Äga väg III

Rolf sa på byastämman i maj 2010 ”Jag byggde upp en stuga däruppe (vid Vinsjön, min anm.) 1975, ingen väg gick upp dit, nej det var 1969, och den stugan verkar ha varit en varnagel för många, kanske blev den för fin. Av någon outgrundlig anledning brann den upp för ett par år sen fast den var låst. ”

Låg däri inte en insinuation att vi hemmansägare orsakade branden därför att vi är avundsjuka?! För att hålla oss på mattan? Jag säger inte att det är så men jag funderar över vad som menades. Vägen som gick dit upp fanns men var ej avsedd för motorfordon.

Därpå berättade Rolf hur det gick till då han genom handskakning kommit överens med vissa hemmansägare om att han skulle få ”ta hand om” vägen till Vinsjön. Han avverkade träd för att bredda vägen och gjorde den körbar för motorfordon. Hemmansägarna vars mark vägen går över fick betalt för träden. Cirka 150 meter ny väg byggdes för att nå grannbyns skogsbilväg för att via den ta sig ner till allmän väg. Av de14 hemmansägare han bör ha skakat hand med är 10 döda idag. Totalt finns 40 hemmansägare.

Ett antal handslag och vägen skulle vara hans? Numera har han överlåtit sitt hemman på sonen – vems är då vägen? Av dem som han tog i hand är de flesta avlidna - är det deras efterträdare på hemmanen som är att betrakta som överlåtare? Han har själv överlåtit sitt hemman på sonen. Vem av dem ”äger” Vinsjövägen? Frågan som uppstår är alltså – innebär handslag utan skriftligt kontrakt och utan lantmäteriförrättning att överenskommelsen är giltig. Och evig? Protesterna var många när Rolf annekterade vägen för länge sedan har jag förstått, men det var bara vid köksborden man vågade ha en åsikt i frågan.

Vägen är gemensamägd av samtliga hemmansägare i byn men endast 14 av 40 kontaktades. Det var en fråga för byalaget (som man sa då). Byn var då delägarförvaltad och varje medlem måste godkänna ett beslut för att det skulle vara giltigt. Men det vet och visste man inte om i min by. Jovisst, jag vet att det kan tyckas krångligt men lagstiftningen är utverkad för att rättvisa ska erhållas. Själv tycker jag lagstiftningen är intressant, jag var tvungen att tränga in i den som nybliven hemmansägare för att förstå vad som hänt och vad som gäller.

Rolf har tagit ut avgift då hemmansägarna avverkat sin egen skog och fört ut den via Vinsjövägen. Han har fått ersättning av kommunen då man använt vägen för att placera ut en kalkstation i bäcken. I samband med det bekostade kommunen också en ny bro.

Rolf satte upp en bom för vägen uppe vid bäcken där ”hans” Vinsjöväg begynte. Ingen i byn kunde köra vägen. Så småningom togs den bort. När och varför vet inte jag. Istället sattes en vägbom upp i grannbyn nära allmänna vägen Riks13 där Svartsjövägen börjar, vilket fortfarande innebar att det inte varit möjligt för oss hemmansägare att köra Vinsjövägen med motorfordon.

Första gången jag körde in på Svartsjövägen (grannbyns väg) och därefter vek av på Vinsjövägen var 2005 när vindkraftsprojektet påbörjats och miljödomstolen höll syn på plats. 2002 öppnades vägbommen varaktigt för att vindkraftsprojektörer och vindkraftsbolag skulle kunna röra sig fritt upp till Gabrielsberget.

Klicka för större bild.

Vägar samt plats för bergtäkt markerad vid sjön. Längst ner till höger ligger grannbyn.

Efter Rolfs redogörelse passade han på att i flera minuter skälla ut mej efter noter, jag som vågat ifrågasätta vem som ägde vägen. Därpå läste byns polis och tillika bysamfällighetens ordförande, Erixon, upp en skrivelse. Rolf hade anlitat en advokat då han ville få byborna att tro att Vinsjövägen var hans. Observera att Rolf läste inte upp skrivelsen själv, det är viktigt i sammanhanget, då han förmodligen inte ville inte anses som paragrafryttare och närig. Så här löd skrivelsen som styrelsen stod bakom (5 personer varav Anders Jonsson är en av suppleanterna) och som Erixon läste upp:

”Den nya vägen kan inte betraktas som en samfällighetsväg då den inte sammanfaller i sin hela sin sträckning med den gamla.

Den nya vägen har inte heller bekostats av samfälligheten utan av en privat markägare.

Vidare har underhållet av den nya vägen också bekostats av den som låtit bygga densamma.

Nils Ryrberg”

Ingen medlem i samfällighetsföreningen fick någonsin se skrivelsen, trots begäran om detta. Beslutsunderlag behövs inte, inte heller fanns det med på dagordningen att omröstning skulle ske. Vägen är bruten i samråd (?) och samförstånd med övriga hemmansägare säger ordf. Erixon och menade därefter att vi skulle rösta om vem som äger vägen! Ingen kunde, ville, vågade ifrågasätta Rolf Jonzons utsaga att vägen var hans. Alltså röstade alla utom jag och maken för att vägen var Rolfs. Att rösta om vägägande är inget jag rekommenderar andra föreningar, kontakta Lantmäteriet istället så blir det rätt!

I min hemby tror nog de flesta att det en advokat skriver är sanningen. Advokaten är densamme som betjänat vindkraftsföretaget Svevind och här handlar det om jäv. Några dagar senare förstod jag sammanhanget och det berättar jag snart om i kommande inlägg.

Byastämman avslutades som brukligt med kaffe.
Jag hamnade vid ett bord där hemmansägaren G. ôppe Myra med fru satt. Efter en stunds prat sa jag:
- ”Jag tror hemmansägarna skulle rösta ja till att en bomb släpps över byn om Rolf föreslår detta.”
- ”Jag skulle i alla fall fråga varför!” svarade G.

Nu undrar jag - ska jag bli glad över det svaret? För att åtminstone en reaktion, ett ifrågasättande, skulle bli följden ifall ett vansinnigt förslag kom upp. Eller ska jag bli ledsen för att man troligen skulle rösta ja efter att ha ställt frågan ”varför”, kanske utan att få ett svar. Jag funderar än på det! G. är en person som ställer upp och arbetar politiskt (senast i kyrkovalet). Någon fråga om varför en miljon ton berg skulle sprängas i luften ställde han aldrig när det uppdagades vara planlagt. Och jag hade ingen aning om att så var planerat att ske.
.
.