Inhägnader runt en by

Foto från en fäbodvall i Dalarna där en trägärsgård/fastbandhage/skihage skiljer skogen från den kultiverade vallen.

Så här som på fotot ovan kan det ha sett ut längs stigen som löpte mellan byns åkermark och skog, alltså i skogsbrynet i väster. Stigen fanns på skogssidan av den gärsgård/fastbandhage som var uppsatt längs hela den långa sträckan. I min hemby kallar vi det fätået. Stigen kom bort vid tre hemmansägares kalhuggning 1996.

Idag finns i hembyn en drygt 60 meter lång fastbandhage längs skogsbrynet, längs fätået.

Förr i tiden fanns det i de flesta socknar en så kallad tå, en byallmänning. Fätået här i byn finns längs den gemensamma fästigen som löpte längs gärsgården eller som jag gärna säger på min dialekt: fastbandhagan. Inhägnaden höll kreaturen, som sommartid betade fritt på skogen, borta från den odlade åkermarken och hölägdorna.

I augusti, på väg söderut, letade vi upp en by i Attmars socken i Medelpad. Jag har kört genom byn tidigare och sett den långa fastbandhagen men inte lagt på minnet var den finns. Och att rekapitulera är ganska omöjligt, så många småvägar jag/vi brukar köra. Så läste jag en kulturbroschyr under semestern och se där stod det om inhägnaden i denna by. Självfallet åkte vi dit.

Man kan se en rätt förfallen gärsgård med en del nygjord till vänster i bild. Det är himla vackert med den där gränslinjen. På ytorna där stenar/odlingsrösen ligger brukas marken genom hackslått.

Den här byn är belägen på sjöns nordöstra sida och odlingslandskapet har ett välbevarat traditionellt utseende med äldre gårdar, ängslador och odlingsrösen. Ängsmarken utgörs av ett 600 meter långt sydexponerat bryn mellan åker och skog och avgränsas av en trägärsgård. Området har kontinuerligt hävdats under en lång tid av markägarna.

Ängen är mycket art- och individrik med bland annat låsbräken, stagg, brudsporre, tvåblad och fältgentiana. Delar av detta ingår i ett Natura 2000-område sedan tidigt 1990-tal.

Landskapets skönhet är påfallande. Förr var landskapen underskönta "bara" av människors id och kroppsarbete för att få ihop till levebröd. Något vi idag kallar naturligt kretslopp. Kan man annat än beundra de människor som en gång levde och verkade på landsbygden. Idag finns flera hot mot en sådan här kulturmiljö.

Det mörkgröna är det 600 meter långa Natura 2000-området. Skogsbryn med gärsgård/fastbandhage, hölador och odlingsrösen. Detalj av informationstavla vid skogsbrynet.

Så här såg det i princip ut i min hemby också en gång i tiden. En långsmal uppodlad markyta med korn och vall (lägdor), skogen i bakgrunden västerut, hölador (flera än här) och gamm´vägen, Kustlandsvägen, som ett grusband från söder till norr. Och längst i söder Aspfjärdens glitter.

2010 uppfördes 100 meter fastbandhage/gärdesgård vid skogsbrynet på min fastighet varav drygt 60 meter mot fätået. Det var med tanke på hur det sett ut en gång i tiden jag såg till att den byggdes.

Där bakom inhägnaden är fätået där stigen löper i nord-sydlig ritning längs skogsbrynet. Den flyttade ängsladan, mellanskottsladan, står idag där sommarladugåden stod fram till ca 1990. Sedan gammalt kallar vi i familjen platsen för "hägna".

Från sommarladugården släpptes korna ut på skogen en gång i tiden. Några tiotal meter härifrån ligger "Löta" där de övriga bönderna i byns södra del hade sina sommarladugårdar samlade i grupp.

För mig är de kulturhistoriska minnena viktigare än en hel del annat i omgivningarna. Etnologi (läran om folk) är studiet av människor som kulturvarelser i grupp. Det är både en förskräcklig och mvcket vacker vetenskap. 

Kanske intresserar jag mig för detta på grund av att jag flyttade ifrån min hembygd för länge sedan och inte ser på företeelserna i byn på samma sätt som om jag bott kvar. Plus att min barndom var fylld av berättelser om "föritin" och en pappa som förklarade gammalt hantverk och vad föremålen använts till. Han samlade mindre föremål av äldre ursprung. Inte alls märkligt att min inriktning kom att bli äldre byggnadstradition och en kärlek till kulturmiljöer.

.