Skördetid

Vacker och ymnig floristbunden krans sedd genom en gammal fönsterruta. Det är skördetid, en bra tid om man älskar vackra blommor.

Nu är den vår de svage kallar höst.

.
.

Svältens tid

Lyssna till Vetenskapsradion Historia:

Barkbrödets tid

Samtal med författaren Magnus Västerbro om barkbrödens och lavpannkakornas Sverige och hör om hur svälten på 1860-talet avslöjade ett Sverige som vi inte vill kännas vid idag.

"Först kom kylan. Sedan värmen och torkan. Två år i rad slog skörden fel. Folk dog. Till en början barn och åldringar. Därefter även de starka. Det tredje året var alla visthusbodar tömda. I Stockholm anklagade man de svältande för att själva ha orsakat sin nöd.

Missväxten under åren 1867-69 är en av de värsta naturkatastroferna i Sveriges historia, och dess effekter förstärktes av politiska felbeslut och misstag. Hungersnöden bidrog till stora sociala spänningar och blev startskottet för massemigrationen, främst till Nordamerika. Genom enskilda människors livsöden berättar Svälten en skakande historia om ett avlägset Sverige, men samtidigt ett som var här alldeles nyss."

Här i byn dikades Degermyran ut och kunde började användas som ängsmark/lägdor/vall på 1860-talet. Laga skiftet genomfört i byn och innanför ringen syns att en allmänning, markerad X, utnyttjats för att bereda mer åkermark till byns hemmansägare i det som fortfarande kallas Degermyran. Numera har skogen invaderat åkrarna.

Jag har hört "storsvagåre" 1867 nämnas ibland. Hur anfäderna klarade av hungersnöden vet jag dock inget om. Jag vet inte hur den släkt som bodde här i byn gjorde för att klara sig och överleva. För många människor var utvandringen till Amerikat ett alternativ även i denna bygd. Om detta förtäljer kyrkböckerna.

Smultna färger

Höstkolorit.
Nygamla originaltapeter från 40-talet.
En golvvas med kaveldun och vassvippor.
Naturnära färger och arrangemang som det kunde vara på 40-talet och i övergången till 50-tal.
En trappa upp här i huset.
.
.

Målarteknik och färgtyp

Murstocken vid öppenspisen kom till strax före 1950. När det skulle målas kontaktades målar´ Mattsson dära Rundvik.

På muren använde han en dekorativ och hantverklig teknik. Först ströks en grundfärg på och därefter en mörkare strykning. Men hur gjorde Teodor Mattsson därefter? Det ser ut som att han använde en spatel för att få till en levande yta, eller...

När det var dags att måla om ca 1970 tog målare Alfred Sikström och strök av penseln på murstocken efter att takmålningen var klar. Det är bara att konstatera om man tittar till höger om spjällhandtaget. Därefter tapetserades hela murstocken, även den lutande ytan på bilden. Jag minns att jag tyckte det var konstigt med tapet där men fann mej, det var ju inte mitt beslut. Sen dess har jag sett fram emot att få bort tapeten. När den togs bort 2016 kände jag hur pulsen ökade - 50-talsfärgen var kvar där under. Så himmelens glad jag blev.

Ännu återstår att ta bort utstrykningen med vit färg som Alfred S gjorde. Har försökt med aceton, kristallolja, dilutin, T-sprit... men nix, 70-talsfärgen sitter kvar. Att måla över originalet är i mina ögon helgerån. Men kanske att en målerikonservator skulle kunna hjälpa? Det gäller att få fatt i en som kan tekniker och färgtyper från efterkrigsperioden.

Att restaurera modernismens byggnads- och målningsmaterial är inte alls lätt om nu någon trodde det.
.
.

Att förolämpa ett hus

Bastmattan har beskrivit ett hus i sin närhet.
Läs där om vad som INTE är byggnadsvård eller restaurering.
Detta är ombyggnad, reparation vilket är något helt annat än att ta varsamt hand om ett hus på dess eget villkor.

Men räddningen från sådana förolämpningar finns inom räckhåll för oss "norrlänningar". Alldeles nyutgiven är Hålla hus handbok. Byggnadsvård i norr. Läser vi den får vi råd och anvisningar om hur vi bäst tar hand om våra byggnader så de behåller sitt värde och sin skönhet. Både privatpersoner, byggnadsföretag och kommuner som ju handlägger byggnadsärenden via PBL bör ha nytta av den.

Karaff

Vinkarafferna var små förr i tiden. Vin var inte var vanligt som måltidsdryck, särskilt inte i de sociala sammanhang som mina förfäder ingick i.

Den här karaffen är vackrast tom med sitt rosaröda tonande glas, än fylld med rödvin. Vatten eller en ofärgad dryck gör sig bäst här. Det gör karaffen något svåranvänd idag.
.
.

Klasskillnad

Det är intressant att läsa om hur klasskillnader beskrivs och hur man präglas av dessa skillnader. Här kommer ett exempel:

De två systrarnas resa till några av Kultursveriges mäktigaste positioner började i en liten by vid Ångermanälven, Prästmon, i Kramfors kommun, är omgivet av blå åsar och hade i början av 60-talet ett par hundra invånare. I ena änden av byn bodde lärarfamiljerna, de som jobbade på traktens folkhögskola. Det var vänstersinnat och kulturradikalt folk som drack rödvin, käkade borsjtj och blinier medan de diskuterade världsläget. På andra sidan av byn bodde bönderna, och i mitten möttes ortens 23 barn i den lilla skolan.

Systrarna växte upp i en av lärarfamiljerna. Pappa Erik undervisade på Hola folkhögskola, debuterade som författare med diktsamlingen Farstu ett år innan Eva föddes och skrev så småningom också litteraturkritik i DN.

Barnen förstod tidigt att det var något speciellt med pappa eftersom han skrev i tidningen. Jordbrukarfamiljerna hade dock inte Dagens Nyheter hemma, utan oftare tidningen Land eller Året Runt.
(...)
För barnen blev pappa en guide in i kulturen. Han kunde berätta om Dostojevskij eller Tolstojs liv och med hjälp av anekdoter öppna upp litteraturen och göra den spännande. Överlag tog man kulturen på allvar i det B-a hemmet. Man diskuterade, läste och lyssnade på musik som en del av familjegemenskapen.

Hela artikeln fanns att läsa i tidningen VI.


Riktigt så var det inte i den här byn på 60-talet. Någon radikal kulturelit fanns absolut inte här. I kommunen finns ju varken folkhögskola eller gymnasium, än mindre högre lärosäten.

 

.

.

Beroendet av varandra

Detta ser ut att vara ett globalt problem, stadens beroende av landsbygden och tvärtom. Kanske finns det ingen lösning...
.
.

Demokratins skörhet

I dessa tider vet vi att vår demokrati är skör.
Människornas värden är ifrågasatta.
Det är obehagligt.

Jag älskar kulturhistoria. Jag besöker hembygdsgårdar, torp och herrgårdar, hembygdsmuseer, lyssnar på folkmusik och hämtar där in kunskap och inspiration. Jag tycker om det vackra, det udda, om faluröda stugor och gröna skogar, jag hissar svenska flaggan ibland. Jag finner min egen kultur intressant och är samtidigt öppen för andra människor och kan se det vackra och spännande i människor från andra kulturer, i andras byggnadskulturer och levnadssätt. Det är inte svårt och jag är verkligen inte rasist eller nazist bara för att jag uppskattar vår kulturhistoria och dess uttryck.

För bara 150 år sedan blev en kvinna aldrig myndig!
Kvinnan bestämde inte över sig själv. Hennes förmyndare var fadern, maken eller om ingen sådan fanns en av samhället utsedd förmyndare. År 1858 kom en kunglig förordning som sa att en ogift kvinna som fyllt 25 år kunde via sin förmyndare vända sig till domstol och be om att få bli myndigförklarad. Gifte hon sig blev hon dock omyndig igen. Vid en ålder av 54 år blev Ulrika myndigförklarad 1862.

Det är bara 100 år sedan kvinnor fick rösträtt!
1921 föddes min mamma. Det var samma år som myndiga kvinnor här i landet kunde rösta för allra första gången. Först det året blev gifta kvinnor myndiga vid 21 års ålder. Det är bara en generation bort. Det är inte alla som känner till det.

Här i landet har vi bland annat pressfrihet, tryckfrihet, åsiktsfrihet  även om jag i små bysammanhang ifrågasätter att vi har det, jag märker ju motsatsen :-), likhet inför lagen, religionsfrihet. Kommer vi i årets val att ytterligare rösta fram krafter som vill ta bort de frihetliga rättigheter som tagit generationer att skapa?

Våra frihetliga rättigheter är absolut inte självklara.

Hemmets kvinna

Foto från en hembygdsgård jag besökte i somras. Där hängde hemvävda handdukar mycket enkelt utställda bland många andra vackra textilier som inte syns på den här bilden.

Jag minns den första utställningen i den insomnade hembygdsföreningens regi, det bör ha varit 1980. Flera manliga hantverk visades upp på gården utanför och inne i skolsalen i den före detta skolan hängde, eller var uppsatta på vägarna, ett antal broderade bonader, förkläden mm och jag tror även handdukar. Det mesta torde ha varit hemvävt. Kvinnokraften glömdes inte bort den gången, på den tiden. Den utställningen visade tidigare kvinnogenerationers skapande och det tilltalade mig. En bys historia genom dess kvinnors textilhantverk.

Vilket avtryck utåt gör kvinnorna i byn idag? Är kvinnan fortfarande en "hemmets kvinna" som endast regerar inom kärnfamiljen men som håller ytterligt låg profil utåt i männen värld, i den patriarkala samtiden? Vilka är det som söker bygdemedel, till vilka typer av projekt går dessa penningar?
.
.