Goda råd är gratis

Här i bygden var det mycket vanligt med generationsboende under 40- och 50-talen. Ett bostadshus nyinreddes på övervåningen eller så delades på bottenvåningen av till två bostäder allt för att tre generationer skulle kunna bo i huset. De nyinredda köken fick funkisinredning. Det är de där köken som lätt rivs ut när ännu en generation flyttar in och tar hela huset i anspråk. Men det pågår en iver inom byggnadsvården att återuppväcka insikten om värdet i funkiskök.

Bild från internet.

 

Bild från internet.

Hur glad är jag inte att jag varit med och räddat ett sådant kök som inte är mitt eget. Min barndomskamrat här i byn flyttade tillbaka till sitt föräldrahem strax före 2010. En renovering skulle förstås påbörjas. Hon tyckte att köket var opraktiskt, låg diskbänk, tårna stötte i underredet trots indragen sparksockel, huvudet tog i de sneda skåpen vid diskning. Det är väl ingen sak att höja bänkskåpen så det blir funktionellt igen hävdade jag på plats. Jag sände senare ett antal mejl med länkar och bilder på funkiskök, både nytillverkade för att hon skulle förstå värdet av sitt kök, alltså att "retrokök"  började bli "inne" igen, och även bilder på gamla funkiskök. Och visst gick att behålla funkisköket. Absolut. Färgtypen som sen användes på snickerierna var helmatt vilket är ett avsteg från funkistidens ideal och inte mitt förslag. Ett råd om golvmaterial  blev linoleum, nu fanns kvadratiska klick-linoleumplattor i olika kulörer för gör-det-självaren. Ett perfekt köksgolv i ett hus från 30-talet.

Sedan tänkte hon göra en rivning som jag sett så många dåliga exempel på i bygden - nämligen ta bort en hel vägg mellan två rum för att få ett större vardagsrum. Det kan bli svårmöblerade rum utan trevnadskänsla i ett hus från 1938 med fyrdelad planlösning (fyra lika stora rum på bottenvåningen). Jag föreslog en bättre (och enklare) lösning genom att enbart ta upp en öppning mellan rummen och dessutom inte mitt på väggen utan in mot murstocken, för då skulle väggyta finnas kvar för möblering och två värdefulla hörn behållas, ett med möjlighet att möblera med en soffa. Så blev det. Men den fina fiskbensparketten i vardagsrummet gick inte att behålla genom överbevisning om dess förträfflighet. Tyvärr. För att få eldetaljer som passar till huset från sent 30-tal föreslog jag vippströmbrytare och eluttag av typ Eljo Renova (nu Schneider Renova). De är runda, har fint pris jämfört med andra retroströmbrytare och är lätta att hitta i närmaste stad. Så blev det.

Men - flera år innan dess, när huset användes som fritidshus kunde jag inte övertyga min kamrat om att vedspisen var värd att ha kvar - vilket var sorgligt. Den var inmurad i köket på övervåningen där farföräldrarna hade bott (generationsboende). Den revs ut inför mina ögon när det gamla köket skulle bli sovrum. Ack, rummet var stort och spisen stod inte i vägen enligt mig. Tänk att få tända en liten brasa i järnspisen och få värme samt koka sitt morgonkaffe där.

Det som förvånar mig mest när det gäller min kamrats hus är att hon i alla år trott att fadern ritat huset som 17-åring. Huset stod klart 1938. Detta har hon trott upp i 50+ åldern trots att det på ritningen står ett annat namn. En älskad far kan dupera ;-) om man inte är källkritisk. Jag förstår det som att farfadern, som var byggare, hade rekvirerat husritning från en organisation typ Arbetarsmåbrukslånefonden som innebar att man fick lån till bostadsbyggande och typritningar upprättade av staten - alltså liknande sådana här ritningskopior där fastighetsbeteckning saknas eftersom de var generella för hela landet. Min barndomskamrats hus från 1938 byggdes som ersättning för en timrad ångermanländsk traditionell korsbyggnad - vilken revs. Det var mycket vanligt här i bygden. Idag finns här i byn många fler bostadshus med regelstomme och (sågspåns-)isolering än kvarvarande timrade kåkar.

Bild från internet.

Bild från internet.

 Del av ett funkiskök från 1940-talet byggt i ett timrat hus från ca 1850.

Det finns så många exempel i mina flöden på sociala medier där jag ser hur gamla hus, gamla funkiskök, är högt värderade. Men det är inte min generation som visar upp detta. Det är senare generationer med en annan insikt som minns sin mormors eller farmors kök och uppskattar dem just därför att de ger barndomsminnen och minner om trygghet. De där köken går att anpassa till dagens behov.

Masoniteköket i morfars hus.

I mitt permanentboende finns fortfarande en järnspis på övervåningen - den är till stor nytta och trevnad vintertid och installerades på 1920-talet. I morfars hus däremot finns en "modern" elspis i det 1950 nyinredda funkisköket för den yngre familjen. På bottenvåningen finns en kamin som vedeldas i och som lagas mat på ibland som tillbehör till elektriska spisen som står bredvid.

Det har hänt att jag fått uppdrag som inneburit att rita och planera befintliga byggnader för generationsboende. Ett sådant uppdrag är pågående just nu (Lidingö) och gör mig varm inombords. Det finns tecken som tyder på att det blir vanligare med generationsboenden igen.

Köksskåp + hyllpapper

 

Det är fiffigt med skjutluckor till överskåpen i ett funkiskök. Extra roligt och intressant blir det då man känner till vem byggde köksinredningen, vem målaren var som målade hela härligheten och vem som lade in det hyllpapper på 1960-talet som fortfarande ligger kvar där. De som en gång var människor av kött och blod, vars avtryck fortfarande finns kvar här. Det kan beskrivas med orden autenticitet, proveniens och affektionsvärde.

Roligt är det även när man forskat fram årtalet då de av Wilhelm Kåge designade Atlanta thekoppar från Gustavsberg köptes in till hushållet med hjälp av en kassabok. Och själv är den som kompletterade thekopparna med annat Atlanta-porslin under sen tid då tillfälle gavs - enbart för att det är ett av henne älskat porslin.

Förutseende

Så här skrev jag här på bloggen sommaren 2009:

Köket från 1950 är bra som det är

Det lättaste att besluta om i morfars hus, är köket på övervåningen. Det står sig efter ett halvt sekel. Där behöver praktiskt taget inget göras. Övervåningen inreddes 1950 då generationsboende började. Dotter och svärson tog över hemmanet och inrättade sig en trappa upp. Köket är fyllt av praktiska detaljer, sån´t som uppstår då fantasifulla människor som inreder en liten yta får tänka och handla fritt. Det är charmigt, det är vackert tycker jag. Det är masonite och tidstypiska Trycko-beslag, det är linoleummattan Jaspé, rollmålade väggar och tak. Det är koncentrerat 50-tal. Köket går i ljust gult med röda "accessoarer", rostfri diskbänk och stänkskydd samt svart laboratoriebets på arbetsytan.

Spisen finns kvar, en vit Husqvarna. Den skulle slängas på 80-talet men jag bad för den och då flyttades den till sommarstugan. Nu är den på plats igen och på den står den röda emaljerade kaffepannan med svarta kanter och knopp igen. Det här har jag länge sett fram emot att äga.

* * *

Funkisköket är lika älskat nu som då. Verkligen. Så framsynt jag var. Då, 2009, brukade masonit dvs hård träfiberskiva tas bort utan urskiljning av byggnadsvårdare där den förekom, för vem kan älska det materialet? Linoleum revs bort bland byggnadsvårdare som ansåg att linoleummattor var för täta och gjorde att husgrunden möglade. Det var trägolv som gällde inom byggnadsvården, helst kilsågade skurgolv. Fernissade trägolv var inte heller av godo. Tapetserade väggar ansågs vara bättre - finare - än målade.

Nu har det svängt. Inte så att masonitkök alltid är bäst men resonemangen inom byggnadsvården har blivit lite mindre enkelriktade och kategoriska, vart decennium tillåts allt oftare få ta plats, likriktning av alla hustyper är fel. Låt var epok via upp sig. Ett intakt 70-talshus med originalinredning är lika värt att behålla som ett sekelskifteshus med snickarglädje och högt i tak och platsbyggd inredning.

Det finns mycket att säga om byggnadsvård och vad det är. Hur som helst är köket från 1950 bra som det är. Det inreddes på kallvinden en gång i ett timrat hus för den yngre generationen och hör till husets historia.

Högertrafikomläggningen 1967

 

Klockan fem på morgonen söndagen den 3 september 1967 gick Sverige över till högertrafik. Minns någon? Därmed anpassade vi oss till det trafiksystem som finns i alla andra länder på Europas fastland.

 

Det där måtte ha varit en stor dag. Så mycket information som gick ut - och det var bra och säkerligen behövligt. Den här broschyren delades troligen ut i grundskolan, jag har skrivit mitt namn i den och här visas delar ur skriften som nyligen återfanns på tredjevinn´ , det kommer fram nygamla grejer nu och då.

På den tiden, 1967, var jag fotgängare och cyklist. Minns så väl att jag, när skolan i Lögd´ slutade för dagen måndagen den 4 september, cyklade ut på Riks13 på väg hemåt. På långt avstånd kom en bil körande och jag hann inse att jag cyklade på fel sida och svängde över till högersidan. Någon fler felmanöver med hänseende till högertrafikomläggningen minns jag inte hände mig.

Högertrafikomläggningen var en stor rikstäckande operation och som jag minns det var informationen till medborgarna mycket bra, bland annat med hjälp av de många typiska och tydliga H-skyltarna.Jag hade ett sånt här märke klistrat på cykelstyret på min rosa Crescent, den cykel jag fått då jag fyllde 7 år. Innan dess hade jag lärt mig cykla på en vuxencykel, en 28-tummare, som jag inte nådde upp till sadeln på. Ni kanske minns hur det fungerar - jag stod rak men cykeln lutade från sida till sida allt eftersom jag trampade. En syn som inte förekommer idag.

Adoptivbarn

Från år 1918 infördes en lag så att barn kunde adopteras och få en juridiskt hållbarare situation än som tidigare "fosterbarn" lär jag mig genom Släktband i Sveriges Radio P1 i januari 2021.

I min släkt- och hembygdsforskning har jag mött fosterbarn eller "uppfostringsbån" som man sa och har då undrat över skillnaden mellan fosterbarn och adoptivbarn. Programmet ger en bra förklaring till 1900-talets adoptionslagstiftning och i andra halvan av programmet vi får berättat för oss hur lagstiftningen har förändrats genom åren och vad det innebar för barnet. Till exempel ändrades lagen 1944 så att adoptivföräldrarna kunde upphäva adoptionen om barnet hade en dold sjukdom vid adoptionen och den upptäcktes inom fem år från adoptionstillfället. Det låter inhumant. Det får mig att tänka på dolda fel vid ett husköp.

Åsså minns jag Karl-Lennart på Rundvik. En medelålders lite kraftig man med stultande gång och med ett lite staccatoartat tal. Han brukade hälsa och var jämt glad. Minns att jag satt på pakethållaren bakom mamma när vi en gång mötte honom och jag måste tidigare ha märkt att han var lite annorlunda. Jag frågade vad det var med honom och mammas svar minns jag inte direkt men det hade väl med förstånd/psyke eller något liknande att göra. "Vad är det?" blev förstås min följdfråga. "Han tänker inte som vi" blev svaret och jag nöjde mig med det men naturligtvis funderade jag över hur man då tänker och hur tänker egentligen jag? Det där med mentalt handikapp är inte lätt att förklara för ett barn i förskoleåldern precis.

Karl-Lennart var snäll och gick ärenden åt folk, ibland handlade han på Konsum åt min faster. När jag blev äldre fick jag veta att han var adoptivbarn till ett par på samhället. När de förstod att han alltid skulle ha ett intellekt på ett barns nivå fortsatte de att ge honom kärlek. Om hans intellektuella funktionsnedsättning uppdagades inom de fem stipulerade åren vet jag inte, jag vet inte heller vilket år han adopterades. Karl-Lennart kom att leva sitt liv på Rundvik, han kände alla och alla kände honom. Han hade en kunskap som få slog honom i: han visste vem som hade namnsdag på årets alla dagar. Datum och namn missade han aldrig när han blev tillfrågad.

Efter mina båda föräldrars bortgång har jag hittat brev där det framkommer att en släkting frågat om hennes lille son inte skulle kunna tänkas bli adopterad av mina föräldrar. Det var något nytt för mej. Brevet var skrivet några år innan jag föddes. Något svarsbrev fann jag förstås inte men att det inte blev någon adoption står ju klart. Hur mina föräldrar resonerade känner jag inte till men kanske tyckte de att det var bäst att mamman tog hand om sin son trots sin skilsmässa från maken, barnets far, de bodde trots allt på samma ort och barnet träffade båda. Eller kanske ändrade sig frågeställaren vid närmare eftertanke innan ytterligare diskussion kom igång.

Egenansvar

"Det är tryggt och enkelt att följa regler, särskilt om man gör det okritiskt och överlåter ansvaret för det man gör på andra. "Jag följde bara order", kanske känns bekvämt att säga, men vad får vi för samhälle om det är så vi förväntar att medborgarna och anställda i statlig tjänst ska agera. Idag är styrning och ledarskap, kontroll, kvalitets- och målsäkring svaren på väldigt många frågor. Allt färre får allt mer ansvar, och den stora majoriteten följer order uppifrån och fokuserar på mål som formulerats av andra. Vill man sänka skatten är det kanske ett bra sätt att agera, men är det ett långsiktigt hållbart samhälle man vill bygga är det inte det, eftersom ett samhälle som bygger på okritiskt följande av regler skapade av några få och mäktiga ledare riskerar att urarta.

Människan är social och har därför lätt att anpassa sig efter andra. Att slippa ta ansvar och att kunna skylla på någon annan är bekvämt. Så är det och det går inte att ändra på, men bara för att det är så betyder inte att det bör vara så; eftersom det finns stora risker med kollektivt, okritiskt följande av order och regler har alla att ansvar att bjuda motstånd och försöka att inte falla för frestelsen. Ett hållbart samhälle kan bara växa fram mellan människor som är och tänker olika men som samarbetar för det gemensamma bästa. Mångfald och delat ansvar är viktiga förutsättning för och beståndsdelar i ett hållbart samhälle."

Texten kommer härifrån.

De här frågorna har engagerat mej mycket på senare år. Var jag än läser finns referenser till den svenska nutidsmänniskans förhållningssätt. Att bortse från regler och skapa sig egna lagar eller att inte följa de som redan finns, är att tänka på sig själv och/eller sin elitistiska grupp och därmed bortse från de svaga ("dom andra") som var avsedda att skyddas av just den lag eller regel som det struntas i.

Bild från internet.

Att sitta i en styrelse och bara tänka på sitt eget bästa istället för medlemmarnas är nog inte helt ovanligt. Att tänka och agera för kollektivets bästa är förfärligt underskattat idag enligt min erfarenhet här i byn. 

Det ligger ett stort ansvar på de som har makt och kunskap även lokalt. Har man inte kunskap ska man skaffa sig den enligt mitt sätt att se. Det är inte oöverstigligt idag. Under 1800-talet hade folk bättre kontroll och vetskap än idag om de regler som gällde - även de "minsta" i lokalsamhället visste. Det tycker jag mig se i de många dokument som jag läst och som finns i arkiv och byakistor.

Att utbildningsnivån i Sverige har ökat sedan länge är statistiskt belagt. Men det innebär inte nödvändigtvis att kunskapsnivån är högre nu än förr.

**

Hur ser du på dig själv?:
Följare, följd eller medresenär

.
.

Natur & kulturarv och ansvar

”Kulturarvet är av största betydelse för världens folk” läser jag i en skrift från Sida. Undantaget vårt eget folk då, tänker jag. För även om Sverige internationellt gärna talar stort om kulturarvets fundamentala värde för samhällets utveckling, och om vikten av att värna det vid väpnade konflikter, så låter vi gladeligen vårt eget lands kulturarv förgås vind för våg.

Jag tror att vi ser det allesammans. Att det svenska kulturarvet idag förfaller, förvanskas och rivs i en allt snabbare takt. Det rivs idag, upplever jag det som, fler kulturhistoriskt intressanta byggnader än till och med under 1960-talets centrumsaneringar. Fast idag är rivandet utspritt över hela landet. Det sker på flera plan och av flera olika anledningar. 

 

Men den främsta anledningen till att det sker är att vi låter det ske. Politikerna, både inne i staden och på landsbygden, verkar helt ha förlorat insikten om kulturarvets betydelse för ett samhälle.

(mynewsdesk)

Visst är det väl utmärkt bra med kunniga och engagerade människor??? Som försöker påverka makthavare då det gäller både kulturarv och natur. Det får vi alla glädje av - också de som är motståndare till "bråkmakarna" - även om de inte inser det eller aldrig skulle erkänna det. Särskilt i städerna finns många engagerade människor och det är inte alltid det går de engagerades väg. Ändå är deras insats berömvärd.

Västerbottens Kuriren 2020-05-18

Läs mer av artikeln HÄR 

Västerbottens Ornitologiska Förening, VOF, satte krav på och överklagade Trafikverkets planer med Botniabanans dragning söder om Umeå, ett Natura 2000-område och fågellokal som man menade måste skyddas. Så hatade VOF blev av många för detta som fördröjde invigningen av järnvägen. Pengar har sedan dess fonderats av Trafikverket i enlighet med en dom i Mark- och miljödomstolen. Så nöjda Länsstyrelsen i Västerbotten verkar vara nu. Stort tack till VOF som tog strid!

Heja alla kunniga som VÅGAR säga sin mening OFFENTLIGT vare sig det gäller att försvara kultur eller natur!

Då kräka jeck på skojjen

Ett får ur Levande landskap - en resa till framtidens jordbruk, Balders förlag 2020. Foto: Mats Ahlberg.

En gång i tiden släpptes kreaturen, kräka (kor, får, getter) ut på skogen, skojjen, under sommaren för att beta. Långt tillbaka fördes de av unga kvinnor från byarna till en fäbod där sådana fanns. Där stannade djur och kvinnor hela sommaren. Varje kväll kom kreaturen hem till fähuset på fäboden. De ville bli mjölkade och blev någon kvar lockades de åter eller letades upp av skötarna. Vilda djur som brunbjörn var en fara för tamboskapen, särskilt nattetid. Fäbodplatsen var en byallmänning.

När fäbodväsendet upphörde hade man här i byn byggt sommarladugårdar i anslutning till skogsbrynet. De låg utanför den inhägnade byn, utanför fastbandhagen, trägärsgården. Sommarladugårdarna låg mestadels på byns allmänningar. Dit flyttade kreaturen under sommaren som hörs på benämningen. Från sommarladugårdarna släpptes boskapen på skogen varje morgon av bondmoran eller en piga efter mjölkningen och kossorna kom tillbaka till kvällsmjölkningen. En av kossorna var ledarko och hade en skälla i en läderrem kring halsen vilken hördes ganska långväga. Kossorna kunde hålla ihop och följa ledarkon och människorna hörde var korna befann sig i den händelse de behövde leta efter dem. Detta levnadssätt upphörde här någon gång vid andra världskriget, före 1900-talets mitt.

HÄR kan man läsa om fäbodar i Västernorrland. Jag önskar att det kommer en avhandling/djupare beskrivning av fäbodväsendet i Västerbotten och även om sommarladugårdarnas period. Om de sistnämnda har jag inte hittat någon akademisk skrift.

En period i livet hade vi getter som höll borta sly och högt gräs. Det var i det andra boendet och en fin tid med långsam lunk att minnas så här i efterhand. Getterna höll sig själva med mat i hagen men att fylla på vatten i vatten sån behövde göras två gånger om dagen. Att ta en sväng till hagen och bryta eller böja ner kvistar med löv för att de skulle få äta var välgörande för människa och djur. Att stressa lät sig inte göras. Getter är de bästa landskapsvårdare och slyröjare som finns om de bara får hållas i rätt omgivning och äta men inhägnad krävs minsann. De vill hoppa och skutta så stenig hagmark med nivåskillnader passar getter väl. Att se skogsbryn där träden är ätna upp till mulbeteshöjd är fantastiskt vackert. Där är naturen (människa, djur och växtlighet) i skön symbios.

Vintrigt tidvatten

 

Nu mjukar snötäcket upp nästan hela landet. Snön tilltalar mej med allt man göra med den och kylan -  snölyktor för kvällen. Möblerade rum i snön - att sitta i en snöfåtölj är minst lika mjukt som att sitta i en soffa med kuddar. Frysa vatten i hink eller ballong och få vackra ljuslyktor i mängd, kanske staplade som pyramider där isformerna blir vintriga discokulor i solljuset. Vilka möjligheter som ligger i snö och kyla.

Att ta en promenad i kall snö är som att gå i florsocker, det är med lätthet man tar stegen och det knarrar under skosulorna. Rimfrost sätter sig i håret som sticker fram ur mössan. Landskapet blir lugnt av snön som modellerar bort allt ovidkommande.

Ladorna stryks ut och
        försvinner.
Som rivna underifrån.
Sist de svävande taken.
Ett vintrigt tidvatten, sparsamt
belyst av nyvässad månskära.


                Per Helge
                Ur "Kråkskuggor"

Hornsgatan

Hornsgatan med spårvagn 1929.Okänd fotograf.

Hornsgatan 2-6 från Götgatan norrut 1959.  Fotograf Lennart af Petersens (1913-2004). Fotografier från Stockholmskällan.

 

Till höger syns en renskrapad fasad som på 1990-talet återfick sina fasadutsmyckningar. Det var en ganska stor debatt om detta var "tillåtet" eller inte. Stadsmuseet ligger diagonalt över gatan till höger och vi arkitekter och antikvarier diskuterade om det var rätt att "återföråldra" en byggnad, återföra den till sitt tidigare utseende, rekonstruera den? Så gick diskussionen då. Idag skulle ingen ifrågasätta att göra detta.

Jag arbetade några år i den låga byggnaden från 1760-talet som syns näst längst till vänster. Min väg till arbetet var vacker, den gick ofta via Katarina kyrkogård, Mosebacke torg, Hökens gata alternativt Urvädersgränd, Götgatsbacken och Södermalms torg, där utsikten mot Saltsjön via Slussen öppnade sig.

 

Drog man sig mot Mariaberget för lunch passerade man Carlbergska huset, ritat och bebott av Johan Eberhard Carlberg som var stadsarkitekt i Stockholm från 1727-1773. Ibland mötte man Ivar Lo på ensampromenad. Lunchställena var många både uppe på Mariaberget, vid Mariatorget och i Gamla stan. Konstgallerierna likaså. Fascinerande Folckers snörmakeri finns fortfarande vid Mariatorget och även det då nyetablerade Tea Center på puckeln där vi köpte "Söderblandning" som skapades just där. Här på puckeln var flera av de äldre fasaderna åter igen kalkputsade/kalkavfärgade och därför lite skäckiga. Idag är det snarare norm inom restaureringsbranschen. Så lång tid det tar för oss människor att acceptera patina och hantverket, att slippa känslan av det maskinmässigt perfekta. Det var en fin period i livet. Fatbursområdet stod ännu obebyggt. Omgivningarna var en fin kulturblandning som på 80-talet blev yuppiefierad som gentrifieringen kallades då (yuppie = young urban professional).

 

Det var lika nära till Gamla Stans alla lunchrestauranger, antikvariat och kopieringsfirmor. Med mera. Via Slussens fyrklöverblad, skapat av Tage William-Olsson och invigt 1935, tog man sig enkelt till Stockholms ursprung.

Öppningen till vänster ner mot järnvägsspåren på nedersta fotot, är igentäppt då spåren däckades över på 1990-talet. Just där,  till vänster på bilden, ligger idag SKRs byggnad, Sveriges kommuners och regioner. Men vid dess uppförande arbetade jag inte på Hornsgatan längre.