Lökar och lin

Honungslöken köptes på en växtbytardag för några år sedan. Då var den en främling för mej, nu ett årligen återkommande gäst som förmerar sig så sakteliga.

Det finns så mycket som blommar i mitt permanentboende nu. Av lökarna blomstrar skägglök, berglök, bollök, kirgislök och en låg liten vitblommande lök som kan vara papperslök. Utöver honungslöken. Senare kommer klotlöken. Av de ätliga har jag gräslök förstås, piplök, luftlök, kajplök och vitlök.

En liten jordbrukare bor i mig sen jag var barn och sådde frön som kom upp. Och såg när grönfoder, korn och havre såddes i byn och kom upp som vackra matnyttiga fält. Nu har jag sått 8 kvadratmeter lin som gror. Hoppas innerligt att jag är hemma så jag får se minifältet blomma i ljusblått när det bär av. Blomningen går så fort över.

Renässansarkitekur

En skiss för minnet.

Donato Bramante (1444-1514) påbörjade Cortile del Belvedere vid Vatikanpalatset i Rom år 1505. Knappt fem sekel senare satt jag där och skissade för att undersöka och förstå Bramantes rytmiska travé, ett begrepp inom renässansarkitekturen. Det här konceptet eller sammansättningen av arkitekturdetaljer fick genomslag i formgivningen av innergårdar (cortiler) och torg under kommande sekler i Europa. Utöver detta skilde Bramante bärande och buret genom materialdifferentiering, något som under renässansen blev ett nytt sätt att förhålla sig till byggmaterial. Travertin + kalkputs + tegel använde Bramante synligt på en och samma byggnad.

Klassisk arkitektur

Det här är något som intresserar mig mycket - klassisk grekisk arkitektur in i detalj. Har du namn på saker och ting är det lättare att minnas och förstå dem. Det gäller klassiska arkitekturornament lika väl som geografiska små och nästan bortglömda platser i landskapet eller för den delen allmogeredskap för höbärgning. (Det klingar illa i öronen när en höräfsa - av trä - kallas kratta.

Dorisk ordning

 

De här två sidorna finns i en liten anteckningsbok som följt med då antikens byggnadskonst skulle beses på plats. Den lilla anteckningsboken var så mycket enklare att ta med än en stor och tung volym om antiken byggnadsteknik och arkitektur. Detta är mitt "smala" intresse. Andra med samma intresse brukar vara arkeologer med inriktning på antikens kultur och samhällsliv.

Attisk-jonisk ordning

En gång i tiden ingick det i allmänbildningen i vissa samhällsklasser att kunna skilja de fem kolonnordningarna åt - främst dorisk, jonisk och korintisk ordning. Det är kapitälen som gör att man lätt kan skilja dem åt. Korintisk ordning har bladverk av akantus i kapitälen och den finns inte medtagen här ovanför. Kompositaordning samt toskansk ordning säger vi är överkurs.

*

Vad kan det vara som ingår i dagens bildning? Något som vi alla, i samtliga socioekonomiska grupper, känner till tillsammans och som alla åldersgrupper kan referera till?

Vet vi alla vad demokrati innebär?

Gökotta på nationaldagen

På Kristi Himmelsfärdsdag var det skitväder. Det blev ingen gökotta som annars är brukligt. Så idag vid 7.30, med solen i ansiktet, bar det av på cykel mot det vackra berget. I ryggsäcken fanns frukosten nerpackad - fil, kaffe, macka och egen äppelmust. Fågelsången var intensiv och göken hördes gala. Grönskan skiftade i olika gröna nyanser, ekar, björkar ,  hassel, granar och tallar - allt var till sin fördel.

Stensöta, liljekonvalj och getrams.

Getrams på sin böjda stängel.

Helt bestånd med getrams.

Vy från utflyktsberget. På andra sidan ån syns ett blommar rapsfält. Nedanför berget satsar kommunen på att hålla standängarna öppna. Snart kommer grannens kreatur att beta där. Den biologiska mångfalden märks.

Tjärblomster i lite en fuktig bergsskreva.

Väl hemkommen till gården möts man av bomullsflaggan i topp. 

Så klart att farmors flagga som för länge sedan hissats i Rundvik kommer upp en sådan här dag.

Buketten med styvmorsvioler jag plockat på berget arrangerades genast i vasen som är inköpt just för dem. Älskar detta! Är glad över att ha hittat nya ställen att plocka mina favoritblommor här vid nya boplatsen. Flera av "mina" blomställen är borta i hembyn. Hörde i veckan om en plats där kattfot växer vilt i kommunen här i Mellansverige. Måste dit. Att se vilda kattfötter är som "att gå i barndom" och minnas hur man gick längs gamm´vägen och plockad kattfötter längs vägrenen nedanför Hallberget.

Och det är inte nog med gökotta.

I eftermiddag blir det fanbärande, musikkår,  kvartettsång och högtidstal på ett berg med park i den lilla stadens centrum. Efteråt serveras kaffe i hembygdsgården (kulturminnesmärkt) ett par kvarter därifrån. Det blir en cykeltur även dit. Traditionen är sen gammalt.

Inspirerande

Hur kan en textil formgivet av 10-gruppens Inez Svensson knyta ihop Stourhead i England och Baalbek i Libanon?

Första gången jag besökte Stourhead, Wiltshire, England, blev jag betagen. Tillsammans med en kompis hade jag besökt arkitektoniska sevärdheter i London därefter flög hon hem till Svedala men jag stannade eftersom jag ville se mer av England. Nu gick jag omkring ensam i den engelska landskapsparken och njöt för fulla muggar. I resedagboken skrev jag ner mina intryck. Två år senare skulle jag återvända till Stourhead i en grupp restaureringsarkitekter och antikvarier.

Parken i Stourhead formgavs av Henry Hoare II (1705-1785) och anlades mellan 1741 och 1780 runt en konstgjord sjö. Parken som skapades enligt den engelska stilen, bygger på att upplevas som naturlig, en landskapspark med follies, överraskningsmoment i form av kopior på antikens byggnader osv. Helt i motsats till det strikta, symmetriska franska trädgårdsidealet som varit förhärskande sedan 1600-talet. Mellan det böljande landskapet och parken löper ett haha-ditch som innebär att omgivningarna ser ut att komma rakt in i parken eller att parken fortsätter ut i det idylliska landskapet med betande får. Detta låg i tiden - tänk bara på Jean-Jacques Rousseaus valspråk "Tillbaka till naturen".

Fredrik Magnus Piper lät sig inspireras i Stourhead år 1779. Ur detta skapades t ex Hagaparken och Drottningholms engelska park i Stockholm.

Apollotemplet uppfördes 1765 efter ritningar av Henry Flitcroft. Från dess läge på en kulle har man en vacker vy över sjön.

 

 Jag läste i  The Stourhead Landscape av Kenneth Woodbridge om rundtemplet: 

It is a version of a round temple illustrated in Robert Wood´s Ruins of Baalbec, of which Henry Hoare bought a copy in 1757. But more probably Flitcroft was inspired by Sir William Chamber´s Temple of the Sun at Kew (1761), a nearer rendering of the Balbec temple.

T v: Kände behov av att ta en bild, en "selfie", med självutlösare (minns ni den tiden?) vid rundtemplet. Arrangerade upp Nikonkameran och resultatet syns till vänster. Jag har en klänning jag sytt av ett tyg formgett av Inez Svensson, medlem av 10-gruppen. Där och då vid denna tempelkopia bestämde jag mig för att någon gång resa till Baalbek och besöka resterna av rundtemplet där. I samma klänning.

T h: Några år senare, ganska många faktiskt, kom jag till Baalbek och rundtemplet. Målet var nått. Blev fotograferad av en medresenär. Känns klänningen igen?

Baalbek  är en stad och en arkeologisk plats i östra Libanon på 1 150 m ö.h. Baalbek ligger cirka 70 km nordost om  Beirut, i Bekaadalen. Där finns fler storslagna romerska tempelrester där än detta rundtempel som upptogs på Unescos världsarvslista 1984. På den här kulturresan var Baalbek ett av tio världsarv som besöktes.

Arkitektur och textilformgivning inspirerar!

10-gruppen

Jag tycker mycket om 10-gruppens mönster och det är jag inte ensam om :-)

Minns deras första butik på Gamla Brogatan i Sthlm alldeles intill IMPO med secondhandkläder på 70-talet. Båda butikerna frekventerades. Sedan gick 10-gruppens butiksflytt till Götgatsbacken 25 som jag passerade till och från jobbet.

En sparad längd av tapetbård "Akilles" av Inez Svensson för Duro. Så mycket 80-tal.

Tapetserade vardagsrummet i min lägenhet med Inez Svenssons mycket synliga tapetbård "Akilles" tryckt av Duro på 80-talet. Jag tolkar mönstret som ett stiliserat och något förvrängt klassiskt tandsnitt. Det blev härligt häftigt!  Så postmodernistiskt. 

Jag har sytt klänningar i tyger från 10-gruppen, har köpt underbara runda axelremsväskor av deras design samt vaxdukar, randiga necessärer... Färgstarkt och/eller stormönstrat.

 

Ikeakollektion "Avsiktlig" kom 2017.
Mönsterdesigner Iina Vuorivirta formgav mönstret ovan i
10-gruppens anda. I kollektionen fanns även fyra av 10-gruppens originalmönster.

Ikea köpte in 10-gruppens mönsterskatt 2015 då gruppen stängde ner. När så ikea kom med kollektionen Avsiktlig år 2017  köpte jag självfallet metervaror som "Jamaica" blå formgivet av Birgitta Hahn, 1978 samt textil med mönstret ovan i 10-gruppens anda. Bland annat.

"– Jag har velat skapa en ”klassisk” 10-gruppskollektion, där man både kan hitta mönster man känner igen och få nya favoriter berättar Tom Hedqvist, kreativ ledare för AVSIKTLIG och en av grundarna till 10-gruppen.

I AVSIKTLIG kollektion ingår fyra klassiska 10-gruppen mönster samt nya mönster av fem av 10-gruppens originalmedlemmar. Tom Hedqvist har även bjudit in de tre unga IKEA formgivarna Iina Vuorivirta, Ida Pettersson och Hanna Dalrot samt två externa formgivare Kristina Abelli Elander och Anders Wenngren. Resultatet är en lekfull kollektion som avspeglar designkollektivets långa och brokiga historia – men som också är väldigt samtida." Ur pressmeddelandet.

Fönsterrenoveringens dag 30 maj

Det jag kan se är att det finns fler äldre fönster bevarade i mellersta- och södra delen av landet. I Norrland har många bytts ut under senaste decennierna, särskilt efter oljekrisen 1973. Kallare klimat i Norrland med övertygande försäljare, annonser och byggvaruhandlare är förklaringar, viljan till modernitet efter andra världskriget i Lubbe Nordströms anda, är andra förklaringar. (Lubbes reportageserie för radion - Lort-Sverige - sändes 1938 och samma år kom den ut i bokform.)

 

Kunskapen om väl fungerande äldre material och teknik har väl nått samtliga boende här i landet nu. Åtminstone hos en yngre generation än min egen. Glädjande är ordet! Fönsterrenovering har blivit en stor sak sedan bilderna ovan producerades (http://www.varsamt.org/). Kurser hålls titt som tätt och fönsterrenovering har till och med fått en egen dag - den 30 maj varje år. 

Hur man gör när träfönster renoveras - kolla här!

Finns det något vackrare glas än de äldre hantverksmässigt tillverkade? Love them. Och träet i äldre fönstersnickerier är noga utvalt och av bra kvalitet. Låt dig inte förledas av krakelerad färg på ytan. Äldre fönster är värda att vårdas och få lite kärlek.

Afrättningar å Levar avrättningsplats, Nordmaling

 

Klicka för större bild.

Ur dödbok: 1845

Dec 10 Nordsjö -
Drängen Peter Olofsson, 35 (år)
Afrättad kl 11 f.m. å Lefvar Bys område för mord,
rån och mordbrand, verkställd hos kolaren Erik

Gust. Svensson i Storänget Sönd. d. 8 Sept. 1844.

Den 11 december 1845 kl 11 på förmiddagen avrättades drängen Peter Olofsson, Nordsjö, i Lefvar Bys område för mord, rån och mordbrand.

Dådet på Storänget 

Till Lögde by hör en gård, som kallas för Storänget. Den ligger vid fjärden mellan Rönnholm och Kronörn. Hit kom på 1770-talet en brukskolare, som hette Erik Forsberg f. 1730. Vi skall här beskriva en händelse som inträffade söndagen den 8 september 1844 och som säkerligen lät tala om sig länge. 

Som åbo på Storänget bodde vid denna tid den unge bonden Erik Gustaf Svensson från Bergsjö och dennes hustru Anna Magdalena, Johan Asmundssons dotter från Hyngelsböle, som varit fosterdotter hos Jonas Forsberg f. 1787, en sonson till den förste Forsberg. 

Denna söndag skulle hustrun kyrktagas efter sonen Erik Olofs lyckliga födelse i juli. De båda makarna och fostermodern Anna Dorotea samt äldsta dottern Anna Erika rodde därför över fjärden till kyrkan. Hemma stannade dels den gamle förmånsgubben Jonas Forsberg och en ett och ett halvt år gammal flicka Dorotea Johanna samt den nyfödde pojken, dels två unga pigor. Forsberg hade förberett sig att fara ut på en fisketur men blev hindrad genom att några bekanta från bruket kom och hälsade på och stannade till kl 5 på em. Då får gubben ut i båten och tog med sig ena pigan till roddhjälp. Hemma blev således endast en 17-årig piga och de två små barnen. Storängetfolket hade några år tidigare haft en dräng, som hette Per Olsson från Nordsjö. Nu kom denne helt plötsligt över skogen på besök. Efter att ha förhört sig om husbondfolket överföll han pigan med en träpipa och slog henne så hårt i huvudet att hon föll men reste sig och sprang ut mot sjön för att se om någon roddare syntes, som kunde hjälpa henne. Till närmaste gård var det nämligen en fjärndels mil. Men Per Olsson hann upp flickan och slog henne upprepade gånger i huvudet så att hon blödde ymnigt. När hon sedan fallit ned på marken, trampade han över bröstet, så att hon förlorade sansen. Sen drog han upp henne till stugan, står det i ett tidningsreferat. 

Nu började barnen gråta, och i förargelsen över detta krossade han huvudskålen på flickan med sin träpipa. Därefter gick han lös på pojken i vaggan och slog honom så hårt att blodet trängde ut genom örgången. Nu kunde han övergå till den planerade stölden och sedan han tagit vad han eftertraktat, drog han in pigan i rummet, där det fanns en säng med dunkläder och på väggarna hängde bomullsklänningar och annat eldfängt gods. Sedan han slängt två eldbränder i sängen, tog han stöldgodset och drog av gården i tro att elden skulle utplåna alla spår av vad som skett. 

Emellertid återfick flickan sansen och lyckades släcka eldbränderna och sedan krypa på golven bort till det rum där den lille låg och skrek. Hon lyckades lägga honom i sitt knä. I denna ställning och blödande påträffades hon nära vanmakt, när gårdsfolket återkom. Den unga mamman höll på att förlora förståndet av chocken men "uppehölls på branten af förtviflans afgrund genom religionens tröstegrunder". Hon var syster till den kände Jakob Jansen i Hyngelsböle. 

Eftersom pigan kunde berätta om det inträffade, kunde länsman Nils Nolund redan på måndagsafton gripa mördaren i närheten av Sunnansjö på väg till sin bror i Salberg, där han även själv var skriven. Per Olsson hade även tidigare varit straffad för stöld och fick den gången 40 par spö. Han var stark och robust, 33 år gammal. I början nekade han till allt, men då han fått höra att pigan levde och vittnat om händelsen, så fann han för gott att erkänna, och han dömdes till livets förlust. Hans nådeansökan avslogs. 

Den 11 december samma år blev det avrättningsdag. Han fick åka fångskjuts från Umeå till Nordmalings häradshäkte. Därifrån sände han bud till pigan i Storänge och bad att få träffa henne. När hon infunnit sig, bad han henne om förlåtelse och skänkte henne en bibel och en mindre andaktsbok, som han köpt för vad han sparat under sin fängelsetid. 

Kl. 11 på förmiddagen halshöggs Per Olsson på Levars galgbacke. Han gick med kristlig undergivenhet sin död till mötes, "dock lärer tillkännagivit sig i hans åtbörder en vid omedveten oro". Enligt en annan uppgift skall han under färden från Vallen till Levar ha sjungit med vacker och klar röst flera psalmer. Detta var troligen sista gången bilan gick på Levars galgbacke. /Red. Så visar det sig inte vara fallet./

Källa: Tyko Lundkvists bok Av Ris och Rot (1973) sid 28-29

Ordet med fet stil har genom källgranskning rättas i förhållande till de texter som finns på nätet (https://www.rotter.se/faktabanken/avrattade/268-2005-01-03-11-48  och sedan 2022 på visitnordmaling.se)

*

Detta dåd hörde jag berättas om ett flertal gånger som barn. Det var hemskt och sedelärande. Berättelser och skrönor är något som vi som är födda innan teven slog igenom ofta är uppväxta med. Så här i efterhand är jag mycket tacksam över mina berättande föräldrar, just denna otäcka händelse berättade min far som troligen hört den av sin mor, min farmor.

Detta står på skylten vid avrättningsplatsen. Där är det lämpligt att även informera om att avrättningsplatsen flyttats vid bygget av Botniabanan för att informationen ska vara fullödig och sann. 

 

Så vad hände den 31 augusti 1853?
Jo, då avrättades ännu en man för mord.

Klicka för större bild.

Dödbok: 1853

Aug 31 Högland -
Torparen Johan Wiklund, enl Kongl Majts dom afrättad
för mord å sin Hustru Anna Cathar. Svensdr.       29. (Den avrättades ålder)

Det är två av de avrättningar som skett å Levar avrättningsplats, den plats som inte finns upptagen av SCB vid den genomgång av RAÄ:s Fornsök myndigheten gjorde 2021.

Tre viktiga dagar enligt bondetraditionen

*

Urban, Vilhelmina och Beda skola sommaren leda.

Urban, Vilhelmina och Blenda skola sommaren lända.

*

Som vädret är onsdag 25, torsdag 26 (i år Kristi Himmelsfärdsdag) och fredag 27 maj så kommer vädret under sommar-månaderna juni, juli och augusti att bli 2022.

Beda fanns, till minne av en engelsk munk från 700-talet, på dagens datum före 1901, då det utgick. I Sverige kom det dock att uppfattas som ett kvinnonamn. 1986 återinfördes det på dagens datum och har funnits där sedan dess. Blenda infördes i almanackan 1901. Fakta härifrån

Kan det bli somrigare? 

Ladusvala, foto Lars Theng. Lånad härifrån.

Galgbackar och avrättningsplatser

Hösten 2021 stod detta att läsa i dagstidningar och på internet, åtminstone på flera av de sidor jag besökte. En rätt märklig nyhet kan tyckas:

Över en halv miljon bor nära gamla avrättningsplatser

Nästan 557 000 invånare i Sverige har som längst en kilometer till en tidigare avrättningsplats. Om avståndet utökas till max tre kilometer berörs i stället en fjärdedel av landets befolkning.

Om undersökningen

Platser förknippade med avrättningar och galgplatser har hämtats från Riksantikvarieämbetets Fornsök som innehåller information om alla kända registrerade fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar i Sverige. I praktiken fanns fler platser än vad som är registrerade i dag, då de medeltida avrättningsplatserna ibland saknar en registrering.

Det var Statistiska centralbyrån som gjort undersökningen.

Nordmaling på rad 225 har ingen avrättningsplats enligt enligt SCB. Det stämmer på sitt sätt eftersom platsen begravdes under en järnvägsvall 2004. Men fornplatsen som sådan finns analogt i Riksantikvarieämbetets Fornsök - i pärmar som jag tittat i och kopierat. Den senaste inventeringen gjordes 1981 och då fanns avrättningsplatsen i Levar antecknad. Stenen som markerade platsen är dock flyttad i samband med att Botniabanan anlades, järnvägsrälsen löper över den ursprungliga platsen. Platsen är inte autentisk och skylten stämmer inte om den inte alldeles oförmodat har ändrats under senaste halvåret.

Via denna länk till SCB kan man ladda ner uppgifterna för hela landet. Än enklare är det att klicka HÄR och titta längst ner på sidan 4.

Ovan: Levar avrättningsplats på sin autentiska plats innan den hamnade under järnvägsvallen 2004.

 

Foton från 2004 då ursprungsplatsen tillfälligt markerades med "kulturstubbar", stenen har flyttats på bilderna.

 

Så här såg det ut dit den flyttats. Senare byggdes en enkel gärdsgård runt en del av stenen. Senast jag var där var skylten densamma som före flytten.

Alltså -  någon autentisk avrättningsplats finns inte längre. Statistik kan användas till mycket och en vän av ordning undrar hur SCB tagit fram statistiken. Att statistik inte går att lita på är allmänt känt. Nedan en kortversion av nyheten som stod att läsa i pressen hösten 2021:

Över en halv miljon svenskar bor idag nära en avrättningsplats utan att veta om det. Statistikmyndigheten SCB avslöjar nu var alla dessa galgbackar finns!

Från norr till söder i vårt avlånga land finns de platser som en gång i tiden fungerade som offentliga avrättningsplatser. I städerna placerades avrättningsplatsen ofta på en höjd. I takt med att befolkningen växte flyttades den längre ut.

Två kända avrättningar på denna plats skriver jag om HÄR.

Blomstertid

  

Snart är det sommar på riktigt.

Idag är det Eriksmässa. Runt Ers´mäss kommer en kallperiod enligt gamla tiders årstidspraxis. Det kallades Ersmäss-gnäll´n. Efter det är det bara järnnätterna runt den 6 juni som kan ge frost. Sen är det fritt fram för sommaren.

Enligt traditionen skulle man ha sått sin åker vid ersmäss den 18 maj. "Om Erik ger ax, ger Olof kaka" betyder att om höstrågen hade gått ax till eriksmässan (18 maj) så skulle man kunna baka bröd av mjölet till Olofsmässan (29 juli).

Det här är Erik, det är 40-tal. Hans morföräldrars hem syns i bakgrunden, ett rejält timrat hus med trapphusveranda. Fint tycker jag som aldrig sett det. Det var rivet när jag föddes, familjen hade låtit bygga ett nytt hus på samma gårdstun, ett hus med den fyrdelad plan som blev vanlig då. Erik är yngsta barnet, född efter fyra systrar om jag minns rätt. Erik torde ha varit välkommen då pojkar ofta fortfarande då räknades förmer än flickor, någon ämnad att överta familjens hemman som vuxen.

Till vänster syns ett ljusmålad byggnad med bakomliggande ladugård. Boningshuset är tillbyggt och spåntaket utbytt till trapteskorrugerad svart plåt, ladugården är sig lik. Det är fortfarande i samma familjs ägo nu som då.

Till höger utanför bild står mina morföräldrars boningshus.

Övergivet

Foto januari 2022.

Brukshandeln i Olofsfors upphörde för många år sedan. På 1990-talet fick den utgöra skalet till ett nytt museum, kulturum, över bruket, ett museum med en bra och vacker utställning. Väl placerad mitt i bruket längs Riksvägen som alla - besökare och boende - passerade. Genom skyltfönstret såg man brukets skapare Jennings till häst i naturlig storlek. Den röda rocken lyste lång väg.

Ett byggnadsvårdsföretag startade sin verksamhet i bruksladugården. Efter några år flyttade de till brukshandeln och museet flyttades långt bort i bakgrunden, långt från sin centrala placering. I något år fungerade byggnadsvårdsbutiken men snart nog lade ägarna ner verksamheten. Kulturen hade fått ge vika för näringslivet. En ny byggnadsvårdsbutik tog över, nu åter igen i bruksladugården. Nu står brukshandeln tom sedan länge efter ett kort försök av en annan verksamhet försökt att etablera sig i lokalen. Ett ödehus mitt i Olofsfors centrala del. Så synd att museet flyttades, det hade en bra placering längs allfarvägen och utställningen var utförd av ett professionellt kulturinformationsföretag.

Olofsfors bruk blev av SIM, Svenska Industriminnesföreningen, utnämnt till Årets industriminne 2014 men nu går det utför istället för tvärtom. Bruket sägs vara Västerbottens största turistmål. De som arrenderat herrgården för att bedriva restaurangverksamhet blev tidigare uppsagda trots att kontraktet inte gått ut - schism uppstod. I april 2021 anställdes en projektledare vid Olofsfors bruk. Syftet var att utveckla verksamheten men det slog inte väl ut så denne sparkades efter två månader av stiftelsen Olofsfors Bruksmuseum. Det strular i Olofsfors till ogagn för turismen och det är inte uppmuntrande att läsa om sådant här.

Västerbottens Kuriren september 2021. 

Undrar vilken kostnaden blev för den förlikning som blev följden? 

Stiftelsens styrelse består av representanter från Nordmalings kommun, familjen Barbro Westerberg samt Västerbottens museum.

Foto januari 2022.

 

Restaurangen i herrgården är stängd sedan 2019. Tegeltaket byttes ut i fjol. Renovering kanske pågår interiört med antikvarisk expertis iblandade? Hoppas att restaurangverksamheten kommer igång igen.

Prima björkved på vänt

  

Något lite björkved blir det av de smala stammar vi röjde bort nyss på skiftet. När vi tog över gården var vedboden fylld och än finns det ved kvar. Men påfyllning är inte så dumt att planera för.

Violett som violett

Pulsatilla patens, en verklig raring.

Champagnebrus, typ av.

Vackra medföljare

Alltid när det finns blommor att plocka i samband med en resa norrut plockar jag med några. De här lär ändå ha blommat över när jag återvänder söderut.

Efter varje jul sparar jag hyacintlökarna som under långhelgen blommat vackert, för att till våren plantera ut dem. Tills sist blir det en hel del som blommar nu i maj året och åren därpå. De står i pionrabatten och när hyacintbladen vissnat har de täckts av pionbladen.

Vill hinna njuta skönheten i en julros i 50-talsvasen.

Narcisser blommar i mängd, både i rabatter och gräsmatta. Några fick följa med norrut. Livet på landsbygden ger härlig möjlighet att odla egna skönheter, så annorlunda än i en stadslägenhet.

Flyttblock eller erratiska block

Jättekastet som missade kyrkan och som inte rubbas.

Jag kan åka långt för att se sådana här naturföreteelser. Det på bilderna finns i Södermanland. Ett balanserande stenblock som stått så här sedan urminnes tid då de transporterades till sin slutliga plats med hjälp av is, antingen inlandsisar eller glaciärer. Då isen smälte undan hamnade flyttblocken på den underliggande markytan.

Sveriges största flyttblock finns i Västerbotten. Har ni besökt Botsmarksblocket? Det är så stort att det är svårt att avgöra att det ligger löst. Det går att klättra upp på men på egen risk. Botsmarksblocket är skyddat som ett naturminne från istiden.

Bygdemedel som kompensation - till vilka?

Bygdepeng brukar beteckna den ersättning som vindkraftsbolagen ibland betalar ut i trakter där vindkraft etableras. Bygdepengen kan användas för att ersätta intressenter som är berörda av vindkraften utan att de är markägare.

Vi bybor ska vara tacksamma över att några hemmansägare här i byn upplåter sin mark till vindkraftsarrende för 40 stycken vindkraftverk!
Vi ska vara tacksamma över att pengar i form av bygdemedel kommer byn till del!
Vi ska vara väldigt tacksamma för den uppoffring dessa gör för byn!

Jag har suttit på flera samfällighetsmöten där detta uttalats av företrädare för de som arrenderar ut mark. Senast i maj 2021 då Bert hov upp sin stämma och uttalade orden myndigt och patriarkaliskt - att vi ska vara tacksamma över att de (vindkraftsupplåtarna) ser till att bygdemedel kommer till byn. Innan dess var det La Famiglia som yttrade samma imbecilla åsikt med avsikt att få "oss andra" att vara tacksamma gentemot vindkraftsupplåtarna, ett sätt att dölja deras rovgirighet,
att få det att låta som markupplåtarna gör en stor uppoffring.
Tror de övriga i byn på detta?
Kanhända gör de det.

Det ska påtalas att både Bert och La Famiglia är/var kommunpolitiker med vana att manipulera. Jag måste dock ge dem ett litet erkännande: jag föredrar intelligent elaka människor jämfört med tvärtom, de intelligenta är i alla fall förutsägbara. Det går att först hur de tänker.
Ja.

Vi bybor ska alltså vara tacksamma över att vissa hemmansägare här i byn upplåter sin mark till
40 stycken kraftverk och årligen får rejält ersättning för detta!
Vi ska vara tacksamma över att en ekonomisk förening bildats där ordföranden och flera styrelsemedlemmar själva upplåter arrendemark till vindkraftverk. Dessa beslutar över hur bygdepengen ska fördelas, medel som går till projekt de själva har nytta av. De har således dubbel nytta av sitt arrende till vindkraftsindustrin.

Vi övriga ska vara nöjda över att dessa jäviga personer beslutar var bygdemedel ska gå.
Tror man att detta är demokrati har man inte förstått innebörden av ersättning till de boende och berörda i vindkraftsindustris skugga!
Att det kommer att bli en ändring på detta har jag inga förhoppningar om.
Situationen kommer inte att förändras utan kommer att fortsätta generation efter generation efter generation.
Denna djupt illojala demokrati och orättvisa hör bl a ihop med det patriarkala väldet i byn,
med okunskap och rädsla.
Demokrati urholkas där information undanhålls och förvrängs, där rädsla råder.

 

Bygdemedel är avsedda att kompensera närboende till industrin för att dessa ska få någon som helst nytta av den exploatering som förstör jakt och jaktupplevelse, naturupplevelse och närmiljö. Som ersättning för konstant blinkande hinderbelysning och vingars skuggning. Kompensationen ska således inte handhas av de markägare som varje år får en rejäl ersättning i markarrende, de har ju redan "sitt på det torra". Nej, kompensationsmedlen ska handhas av de som blir lidande av att vindkraftsindustrin etablerats i deras omedelbara närhet, utan ersättning. Alltså de skogsägare som inte upplåter mark och framför allt de människor i byn som inte är hemmansägare, det vill säga inte har mantal och därmed inte skogs- och/ eller jordbruksmark - alltså de som kan kan betraktas som villaägare. Dessa övriga invånare, som inte får ersättning från industrin ska vara de som helt och hållet beslutar var medlen ska gå. Men så är det inte här.
Lägger man till ännu en aspekt så kan en undra hur stor procent av vindkraftsmedlen går till verksamheter där kvinnor beslutar tror ni? Hur stor procent av medlen beslutar kvinnor över - alltså kvinnor som inte får arrendeersättning av vindkraftsbolaget?
 

Så här lyder Energimyndighetens förklaring till:

Bygdepeng - vad är det?

Bygdepeng brukar beteckna den ersättning som vindkraftsbolagen ibland betalar ut i trakter där vindkraft etableras. Bygdepengen kan användas för att ersätta intressenter som är berörda av vindkraften utan att de är markägare.

Begreppet bygdepeng började användas redan när den svenska vattenkraften byggdes ut. Men medan denna typ av bygdepeng är reglerad i förordningen om bygdeavgifter SFS 1998:928, är bygdepengen kopplad till vindkraft en frivillig överenskommelse. Ändå är det relativt vanligt att vindkraftsbolag använder sig av sådana avtal för att skapa goda relationer lokalt.

Avsaknaden av ett gemensamt regelverk för bygdepeng har medfört att det finns många olika avtalslösningar och nivåer på bygdepengen, men en gemensam grundidé är att en del av intäkterna från vindkraften går tillbaka till bygden. Pengarna brukar därför kunna sökas av exempelvis den lokala hembygdsföreningen eller idrottsklubbar. Nivåerna i bygdepengen kan variera mellan några få tiondels procent av bruttoersättningen för elen som produceras upp emot en procent.

 

Vintern rasat ut...

 

Valborgsmässoeld och manskör - det som krävs på valborgsmässoafton.

Vintern rasat ut bland våra fjällar
Drivans blommor smälta ner och dö
Himlen ler i vårens ljusa kvällar
Solen kysser liv i skog och sjö

 

Snart är sommarn här i purpurvågor
Guldbelagda, azurskiftande
Ligga ängarne i dagens lågor
Och i lunden dansa källorne

 (...)

ur Längtan till landet av Otto Lindblad

 

 

Första maj och flaggan fortfarande i topp.

Träff med likasinnade byggnadsvårdare.

På hemväg fika i en vitsippsbacke.

Allt blev mitt
Jag var hos våren
Jag var vacker
Jag var älskad

Högt och länge
sjöng jag
i ljusgröna skogar –
för våren
min älskare

Så gick jag hem
till sist.
Till matematiken.
…
Sedan
har jag aldrig mött våren
ensam
och aldrig
känt mig så älskad

Dikt av okänd