ArgArgareArgast

Läser på nätet om ladors bevarande i ett projekt.
I min by är det kanske bara jag som ser något värde i lador. Inte många finns kvar av dem som fanns då jag var liten. Det är jag ledsen för. Och aningens arg, faktiskt... Kultur och historia är svårt att sätta en peng på och därför är alla lador hemma i farozonen. Jo så är det. Och eftersom så många mangårdsbyggnader och uthus och lador rivits har det kulturhistoriska värdet av hela byn minskat. Är något över huvud värt att bevara?

Lada målad med oljepastell av Christina Ärlestig.

Ska man skylla på befolkningens dåliga insikt eller på stat och myndigheter som inte lyckas få ut sitt budskap? Ni anar ett stänk av bitterhet i mitt inlägg, eller hur? Skulle vilja bo i en bygd där man går samman och värnar om dåtid, nutid och framtid för invånare och landskap. Sådana trakter finns. Men här kalhugger man skogsmark där jag är delägare utan att över huvud taget ta upp det på byastämma, markbereder tvärt emot stämmobeslut, man exploaterar bygemensam sandtäkt utan att ha täkttillstånd, man... Här lever man kvar i att en byålderman ensam har beslutanderätt. Den demokrati som en samfällighetsförening är tänkt att innebära är satt åt sidan. Diskussion, samtal och gemensam planering för byns framtid existerar inte. I maj fick jag veta att en privat bergtäkt planeras direkt angränsande mot vår bys endaste sjö, Vinsjön, som är bygemensamt ägd. Om detta nämndes inte ett ord på byastämman. Tur jag har en reträtt i en kulturbygd söderut. Jo, jag är riktigt arg då jag tänker på hur byn och gemensam mark och vatten sköts bara sen jag blev hemmansägare. Är detta en klassresenärs dilemma eller?

HÄR kan man läsa igen om att pengar till bevarande av lador kan erhållas. (Den första kommentaren är typisk, så typisk.)