Född på en bondgård

 ”Vi har några kor, de står i båsen i ladugården, de vänder sig mot en när man kommer in och betraktar milt, de tuggar. Lukten i ladugården är stark, vi barn rynkar på näsan och vill inte gå in. Mamma och pappa byter kläder innan de går till morgonmjölkning och kvällsmjölkning, mamma knyter en duk om håret. Att lukta fähus är en klassmarkör. ”Hänger trådan å låfftar åv föjse”, heter det om de slarviga, de oordentliga, de fattiga. Deras kläder är alltså så dåligt sydda att det dinglar trådar från sömmarna, och så luktar det ladugård om dem. Sådan vill man ju inte vara. Man undviker ladugården, trots kornas underbara blickar. Fast när det kommer en kalv är det svårt att hålla sig därifrån. Jag traskar med pappa och Hjärton till Malax för att låta henne betäckas. Vi går längs vägen, pappa först med Hjärton i rep, jag bakom kon för säkerhets skull. Det är minst 10 kilometer till Malax, bilarna passerar snabbt på raksträckan. Hjärton är alldeles brun. Hon ser liten ut under den stora tjuren. Man släpper alltså in en ko till en tjur, strax klättrar han upp på henne och sätter igång med det som var tänkt att han skulle sätta igång med. Jag rynkar på näsan igen. Sen går vi hem samma väg. När kalven föds hjälper pappa den att komma ut. Hjärton kröker rygg och brölar, kalven skjutsas ut i en pöl av hinnor. Den har trubbig mule och vill suga på våra fingrar med sin sträva lilla mun. Mamma lagar kalvdans på råmjölken, det är det godaste som finns. Kalvarna kallas sippar. Det är roligt att ha en liten sipp i en kätte.”

Ur Här brusar strömmen förbi, självbiografi av Stina Ekblad, 2020.

 

Vi har liknande bakgrunder vi Stinor. Stina Ekblad är född 1954 och en "klassresenär", uppvuxen på ett litet jordbruk i Österbotten med få kulturella preferenser.

*

Jag tycker mycket om kor, dessa trygga, lugna, idisslande kreatur med mjuka, fuktiga mular. Minns hur mamma  hade en sjalett över håret och tog på sig en rona  (blåblus säger man visst på rikssvenska) och ibland vida byxor  (annars hade hon aldrig långbyxor) innan hon satte sig på en låg pall för att mjölka för hand. Väl begagnade ronor har jag sparade för deras affektionsvärde.

Jag följde pappa med Rosa till Holmlunds tjur i grannbyn. Jag hoppades att ingen skulle se mig när vi gick gammvägen fram med pappa först som ledde Rosa som svängde med rumpan och jag sist. Takten var sävlig. Det här var då småbruksepoken nästan var till ända i byn.

Kalvkätten med en söt kalv glömmer jag inte. Hur kalven fick råmjölk och hur en del togs undan för att bli kalvdans. Jag har några år in på 2000-talet bott så jag haft tillgång till råmjölk från närmast belägna mjölkbonde. Väldigt uppskattad lokalproducerad lyxdessert!

Okunskap är makt

Att de andelstal som spikades då en lantmäteriförrättning genomfördes inte ska ändras utan ny förrättning är något som varje styrelse och för den delen även varje medlem bör känna till. Viktigast är nog ändå att ledamöterna i styrelsen har den kunskapen. I Mellansverige är jag medlem i en vägsamfällighet där kunskapen hos styrelsen är hög.

I den ena av vägsamfälligheterna här i norr som vi är medlemmar i har styrelsen två gånger försökt ändra andelstalen. Min barndomsvän sitter i styrelsen och bör absolut känna till vad som gäller - ändå går det snett.

Budbärare 2010 ville man förändra andelstal (till styrelseledamots fördel)

Det kommer att bli mycket rättvisare om alla betalar samma summa, jag får till exempel lägre avgift vid utdebiteringar eftersom mitt andelstal är rätt högt, sa min barndomsvän. Hon förstod inte eftersom kunskap om vad som gäller för en sff saknas.

Trippelfel 2021 ville man ändra andelstalen för andra gången (till styrelseledamöters fördel).

Vad är jäv?
Vad är att sitta i en styrelse och gynna sig själv, se till sin egen vinning?

I den andra vägsamfälligheten, gamla Kustlandsvägen, var andelstalen ändrade något decennium innan vi blev medlemmar då den ingående fastigheten blev vår. Även nya vägavsnitt hade blivit medtagna 2004 utan att medlemmarna underrättats, än mindre säga sitt. En ny förrättning skedde 2013 då två vägsamfälligheter slogs ihop. I den styrelsen sitter nu en kommunpolitiker som ordförande, en person som bör veta hur föreningsliv går till. Men styrelsen inte bryr sig om (eller ha kunskap om) vad som gäller i form av transparens och medlemmars insyn. Vilka stadgar styrelsen lutar sig mot är osäkert.

 

Styrelsen ska vara vaksam och se till att föreningsstämman inte fattar beslut om att göra något som inte är tillåtet enligt lagen eller stadgarna. I så fall måste styrelsen klargöra att den inte kommer att verkställa beslutet.

Om föreningsstämman ändå vidhåller sitt beslut, kan styrelsen ställa sina platser till förfogande och stämman får försöka skaka fram en ny styrelse som kan tänka sig att genomföra beslutet.

Om styrelsen följer stämmans direktiv och verkställer ett beslut som strider mot lagen eller stadgarna, kan ledamöterna bli ansvariga. Man kan inte skylla på stämmobeslutet. Trots att styrelsen är underställd stämman, får styrelsen inte verkställa ett sådant beslut.

Lag (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter § 35.

I lagen står inget om hur man som medlem ska bete sig om styrelsen föreslår något som är emot lag eller stadgar. Det har hänt rätt många gånger nu under min tid som hemmansägare att så har gjorts.

Hur känns det att säga något som man vet är rätt, och rättfärdigt, men mötas av oförstånd, eller kanske av spydigheter och cynism. Hur känns det att tillhöra en förtryckt och tystad minoritet, eller lika hemskt, en förtryckt och tystad majoritet, på det sätt många tvingas till i totalitära samhällen.

Ur Till bildningens försvar av Sverker Sörlin

Det kan inte fungera så här illa i alla små norrländska byar. I längden är det förödande för förtroende människor emellan i så fall. Vem kan man lita på? Är det någon skillnad på om man har folkskoleutbildning eller en högskoleexamen?

Restaureringskonst

Vårt äldre byggnadsbestånd står inför omställningar. Kungl. Konsthögskolan i Stockholm erbjuder vidareutbildningskurser på avancerad nivå i Restaureringskonst år 2023 :

RESTAURERINGSKONST

 

EKLEKTICISM VID SEKELSKIFTET 1900

Arkitekturen och den byggda miljön utgör en del av ett fysiskt arv som tidigare generationer lämnat efter sig. Restaureringskonst innebär att utifrån en arkitektonisk och konstnärlig praktik synliggöra, beskriva och utveckla kulturarvet så att detta kan bestå och stärkas över tid. I kursen fördjupar vi oss i hur och på vilka sätt kulturhistoriska värden kan lyftas in i framtiden och hur vårt byggnadsarv kan bidra till att möjliggöra ett långsiktigt hållbart samhällsbygge. Genom att kritiskt granska olika bevarandefrågor utvecklar vi tillsammans restaureringskonstens kunskapsfält och stärker disciplinens relevans. Under läsåret studerar vi eklekticism vid förra sekelskiftet och undersöker vilka utmaningar detta relativt stora byggnadsbestånd står inför idag.

 

OMBYGGNADSKULTUR

 

ARKITEKTUR I OMPRÖVNINGENS TID

Årets fokus för Ombyggnadskultur är postmodernismen. Byggnadsbeståndet från denna tidsperiod är mycket omfattande och står idag inför stora utmaningar. Det korta avståndet i tid gör det svårt att värdera de kvaliteter som finns inneboende i dessa miljöer. Kursen Ombyggnadskultur sätter fokus på postmodernismens byggnadsbestånd för att pröva och skapa förståelse för tidsepoken och dess utvecklingspotential inför framtiden.

 

RESTAURERINGSKONST 

 

FÖRDJUPNINGSKURS

Du som tidigare har läst restaureringskonst får nu möjligheten att bidra med din kunskap och fördjupa den i en studie av restaureringsfältets metodik. I kursen ställer vi oss frågan och diskuterar: Får behovet av omställning till ett mer hållbart samhällsbyggande konsekvenser för restaureringskonsten eller kan restaureringskonstens metoder rent av vara en katalysator för nya synsätt i samhällsdiskussionen?

Som arkitekt blir man aldrig färdig med sin kunskap. Postmodernismen var i sin höjdpunkt det decennium jag tog examen. Att förstå den riktningens både stil och teori helt och fullt under samtiden var inte helt lätt trots tidskrifter, diskussioner, studieresor och utövad arkitektpraktik på ett väletablerat arkitektkontor.

Visst vore det intressant att gå kursen i Ombyggnadskultur just därför. Med den smala tidskriften Magasin Tessin - Tidskrift för arkitektur, estetik och miljökritik, som jag prenumererade på, som bredvidläsning. Något som jag menar var av godo med postmodernismen var att antikens byggnadselement  blev högaktuella igen. Ytlighet och defragmentering av tillvaron innebar dock att det var svårt att finna kärnan i postmodernismen, den saknades.

Vatten - en självklarhet?

Allt vatten i världen ingår i ett kretslopp. H₂O är en fantastisk kombination av atomer. Allt återbrukas utan att vi normalt tänker på detta. Det är ett världssomspännande system kring jordklotet som vi kanske inte så ofta tänker på hur det det fungerar. Dikten nedan av Wislawa Szymborska beskriver detta kretslopp underbart fint.



VATTEN

På min hand faller en droppe regn
som tappats från Ganges och Nilen,

Från himlafrosten i valrossmustaschen,
från sönderslagna krukor i Ys och Tyros.

På mitt pekfinger
är Kaspiska havet inget innanhav,

Och Stilla havet rinner fogligt in i Rudawa,
samma ström som varit moln över Paris

år sjuhundrasextiofyra,
den sjunde maj klockan tre på morgonen.

Här finns inte munnar nog att säga
alla dina förbiilande namn, vatten.

Jag borde benämna dig på alla språk
och uttala alla vokaler på en gång

och samtidigt vara tyst – på grund av en sjö
som inte hunnit få något namn,

den finns inte på jorden – och på himlen
finns ingen stjärna som speglar sig i den.

Någon drunknade, någon ropade på dig när han dog.
Det var länge sedan och det var igår.

Hus har du släckt, hus har du ryckt bort
som träd och skogar och städer.

Du har vistats i dopfuntar och kurtisanbadkar.
I kyssar och i kistor.

Vadhelst närhelst varhelst något har hänt
står det skrivet i Babels vatten.

Wislawa Szymborska
Ur Salt, 1962

Fruset vatten

Raderna som ger mig en fördjupad tidsupplevelse är dessa:

Och Stilla havet rinner fogligt in i Rudawa,
samma ström som varit moln över Paris

år sjuhundrasextiofyra,
den sjunde maj klockan tre på morgonen. 

(Rudawa är en flod i södra Polen)

Faktaboken Vattnet i vår värld av Malin Falkenmark och Arne Forsman finns i min bokhylla och beskriver vattnets eviga kretslopp / cirkulation bra men på ett helt annat sätt, vetenskapligt.

Attityder mot kvinnor

Fortfarande finns mycket att arbeta mot när det gäller attityder mot kvinnor. Jag läser på IG och förundras över hur en kompetent kvinna på landsorten beskriver hur hon behandlas av män som tror att hon är upplärd av sin man att renovera fönster, att det inte är hon som skrivit de fackböcker hon faktiskt skrivit. Det är två exempel av flera där hon visar hur hon förminskas av män. Varför ska man behöva kämpa mot såna här attityder år 2023?

En av de kvinnor som kommenterar på IG har en förutfattad mening i frågan: att sådant beteende är värre på landsbygden. I en större stad kanske man inte märker av de här attityderna särskilt nära men hon känner igen det från uppväxten på landsbygden.

Det är bara för mej att instämma!

I min barndom fanns ingen i närmiljön som var uttalad kvinnosakskvinna/feminist/kvinnorättskämpe/jämlikhetssträvare/rödstrumpa/kvinnokämpe/suffragett/emanciperad kvinna. De vuxna kvinnorna arbetade i hemmet och flera även med jordbruket och hade fullt upp med detta. Några få var yrkesarbetande i kvinnoyrken men någon diskussion/argumentation för kvinnors och flickors jämställdhet minns jag inte.

Inte heller i högstadiet dära Vall´n minns jag något sådant, det var först när jag flyttade till Umeå och gymnasiet som vi tjejer i klassen pratade lite grann om jämställdhet. Då var Grupp 8 samtalsämnet. Men med mina kompisar från byn som också gick på gymnasiet minns jag endast en gång att vi förde det på tal i samband med tankar om framtiden. Det var bara jag som inte såg barn och familjebildning som den absolut viktigaste strävan. Det var först när jag flyttade till Stockholm för utbildning, som jag träffade fler jämlikar för vilka villa, Volvo och vovve inte var primärt - ja, inte det viktigaste alls. Det var befriande.

Det här med avsaknaden av kvinnliga förebilder i den närmaste omgivningen som förkämpar för jämställdhet är en av skillnaderna mellan att växa upp i en by på landsbygden kontra i staden. I städer sluter sig kvinnor samman för man vet att sammanslutning är makt!

BIDRAG TILL STATISTIKEN

Av hundra människor

är de som vet bäst
minst femtiotvå,

de som med tvekan tar ett steg
nästan hela resten,

de som är redo att hjälpa till,
bara det inte tar för mycket tid,
så många som fyrtionio,

de som alltid är snälla,
för de kan inte annat,
fyra eller kanske fem,

de som kan beundra utan avund
– arton stycken,

de som har förts vilse
av sin ungdom som förgått
– sextio, sextiofem

de som inte är att leka med
 – fyrtio plus fyra,

de som lever i ständig ångest
för någon eller nånting
– hela sjuttiosju,

de begåvade för lycka
– inte fler än tjugofem,

de harmlösa en och en,
som förvildas ihop,
säkert över hälften,

de grymma,
då läget tvingar dem därtill,
lika bra att inte veta
ens på ett ungefär,

de visa av skadan
– inte många fler än
de som var kloka förut,

de som inte får ut nånting
av livet utom tingen
– trettio stycken,
fast jag önskar att jag hade fel,

de hopkurade och pinade
utan lyse ute i mörkret,
räknas till åttiotre
förr eller senare

de rättfärdiga
– ganska många, trettiofem,

men om det draget ska hänga ihop
med en strävan att förstå
– tre

de som är värda att tyckas synd om
– nittionio av hundra,

de dödliga
– hundra av hundra

En siffra som hittills har stått sig.

Wislawa Szymborska (1923-2012)
Övers. Anders Bodegård

Wisława Szymborska, polsk poet och essäist som tilldelades Nobelpriset i litteratur 2006.