Det är marsvinter på fotot från i år. Det är sol. Det är dagsmeja. Snön smälter bort på grusvägen.
I fonden en ladugård. Den går i vinkel men det syns inte på bilden. Det är en dubbel-ladugård som tillhör två fastigheter. Ladugården är välhållen. Volymen är stor men långt ifrån de ladugårdar/stall som byggs numera för mjölkbesättningar med frigående kossor.
När tjurhållningen upphörde kan läsas om HÄR.
Det här är ett alster från textilslöjden (syslöjden), tror det var i högstadiet. En rosa ros av bomullsväv med kronblad av filt i två gröna kulörer och en styv stjälk virad med grönt bomullsband, snedremsa. Bomullsband har även limmats runt kanten på den runda spegeln som döljer sig på andra sidan. Allt för att skydda spegelkanten och från fingrar att skära sig.
En kväll i veckan besökte jag än en gång en vacker plats. På en sträcka på en kilometer finns nära tusen förhistoriska gravanläggningar från yngre järnåldern. Den här åsen ligger på Sveriges största insjöö.
Jag minns första gången jag besökte denna plats. Det var 1981 tillsammans med en kompis som hade sitt föräldrahem i närheten. Vi skulle hämta några av hennes möbler med bil och hon ville passa på att visa denna fina historiska plats men främst backsipporna som blommade i mängd just då. Jag blev fascinerad av både gravfältets historia och mängden av ludna, violetta backsippor som "sprutade" upp ur marken. Den blomman hade jag aldrig mött tidigare.
Tog fram ett gammalt stiligt fotoalbum för ett tag sedan. Det är inte okänt för mig men ändå alltid trevligt att spana i.
Människor från förr visar upp sig. En del känner jag till, andra inte. Människoöden med många olika inriktningar. Några blev kvar i byn, andra flyttade, kanske ända till Amerikat. De okända som finns i detta album har trots allt en anknytning till morfar på det ena eller andra sättet, de hör alla till huset.
Brudparet vet jag vilka de är eftersom någon skrivit deras namn på baksidan av fotografiet.
På den sammetsprydda framsidan sitter en snirklig metalldekoration i jugendstil. Det är så tydligt att albumet var menat att ligga framme på ett bord, en dåtida coffee-table-book.
Det är sådana här böcker och fotografier som kan köpas secondhand eller som antikvitet. Själv skulle jag ha svårt att köpa in gamla fotografier av människor, lösryckta ur sitt sammanhang, för att pynta mitt hem. Men nu är väl shabby chic-trenden över, eller...
Länsstyrelsen i Västra Götaland delar sedan 2017 ut ett pris till Årets slåtterängsskötare. Väldigt framsynt att denna typ av kulturarvsgärning premieras.
År 2018 fick slåtterängsvårdaren och kulturlandskapsskötaren Sune Broman priset. Han har en läsvärd blogg med vackra foton.
Så här beskriver länsstyrelsen Slåtterängspriset på sin hemsida:
"Slåtterängar är mycket artrika och har ett stort biologiskt värde. De är också levande kulturhistoria och en viktig del av kulturarvet. Det behövs en årlig arbetsinsats för att inte ängsblommorna ska konkurreras ut och försvinna och ängarna är därför helt beroende av att någon sköter dem. Det är tack vare enskilda personer och föreningars årliga insatser som det fortfarande finns slåtterängar kvar i länet.
- För att uppmärksamma det viktiga arbetet med slåtterängar och sporra till fortsatta insatser har Länsstyrelsen tagit initiativ till utmärkelsen Årets slåtterängsskötare, säger Karin Persson, rådgivare på Länsstyrelsen.
Länsstyrelsen arbetar för miljömålet Ett rikt odlingslandskap. Odlingslandskapets och jordbruksmarkens värde för biologisk produktion och livsmedelsproduktion ska skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden och kulturmiljövärdena bevaras och stärks. Projektet med samma namn, Ett rikt odlingslandskap, vill visa på bra åtgärder som den som sköter jordbruksmark kan göra. Att sköta en slåtteräng bidrar till flera av preciseringarna för miljökvalitetsmålet.
Arealen slåtteräng har minskat drastiskt under 1900-talet i Västra Götalands län och i Sverige. Idag har nästan alla tidigare slåtterängar odlats upp, planterats med skog eller sköts som betesmark. Slåtterängen är den mark som förr gav vinterfoder till bondens djur. Ängarna blev magra, solbelysta och biologiskt rika genom den traditionella skötseln. Många växter, svampar och djur trivs just där. De kvarvarande ängarna är också vår levande kulturhistoria. Den årliga arbetsinsatsen måste ske för att värdena i ängen ska finnas kvar.
Landet som helhet behöver fler slåtterängar!!!Läser på fb-sidan Norrlandsparadoxen ett inlägg av Arne Müller den 12/4 2021.
Bara i Norr- och Västerbotten har åkerarealen minskat med 36500 hektar under de senaste 40 åren. En av slutsatserna i boken "KliMat - på jakt efter den hållbara maten" (kommer från tryckeriet i maj) är att det gäller att det gäller att vända denna utveckling. Varenda hektar jordbruksmark kommer att behövas.
En färsk forskningsrapport i tidskriften Nature Climate Change ger stöd till denna slutsats. Den visar hur klimatförändringarna redan kraftigt minskat produktivitetsökningen i stora delar av världen. Delar av Afrika och Mellanöstern är områden som drabbats särskilt hårt.De delar av världen som knappt påverkats, eller där klimatförändringarna till och med varit gynnsamma, finns långt i norr. För att klara den globala försörjningen av mat i framtiden kommer jordbruksmarken i de nordliga regionerna att bli allt viktigare.Som vi visar i boken finns det också goda naturliga förutsättningar för att bedriva ett jordbruk med små klimatavtryck i norr. En stor källa till utsläpp från jordbruket är läckage av koldioxid från åkermark. De studier som gjorts över lång tid i norra Sverige visar att förutsättningarna för att hålla nere dessa utsläpp är gynnsamma. Det krävs också i allmänhet mindre bekämpningsmedel och gödselmängder när man kommer längre norrut.Kunskapen finns som talar för en kraftfull satsning på att bygga ut jordbruket i Sverige, inte minst i norr. Detta borde vara en viktig del av klimatomställningen. Det som än så länge saknas är tecken på en stark politisk vilja att gå i denna riktning.
Till fb-inlägget finns en artikel samt kartbild över världen och de temperaturförändringar som registrerats.
I artikelns informeras om en bok som snart kommer ut- ”KliMat – På jakt efter den hållbara maten” (Ord&visor förlag). Boken är resultatet av att den resa genom Norrbotten, Västerbotten, Österbotten och ryska Karelen som ett grupp svenska och journalister gjorde förra sommaren. Det låter spännande och intressant - själv har jag glatt mig mycket åt jordbruket i ryska Karelen och den mängd timmerbyggnader, vackra landskap och gamla metoder som fortfarande används "over there" i Karelen. Kanske är jag inte så ensam i mina tankar om miljövänligt och människovänligt jordbruk. Det är till sådana platser/länder jag väljer att åka på semester för att uppleva annat än andra turister.
Totalt i landet fanns förra året 2 600 företag som var specialiserade på mjölkkor
läser jag på en blogg från Jordbruksverket. Det är 17 % av de företag
som var specialiserade mot lantbruksdjur. Jordbruksföretagen blir
färre men större. Den centraliseringen har pågått länge, länge, länge.
En önskan, som känns rätt fåfäng, är en snar förändrad inriktning på jordbrukspolitiken. Jag är så "romantisk" att jag även hoppas att kossorna, grisarna och hönsen ska få det bättre än de har idag i djurfabrikerna.
Boken KliMat ser ut att vara ett inlägg i debatten om ett lands egenförsörjning på matproduktion och om globaliseringens verkan.
Se vilket fint litet timmerhus som syns på fotot.
Fasaden är ljusmålad - säkerligen med linoljefärg - och med grått stickspånstak. Grund av huggen granit. Huset är liggtimrat, det märks genom utknutarna som är panelade. Det finns ingen fotbräda utan sparrarna syns tydligt i framkant av takfoten (älskansvärt), vindskivor och vattbrädor är av trä och ljusmålade, skorstenen har vackert mönstermurat krön, entrén är en inåtgående pardörr av horisontella brädor och försedd med överljus, mittelbandslist och utknutar målade i samma kulör som fasaden. Tvåluftsfönster med mittpost och med spröjsar i bottenvåningen och låga fönster med två rutor på vindsvåningens långsida och på gaveln ett likadant fönster som i bottenvåningen. Entrébron är bred, av trä och utan handledare. Allt mycket typiskt för sin tid för en norrländsk hantverkarfamilj eller litet jordbruk.
Fotot är taget någon gång mellan 1904 och 1909. Fotoateljé Karlson & Bergström, Wasagatan 20 Stockholm står det tryckt på fotografiet. Varför en fotoateljé i Stockholm fotade huset vet jag inte.
En murare Löv lät uppföra den byggnad som jag minns som farfars och farmors hus. Muraren flyttade till Malmfälten och farfarsfar köpte huset och gav det i bröllopsgåva till sin äldste son, min farfar Gottfrid, och hans första hustru Selma. Huset var ett av de äldsta på Rundvik och hade lite tillhörande jordbruksmark. Det lilla timmerhuset, som senare byggts ut, revs ca 1970 för att ny infrastruktur, en bred tillfartsväg för timmerbilar till sågverket, skulle fram. Farfar och hans första hustru Selma (1876-1909) gifte sig 1904. På fotot syns Selma sittande på en pinnstol i svart kjol och vit blus. Selma dog i tuberkulos eller som det står i dödboken - lungsot. De hade inga barn. Övriga personer är farfarsmor Erika längst till vänster och tre av farfars yngre bröder samt en bror till Selma näst längst till höger.
Till gården hörde ett litet jordbruk som födde en ko, under några år två. Man slog den egna ägandes åkermarken som låg där pensionärsbostäderna senare byggdes. När lägdan bebyggdes ingicks avtal med Olofsfors bruk att fritt varje år erhålla hö från brukets skördar. Jordbruket upprätthölls till någon gång efter Gottfrids död 1951. Efter det stod den lilla lagården tom förutom kaniner som kusinerna födde upp. Att ha ett jordbruk i Rundviks sågverkssamhälle var mycket ovanligt.
Här står farfar och farmor (de gifte sig 1913), pappa och hans äldre bror någon gång på 1920-talet framför en hölada med spåntak och en hässja. Redskapen är en lie och räfsor. Kan det vara äldsta dottern i familjen som tar bilden???
Under somrarna flyttade familjen ut till Tennstrand där farmorsmorfar hade ett torp fram till 1927. Farfar och kon gick landvägen, gammelmorfar och farmor rodde till Tenstrana med de tre barnen. Det var ett härligt sommarliv som pappa framställde det. Han var 10 år då det upphörde i och med att gammelmorfar dog och torparrendet upphörde.
Det här lilla korset, några få centimeter långt, är ett smycke av enkelt snitt. Jag har det som minne efter farmor men har aldrig burit det själv.
Det hade passat väl som påsksmycke men så blev det inte.
Men när jag nu ser det...Förbundsarken, vittnesbördets ark (heb. 'Aron ha-berith) är i de bibliska berättelserna (2 Mos. 25:21, 40:20) en guldbeslagen träkista där de båda lagtavlorna som Mose fått av Gud på berget Sinai förvarades.
Kistans lock ansågs samtidigt vara Guds tron och var smyckad med två gyllene keruber. Arken var det synbara vittnesbördet om Guds närvaro. Sedan den en tid förvarats i Shilo, fördes den av David till Jerusalem. I Salomos tempel fick den sin plats i det allra heligaste,[1] där den stod till Jerusalems förstörelse år 586 f.Kr.
Hämtat från wikipedia trots att uppgifterna där inte anses helt trovärdiga då de inte är källkritiskt granskade: https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rbundsarken
Allt eftersom vi var klara skulle vi var och en gå fram till katedern och visa teckningen för fröken. Jag hade ritat en låda med änglakeruber på, vars vingar var gula som guld. Keruberna böjde vingarna mot varandra. På väggen ovanför arken hade jag ritat ett kors. Det var ju kristendomskunskap vi hade :-)
Vad fröken Tora sa om min teckning minns jag inte förutom att hon sa att ett kors hörde inte hemma på teckningen. Arken och templet existerade ju långt innan Jesus föddes och korset blev till symbol för kristendomen först efter hans död.
Jag fick världens insikt. Jag förstod historia, jag förstod tidens gång, jag förstod något av innebörden av källkritiskt tänkande trots att jag var barn. Den där lektionen i kristendomskunskap var något som fick mig att tänka längre än vad jag gjort innan, fick mig att ifrågasätta min kunskap och mitt eget handlande. Gissa om det har varit nyttigt resten av livet...? Det må vara hur det vill med förbundsarken - teckningsuppgiften gav en stark aha-upplevelse.
Min teckning finns inte kvar vad jag vet men trots det minns jag situationen så väl. Att få insikt, att få ny och nyttig kunskap. Har du något minne som finns kvar där du insett tidens gång, din egen plats i historien och därmed fått upp ögonen för källkritik?
Blåsippor funna under gårdagens soliga vårpromenad.
De förgyller sin plats, idag ligger snö på marken.
Gillar verkligen aprilvädret med sina garail!
Jeg vælger mig april!
i den det gamle falder,
i den det ny får fæste,
det volder lidt rabalder, -
dog fred er ej det bedste,
men at man noget vil.
Jeg vælger mig april,
fordi den stormer, fejer,
fordi den smiler, smelter,
fordi den ævner ejer,
fordi den kræfter vælter, -
i den blir somren til!
Bjørnstjerne Bjørnson
1832-1910
Svenska flaggan i topp på påskveckans första dag, Påskdagen. Den gamla, vackra bomullsfanan gick till väders idag.
Detta påskkort sändes till min familj 1972. Hemgjort. Ett tidningsurklipp, kanske från Allers veckotidning eller Hemmets Journal, tejpat på kartong. Då med våra namn skrivna med blå kulspetspenna som jag ändrat till det som nu står där. På andra sidan adress och frimärke.
Jag tyckte personligheterna var kul och sparade kortet in i framtiden och här är det nu.
Mars är en favoritmånad för min del, åtminstone i "Norrland". Fortfarande är vidderna vita, fjolårsgräset töar fram kring trädstammar och husgrunder, grusvägarna är fuktiga men snart så upptorkade att det skulle gå att spela kula och hoppa hage om så vore. Skidföret kan vara bra men lika troligt besvärligt med dagsmejan som värmer. Skoter fungerar. Kalla nätter kan ge skare som tål att gå på men vem kan lita på kylan numera...
Hundskall från jakthundar är vanliga på "Norrlands" landsbygd. Självklart - jakt hör till en av basnäringarna/intressena. Hundskall är en av de saker som jag skulle peka ut som något typiskt för här, men något mindre frekvent nu än då.
Det är inte ovanligt att någon är ute och rastar sina jakthundar här i bygden. Förr var cykel ett vanligt fordon, åtminstone under barmarkstiden. Jag har sett hundägare här rasta sin hund från en bil men numera är det vara fyrhjulingen som används. Lättsamt för ägaren, hårdkörning för hundarna. Det här ser jag aldrig i Mellansverige. Här och i hela landet rastas dock sällskapshundar av folk gående till fots.
"En föregångare till sparkstöttingen var den så kallade drögen. I Nordisk familjebok
från 1911 anges den som ganska vanlig i Sverige. Drögen var en ganska
kort och bred kälke som var försedd med fyra upprättstående stöd, två
korta där fram och två något högre där bak. Den styrande står på ett ben
på den ena meden bakom kälken och passagerarna sitter på själva kälken.
Den användes i dagligt bruk som lastkälke. Ur detta fordon utvecklades sedan sparkstöttingen." Ovanstående kan läsas här.
En drög är lättmanövrerad och väldigt användbar på snö. Utmärkt att transportera tunga saker på. Till exempel mjölkkrukor som skulle till mjölkståndet/mjölkbordet för att hämtas av mjölkbilen och köras till mejeriet .
Jag minns den då pensionerade arkitekten som återfann ordet drög efter många långa decennier när han såg äldre foton med allmogens redskap och fordon
Han, en lovprisad, framgångsrik arkitekt med en bakgrund på den mellansvenska landsbygden som han kanske inte ville bli påmind om - kom lite tidigare än övriga i styrelsen till ett styrelsemöte i länets arkitektförening som gick av stapeln på mitt kontor. Där höll jag på att gå igenom svartvita kulturhistoriska fotografier. Han satte sig att beskåda fotona med redskap, föremål och djur som han hade sett i sin barn- och ungdom på hemgården.
Han såg en bild på en drög och drog sig till minnes att detta kallades drög och sa det till mig med häpen förundran. Det var riktigt häftigt att se hur han efter decennier återfann den barndomens glosa han så länge hade förträngt eller inte haft nytta av.
Vid ett senare styrelsemöte nämnde han i förtroende att han skulle flytta och hade frågat de båda sönerna om de ville ha gamla allmogemöbler som funnits i släktens ägo länge. Men nej, de behövde inga fler möbler och allmogemöbler platsade dessutom inte in i deras moderna Stockholmsboenden. Så skingrades släktinventarierna, han var något nedstämd över detta men ett ovanligt skeende är det knappast. Någon antikmarknad skulle inte finnas om inventarier inte släpptes till försäljning. Allmogens föremål blir värdefulla och kan hamna i välbeställda miljöer.
Lördag den 27 mars firas årets Earth Hour mellan klockan 20:30 och 21:30.
Earth Hour ska avnjutas med brasa i öppna spisen, levande lågor, något gott att inmundiga och kanske även högläsning. En trevlig kväll helt enkelt med en fridfull timme.
Numera finns ingen allmän vägsträcka i byn där man kan njuta av det rogivande mörkret. Skogen vid den sista fina sträckan av gamla Kustlandsvägen avverkades för något år sedan så numera finns inte mörker där, ljus från hus stör blicken. Som en HSP då det gäller elektriskt ljus, uppskattar jag mera då lättillgängligt mörker förekommer under den mörka årstiden. Synd att man mestadels bara kan uppleva fint mörker under vissa utlandsresor.
Som jag skrivit förut är det lättare att hitta och njuta mörker i södra och mellersta Sverige, märkligt nog. I norra Sverige ser det ut att ge högre status ju mer utebelysning man har, ju fler ljuspunkter som förorenar den mörka himlen. Det finns även en tävlan byar emellan. Det finns naturligtvis även en kulturell förklaring till hur elektriskt ljus används.
Allt sedan 2009 firar vi denna stämningsfulla timme. HÄR är de samlade skriverierna på den här bloggen.
Att äta våfflor på Våffeldagen är en fin tradition att hålla vid liv. I år provades ett recept på frasvåfflor från nätet.
Föräldrarnas gamla våffeljärn från 50-talet fick komma till heders. Elpar typ 521; 220V; 700W; S-märkt.
Våffeljärn, elektriskt. Märkskylt i botten: Elpar ESKILSTUNA. Rund. Utvändigt i stål, våffelytorna i gjutjärn. På 4 fötter i bakelit. Två vågräta handtag i bakelit på underdelen, ett uppåt lutande dito på överdelen. Uttag för stickpropp på baksidan. Maxbredd inkl handtag: 29 cm, höjd=14,5 cm.
Föremålet finns i flera museers samlingar - t ex HÄR och HÄR upptäckte jag i samband med detta blogginlägg. Våffeljärnet, som fungerar perfekt kan alltså betraktas som kulturhistoria som så mycket annat här, hehe.
Här ser ni ersättaren för tidigare decenniers smulborste/bordsborste med tillhörande skyffel - en smulupptagare i röd och vit hårdplast á la 70-tal.
Smulupptagaren fungerar mycket bra och används när en stor duk täcker hela bordsytan
och duken ska fortsätta att ligga kvar efter middagen. Det enda man
måste tänka på är att alltid rulla borsten åt samma håll, annars åker
smulorna ut - säger en som är vis av erfarenhet :-)
Made in Sweden är den dessutom. Den öppnas och töms genom att den vita och röda delen separeras från varandra.
