Förstörelse av kulturarvet

Sedan anfallskriget mot Ukraina startade den 24 februari 2022 har det ukrainska folket varit under konstant hot och militära attacker, människor dör och lemlästas, kulturmiljöer förstörs. Som i många andra krig symboliserar kultur och kulturarv folkets själ. Förstörelse av kulturarvet blir medlet att beröva folket deras förflutna, deras historia och deras känsla av att tillhöra en specifik plats. 

Här i landet förstör folket själva, utan eftertanke, sitt eget kulturarv. Det är hänsynslöst. Det är tanklöst. 

Vilka kulturarv känner du till i din egen omgivning? Som du själv kan och vill se till att de inte förstörs?? Kan du tänka dig att kämpa för att behålla någon kulturyttring i din närhet???

 

Ännu ett försvinnande timmerhus

 

Pågående nermontering av ett timmerhus i bygden. Det går långsamt (fotona är från juli och oktober i år). Ska stommen flyttas? Var tog de gamla fönstren vägen? Alla dessa ödehus - så svåra att återbruka på plats då ett nytt bostadshus uppförts på fastighetens gårdstun.

Ekonomibyggnaderna har byggts till allt eftersom fastigheten bytt ägare. En för bygden ganska typisk nutida tillbyggnad till ladugården, en carport, syns till höger. Funktion regerar. Estetik är lågt prioriterad.

Den ena av grindstolparna av huggen granit ligger på marken. Kommer den nånsin upp igen? Det omgärdande staketet försvann för länge sedan.

Timmerhusens försvinnande har varit och är märkbar i bygden.

Mjölkerskan

Jag hittade ett blogginlägg om äldre fototekniker och där fanns länkad en traditionell sång - The Milkmaids Song (Mjölkerskans sång).

Lyssna till The Milkmaid´s Song (Where Are You Going My Pretty Maid).

Om det finns någon liknande sång här i landet känner jag inte till men väl berättelser om fäbodstintor som kulade och blåste i näverlur.

 

Vackra somriga pappersbonader fanns i morfars och mormors kök. Om den här kända bilden fanns i deras ägo minns jag inte men bonaderna föreställde sommarsysslor på välmående småbruk. En av de stora pappersbonadskonstnärerna var Anders Olsson, född 1913, som målat bland mycket annat bonaden med mjölkerskan ovan. På nätet finns en beskrivning av Anders Olssons liv där jag fick veta att han levde så länge som till 1999. Det skulle jag inte ha gissat. Att lära nytt och mera hör till det bästa med livet. Kossor tycker jag också om men det finns de i denna tidigare jordbruksbygd som försöker göra narr av mig för det. De som inte har förstått tillvarons innersta ;-)

Samhällsbygget

Tänk så stora samhällsförändringar vi femtiotalister har varit med om.

• urbanisering
• jordbrukets rationalisering
• charterturismens framväxt
• skogsbrukets mekanisering och avfolkning
• naturens allt större exploatering och minskad biologisk mångfald
  
• televisionens tillblivelse
• energikris 1973 då OPEC-länderna minskade sin export av olja
  
• kalla krigets och murens fall 1989
• Sveriges medlemskap i Europeiska unionen 1995 med de fyra friheterna (fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och personer)
• snabb globalisering på 2000-talet
  
• övergång till målstyrning och new public management i offentlig förvaltning, skola och universitet
• bred marknadsisering och privatisering
• Internets genombrott och de framväxande nätjättarnas dominans

Vykort från Postverkets tryckeri 1974.

Lite förenklat växte vi upp i ett samhälle med stark framtidstro. Allt var möjligt. Sverige var vackert.
I och med murens fall 1989 och kalla krigets slut svävar vi i ovisshet om vilken riktning vi ska ta. Varken erfarenheter från dåtiden eller framtidens förväntningar leder oss. Allt är inte möjligt.

Rote 163 Brömster i Nordmaling

Den här bloggen ger mig kontakt med människor vilket gläder mig. En av dem Bengt Öberg, bördig från Rundvik, kontaktade mig förra året eftersom jag skrivit något lite om torpet där båtsmännen Brömster bodde. Han höll då på med forskning om sin farfars farfars far Israel (1772-1808).

Hans forskning har resulterat i boken Rote 163 Brömster. Båtsmannen från Nordmaling. Boken, som kommit till genom intensiva arkivstudier, handlar om anfadern men även om dåtidens samhälle, om rotebåtsmännens tillvaro, båtsmansnamn och namnskick, hur sluparna där båtsmännen verkade under krig och inkallelse var utrustade och hur livet ombord tedde sig. Samt om de gravplatser där dödsoffren från Finska kriget 1808-1809 blev begravda, inte sällan anonyma.

Bengt bor i Kalmar och boken har ISBN 978-91-527-4632-5. Jag fick ett ex med post i veckan, en läsvärd beskrivning av en båtsmans liv som ändades i kriget mot Ryssland 1808-1809.

Fermented herring

 Foto från det tidigare surströmmingsmuseet i Skeppsmaln vid Skags udde.

Surströmmingsätande är en tradition både hos mej och andra. I år blev det först i oktober då en kompis öppnade en större burk Oskars surströmming från fjolåret och bjöd oss på. Tillsammans med den egna mandelpotatisen, hembakat tunnbröd, hackad rödlök, tomater, crème fraiche blev det en skön måltid. Det söta till kaffet efteråt höll jag med.

Det är svårare att samla vänner i Mellansverige som tycker om surströmming - men det går. Det blir dock inte varje år. Då är sädesmagasinet en given plats att sitta och äta. Det händer till och med att vi provar olika surströmmingsfabrikanters insaltning med hjälp av blindtest.

Någon annanstans

Inte här utan på en annan svensk landsbygd. Att längta till. Att njuta av. Att inspireras av. Lite förenklat kan man säga att Hälsingebönderna blev rika på linodling och hade möjlighet att bygga stort och pampigt. Det interiöra måleriet är avancerat men utsidan kan vara vackert grånad.

Druvsaft

Den blå staketdruvan "Zilga" gav för andra året riklig skörd. Vad gör man med klasarna - de är för många för att ätas direkt.

Jag klippte ner klasarna i två tiolitershinkar och tog med dem när vi åkte norrut. Kokar väl druvsaft nu när jag får tid tänkte jag. Hittade recept på  hur man kan gå till väga och satt igång.

Här är nästan 5 liter druvklasar med en bottenskyla vatten i en gryta/kastrull.

Det hela kokar i ca 15 minuter och under tiden rör man om ibland och slutligen stötte jag med en "pärstamp".

Så silas det hela av. Man kan ha i lite strösocker och recepten föreslår även lite pressad citronsaft om man önskar. Jag fyllde på plastflaskor och frös in. Det blev 4 liter druvsaft att njuta av i vinter.

Är druvorna som växer på den gröna vinstocken användbar, kommer det att bli druvsaft även av de klasarna. Utöver druvsaften är jag väl försedd med egen god äppelmust - 25 liter. Förutom lådor med olika äppelsorter i matkällaren. Vintern må komma!

Trädgårdsväxter i vas

Tog med blommande växter på resan norrut. Praktvädd "Snowmaiden" och "Black Knight" (Scabiosa atropurpurea) har blivit favoriter. Här tillsammans med blad från alunrot.

Sommarastrar (Callistephus chinensis) är inte heller oäven. Färgglada, tåliga och står länge i vas.

Kärleksört (Hylotelephium telephium) är tåligast av alla. Inte så aktuell idag men hur fin är inte bollen redan innan knopparna syns. Min är från 70-talet och lämnades kvar efter de tidigare boende.

Dahliabuketten som stod här är redan överblommad - vackra men snabbvissnande. Trevligt förresten att de har blivit populära igen. Min man introducerade mig för dem, tänka sig!

En ros är en ros är en ros

 

Det här är en ros. En röd klasblommande ros. Jag har den i trädgården men är inte så förtjust i den. Men den är en gåva från vänner och underbart tålig. Det är "Nina Weibull", en remonterande rabattros som tillhör gruppen floribundarosor. Framtagen av danske Svend Poulsen år 1961.

Den är snäll som sagt och tålmodig gentemot en icke-rosälskande människa. Jag klipper ner blommorna inför semestern i juli och den kommer tillbaka i slutet av augusti och en lång tid framöver. Det jag har svårt för är färgen - knallröd. Den bangar ur bland övriga blommor jag odlar. Skriker lång väg, ser ut som någon som smetat läppstift långt utanför sina läppar där hon står och utmärker sig. 

Men jag kan inte ta bort henne. Som hon har fått stå ut med misskötsel och rådjursangrepp innan hon fick sin slutliga (?) skyddade plats 2014. Där trivs hon ock jag älskar att hata henne, hatar att älska henne. Nina Weibull har gjort sig till min.

Häggströms skor

En gång i tiden fanns rätt många affärsidkare dära Vall´n varav två skoaffärer. Den ena låg i ett äldre trähus, den andra längs Storgatan i en vacker affärsbyggnad från 50-talet med stiliga entréer och stora skyltfönster (nu tömd och förvanskad). Kanske kan man säga att det sjöd av liv. En plastkasse från 1970-talet har kommit fram i dagen som påminner mej något om föritin (förr i tiden men inte längre bort än från 1900-talets andra hälft).

Häggströms
SKOAFFÄR

Tel 0930/10494
NORDMALING


SKOR FÖR HELA FAMILJEN

 *

Ingemar och Sally Häggström. 

1970-tal

I detta mindre trähus mitt i Nordmalings centrum låg skoaffären. Tittar man noga syns ljusskylten med SKOR ovanför entrédörren. Till höger, mellan detta fina hus och dåvarande bokhandeln finns på bilden Sibylla-korvkiosken som besöktes då och då på håltimmarna under högstadietiden. Senare byggde Sparbanken (senare Swedbank) sitt kontor där, bankkontoret som lades ner för ett par år sedan.

Bild från nätet.

Och nu har den enda kvarvarande banken dära Valln, Handelsbanken, dragit ner verksamheten och flyttat in i Swedbanks lokaler från sin stora, vackra äldre träbyggnad mitt emot kyrkan. Och observera att det lilla huset, som rymde den skoaffär som beskrevs, syns till vänster.

Det är det mest fantastiska av allt - att detta lilla trähus står kvar! I centrum! Inte rivet!

Bränn alla mina brev

Jag är glad över de anteckningsböcker, loggböcker, kassaböcker, skriv- och ritböcker som finns kvar efter min far. I några av anteckningsböckerna har även mamma skrivit men det är i begränsad omfattning.

Det jag vet är att hon brände alla sina dagböcker och de flesta brev en gång i tiden. Det nämnde hon någon gång i förbifarten och det torde hon ha gjort långt innan jag föddes. Hon gjorde sitt val. Jag kan tänka mig att där fanns beskrivningar om en ung kvinnas tillvaro under andra världskriget och 1940-talet - något som intresserar mig. Visst berättade hon en del om sitt liv men jag inser ju att jag frågade alldeles för lite.

Vaxduksböckerna efter pappa är därför desto mer värda för mej idag.

Att förstå hans samtid, den samhällsförändring som skett och pågick, vad han och hans samtid tänkte och intresserade sig för upplever jag som värdefullt. Minnet av honom finns bland annat där han satte orden på pränt.

"Läser man Eddan vet man vad folket i vårt land tänkte" som han antecknade under ett föredrag i litteraturhistoria kan travesteras till "Läser man pappas anteckningsböcker vet man vad folket i hans del av världen och i hans samhällsklass tänkte".