskalle, bok och rosor. Målat av holländaren Jan Davidszoon de Heem (1606-1683/84).
En souvenir från Nationalmuseum i Stockholm i form av en metallask innehållande pastiller med saltlakritssmak. Denna vinst, ett förstapris i ett liten informell frågetävling, passar mig fullkomligt.
Herren läre oss att så betänka vår egen förestående bortgång, att, när vi skall
skiljas från detta förgängliga livet, vi må vara beredda till en salig hädanfärd.
Amen.
.
.
.
.
Den påminnelse som tidigare följde efter kungörelsen om döda i församlingen som lästes upp av prästen. Ur en äldre Kyrkohandbok.
Jag var fem år. Det var februari. Jag minns inte detaljerna så väl men känslan är desto starkare.
Vi, de tre lekkamraterna hade träffats, vi var 5, nästan 5 och lille J som bör ha varit 4 år.
Efter snölek hamnade vi alla i köket hos lekkamraten. Vi satt runt folkhemmets köksbord med laminatskiva och den fascinerande skomakarlampan med hissanordning
som hängde ovanför - men eftersom det var mitt på dagen den var inte tänd. Lille J
satt vid bordets ena kortända, vid den andra satt lekkamratens pappa.
Jag satt i kökssoffan och mitt emot satt tant K och bredvid henne lekkamraten. Kanske drack vi mjölk
och åt hembakta bullar.
Det här var vid tiden då generationsboende var väldigt vanligt i byn.
Lekkamraten bodde här med sina föräldrar på bottenvåningen, farfar bodde
uppepå. Men han var inte hemma just då utan på sjukstugan. När vi
sitter där säger mamman eller dottern något om farfar, frågar något om
honom, kanske en undran om de ska fara och hälsa på honom. Då säger
lille J helt troskyldigt som små barn gör, bara rakt på: Men han ä ju dö.
Det som hände i luften mellan alla vid bordet sitter kvar än i min
hjärnbark. Alla stelnade utom lille J. Luften gick ur, det blev svårare
att andas. Mamman tittade frågande på pappan: Är det sant? Pappan nickade eller svarade tyst ja. När?Igår.
Vår lekkamrat kröp upp i mammans knä och började gråta stort. Mammans
ögon blev gråtigt blanka och rödkantade men att visa känslorna rakt ut
gjorde/gör långt ifrån alla här. Det norrländska/svenska karaktären sitter
djupt i själen. Jag såg hur tant K. kämpade med anletsdragen, med
behärskningen, kunde inte prata för rösten skulle ha spruckit.
Och jag – jag kände mig konstigt illa berörd trots att jag bara satt där
utan ett ord. Nyheten att ”farfar” var borta var ny även för mej.
Känslan av pinsamhet och medkänsla blandades. Pinsamt att de närmaste
inte visste något då andra i byn redan kände till det fakta att en bybo
dött. Jag kände mej skyldig trots att jag inte alls på något sätt var
det. (Det sägs att flickor/kvinnor lätt tar på sig andras skuld.) Kände
medlidande med mor och dotter som så abrupt fick höra det tråkiga
meddelandet. Jag minns som sagt precis känslan men som 5-åring kunde jag
inte formulera den, det kan jag ännu inte helt. Andningen blev ojämn,
det var svårt att veta vart jag skulle titta så att ingen kände sig
bortgjord. Att prata om något var omöjligt. Ändå var det inte mitt fel
att informationen till de närmast sörjande kom från fel håll. Icke.
Pappan kände alltså till att hans far, ”farfar”, hade avlidit men inte
berättat det. Än. Rätt tillfälle dök inte upp. Det är svårt att prata om
ledsamheter, nästan tabu med döden. Så var det, så är det ofta. Vi blev inte
sittande länge, jag och lille J. Pappan sa snart något till oss som Nu båner (barn) är´e bäst att je gå hem! Så vi lommade iväg. Jag hade en märkligt obehaglig känsla i kroppen.
Själv är jag uppväxt i ett hem där döden och mycket annat svårt har
pratats om i familjen genom min mors försorg. Detta är jag henne evigt
tacksam för. I tonåren kunde diskussionens vågor i olika frågor gå mycket höga.
Att sluta in sig i sig själv och förtränga var inte vår familjs sätt att agera och reagera.
Den här händelsen som 5-åring har kanske format mig så jag är noga med
information, att bakvägen få veta något som undanhållits, gör alla
situationer sämre. Det gäller inte endast familjeangelägenheter.
Absolut inte. Det kan lika väl handla om en arbetsplats, politiska beslut och föreningsliv. Och när det gäller det senare har jag många negativa erfarenheter från byns samfällighetsföreningar efter att jag blev hemmansägare. Kanske hör det sättet att se på andra till en bys identitet eller mentalitet? Den som inte lämnar information till andra har makten. . . Den här texten finns sedan tidigare på bloggen, några mindre ändringar är gjorda. Femåringens känsla finns fortfarande kvar i mig, femåringens första möte med döden.
I juli 2001, under sommarsemestern, plockade jag in vacker mossa och lav och
skogsväxter som jag arrangerade i ett gammalt trätråg. Bland växterna
fanns även lite ljung med sina lila blommor. Tråget fick stå i vardagsrummet när
jag (och pappa som levde och bodde i huset då) bjöd hem släktingar på kaffekalas.
Skrockfull kan ingen påstå att jag är men nog kändes det lite märkvärdigt då jag någon månad senare fick veta att både Gunnar och Gudrun, två av dem som bjudits, hade dött med en veckas mellanrum
Visst kände jag till att det sägs att ljung inomhus betyder död. Okej, de här
släktingarna visade sig ha varit sjuka när de bjöds på kaffekalas men ändå... . .
... trots det tunga beskedet. Läkarvetenskapen tog fel - mamma överlevde. I nitton år -19 hela år. Men hon blev aldrig friskskriven, cancern fanns där som ett hot och familjens liv förändrades. Flera omgångar av både cellgiftbehandlingar och strålningsbehandlingar följde, kontroller och medicineringar, mentala upp- och nergångar för oss alla med olika reaktioner. Patientstöd och anhörigstöd i ett tidigt skede hade gjort gott, det skulle ha behövts i början av denna berg- och dalbana.
På grund av de många fina åren hon överlevde, trots sin sjukdom, hann jag bland annat be henne berätta om och ur sitt liv. Det hade blivit uppenbart att tiden är begränsad, sådant som man som ung människa annars sällan reflekterar över. De där inspelningarna är nu digitaliserade.
Då jag var 22 år var familjen tvungen att ta emot ett tungt besked. Mamma hade förts till lasarettet och fått veta att hon var allvarligt sjuk. Mycket allvarligt.
Hon låg i sjukhussängen då jag var där tillsammans med min moster och hälsade på första gången. När vi satt där fick vi via en sköterska veta att en läkare ville ha ett samtal med oss, mostern och jag. Det enda jag minns var att vi kom in i ett kliniskt opersonligt tjänsterum och
där bakom ett skrivbord satt läkaren i sin vita rock. Vi satte oss och
läkaren förhörde sig om hur vi stod i relation till patienten. Att jag var
dotter framkom förstås. Därpå berättade han att patienten hade en dödlig sjukdom, ovisst
hur länge hon skulle leva. Cancerformen var mycket allvarlig och
relativt ovanlig om jag förstod rätt där jag satt, lyssnade och försökte
ta in orden. Hon kunde leva vidare några veckor, en månad, ett år - allt var
oklart. Man skulle hur som helst ge behandling.
Sen var
det bara att lämna rummet helt utlämnad till den overkliga
verkligheten. Inget som helst anhörigstöd gavs. Minns inte mycket efteråt men det bör ha varit jag som sedan berättade för pappa och syster. Efter det blev livet annorlunda för oss alla. Mamma kom att genomgå strålnings- och cellgiftsbehandlingar i omgångar och
svarade bra på detta.
Jag pluggade i Sthlm men jag
minns inget av vilken årstid det var, om jag var hemma på en ledighet, hur länge jag stannande hemma eller min återresa söderut.
Jag som allt som oftast brukar skriva viktigheter i årskalendern. Minns
inget. Min syster som då gick i gymnasiet i Umeå, valde att göra uppehåll i studierna följande årskurs för att stanna hemma och vara tillgänglig hjälp för mamma som så småningom kom hem för egenvård
Längre tillbaka i tiden bars kistan med den döde av bärare hela vägen till graven. Det kunde vara långa sträckor och följet så stort att männen kunde bytas om att bära.
Numera (1937) är det inte längre allmän sed att bära den döde hela vägen
till graven, utan liket körs vanligen fram till kyrkan, såvida
naturförhållandena inte är sådana att något körande inte kan komma i
fråga, som till exempel ute i skärgården. [Tänk på "Hemsöborna" av August
Strindberg. Min anm.] Annars hör det nuförtiden till ovanligheterna att ett lik
bärs, annat än när det gäller korta sträckor. År 1922 fanns sålunda i
Sparrsätra (Up.) bara en person kvar i livet som varit med om att bär
lik. Det dröjde länge innan man vande sig vid denna nymodighet, som dock
var så mycket bekvämare vid långa färder.
När liket efter en avliden
riksdagsman i Dalsland kördes till kyrkogården år 1862, och även
begravningsföljet åkte efter hästar, väckte detta stort uppseende. Förr
var det nämligen en vanära att bli bortförd på det sättet. Det hade bara
skett med de allra fattigaste eller sådana som ingen vårdade sig om, så
att likföljet var för litet för att kistan skulle kunna bäras en längre
väg. Eller så var det självspillingar som ingen ärlig man ville bära,
varvid gamla utlevade hästar användes som sedan måste slaktas, för
hästar som begagnades vid sådana färder blev skrämda, modstulna och
odugliga.
(...)
Redan 1875 hade vid sockenstämman i Norra Vi (Ög.)
beslutats att liken hädanefter, utan hindrande fördomar, måtte köras
till kyrkan för begravning, såsom lindring för sorghuset och för att
främja tidigare framkomst. Men ännu in på 1870-talet ansågs det på många
platser som ett oanständigt påhitt att köra ett lik. (...) Det va en
brist på känsla för vördnad och värdighet att komma skramlande med en
vagn, så att kistan hoppade hit och dit, i stället för att den döde
stillsamt och andäktigt bars på axlarna av "gäve män", högt upp över
alla andra (Vg.)
Ur När döden gästar av Louise Hagberg, kapitel15 "Den sista färden".
Nå, hästar blev så småningom kutym för likfärden. Nils Olof Hörnsten (1847 - 1918) som bodde här i byn, har gjort anteckningar
om sina föräldrars likprocesser/likprocessioner, begravningsföljen. Ju
fler hästar i processen, desto mer betydelsefull var den döde. Något foto av
just de här processionerna känner jag inte
till, de blev säkerligen aldrig tagna.
Min faders Nils Hörnstens begrafningsdag var fredagen den 11
januari 1878. Hans likprocess var 20 hästar från [byn] och så var det honom
till mötes å vallen, 6 hästar, således inalles 26 hästar.
Vår
moder Margareta Christina dog den 2 februari 1894. Hennes födelse var
den 31 december 1819, således 74 år 1 månad 3 dagar. Hennes jordfästning
var fredagen den 9 februari, likprocessen var 15 hästar från [byn] och 7
hästar på Vallen, summa 22 hästar.
Auktion var den 16 februari.
I den bok som inspirerat mig högeligen till de senaste blogginläggen, Louise Hagbergs När döden gästar, finns foton från andra likföljen med hästar vintertid.
"Likraden" ville man gärna ha lång, ofta var det lika många hästar i den
som i ett bröllopsfölje. Redan under hednatiden hade det lagts stor
vikt vid att göra ansedda mäns likfärd så präktig som möjligt.
Så småningom tillverkades likvagnar speciellt för ändamålet, särskilt längre söderut. Jag är tveksam till att en likvagn avsedd för häst fanns i hemsocknen. Vagnarna kunde vara vackert utsmyckade som den ovan som finns i det fina museet Slesvigske vognsamling i danska Haderslev på Jylland som jag besökte 2012.
Eller den här som finns på ett sörmländskt hembygdsmuseum, foto från 2019.
Detalj av den sörmländska likvagnen.
Även med vagn eller släde gick likfärden långsamt framåt. Det ansågs vanhedrande att köra fort. Begravningsföljet "åkte i gående" tills det kom över byns ägor där den döde bott, sedan kunde farten ökas, men fort fick man inte fara om det låg något hus invid vägen, för det betraktades som ohederligt att i trav köra förbi någons bostad med ett lik. Klockor eller pinglor fick aldrig om vintern sättas på hästarna som drog de döda. "Inget skrammel fick förekomma."
Min odyssé över dödens kulturhistoria och etnologiska aspekter bryts härmed tillfälligt av en aktuell men oförutsägbar samhällseffekt i det rådande läget med kampen mot en osynlig fiende.
På utedasset sitter den toapappershållare som från 1948 till ca 1971 satt inne i vattenklosetten i bostadshuset. Den är tillverkad i pressad plåt som sprutlackerats. Genom hålet i toapappersrullen träs en trärulle och nederst på hållaren sitter en tandad stålplåt för avrivning av lämplig längd toapapper. Papperet är av typen enkelt och oblekt, det sort som fanns när toapapper började tillverkas.
Men dessutom finns nedanför på högsätets ena sida en gammal telefonkatalog. ja, inte en komplett för den har skattats på många av sina tunntunna sidor. Förr användes just telefonkataloger som dasspapper. Så fort man satte sig ner rev man loss en sida och började gnugga det mellan händerna för att det skulle bli än mjukare inför nyttjandet. Detta var vanligt över hela landet vill jag påstå.
Nu finns inte telefonkataloger längre. Och snart är de fysiska dagstidningarnas epok över. Men att lägga upp ett jättelager toarullar, bunkra skithuspapper, måste väl ändå höra till ett av de absolut mest irrationella besluten mänskor tar inför den utbrutna pandemin! Läs även HÄR. Kanske borde jag vara nöjd hysterin med tanke på att jag är skogsägare - men nej, skog bör helst användas till nyttigare produkter tycker jag.
Samlare som jag är, så har jag även samlat toapapper (aldrig hela rullar) från resor i när och fjärran. Perfekt samlarområde eftersom det tar liten plats :-) Toapapper finns på olika breda rullar eller som färdigtillskurna ark. Kvalitéer, färger och storlekar är sannerligen olika mellan länder, mellan hotell och mellan färdslag.
Vill ni veta mer om toalettpapperets historia kan ni klicka HÄR. . .
Morfar dog hemma en sen marskväll. Vår familj bodde på husets övervåning, morfar och mormor på bottenvåningen där de bott sedan huset var nybyggt. Det var ett generationsboende som var väldigt vanligt i byn då på 60-talet. När morfar segnade ner på golvet vid sängen tog mormor kontakt med mellangenerationen på övervåningen.
Jag var 7 år och låg och sov, vaknade, men mamma sa åt mig att sova vidare. Så gjorde jag, åtminstone låg jag kvar i sängen även om det märktes att något icke-alldagligt hänt. Vad visste jag dock inte och somnade snart om.
Samma kväll morfar dog hade en läkare tillkallats från sjukstugan dära Vall´n. Denne kunde bara konstatera dödsfallet och det gjorde han bland annat genom att placera en spegel framför näsa och mun för att se att ingen ånga bildades på spegelytan vid utandning. Detta berättade mamma senare för mig, jag var ju inte närvarande den kvällen och var säkert frågvis.
Dagen efter dödsfallet tog mamma med mig ner till kammaren. Hon höll mig i handen och lillasyster bar hon på armen. Hon berättade att morfar hade dött och att vi skulle få se honom. Det var, har jag senare insett, mycket omtänksamt och helt rätt inför framtiden, en fin handling. Fridfullt och lite märkvärdigt högtidligt var det allt. Jag minns det som att morfar hade sina nattkläder på sig. Någon svepning hade den döda kroppen inte hunnit kläs med.
Morfar låg i kammar´n innanför köket. En dörr hade hakats av för ändamålet och placerats på uppe på stolsryggar. Det var ett vanligt sätt att placera den döde som dog hemma. Mina ögon nådde en bit ovanför dörrbladets överkant, därför bör dörren ha legat på stolsryggar. Morfar låg med fötterna mot köksdörren och vi kunde röra oss runt ”podiet”.
På eftermiddagen samma dag kom begravningsentreprenören och förberedde den döda kroppen, svepte den och lade morfar i en kista han medförde i sin bil. Detta var inget som vi såg på, han arbetade i enskildhet bakom den stängda kammardörren. Om någon ur familjen hjälpte till tror jag inte. Likstelhet?
Morfar sveptes i en vit skjorta (tror begravningsentreprenören hade den med sig) och den dödes händer knäpptes över bröstet. När kammardörren öppnades låg morfar i en svart kista som var uppställd på två stolars sittytor. Den var alltså ganska lågt belägen jämfört med tidigare på det avlyfta dörrbladet. Ena långsidan av kistan stod nära väggen, det gick inte att gå runt den. Nu låg morfar med huvudet mot köksdörren.
Min teckning av morfar i kistan sett från köksdörren där man ser hans lilla kala parti på hjässan.
När jag läser Louise Hagbergs bok När döden gästar drar jag mig till minnes något som jag glömt – eller så gör minnet narr av mig och jag tror mig upplevt något som inte inträffat. Hur som helst - jag minns det som att vita lakan var hängda för de två fönstren i kammar´n.
Det var lite märkvärdigt, lite ovanligt tycker jag mig minnas. Jag uppfattade detta som ett insynsskydd när mörkret föll i marskvällen. Men det kan mycket väl ha varit en gammal sed som mormor och mamma genomförde. Det borde ha funnits rullgardiner i rummet men det var inte dessa som var nerrullade. Men som sagt, kanske spelar 7-åringens minne mig ett spratt.
När ett dödsfall inträffat i en gård var det brukligt att genast
hänga för likrummets eller husets alla fönster med vita lakan, så man i
granngårdarna genast skulle se att döden gjort sitt inträde där.
Senare på kvällen skulle morfar ”sjungas ut” och därför kom snart nog släktingar hem till gården (telefonbud om dödsfallet bör ha gått.) Jag minns allvarliga, svartklädda män och kvinnor, många från Levar därifrån mormor kom. Vi hade samlats i en halvcirkel runt kistan och det jag minns var att en
psalm/psalmer sjöngs utan ackompanjemang. Någon, några sa några ord och
/eller läste ett bibelord. Barnet, som var jag, minns stunden som
högtidlig och privat. Lakan bör ha hängt för fönstren. Senare gjorde
jag en teckning av morfar i kistan sett från köksdörren där man ser hans lilla kala parti på hjässan.
Jag minns att man sa att morfar ”sjöngs ut”. Louise Hagberg nämner att den döde ”lästes ut”.
När begravningsentreprenören tog med sig morfar i kistan till bårhuset har jag inget minne av men att kistan stod kvar dagen efter tror jag inte. Morfar begravdes några dagar efter dödsfallet. Bårhuset låg vid denna tid helt nära den medeltida kyrkan. Ovanpå bårhuset fanns begravningskapellet. Numera inrymmer det senare ett kyrkomuseum.
Västerbottens dokumentärfotograf Sune Jonssons
foto av avlidne banmästaren Henrik Karlssons begravningsfölje ca 1950.
Efter jordfästningsceremonin följdes begravningsföljet i procession
efter kistan till nya kyrkogården för gravsättning. Kyrkklockorna
ackompanjerade liktåget. Alla var svartklädda, de närmast sörjande männen och kvinnorna hade ett sorgband på rock- eller kappslaget, kvinnorna hade ett kort svart sorgflor över huvudbonaden. Det där sorgebandet bars direkt efter dödsfallet och en ganska lång tid efteråt. Vid den upptagna graven hölls tal och blommor kastades ner eller lades runt gravöppningen.
Det hela var i mitt minne mycket elegant och värdigt. Både konstigt av allt och naturligast i världen på samma gång.
Detta är min teckning av gravsättningen av morfar ur minnet.
Efter begravningen var det gravöl i församlingsgården, en ganska lättsam
och inte enbart allvarstyngd tillställning, den döde morfar hölls ”i
ljust minne bevarad”. De telegram som inkom och lästes upp samt räkningar
på förtäringen finns sparade.
Här nedan finns två fina versioner av psalmen I himmelen, i himmelen som sjöngs vid jordfästningen. Den psalmen var morfars favoritsång. Så HÄR berättade jag om morfars död för elva år sedan.
