Byn omkring 1930

Det här är södra delen av byn sedd från Renbomsberget under första halvan av 1900-talet. Kortet är väldigt intressant för en hembygdsforskare för här finns hus som sen länge är borta. Fotografiet är taget efter 1913 eftersom morfars hus finns med och före 1940 då några hus som revs där omkring syns.

Klicka på bilderna så blir de större.

Man kan även se tre fyllda storhässjor, kornhässjor, så fotot bör vara taget på hösten.

På den undre bilden har jag fyllt i konturer på husen och markerat alla rivna byggnader med en röd prick. Men som sagt, morfars hus står kvar.  Klicka på bilden så syns hur mycket som försvunnit.

I landet för övrigt är Gotland ett paradis för människor som är måna om sin omgivning. Huspriserna är höga, Stockholm ligger nära. Likaså är Österlen ett eldorado för kulturintresserade människor som tycker att boendet är en viktig faktor för självbilden. Dalarna har under hela 1900-talet haft knätofsstämpel och gräsmattor "klippta med sax" (lite för välskött och museiartat alltså) och därmed har turistnäringen blomstrat, hälsingebönderna fick stora inkomster av linodling och har haft starkt självförtroende och kunnat bygga stort och bevarat detta. Dessa byggnader värderas högt idag man försöker få dem att hamna på världsarvslistan. Södermanland, Uppland, Östergötland och Skåne har sin adliga kultur med slott och herrgårdar.

Jag hörde helt apropå delar av en intervju med kronprinsessan Viktoria som såg fram emot att bosätta sig på Haga slott. Mycket beroende på att i detta 1800-tals slott med omgivningar hade hennes farföräldrar valt att bo och där var hennes far född och uppväxt. Hon tyckte sig komma sina farföräldrar, som hon aldrig träffat, mycket närmare. Huset finns ju kvar och med det minnen. Så HÄR skrev jag i ett av de första inläggen.

Men i min trakt verkar inte finnas självförtroende nog att vara stolt över det lilla vi har kvar. Den här självbilden kommer att finnas kvar i generationer tror jag, tyvärr. Jag har försökt analysera, javisst, och kommit fram till att det kanske kan bero på att vi norrlänningar är nybyggare och har kort historia på plats här (jaja, jag vet, en av mina bondeanfäder går att härleda till 1480-talet, men det är ju i en grå forntid med suddiga konturer). Sågverksindustrins framväxt med massor av sågar, gjorde att lobbyismen för regelstomme och sågspånsfyllning i husen blev högsta mode. Man ville ju hänga med, inte verka gammeldags och fattig, nya tider randades, de gamla timmerhusen revs och nya lösvikreshus med regelstomme uppfördes. Och någon tjänade på detta förstås. Inte var det de små människorna tror jag.

Jag kan till exempel se att i byns hembygdsbok, som kom ut 1980, står nämnt om det första lösvirkeshuset men ingen krönika om de traditionella timmerhusen. Och det var stora "västerbottensgårdar" och ångermanländska korsyggnader. Det här planerar jag att skriva mer om.

Läs även andra bloggares åsikter om riva, kulturvärde, kulturarv, stolthet, självförtroende, självbild