Det fanns ett ämne som hette hembygdskunskap då jag gick i lågstadiet. Vad hembygd är fick vi elever lära oss bland annat via skolradion 1964 men även på några utfärder i omgivningarna.
Det var färgstarka teckningar av hembygder i olika landskap. Tre landsbygder och en tätort.
Där fanns även svart-vita fotografier av kulturminnen. En runsten och en kungshög i Sörmland samt två allvarliga och uppklädda barn hos fotografen. Jag gissar att bilderna upplevdes tråkiga av oss barn men trots det har jag besökt Uppsa kulle ett par gånger i vuxen åder och beundrat platsen med utsikten över Runnviken och inloppet från havet som en gång kunde nås. Och runstenar har jag sett många av men de saknas i norra Sverige.
Några norrländska fornminnen fanns inte i det här skolradiomaterialet.
Det är väl ganska typiskt och trist ändå? Men en hel del har hänt sen
1960-talet och det hoppas jag visar sig i dagens skolmaterial. Har man samma syn som jag på identitet, stolthet och att förstå sig själv som vuxen är hembygdskunskap otroligt viktigt att lära sig som barn. Och för att förstå samt respektera andra människor.
Hemkunskapen minns jag som väldigt rolig och lärorik en gång i tiden. Men eftersom jag kommer från Dalarna kanske det var mer lokalpatriotiskt än det borde vara? Vi fick i alla fall veta att vi bodde i ett väldigt kulturrikt, vacker och omväxlande landskap, med en heroisk historia. Jodå, vi fick läsa om Gustav Vasas äventyr i Dalarna, som om det vore vetenskaplig historia.
SvaraRaderaFörutsättningarna kan se olika ut för elever i olika landsändar. Jag är ändå nöjd med att gilla min hembygd. Men samtliga kullor och masar verkar få hembygdskärlek med modersmjölken :-)
Radera/Viola_T