Den allra mest minnesrika påsk jag firat gick av stapeln i Italien, i en liten kalabrisk stad längst ner på "stöveln".
På långfredagen var där stor teater med gestaltning av korsfästelsen på Golgata. En stor folkskara var där för att betitta skådespelet i det vackra vårvädret, jag var en i massan och fascinerades.
På kvällen gick en procession bärande kyrkans Mariaskulptur genom gamla stan. Vi stod på en balkong och såg den långa processionen uppifrån. Men det var så mycket mer att se och tillgodogöra sig under påsken, en långhelg som jag bjudits in till av min väninna Paola vars familj bodde där.
S. Maria del S. Maria del Patire Patreon grundades under sent 1000-tal.
Här fanns kultur var man än rörde sig. Till exempel finns Codex Purpurensis Rossanensis, en illuminerad handskrift från 400-500-talet som berättar om Kristi liv och lära, en av de äldsta illuminerade manuskripten av delar av nya testamentet.
Detalj av basilikan ovan.
Olivlundar finns gott om och till påsken blommar ängarna så vackert och intensivt.
Lundasamtal för människor som levt ett urbant liv sedan generationer.
Från gamla stan med vy över den nyare delen.
*
Annandag Påsk kallas i Italien för "Pasquetta" (lilla påsk) och är en dag för glädje och avkoppling. Detta lättsamma firande är italienarnas
favorittradition under våren, som innebär att familjer och vänner träffas för mat och
festligheter. Olika regioner har olika traditioner och mat.
Men överallt söker man sig bort från stan till landsbygden eller havet, "la montagna" eller "il mare". Vi for till en privat liten byggnad vid Medelhavet. För att äta och dricka. (Precis som vid Ferragosto den 15 augusti. Vad jag gjorde då kan bli en annan bloggpost.)
Den långa måltiden avslutades med tarantella till dragspel, italiensk folkdans. Dansen tarantella har fått sitt namn av att den liknar konvulsionerna efter bett av tarantellaspindeln. Paolas släkting var den som spelade dragspel. Han var också arkitekt och jag passade på att fråga om systemet för takavvattning som jag sett i gamla stan och som intresserade mej. Jag var ju i Italien för att tillgodogöra mig italiensk restaureringsideologi och byggnadstraditioner.
Taktäckningen består traditionellt av munk- och nunnetegel. I stället för hängrännor skjuts under varje nunnetegel in en zinkplåt formad enligt min beskrivning nedan. Då forsar inte regnvattnet ner längs fasaden. Väldigt elegant men säkert ganska besvärligt att underhålla i längden. Om jag ägde ett hus med den här typen av avvattning skulle jag göra allt för att behålla det ;-) 💧
Det var en rolig och minnesvärd påsk, helt olik det trevliga akademiska livet i Rom. Och helt olikt vårt svenska reformerta påskfirande.
Efter mammas bortgång brukade pappa koka köttsoppa. Det var en av hans favoriträtter som han själv lagade till. Men utan klimp som mamma gjorde, det var väl lite krångligare tyckte han. Till köttsoppa skulle åkermynta användas som en krydda, enligt föräldrarna.
En tuva åkermynta hade räddats från Degermyra vars lägdor höll på att växa igen, skog-gå. (Jag minns att höet brukade skördas där in på 1960-talet.) Åkermyntan finns knappast kvar i det som nu blivit skogslandskap igen, Degermyran är den del av byn som dikades ut lagom till storsvagåret 1867. Den tuva som planterades nere på hustomten finns inte heller kvar, när pappa så småningom började med gräsklippare motades den bort. Tror knappast att åkermynta växer på någon plats i byn idag.
Från Carl Lindman: Bilder
ur Nordens Flora, tavla 88 * 1. Växtens översta del * 2. En tvåkönad
blomma, sedd från sin högra sida.
Det är nu över fyra år sedan jag lånade din Cicero!
Att jag behållit den så länge beror på den fullständiga
bristen på intelligenta avskrivare, vilken över huvud
gör att vår tids bildning står tillbaka på ett så bedrövligt sätt. Ty är det en bok som på grund av sitt ämne
ligger en smula över det lättbegripliga, blir den icke
längre avskriven och går slutligen helt och hållet under.
Så ha vi så småningom tappat bort de rikaste och skönaste frukter av härliga andars mödor, frukter som jag
ej tvekar att räkna för det värdefullaste denna världen
har att bjuda. Dessa förluster äro sannerligen mycket
beklagansvärdare än att det delphiska oraklet tystnat,
som Lucanus ansåg vara sin tidsålders största förlust.
Det hade utan skada kunnat varit tyst från första stund,
med guden och hans präster, ty alla hedningarnas gudar
äro djävlar, säger Skriften, och själva ha de vittnat
därom. Ty då en frågade guden vem som var hans
upphov, svarade han (sådan är sanningens makt): djävulen. Men nog med klagan över den sjunkande bildningen; jag återgår till Cicero. Då jag icke kunde
undvara din bok och jag ej kunde finna någon kunnig
avskrivare, fanns där ingen annan råd för mig än att själv taga itu med saken och med mina egna trötta fingrar
och med min egen slitna penna avskriva boken. Jag
begagnade mig av följande metod, som kanske kan vara
dig själv också till nytta om du vid tillfälle skulle
komma i samma belägenhet. Jag aktade mig för att
läsa innan jag skrivit.
(...)
Bilden är inte ur brevet som citeras men visar ett handskrivet medeltida dokument.
Som en kär gäst
bor han nu också hos mig, och jag vill säga till hans
ära att av alla skribenter som jag känner är han den
ende som jag kunde vara i stånd till att bringa ett så
dyrbart offer som den långa tid det kostar att avskriva
en bok: detta under en levnad så uppfylld av över
mäktiga svårigheter och vanskligheter som min och av
studier så vitt utsträckta att även ett långt liv skulle
synas mig kort för dem. I mina yngre år kunde jag
väl vara i stånd till sådant, då jag ansåg mig ha livet
och tiden för mig och ännu ej kommit underfund med vad för en oviss, hal och flyktig rikedom tiden är för
en människa. Men nu kan det icke vara några tvivel
om att det bär utför med mig på levnadsvägen, och
någon tid till strövtåg och kringsvärmande är där icke.
Nu gäller det att spara; och måtte jag bara icke ha
börjat för sent! Men med Cicero var det en annan
sak: honom offrar jag gärna min tid, om jag också har
aldrig så lite kvar.
”
Ur Francesco Petrarcas Brev, sidorna 89-91. Utgiven i svensk översättning 1915.
Brevet till Lapo da Castiglionchio skrevs år 1353 och Petrarca (1304-1374) var således 49 år. Boktryckarkonsten var inte uppfunnen ännu. Böcker skrevs av för hand om man absolut ville ha ett eget exemplar.
Det var på 1980-talet som jag lånade Ur
Francesco Petrarcas
Brev på Stockholms stadsbibliotek vid Sveavägen. Läste och greps av vissa brev som t ex brevet till da Castiglionchio, jag upplevde en önskan att ha samma tid till förfogande som hela brevet ger uttryck för med början: "Det är nu över fyra år sedan jag lånade din Cicero!" Det blev för mej till att kopiera med kopieringsapparat för att behålla texten hemmavid. Med tiden hände sig det att kopiorna försvann trist nog. Som jag letat. Efter alla dessa år som gått kom jag till skott och såg till att låna boken på närmsta folkbibliotek. Men där fanns den inte, det måste bli fjärrlån. Ett mejl några dagar senare från bibliotekarien berättade att boken inte fanns till utlån men att den är skannad och jag fick en direktlänk.Så efter alla dessa år finns boken nu digitalt i min ägo :-) Det är fantastiskt att komma en bildad renässansmänniska så nära inpå livet.
I korsord finns ibland nyckeln "URBAN" till ordet som ska in i fem tomma rutor. Lösningen på det hela är alltid "ARTIG".
Jag har emellanåt retat mig på detta: det är endast urbana människor, alltså boende i en stad, som är artiga. I detta tolkar jag in att stadsbor är belevade, bildade, civiliserade. Lantisar är obildade och oartiga, uppför sig ouppfostrat. Är stockholmare smartare än lantisar som påståtts?
Det kan väl ändå inte vara sant eller..?
I urgamla stadskulturer, där alltid man bott tätt, har man lång vana att umgås med medmänniskor och uppföra sig i närmiljön. Det är klart att distans mellan människor ger mindre vana att umgås dagligen. Men innebär detta att glesbygdsfolk är mindre artiga?
Under årtusendenas gång har människor förändrat städer, men städerna har
också förändrat människorna. Inte minst till tankesätt. Men krig har
man inte alltid lyckats undvika gentemot oliktänkande och andra
kulturer.
Klara och Johan Olof lät dela sina två hemman mellan de fyra sönerna som nådde vuxen ålder. Dottern Karin bodde i en stuga nära föräldrahemmet enbart med tillhörande tomtmark. Hemmansklyvningen skedde några år in på 1900-talet.
Morfars fick åkermark på en del av hemman nr 1 där han också lät timra sig ett bostadshus. Brodern Gustaf Roberts åkermark låg i anslutning till morfars mark men Gustaf byggde sig ett bostadshus längre norrut, närmare föräldrahemmet.
Efter några år som hemmansägare hamnade morfar på sjukhus. Kanske trodde Gustav att brorsan aldrig skulle komma hem igen utan kanske dö snart. Så han passade på att flytta råstenar mellan skiftena till sin fördel. Lav och mossa hade väl knappt hunnit klä stenrösena då de flyttades. Morfar tillfrisknade och upptäckte vad som skett. När vet jag inte, inte heller hur han först gick till väga i kontakten med brorsan. Medelst ett samtal förmodar jag. Det vet väl alla normalt fungerande markägare att råstenar och rösen flyttar man inte på. Men troligen nekade Gustaf till det inträffade eftersom en ny lantmäteriförrättning blev följden. En förrättning som sedan togs upp i tinget och rågränsen stadfästes i samband med det. Det är av hörsägen och befintliga dokument min beskrivning bygger på.
Tänk att ha ett syskon som försöker flytta fastighetsgränser för egen vinnings skull. Hur skulle du reagera på det? Pockande Gustaf blev morfars benämning på brorsan.
Nu var så att Gustaf Robert inte blev alltför gammal, han dog 1927 i en ålder av 45 år och lämnade hustru och sju barn efter sig. Morfar överlevde honom med tre och ett halvt decennium.
Vi är med om så många märkliga saker som hemmansägare. När vi i juli 2010 lät bygga en fastbandhage passade vi på att rödfärga visstenen på ett gränsröse. Senare samma sommar, när gräset på lägdan som hagen slutar intill och där röset står hade slagits, hade någon placerat en sten på lägdan något in på vår mark. Min man och jag bara tittade på varandra när vi upptäckte det och tänkte: hur småsint kan man vara? Något foto togs inte, vi flyttade stenen för att traktorns slåtterbalk inte skulle förstöras av den kommande år. Även gränspinnar i skogsmarkerna sätts upp utan att kontakta oss som rågrannar. Att det blir rätt kan vi inte lita på. Sonen, som nu övertagit hemmanet, fortsätter på samma vis, takterna sitter i inom familjen allt sedan Gustafs dagar. Att få telefonsamtal där min tremänning skriker och gormar för att få mej att ändra inställning i en fråga har också hänt. Livet är underbart.
Torgny Lindgren har i boken Legender en skröna om hur det går för den som flyttar rågångsstenar. Här finns inledningen till berättelsen. Den skrönan och civiliserat uppförande tänker jag på ibland.
Kvinnostaden är en medeltida bok skriven av fransyskan Christine de Pizan. Boken gavs ut år1405 och är en väldigt tidig feministiskt inriktad skapelse.
de Pizan går till angrepp mot det samtida och historiska manliga
kvinnoföraktet. Hon menar att män och kvinnor har samma
intellektuella och själsliga förmågor, hon ifrågasätter påståendet att
kvinnor saknar förnuft eller att de aldrig uträttat något stort. Alltså - betänk att det skrevs under tidigt 1400-tal.
Det här är en kvinnlig författare som gått under radarn för min del, men luckan i min bildning fylldes i under förra veckan då jag av en tillfällighet kom att läsa om Kvinnostadens författare. Ganska så lagom till den internationella kvinnodagen den 8 mars.
En illustration ur boken.
Till vänster visas Christine de Pizan i sin studiekammare, till höger
när hon bygger staden. Till sin hjälp har hon Fru Rättrådighet, Fru
Rättvisa och Fru Förnuft. Från wikipewdia.
Eftersom jag tycker mycket om kor och deras lugna, eftertänksamma väsen blev jag fascinerad då jag långt tillbaka läste om en stickad ko-kofta En sådan måste jag väl ändå ha? Jovisst.
Det visade sig att den inte fanns färdigstickad som jag trodde, utan garnkit och beskrivning fanns att köpa hos Östergötlands Ullspinneri i Ödeshög. Alltså åkte jag dit och fick en fin Sverigeupplevelse på köpet. Sen var det var det bara att sätta igång att sticka trots att jag trodde stickning var passé för min del. Så många tröjor som jag tidigare hade åstadkommit. Koftan stickas i rätstickning så krångligt var det inte
Koftan är formgiven av Britt-Marie Christoffersson, en av grundarna till 10-gruppen (1970-2015), formgivare som hör till mina favoriter. Det bådade för god design. Hur många gånger har jag inte handlat i 10-gruppens butik först på Gamla Brogatan sedan på Götgatan.
Ko-koftan ska säkerligen förställa rasen SLB - Svensk Låglands Boskap, de svarta fläckarna är för stora för att förställa SKB - Svensk Kullig Boskap eller fjällkor som kanske ändå är min favorit. Vi hade bägge dessa mjölkkoraser när jordbruket var levande här på gården. En fin tid som jag är glad att ha haft turen att få vara med om.
Mattias (Mats) har namnsdag idag den 24 februari. Då firades förr Mattesmäss. Dagsmejan ska då ge så mycket dropp från taket att tuppen ska kunna dricka sig
otörstig. Dagsmeja är då solen smälter snön under dagtid, trots att luften fortfarande är kall.
Man brukade även säga "Mattias med sitt blida skägg, lockar barnen bakom
vägg." Skägget är istapparna och barn hade inte alltid vinterskor men till de 24 februari kunde de förhoppningsvis gå ut en stund i solvärmen längs stugväggen under dagsmejan. Så
har jag lärt mej det.
Foto:Aisog, Wikipedia
Dagsmeja som den beskrivs av en meteorolog kan du läsa HÄR. Finns det vackrare ord i svenskan än dagsmeja?
När det blir dags att förnya de 40 vindkraftverk som finns här på berget kan jag tänka mig att kraftbolaget önskar högre, större verk. Det innebär att detaljplanen måste ändras. (Vindkraftverken projekterades under tidigt 2000-tal och då krävdes en detaljplan för att få bygglov.) I detaljplanen står inskrivet att vindkraftverkens maximala höjd får vara som mest 149 meter till högsta vingspetsläge. Normalt brukar en ändring vara en lång process men kommunen vill kanske skynda på med tanke på hur man agerade när verken uppfördes.
Byts vindkraftverken ut till högre varianter blir också
hinderbelysningen av annat slag än idag. 150 meter är brytgränsen mellan
rött blinkande ljus och vitt blixtsken. Men det finns inget som hindrar
markägare att gå med på detta och sälja ut byn. På knappt 20 år har vindkraftverken blivit mycket högre, verk på 270-280 meter - upp mot 300 meter finns.
Blixtrande vitt pulserande ljussken blir obehagligt och det når mycket långt. Men kanske ökar turismen som kommunalrådet trodde i ett uttalade i riks-tv då det begav
sig. Kanske placerar sig äntligen kommunen och de små byarna på kartan som många förväntade sig tidigare. Kanske skapas många jobb. Hittills har detta inte märkts av.
Redan när de nuvarande verken uppfördes ville vindkraftsbolaget bygga 187 meter höga kraftverk på
Gabrielsberget framkom vid förhandling med Miljööverdomstolen (nu Mark-
och Miljööverdomstolen) men detaljplanen medger inte detta (vilka låg
bakom att den begränsningen skrevs in tror ni?)
Om invånarna i kommunen kommer att protestera vid ev utbyte till högre verk vet jag inte, men de boende i de tre byar där de verken står kommer knappast att protestera. De som arrenderar ut sin mark blir nöjda över att inkassera större intäkter och övriga bybor vågar inte säga emot. Alla är rädda för att bli utfrysta om man visar sitt ogillande, däremot pratas sinsemellan runt köksborden. Normen är att inte "bråka", det finns en stark tystnadskultur här.
Detta betecknas som konsensustyranni.
Kanske kommer vi inte att informeras ifall verken kommer att bytas ut mot högre, precis som när de nuvarande verken planerades. Den gången stod att läsa i miljökonsekvensbeskrivningen att samtliga i byn ställde sig positiva till vindkraftprojektet, detta utan att samtliga hemmansägare och villaägare var informerade och tillfrågade.
En liten plats på jorden där medievanan är låg, ovanan att formulera sig
skriftligt liten, tilltron till myndigheter stor, räddhågan att
uttrycka sina tankar offentligt stor, ovanan att förstå konsekvenserna
av stora projekt låg - en sån bygd har inte en chans mot
marknadskrafterna som vill exploatera. Lägg därtill Jantelagens grepp om
invånarna.
* * *
Tystnadskulturen visade sig också när en bergtäkt planerades intill byns enda sjö i samband med uppförandet av vindkraftverken. Ingen annan i byn yttrade sig utöver jag och min make som lade ner både tid och pengar mot planen. Byn slapp bergtäkten. Jämför protesterna i Bjurholm inför en ansökan om bergtäkt. Både invånare och kommun protesterar mot planerna.
Hertigdömet Västerbotten har fått en ny hertiginna med tilltalsnamnet som är Ines och inget annat, vilket framkom efter några minuters ovisshet. Hertigdömet är lika med landskapet Västerbotten och betydligt mindre än länet med samma namn. Tidigare var prinsessan Sibylla (1908-1972) hertiginna av Västerbotten. Lite om jordbruket i Ines hertigdöme:
År 2023 fanns i landskapet Västerbotten:
1 636 jordbruksföretag. Det innebär att ungefär 3 % av landets
jordbruksföretag fanns i Västerbotten. Av dessa jordbruksföretag hade
598 djur av något slag.
55 233 hektar åkermark vilket motsvarar 2 % av landets åkermark. Det
fanns också 1 147 hektar betesmark vilket är en betydligt mindre andel
0,3 % av Sveriges betesmark.
9 903 mjölkkor motsvarande 3 % av alla mjölkkor.
1 499 köttkor vilket motsvarar 1 % av alla köttkor.
Runt 160 företag brukade minst 100 hektar åkermark. Ungefär 30 900
hektar av åkermarken fanns i den gruppen. Hälften av företagen i
Västerbotten ungefär 800 företag brukade mindre än 10 hektar åkermark.
Ungefär 4 800 hektar av åkermarken fanns i den gruppen.
Idag är det samernas nationaldag. Så passande att ikväll lyssna till Mats Jonsson som berättade om sina två senaste serieböcker: När vi var samer och Stor- Stina. Den första boken är en fängslande berättelse om att söka sina rötter och hur historien kan tystas ner.
Åsså tänker jag på de berättelser jag hört härifrån bygden - om hur samer och bondbefolkning levde sida vid sida vintertid vid förra sekelskiftet. Men också hur hatet eskalerade i samband med Renbetesmålet i Nordmaling som jag skrivit om. Högsta Domstolens utslag i den mångåriga tvisten om renbetesrätten här vid kusten avgavs 2011 till samerna fördel.
En ny parkeringsanläggning planeras i Brunnshög, Lund, med beräknad
färdigställning i slutet av 2025. Projektet innefattar återbruk av
kasserade vindkraftsvingar från Vattenfalls nedlagda danska vindpark
Nørre Økse Sø, vilka ska användas som fasadmaterial.
Vindkraftsvingar består av kompositmaterial som glasfiber och kolfiber, vilket gör dem svåra att återvinna.
-Att ta något som är fullt fungerande, förmodligen
ett av de bästa materialen i världen – mer eller mindre oförstörbart –
och bara begrava det i marken är ett sådant fruktansvärt slöseri, säger
arkitekten Jonas Lloyd som ritat parkeringshuset.
Genom att använda vindkraftsvingar som fasadmaterial
minskar behovet av andra byggmaterial med potentiellt höga
klimatavtryck, såsom betong eller stål.
-Vi ville skapa det som kallas synlig hållbarhet.
Att det ska vara något som verkligen skriker hållbarhet. Människor
kommer att gå förbi och säga, ‘titta på det, de har använt
vindkraftsvingar i fasaden’, säger Jonas Lloyd.
Parkeringshuset kommer att utrustas med solpaneler
på taket för att generera el till laddstationer för elbilar. Batterier
kommer att lagra den producerade energin för användning vid behov,
vilket bidrar till en effektivare energianvändning.
-Även om våra mål fokuserar på återvinning, tar vi
ett cirkulärt angreppssätt och tittar på olika strategier i linje med
avfallshierarkin. Även om en produkt har nått slutet av sin livslängd ur
vårt perspektiv kan den vara värdefull för någon annan i en ny
applikation eller som material för en ny produkt, säger Gustav Frid,
miljö- och hållbarhetsspecialist på Vattenfall.
Projektet är ett samarbete mellan flera aktörer, inklusive LKP, Lloyds arkitektkontor, Hifab, Kingo och Vattenfall.
Skissat förslag
Mer om Niels Bohr Huset kommer bestå av 6 våningar med totalt ca 265 platser. Ungefär 40 st av platserna erbjuder laddmöjligheter för eldrivna fordon. Trapphuset kommer att vara inglasat, vilket tillsammans med vingarnas mönster på fasaden bidrar till ett ljust och parkeringshus. Utöver vingarna kommer fasaden även bestå av
växtväggar, som förutom att bidra till områdets grönska och biologiska
mångfald även tillgodogör koldioxid och hjälper dagvattenhanteringen. Arkitekt: Lloyds arkitektkontor. Entreprenad: Wästbygg Beställare: LKP
*
Vad gör man av alla övriga vingar som kommer att kasseras framöver? Inte parkeringshus väl! Om några år har vi 120 vindkraftsvingar som måste kasseras även i denna bygd.
För några dagar sedan åkte vi för att lyssna till utredaren Göran Enander. Det finns mycket att säga om skogsbruket av idag ur så många synvinklar. Utredaren
hade fått fyra aspekter att ta hänsyn till: säkerställa en så ekologisk,
ekonomisk, social samt andlig och
existentiell hållbar skogsförvaltning som möjligt.
Det finns oerhört mycket att skriva om Svenska kyrkans förvaltning av sina skogsegendomar.
på 460 000 hektar. 20 procent av arealen föreslås avsätts helt för förbättrad biologisk mångfald och
ökad kollagring, 30 procent till naturnära skogsbruk
utan traditionell kalhyggesteknik. För resterande skog föreslås
”anpassat” trakthyggesbruk. Frågan är inte enkel men om något organ bör föregå
med gott exempel i det här fallet så är det väl Svenska kyrkan.
Utredningen har mött motstånd hos stiftsjägmästarna samt
kyrkopolitiker som tillsatt en utredning som ska utreda Enanders
utredning! De avfärdar förslaget på mer hållbart skogsbruk.
En liten del av det som sades var att generellt inte ta ut
allt virke utan främst timmer (till hus, möbler och sådant som har lång
hållbarhet), inte sådant som går till massaindustrin (papper och förbrukningsartiklar). Att vara måttfull och ha mod till det. Det skulle kunna gälla även för oss privata skogsägare.
En video om Svenska Kyrkans skog producerad av föreningen Skydda Skogen.
Här är hantverkarna som så förtjänstfullt hjälpte oss med fasadarbetena första säsongen. Företaget,vars arbetskläder de använder, var på ett planerat besök en tidig våtdag och gjorde ett reportage. Fotot ovan är lånat från reportaget som finns att läsa HÄR där en proffsfotograf tagit bilder och filmer.
Det är alltså ett reportage i reklamsyfte men det stör inte berättelsen om kunniga hantverkare som jag ser det. Även på Instagram finns foton från fasadarbeten. Emil S har sedan reportaget gjordes flyttat till Gräsmyr och byggnadsvårdar med sin familj en äldre gård med flera byggnader där i byn.
Året började med att en nockplåt på ladugården behövde fästas efter att ha blåst loss. Mannen på taket fixade det utan fallolycka.
I april började det stora arbetet med att få fasader färdiga. Två panelades i fjol. Nu återstod resten och det gick som en dans. Vi anlitade Västerbottens Bygghantverk till hjälp.
Först togs Masoniteskivor med träläkt bort, sen 45 mm gullfiberisolering. Masoniteklädda hus minskar raskt och beslutet hade tagits under flera år av moget övervägande. Det finns inget rätt eller fel i den här åtgärden men nu liknar huset mera det hus som morfar lät bygga och som stod klart 1913.
På timret spikades 25 mm hårda Hunton-skivor Det innebär att synliga tunna svenska oljehärdade träfiberskivor byttes ut mot norska hårda träfiberrskivor gömda bakom dubbelfasspont!
Slamfärg ska målas när det är 10 grader plus eller mer. Det var det inte i april så vi såg till att lagården/verkstan höll lagom temp för målning. Inplastning av maskiner och golv var viktigt som skydd mot färgstänk. Det var lite trixigt att få in de där långa panelbrädorna genom den smala dörren. Men det fixade vi...
... och när det blev varmare målades resten av panelen i lagårdsporten där de sen ställdes upp på tork. Här någon gång kom storspovarna till byn och deras drillar trevliggjorde målningen än mer. Den första strykningen med slamfärg hjälptes vi båda åt med. Ett tag målade vi på rätt ordentligt för att hinna med bygghantverkarnas behov av målad panel.
Farstun var ursprungligen kallställd och byggd med stolpverk. Den isolerades troligen med sågspån från början. Nu använde vi Huntons tjocka styva träullsmattor, på vissa ställen kompletterade med böjliga mattor av linisolering. (Lin till vänster i bild, träull till höger.) Utanpå detta 25 mm hård Hunton träfiberskiva som på huset i övrigt.
Leverans av isolering kom från Norrlands EKO i Överboda utanför Umeå.
När panelningen började och bottenvåningens fönstren var bytta, startade också kvällspasset för oss. Dubbelfassponten skulle målas ytterligare en gång och då på plats efter spikningen. Det var mitt jobb att måla allt det röda på den sågade panelen.
Den söta husvagnen t v som Emil på Västerbottens Bygghantverk kom med agerade "byggbod".
Snön smälte och försommaren kom och med den också ladusvalorna som
hittade tillbaka till sina bon under takåsarna i ladugården. Svalornas
älskvärda svirrande hör sommaren till!
Hyvling för hand med oxhyvel.
Och den tålmodigare av oss målade all ljus linoljefärg. Grundning och ytterligare två strykningar på hyvlat trä.
Fönsterfoder och knutar målades inte nere på marken. Här skulle färgbytena göras som förr i tiden när hus målades när allt var färdigbyggt. Därför målades foderbrädornas och knutbrädornas kanter röda med två lager färg. Det är lättare med färgbyte i ett ytterhörn än i ett innerhörn om fodren är fastspikade när målningen påbörjas. Så är det. Knutbrädan är bara grundad med linoljefärg på bilden.
Hammarslag hördes över nejden. Vi ville inte att spikpistol skulle användas, inte heller fasspont med spårad baksida.
Målet närmar sig. Balkongen från 1970-talet är borta och likaså balkongdörren som ersatts med fönsterbågar som fanns kvar i ett uthus. Nu har båda gavlarna likadana fönster. Levar snickeri tillverkade den tredjedel av karmen som saknades.
Men en viktig "detalj" saknas - nämligen ny ytterdörr. Jag har ritat den och den finns i den fysiska verkligheten. Den kommer på plats framöver.
Vi hann också kapa och klyva lite björkved som är bra att ha. Vedboden är tömd och skall få en invändig översyn och därefter fyllas på med ved allt eftersom.
Det gamla ventilationsgallret återanvändes då det är helt ok och lättare att slamfärga än aluzinkgaller eller färdiglackerade galler. Likaså återanvändes förzinkade fönsterbleck.
En av ventilationsgluggarna behövde muras med nytt rör och nät då det förstördes när de bakre delarna av betongbron revs. Så kalkbruk blandades till och röret murade min händige man på plats mellan grundens huggna granitstenar.
Som vanligt varje år tog vi hand om gräset. Det är rätt mycket arbete med det. Gräset ska slås, vändas ett par gånger för att torka (om det regnar tar det än längre tid), lassas på kärra och tas om hand.
* * *
Många som reparerar sitt äldre hus brukar säga att det är gjort som det såg ut förr. Spröjsade fönster träfasad osv. Och detta trots att fönstren kan ha helt andra mått och proportioner än de ursprungliga, de kan vara av vipptyp. ha "dött" speglande floatglas, fasaden har kanske lockpanel istället för locklistpanel, taket har betongpannor eller svart trapetskorrugerad plåt och inte spån eller lertegel som när huset var nytt, mm mm.
Med den kunskap och noggranna efterforskningar jag gjort kan jag inte uttrycka mej så. Allt är inte som det såg ut när huset var nytt. Till exempel hade morfars hus spåntak, en skorsten med vackert murat krön utan regnskydd, konsolerna vid fönstren var mer barockt profilerade, klippspik användes då - inte trådspik som nu, ingen isolering fanns bakom panelen av årgång 1913 och dörrens överljus var större (högre) än den nya ytterdörrens överljus.
Men nöjda är vi med 2024 års arbeten. Som jag längtat efter att få detta utfört men så många andra åtgärder var mer akuta och semestertiden begränsad. Byggnadsvård är delar av vårt liv, restaurering mitt yrkesval.
Här är min mamma på tur i sportig vinterutstyrsel något år på 1940-talet. I bakgrunden bondskog som den såg ut då, olikårig och enbart uttag av rotposter, i förgrunden en rejäl snödriva eller plogkant. Kan tänka mig att det är mars månad, före jul brukades det inte åkas skidor när det gällde friluftsliv.
Jackan har här varierats med en yllekjol, yllestrumpor och raggsockar vikta över skoskaften, basker och stickade tumvantar. Hon kisar mot solen och ler in i kameran. Var uppe på "fjellet" foto är taget vet nog ingen, på skylten står 1921 3-7. Att det är här hemma i trakten syns på natur och landskap. Uppland, Värmland eller Stockholm går bort även om mamma hade arbeten där.
Hur trevligt är det inte att titta på äldre fotografier...
