Om bildning

"Har vi blivit obildade? Folkbildning är inte längre en svensk paradgren, istället är kunskap och specialiserad utbildning politikens prioritet. Men vad händer med ett samhälle som överger tanken om bildning, som i en klassisk definition är det som ska hjälpa en människa att bli fri? Sverker Sörlin menar i den nya boken ”Till bildningens försvar” att någonting väsentligt gått förlorat i vår förståelse och måste återtas – och det är bråttom."

 

Bildning -Ett samhälles bästa bild av sig självt 

Klicka på länken och lyssna på ett intressant samtal.

om skillnaden mellan kunskap, utbildning och bildning.

Så här presenteras boken Till bildningens försvar : den svåra konsten att veta tillsammans

Bildning har varit ett centralt begrepp för det moderna framstegets tidevarv en väg för den enskilda människan att lära och växa alltsedan 1700- talets upplysning. Den gör att vi kan överskrida de begränsningar som ryms i nation, kön, religion, etniskt ursprung eller andra identiteter. Bildning har blivit än mer viktig, i en tid när mörka skuggor drar över världen. När sanningen privatiseras och allt fler stängs inne i åsiktsburar. Vi har mer kunskap än någonsin men vi vet allt mindre tillsammans.

Boken har därför ett nästan provocerande angeläget ärende: Det behövs en uppdaterad förståelse, en bildning om det som angår oss alla och som gör oss friare och samhällen säkrare.

Jag lånade boken på närmsta bibliotek. Det är en angelägen bok i nutiden när New Public Management (NPM) och individualism blivit viktigare än bildning i vårt samhälle. Som väl är börjar röster i samhället tala om bildning som gemenskap och tillsammanshet. Sörlin är en av de rösterna.

Långskyltar i jugend

 Hur glad är jag inte över de här fyra långskyltarna till två dörrar i huset !!!

Sedan ett decennium tillbaka har jag letat efter sådana här förnicklade jugendbeslag till ett par dörrar sedan jag insett att den här typen har funnits här. Letande har varit lågintensivt men har dock pågått. Sökningarna har främst försiggått på auktionssajter på nätet och på begagnatmarknaden - och till sist, efter 10 år, gav det napp. Förrförra veckan blev de här snyggingarna mina.  Det är detaljerna som gör det.

Naturligtvis har jag även letar hos Eskilstuna Kulturbeslag men den här typen nytillverkas inte av dem. På företagets hemsida läser jag att "Förnickling kom i bruk under 1890-talet och blev snabbt populär, eftersom den inte (likt mässing) behöver putsas, för att hållas blank." 

Äntligen 😊

Fårad mark

Den 9:e mars lyssnade jag till ett webbinarium anordnat av Sveriges Hembygdsförbund. Där berättade Niklas ­Cserhalmi berätta hur man kan tolka landskapet med hjälp av äldre kartor. Kristofer Jupiter, forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, talade om hur man gör kartöverlägg.

Niklas ­Cserhalmi är författare till boken Fårad mark som jag använder sedan inköpet 2002. Webinariet spelades in och kan ses på Youtube:: http://youtu.be/vbG1C3Q5LSs

Boken beskriver bland annat hur man gör för att tolka tidigare generationers markanvändning, sådant där som intresserar mig. Passar på att nämna att där kan markberedning i samband med kalhyggen, av det som nu är skogsmark, vara helt förödande för förståelsen och tolkningen av ett landskap. Det gäller att förstå detta, och bry sig, inte bara lyssna till skogsbolagens i sammanhanget begränsade kunskaper som endast ser till sin egen ekonomi. Egen analys, insikt och undersökningar samt vetgirighet behövs om man bryr sig. Mod kan ibland också krävas.

Annars försvinner kulturhistorien alltför lätt på ett väldigt ociviliserat sätt.

En hemfäbod som finns i byns gemensamma ägo hade odling för både åker och vall, för människoföda (säd) och djurfoder (hö). För den vetgirige kan boken Fårad mark och webbinariet rekommenderas när det gäller hur man tolkar ett landskap.

Vad kan man begära av människor?

Kan man begära mer av en tonåring än av ett litet barn? Det kan man.

 

Kan man begära mer av en välutbildad människa än av en grundskole- / folkskoleutbildad person?

Nej, det kan man inte när det gäller moraliska och etiska spörsmål. Där har varje vuxen individ inom samma kulturella bakgrund likartade insikter och förstånd om vad som är rätt och fel, vad som skadar en medmänniska eller inte. Där betyder utbildning inget. Etik- och moralregler känner alla friska människor till lika väl.

Kan jag begära att en vuxen människa ska inse, vilja undersöka, ha förmågan att analysera, välja att ta reda på vad som gäller i en specifik situation? Ska jag ta för givet att kunskapsnivån är lika för alla i samma åldersgrupp? Naturligtvis inte. 

 

Jag begär mer insikt av en vuxen människa än av ett barn. Jag har högre kunskapskrav på en vuxen. Om det gäller akademiska kunskaper begär jag generellt mer insikt i sakfrågor som den utbildade har kompetens i än av någon med mindre erfarenhet och lägre utbildning. Är mina krav för höga? Sitter jag på "höga hästar"? Det finns nog de som anser det. På flera håll är det förbjudet att påskina att klassamhället existerar.

Det hävdas att individer med högre utbildning har lättare att lösa problem, har god läsförståelse, har analysförmåga, kan ta itu med okända problem genom att ha kunskap om var svaren kan sökas. Kanske kan man säga: är mer vetgirig  - eller borde vara det.

 

Att ha drivkraft, att ha förmåga att analyserande sätta in sig själv i ett samhällsperspektiv, kan vara samhällsomstörtande, ja farligt för makten. Det är så långt från hustavlans idé man kan komma. Det gäller inom nationer likaväl som inom en liten social sammanslutning som en by är.

Efterfrågan på kunskap minskar när alla är sig själva nog, och även anser sig veta och vara kompetenta. När kunskapen utarmas ökar efterfrågan på enkla lösningar och våldsamma åtgärder.

Att en välutbildad människa ska stå på de svagares sida är det ingen forskning eller realitet som bekräftar, lika ofta drar en välutbildad nytta och fördel av att utnyttja andra, inte berätta vad hen känner till, inte informera, och på så sätt föra andra bakom ljuset för egen vinnings skull. Personligen tycker jag att det är obehagligt att inse, men det är långt ifrån ovanligt. Inte heller i min lilla by.

 

 

Jag minns min uppväxt i en familj utan akademiska meriter, där analytiska diskussioner vid middagsbordet inte förekom, det var vardagliga och reella spörsmål som avhandlades, vi barn trimmades inte till att nå hög insiktsnivå i filosofiska frågor eller till att erhålla bildning, vi hade inte pressen på oss att se till att "få det bättre, nå högre i samhällshierarkin" än våra föräldrar. Kanske var det därför barndomen upplevdes som lycklig. Vi gick inte heller i lekskola, dagis eller fritids eftersom det inte fanns på den tiden och vi behövde därför inte konkurrera med jämnåriga i tidig ålder. Därför påstås 50-talisterna vara tillbakadragna, tystlåtna, vaga i konturerna. En blek och "snäll" generation. Det är verkligen inte alltid jag känner mig sådan. Med just de epiteten har bondbefolkningen karaktäriserats i industrialismens slutskede. 50-talisterna är den allra sista bondegenerationen.

Bildningsfrågan är viktig för mej då jag ser hur okunnighet utnyttjas i det lilla sammanhang jag vistas i emellanåt. Det är ytterst sorgligt och mest arg, förbannad och ledsen blir jag då människor med minst treårig eftergymnasial utbildning utnyttjar situationen till sin egen fördel och faktiskt underkuvar sina medmänniskor (utan att dessa inser det).

 

Tänk om en del av de "bygdemedel" som delas ut från vindkraftsindustin i byn användes till kompetenshöjning om hur föreningar ska skötas demokratiskt, om filosofiska tankegångar genom tiderna och annat intellektuellt tankearbete. Inte enbart till nya älgpass, utökade älgslakthus, jaktkojor, nya köksmaskiner, golv och el i bygdegårdar, nya trummor och grusning av vägar mm mm... Att använda ekonomiska medel för att höja kunskapsnivån inom områden som gynnar demokratin i byn. Det är att ta ansvar tillsammans och stärka grundläggande mänskliga värden.

Fogelstadgruppen - internationella kvinnodagen

Den 25 maj 2019 nyinvigdes en utställning om Fogelstadgruppen och Kvinnliga medborgarskolan. Utställningen finns i det gamla mejeriet vid godset Fogelstad i Julita utanför Katrineholm. Invigningstalade gjorde Birgitta Dahl och det skedde 100 år + 1 dag efter att beslutet om kvinnlig rösträtt antogs av Sveriges riksdag. Här är några foton jag tog under invigningen:

Fem kvinnor valdes in till 1922 års riksdag, bland dem Kerstin Hesselgren och Elisabeth Tamm. Båda tillhörde det Frisinnade partiet. På våren 1922, efter någon månads riksdagserfarenhet träffades de båda tillsammans med läkaren Ada Nilsson, pedagogen Honorine Hermelin och journalisten och författaren Elin Wägner på Fogelstad. "Om det skall märkas att kvinnorna kommit in i samhällslivet, måste de bli många och kunniga", sa Elisabeth Tamm som bjudit in dessa fyra kvinnor. Så föddes tanken på att starta en kvinnlig medborgarskola på Fogelstad, Elisabeth Tamms gods i Julita. Text härifrån

Birgitta Dahl, som bland annat arbetat för kvinnans rättigheter, höll invigningstal i den nyöppnade permanentutställningen.

Kvinnliga medborgarskolan höll treveckorskurser för kvinnor ur olika samhällsklasser. I undervisningen ingick rollspel i den påhittade kommunen "Komtemåtta" allt för att lära ut mötes- och argumentationsteknik till kvinnorna. Det skulle behövas än idag. Skolans rektor var Honorine Hermelin (1886 - 1977).

Här syns kvinnor i rollspel vid Kvinnliga Medborgarskolan. Roligt tror jag att de hade. Skolan var verksam 1925-1954. Några av de mer namnkunniga deltagarana genom åren var Moa Martinsson och Siri Derkert. Den senare har förevigat Fogelstadgruppen på Östermalmstorgs tunnelbaneperrong.

1921 valdes de första kvinnorna in i riksdagen. Först hundra år senare, 2021, valdes Sveriges första kvinnliga statsminister fram. Och än finns mer att göra för jämställdheten, kanske främst på små orter - därför behövs Internationella kvinnodagen den 8 mars.

Läsvärt om Fogelstadgruppen är Kvinnor på gränsen till genombrott av Ulrika Knutson, utgiven 2004.

Fungerande samhälle

Jag tror på de små sophögarna
jag tror på de stora frågorna och de kolossala
    problemen
Jag tror på den lilla tingsrätten och den stora
    stötestenen
jag misstror den enda vägen
Jag tror på de många stigarna

Bodil Malmsten

Ur Liturgi för den offentliga sektorn, den enskilda människan och sophämtningen

 

Medeltiden var inte mörk

"Innan solstrålarna når sin jordiska bestämmelseort
måste de färdas miljoner mil.
Om destinationen är Chartres,
tillkommer en extra finess strax före resans slut:
fönstrens glasmålningar badar strålarna i färg
innan de når fram till golvet."

 

 

Det är vår tid som är mörk.

Sverigefinnarnas dag 24 feb

Idag, den 24 februari, är det Sverigefinnarnas dag. Att denna dag har valts som minnesdag beror på att Carl-Axel Gottlund föddes detta datum år 1796. Gottlund var en beläst man och en av de tidiga folklivsforskarna i finnskogarna i Sverige. Där finnarna bosatte sig införde de svedjebruket och det var inte enbart i Värmland som idag omnämns som svedjefinnarnas land. För övrigt arbetar Sverige nu med att få in finnskogen och svedjefinnarnas/skogsfinnarnas kultur på världsarvslistan.

Uttrycket sverigefinnar syftar på svenskar med finländsk bakgrund. Immigrationen till Sverige har pågått i åtminstone 1000 år och hänger bland annat samman med att Finland fram till 1809 var del av konungariket Sverige. Bland de finska migranterna fanns de s k svedjefinnar som från 1500-talet använde svedjebruk för att bryta odlingsmark. I modern tid har immigrationen från Finland haft karaktären av arbetskraftsinvandring, men också krigsflyktingskap. Behovet av arbetskraft i den svenska industrin under efterkrigstiden var stort. Samtidigt var arbetslösheten i Finland stor, vilket ledde till att många flyttade för att få jobb i industrier. Under andra världskriget tog Sverige emot uppemot 70 000 s k krigsbarn som placerades i fosterfamiljer. I några fall adopterades barnen av fosterfamiljen, men de flesta återvände efter kriget till sina föräldrar.

Info från Nordiska museet

Fotona från Ritamäki i Lekvattnet utanför Torsby i Värmland tog jag efter ett föredrag som jag höll på Torsby Finnskogscentrum. Under två dagar reste jag runt i bygden och besökte fem bevarade skogsfinska gårdar med sina typiska timrade rökstugor.

Det finns mycket att skriva om sverigefinnarnas situation bara under min levnad, hur olika de bemötts i olika delar av landet. 

Jag är glad över de finska vänner jag har. Vilka utbyten vi haft och vilka givande gemensamma kulturresor vi gjort. Alldeles oförglömliga.

En av mina anor går tillbaka till Anders Andersson Manginen som föddes 1684 i Revolax, Siikajoki socken. Denne Manginen är anfader på min farfarsmors sida för 9 generationer sedan. Han flyttade till Västerbotten och gifte sig här troligen 1716. Hans första hustru Margareta Andersdotter, född 1683 i Gräsmyr, Nordmaling dog 1759 i Håknäs, Nordmaling. Anders gifte om sig med en kvinna från Håknäs och de ska ha återflyttat till Revolax 1764. Där dog Anders Manginen av ålderdom 1775. En av sönerna stannade kvar i Västerbotten och blev min ana. Och många andras inser jag. Anders Manginen är alltså min farfarsmormorsmorsmormorsfarfar. På den tiden var Sverige och Finland förenade i en och samma nationalstat.  Min farfarsmor Erika var född i Monäset i en stuga som med säkerhet är borta.

Pärlanne

Hur glad blev jag inte då jag fann den här bilden. Det är september månad i början av 50-talet. Två personer står med var sitt pärgräv böjda över potatisfårorna te pärlanne. Det är potatisupptagningstid i byn. Det är pappa och min faster Fanny som arbetar på bilden.

Det som också kan ses är att en lada fortfarande står kvar på en grannes lägda. En av alla dessa lador som fanns men som försvunnit. De båda bostadshusen finns kvar idag men trähuset till vänster har efter att fotot togs klätts med eternitplattor som långt senare målats, ladugården har rivits och ett större garage har byggs istället på ny plats. Och huset till vänster har fått tak av trapetskorrugerad svart plåt.

I samband med att de markbundna tv-sändningarna i höstas krävde en ny televisionsapparat, tvingades vi köpta en ny tv trots att den gamla inte gått sönder. Den situationen gällde många av Sveriges invånare.

Det goda detta medförde var att min man äntligen kom sig för att lämna in sin Philips videobandspelare för lagning - VHS-banden trasslade alltid in sig pga något tekniskt fel. Och en skicklig reparatör ordnade till detta. Så nu kan han (vi) kolla igenom gamla inspelningar och jag hoppas innerligt att han hittar den videofilm från 1996 där vi dokumenterade hur hushållet för sista gången skördade egen potatis i ett  klassiskt stort pärlann´.  Sådana där odlingar som alltid syntes vid varje hemman en gång för inte alltför länge sedan. Det som var en del av min tid som barn eftersom hela familjen hjälptes åt
att sätta, lägga på (kupa) och ta upp pären och sen rulla in dem genom källargluggen ner i pärlådde´na.
Det var tider det! Och tänk att detta framsynt nog finns videofilmat.

Som jag minns folkhemmet

Några minnen av folkhemmet i min lilla del av världen, hos morfar och mormor.

Köket, tidigt 60-tal. Ett rum med fönster åt tre väderstreck.

• fönster med spröjsar, den övre bred för att likna ett stenkorsfönster, på vintern används innanfönstern
• rullgardiner
• enkla raka bomullsgardiner
• vaxduk
  
• grön hänkelvas från Upsala-Ekeby (här med påskris) 
• krukväxter i terrakottakrukor
  
• enkla oljemålningar, kanske släktporträtt i oval ram på de ljusmålade väggarna
• fågelbord utanför fönstret
• vintertid lades även mall´n på marken dvs ihopsamlat höfrö från hölage´
• säng/dagbädd med väggskydd av flätad stråmatta
• läderhandtag på väggen vid sängen för att lättare ta sig upp från liggande ställning
• källarlucka, i källaren förvarades bland annat hela höstens potatisskörd
  
• skopa för att dricka vatten vid kranen på diskbänken
• disktvaga
• Rensåpa i fast form
  
• Husqvarna vitemaljerad vedspis 3027
• kökspanna från Norrahammar
• ved och koks som bränsle
• kamflänsradiatorer med "slottsvred"
• vischyvatten på glasflaska
• luktsnus
• karosseripanel på ytterdörren med glasruta
  

Köket, också 60-tal

• björkimitation på skåpdörrarna av masonite, Tryckobeslag
• linoleummatta på golvet
  
• väggalmanacka från lanthandeln
• vaxduk med en manglad, liten vit duk vävd i dräll ovanpå
• nejlikor, buskmargerit och adiantum som spretig bukett i vas
• tunnbröd eftersom vi befinner oss i norra delen av landet, i tunnbrödsbältet
• smör upplagt på fat 
  

Det går att fylla i så mycket mer men detta får räcka för nu.

Glada grisarnas textilformgivare

Hur roligt är inte detta - jag har fått ett namn på den textilformgivare som ritade mönstret på läskudden jag sydde för väldigt länge sedan.

De glada grisarna ritade Anna-Lena Emdén för Almedahls på 60-talet. Så underbart! Det har följt mig sedan dess och kommer till användning när jag läser liggande.

Om läskudden

Det är på tiden att många av de kvinnliga formgivare som ritat mönster till textilindustrin för 60-70 år sedan har börjat uppmärksammas. Deras namn står sällan tryckta på textiliernas stadkant, utan de fick arbeta anonymt för företagen. Nu har mönsterskaparna börjat få namn - bättre sent än aldrig kan tyckas.

Skoltid och konfirmation

Klass 1 i Rundviks skola 1924. Pappa sitter i mitten på första raden. Ännu hade han inte fått glasögon trots sin dåliga syn.

Det här är de manliga konfirmanderna den 5 april 1931, en snöig dag några månader efter att folkskolan var avslutad. Kyrkan och klockstapeln i bakgrunden. Nu var pojkarna vuxna och skulle ut i arbete, ny kostym och kanske en hatt markerade övergången från pojke till man.

På gruppfotot är pappa sittande på första raden som fyra från vänster. Han ser liten ut och den ende som dinglar med benen eftersom han inte når ner till marken. Nu var det jobb på brädgården som väntade.

Hur många av de här gossarna som fortsatte till högre utbildning vet jag inte men jag anar att det var ett fåtal. Men många, särskilt arbetarbarn, tog Hermodskurser eller brevkurser från NKI-skolan för att stilla sin vetgirighet. Kunskapstörsten var stor och min far fanns i den gruppen. Folkrörelserna och folkbildningen stod stark vid denna tid.

Funkislådor

Snart nog efter Stockholmsutställningen byggdes många sockerbitshus i Rundvik, byarna omkring och i municipalsamhället. Just sockerbitar eller lådor var byggnader med kvadratisk plan och tälttak.

Två av dem ser ni här på utsnittet av ett vykort från Rundvik. Inget av alla dessa funkishus i bygden finns kvar oförändrade, flera är rivna. Förutom den typiskt funktionalistiska lådan byggdes ännu fler hus i traditionell stil med sadeltak och med ribbor spikade på fasadens träfiberskivor.

Detta är ett av alla dessa hus med ljusa, släta masonitefasader och flackt tak, som är rivna. Det var på håret att jag hann dokumentera det. Detta och ytterligare minst ett fanns i byn Ava.

Masonite började tillverkas i Rundviksverken år 1929 sedan Carl Wikström, huvudägare i Nordmalings Ångsåg AB (NÅAB), köpt licensrätten för masonitetillverkning i av William H. Mason i Amerika. Det var då den första boardfabriken i norra Europa. Det handlar alltså om varumärket Masonite, inte masonit som träfiberskivor över lag kom att kallads i folkmun. Träfiberskivor eller board som de också benämns, innehåller inte lim eller farliga kemikalier, och materialet fick sitt stora genombrott i samband med Stockholmsutställningen 1930 på Djurgården. Där visades en fullfjädrad funktionalistisk arkitektur upp. Utställningens huvudarkitekt var Gunnar Asplund.

Här i bygden har funnits några mycket fina bostadshus med masoniteklädda fasader, släta som om de vore putsade ytor som var vanligt i södra och mellersta Sveriges funktionalistiska arkitektur. Hur många av de typiska funkishusen i masonite finns kvar här i kommunen tror ni? I original???

Skolresa till Stockholm för 90 år sen

Jag läste ett maskinskrivet ark med uppgifter om en skolresa år 1929. Det var en resa som min pappas bror, min farbror, gjorde med sina klasskamrater i Rundviks skola. Skolresan gick av stapeln fredagen den 14 till onsdagen den 19 juni 1929. Klassen åkte tåg till Stockholm och lite kryptiskt står det "hemresa med tåg (med båt, om kassan så medgiver). Hur det blev förtäljer inte historien.

Jag är mäkta imponerad över allt som skulle beses i huvudstaden: betydelsbärande byggnader och museer ("måsten"), kvarnen på Hästholmen (nuvarande Kvarnholmen) och ett tidningstryckeri. 

Så intressant att få tillgång till detta maskinskrivna ark som finns kvar.

***

Året därpå, 1930, gjorde pappa med klasskamrater en skolresa till Stockholm. Något program för den resan har jag aldrig sett, men jag tar för givet att det var ganska lika året innan. En del har jag fått berättat för mig. Klassresan kostade 35 kr per person, en summa som varje elev själv samlat ihop. I det ingick resa, logi och mat. Utöver detta hade pappa fått 5 kr i fickpengar hemifrån.

Affisch för Stockholmsutställningen 1930 av Sigurd Lewerentz
(utställning om honom på ArkDes som pågår till 28/8 2022)

Klassen åkte den 5 juni från Nyåkers järnvägsstation och var borta en knapp vecka. Ett arrangemang man bevistade redan första dagen i Sthlm var Svenska Flaggans Dag på Stadion den 6 juni. Gustav V befann sig på Stadion där marscherande, gymnastiserande och musicerande stod på programmet.

Ett äventyr var tunneln genom Brunkebergsåsen vid Tunnelgatan, nu Olof Palmes gata. 5 öre eller något sådant kostade det att gå igenom. En del av barnen föredrog att ta trapporna.

Av skolresan mindes han också att genom att köpa någon liten del på NK fick man, genom att visa upp kvittot, åka gratisbuss till det stora utställningsområdet på Djurgården. Bussen var en dubbeldäckare inlånad från England och självklart satte sig hela klassen på övre däck.

Skollärare Johansson med fästmö Valdy var med på resan, även skollärare Eriksson med respektive. Eriksson var även med året innan då brorsans klass gjorde resan. Syftet med klassresorna till huvudstaden vid den här tiden kan ha varit att ungdomarna skulle få se och uppleva byggnader och museer med stort nationellt värde och Stockholm som sådant, för att sedan välja att stanna hemmavid och inte flytta från hembygden.

Själv skulle jag gärna ha gått omkring där på utställningsområdet. Den nya tiden, den nya folkhems-arkitekturen och formgivningen hade sin självklara plats där. Framtidstron var stor.

acceptera! den föreliggande verkligheten var parollen för Stockholmsutställningen 1930, då funktionalismens stilideal för första gången visas upp storskaligt i Sverige. 

I princip allt revs efter utställningssommaren 1930.

En Konsumbutik, Kooperativa, och en telefonkiosk var uppbyggd på plats.

Och se där - en paviljong av och med det nya materialet Masonite fanns också där. Ni vet den där nymodiga träfiberskivan Masonite från Rundviksverken vars tillverkningsteknik importerats från USA. Undrar just om skoleleverna kände stolthet att bo på den plats där detta framtidsmaterial tillverkades som enda plats i Sverige just då. Jag kan nog tänka mig det.

Samtliga bilder från Stockholmsutställningen 1930 har jag googlat fram. Flera av fotografierna är tagna av Stockholmsfotografen Gustaf W. Cronquist,

Något minne att ta med hem köpte inte min far vad jag känner till. Av de 5 kronorna i fickpengar hade han 3.50 tillbaka hem. De blev dellikvid för köp av ett luftgevär. Resterande pengar till geväret, som kostade 7 kronor om han mindes rätt, fick han av föräldrarna. Så småningom lånade han ut luftgeväret men fick det aldrig tillbaka. Så var det med det. Allmogevapen kom senare att bli ett av hans stora intressen.

*

Den samiska nationaldagen den 6 februari!

Idag är det samernas nationaldag.
Grattis säger jag!

Njallan på Murberget, Härnösand.
Foto från internet.

Jag har hört så många berättelser om samerna som kom till vintervistet på byns mark. Några fragila rester fanns kvar för några år sedan då jag besökte den ena vinterboplatsen. Då fanns ett dött rotfast träd med täljda "steg" som på bilden ovan. En gång nådde man en förrådsbod, njalla, via det arrangemanget. Arran hade någon verkligt okunnig och vårdslös person/-er till en del förstört för att använda stenar att rikta upp en stolpe. Vi får hoppas att det inte var medvetet gjort... Att lita på att kulturminnen här i byn bevaras, samiska så väl som svenska, går inte.

Som jag förstår det hände det rätt ofta att samer och bofasta här i bygden möttes, bland annat då samerna behövde proviantera. Morfar berättade att en same kom skidande, som traditionen bjöd, endast med en stav. Han korsade Kustlandsvägen och "klättringen" uppför Hallberget intill morfars föräldrahem började snart nog. Morfar, som också hade skidorna på, följde efter men hamnade mycket snart på efterkälken trots att han hade två skidstavar. Däremot saknade han stigskinn under skidorna. Morfar hade inte en chans att hänga med uppför berget. (Jag vill minnas att man sa stigskinn och inte stighudar).

Den första samiska kongressen ägde rum i Trondheim den 6 februari 1917 och därför har detta blivit samernas nationaldag. En av drivkrafterna bakom kongressen var Elsa Laula Renberg (1877-1931), renägare, feminist och samisk aktivist och en stark kvinna från Ljusfjäll i Västerbotten. (Henne har jag läst och hört ganska mycket om bara sedan jag började blogga.)

Saemien saevege 

Den samiska flaggan har vajat i Norge, Finland, Ryssland och Sverige ända sedan 1986.

Gratulerar!

Kammarlås

 

Ska vi tro att det här kammarlåset är flyttat från bostadshuset till en sekundär funktion i ett uthus? Ska vi tro att det gjordes 1948 då mormors och morfars boende moderniserades? Ska vi tro att den ljust gröna linoljefärgen har funnits någonstans i bostadshuset? Men var? Eller är detta lås återbrukat från annat håll? Spänningen hålls vid liv.

Det här är det enda kammarlås som finns kvar på gården. Det har suttit här så länge jag minns. Självfallet är jag förtjust i det där det sitter monterat på den enkla bräddörren.

*

I mitt andra boende är samtliga kammarlås på innerdörrarna kvar. Samtliga spegeldörrar  har nyckel att öppna med på gångjärnssidan och äggvred eller mässingstrycke på anslagssidan. Om de kommer att bytas ut? Nej, varför det?

Att vara del av något större

 ...tänk att se samma vy genom samma fönster som flera generationer förut, att vara del av något större!

Läser detta finstämda på ett ig-konto, skrivet av en ung kvinna som bor på en välbevarad släktgård i en annan del av landet. Jag kan känna en viss avund. I mitt bostadshus finns inget gammalt fönster att se ut genom, de äldsta är från 1948 men de har i alla fall valsat glas som ger de vackra ojämnheterna som man inte får till skänks genom nutidens floatglas. Gammalt glas förnöjer både när man tittar ut och hur solkatterna visar sig på väggen. Kalla det gärna magi!

Jag tror inte att något bostadshus här i byn har gamla fönster kvar, på 60- och 70-talen eller än senare byttes de sista äldre fönstersnickerierna ut. Allra möjligast finns ett lunettfönster på västgaveln hos Gun, där glaset till och med kunde vara från Strömbäcks glasbruk. Jag tittade ut genom det för många år sedan men om hon följde mitt råd att spara det är jag inte alldeles säker på. I detta hus bodde min morfarsmormorsfars föräldrar Isac Pehrson och Kerstin Mattsdotter och före dem Isacs föräldrar Per och Elisabeth.

Däremot är jag nöjd med att vyn genom det valsade glaset på övervåningen fortfarande är sig rätt lik som då jag var liten. Isac och Kerstins bönning står kvar. Någon hölada har försvunnit och något stort garage har tillkommit istället för en ladugård - men annars är landskapet i stort sett sig likt.Det är fantastiskt trevligt att titta ut här en kall och tidig vintermorgon och se hur rökpelarna stiger rakt upp från några bostadshus - även från mitt som jag inte ser men vet att så är det.

Och än en gång vill jag berätta om mitt permanentboende där alla fönster finns kvar sen husets byggtid. Där är det min man som har förmånen att titta ut genom samma fönster som hans släktingar såg ut genom.

 ...tänk att se samma vy genom samma fönster som flera generationer förut, att vara del av något större!

*

Tillägg:
Åh, jag glömde byns vackraste och mest välbevarade bostadshus. Det har kvar mycket av originalmaterialen, bland annat fönstren (enkelbågar med lösa innerbågar). Huset är bara från 1930-talet men det bäst bevarade bostadshuset här. Hoppas ägarna förstår, huset är sedan 70-talet inte permanentbebott (kanske därför så välbevarat) men ägarna bor inte alltför långt bort och är här från och till.