Mänskor som gått före

20 mars 2014

Om vetgirighet och stolthet

I den kulturella gemenskap som stärker den egna identiteten och avgränsar gruppen mot omvärlden spelar minnena, traditionerna en viktig roll: de må gälla de månghundraåriga traditioner som en bygemenskap kan referera till eller den årslånga tradition som finns inom ett nybildat tonårsgäng: "minns du den gången..." 
Jag läser Myter om svensken av Gaunt och Löfgren från 1984 som jag lånat på biblioteket. En hel del har hänt sedan dess då det gäller svenskheten, framför allt att nazister tyvärr försöker lägga vantarna på den. Men boken är, trots sin ålder, så intressant att jag planerar att köpa den antikvariskt.
 
En snygg färgkombination här ovan, eller hur? Det är någon eller några som gett sig på att sy en rekonstruktion av en menig soldats klädespersedlar.
 
Så här ser det ut på ett hembygdsmuseum i mitt hemlän i mellansverige. Snacka om att ha koll på sin bygdehistoria. Det gör mej både glad och ledsen. Glad över den entusiasm, glädje, vetgirighet, förmåga, inlevelserikedom,och VILJA att BERÄTTA sin historia som medlemmarna i föreningen har.
Här är en karta med samtliga soldattorp i socknen markerade. Med bild på byggnaden, fakta om de som bott där och en hänvisningspil till dess plats på kartan. Gudars vad impad jag blir!
*
Sen tänker jag på min egen hembygd och sörjer. Hur många är vi i byn som vet var soldattorpet låg, alltså båtsmanstorpet. Eller övriga i socknen/kommunen? De ångermanländska bönderna var ju ålagda av kronan att hålla marinsoldater. Jag vet att det inte är många som vet. Vi är inte stolta över vår historia. Varför det är så börjar jag förstå och det gör mej lite mentalt illamående.

Hembygdsmuseet, där jag tagit fotona, ligger i den bygd där min mans släktingar på fädernesidan levde. Jag ser en stor skillnad i handlingskraft och stolthet mellan olika delar av Sverige.

Nu är det så att hembygdsmuseer är ofta trevliga att besöka men det är inte det jag kanske lägger ner min mesta tid på. Som verksam inom kulturmiljövården är det oftare som museer med statliga samlingar besöks och jag ser inga motsättningar i det. För en liten ort i glesbygden med litet kulturutbud, är en plats där man själv berättar om sin bakgrund viktig för att orten över huvud taget ska kunna utvecklas och inte dö ut. Självtillit är grunden för att kunna tro på en framtid för fler generationer, för att unga människor i längden ska vilja bo kvar. Särskilt unga kvinnor är svåra att behålla vet vi ju av statistiken.
Vet ni, som bor i min hemby, hur en båtsmans uniform såg ut? Vet ni vad den siste båtsmannen i byn hette? Vet ni när bönderna skrev kontrakt med honom? Vet ni vilka dessa bönder var? Var någon av dem din anfader? Vet ni att jag och Vera gått igenom byakistans material varvid jag registrerade innehållet i min dator? Vet ni att vi kom överens om vilka dokument som borde kopieras för att kunna läsas av flera? Vet ni att jag (som har lättast att hitta bra kopieringsfirma) kopierat dessa gamla dokument och lämnat dem till bysamfällighetens ordförande vid en stämma? Vet ni att han och Fru V. Famiglia genast passerade dem till bygdegårdens vind, otillgängliga för er? Båda dessa personer är inflyttade till byn i vuxen ålder, ingen av dem är kulturhistoriskt intresserad. Vet ni hur man utövar makt? Vet ni hur man håller folk i schack?

Jag hör någon som läser detta säga: Man ska bara se framåt! Det har jag hört flera gånger, särskilt från människor med liten möjlighet att påverka sin situation. Jag tror absolut att det är så att man ska se framtiden an, men man tappar bort något på vägen, tappar riktningen och går vilse, om man inte känner till saker som hänt tidigare, hur samhället har förändrats. Och kanske mekanismerna bakom. Självtilliten, tron på sin egen inre styrka, blir låg utan förankring bakåt i tiden, det är lättare att utnyttjas, att inte våga säga nej. 

Läser i en dagstidning denna vecka att följande budskap går ut till gymnasieelever i min nuvarande hemkommun: Lyd inte, våga ta plats! Var inte så tysta, våga höja rösten! Att våga stå upp för rättvisor och kränkningar var ett av de viktigaste budskapen då Pascalido var på besök. Eleverna peppades till att våga ha civilkurage. Detta skulle behöva predikas bland unga och gamla även i min by!!!

Jag har tagit de indelta soldaterna som exempel i det här inlägget eftersom jag hade bildexempel, men det finns så mycket mer att forska och berätta om. Bara man vill. Och törs. Att man kan, det tvivlar jag inte på.

Lev nu, blicka bakåt, tänk framåt! Säger jag.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

4 kommentarer:

  1. Kloka ord. Konstigt att så många missar/inte förstår att vi måste ha alla tre - igår:et, idag:et och imorgon:et för att få rätt perspektiv på historien och tillvaron.
    Vi ska leva i dagtäta rum när det gäller att inte ångra gårdagen, att göra det bästa av idag och att inte oroa oss för morgondagen. Men det betyder INTE att vi ska slita av de oskattbara trådarna till det förflutna. Vad har vi då kvar? Alla och allt är ju faktiskt "produkter" av då:et. Det har fört oss hit - på gott och ont...

    SvaraRadera
  2. Det man inte känner till vet man inte om att man borde vara intresserad av? Jag är allmänt historieintresserad, men har aldrig tänkt på att det kanske har funnits soldattorp här i närheten och det är därför din blogg är så viktig för du får mig och säkert även andra att tänka till. Tack! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om jag förstått det rätt är du inflyttad till din bygd. Man brukar ge rådet att prata med de äldre som kan ha historien mer levande och aktuell. Gör det för förhoppningsvis bor du i en bygd med mer känsla för tidigare skeden än vad jag kan känna av här. Att fråga de gamle lönar sig inte här, åtminstone då det gäller soldattorp.

      De historiska skeendet är som ska ger individen plats i verkligheten. Saknas dået finns inget att vara rädd om och att spara, tyda, förstå.

      Radera

Tyck till om du vill...