Det är hållbart för ängsväxterna att slå med skärande egg och när det avslagna gräset torkat föra bort det från ängen för att inte göda marken. En tradition som pågått vid sommarstugan sedan den byggdes 1956. Själv har jag varit inblandad sedan någon gång på 1970-80-talet då pappa slog och jag räfsade. Så småningom övertog jag och min man sysslan. Kanske betraktas vi i omgivningen som väldigt otidsenliga och att ha halkat efter i utvecklingen men i mina flöden ser jag glädjande nog fler och fler som beskriver hur man försöker skapa eller rädda ängsmarkernas växter. De flesta finns i södra eller mellersta delen av landet. I Norrbotten finns dock ett företag som hjälper kommuner, myndigheter och privatpersoner landskapsvårda i den mån man söker sakkunnig kunskap. https://hagensnaturvard.se/
*
Denna sommar fick man inte vara lat när höet hanterades. I juli var särdeles svettigt med temperaturer i skuggan mellan 25-33 grader i tre hela veckor. Var det möjligt lade vi arbetspassen vid solnedgång och/eller skugga då det var lite svalare. Även det var svettigt men kallt källvatten att dricka fanns det gott om.
Stugtomten slogs alltid med lie och höet räfsades ihop, torkades och togs om hand. Att hjälpa pappa med den här slåttern ingick i min semester hemmavid och var trivsamt.
Torkningen i år gick på ett par dagar bara höet vändes minst en gång, gärna två. Höladan på fotot är flyttad till den plats där sommarladugården tidigare stod. Sommarlagår´n var en enkel, grå brädklädd byggnad - väl bevarad i mitt minne.
Strängarna av hö samlas ihop med grep (högaffel). Efteråt räfsas kvarvarande strån samman.
*
Jag ville, medans pappa levde, introducera systerns barn i vad anfäderna på deras mors sida arbetat med inom jordbruket. Det blev endast ett år men vackert så. Den äldsta förde dagbok och kunde stava till hässja när äventyret var slut.
Här sätts en linhässja upp för torkning av hö.
Någon fler gång blev det inte av att barnen var med om den här traditionen, deras mor ville att de skulle bli stadsbarn och så fick det bli, alltså inga minnen av lantligt kroppsarbete gavs dem eller förståelse för ett småbruk. Inga berättelser om
deras morfars och mormors eller morfarsfars och morfarsmors liv på
gården. Eller för all del än längre bort i tiden. Min syster har aldrig tyckt om eller trivts med livet i en mycket liten by och det färgar självklart av sig. Hon uttryckte för länge sen, då jag flyttade ut till ett lantligt boende efter många år i Stockholm, en önskan att jag inte ska bli "morots-bonde", haha. Att berätta om de enkla människornas liv, de utan stora ekonomiska
tillgångar, passar inte in. "Här finns väl inget av större värde" som hon
sa inför bouppteckningen efter den sista föräldern. Och tänkte nog på det ekonomiska värdet - men det finns många fler värden att ta vara på: kulturhistoriskt värde, estetiskt värde, socialt värde, upplevelsevärde, miljövärde, åldersvärde är några värden att ta hänsyn till.
Jag var den som berättade om livet förr, om vittra, om skogen, om släkten och livet på landet. I skolklassen i Ume´var de här barnen de enda som hade hört talas om "vittra" när en lärare berättade om detta kulturfenomen för klassen och frågade om någon kände till vad det var.
Berättelsen har upphört. En svårartad skilsmässa kan få oanade konsekvenser för många fler än den kärnfamilj det berör. Min syster är inte intresserad av de döda, hon säger sig koncentrera sig på de levande.
*
Några år senare tänkte jag att de här stadsbarnen borde åtminstone få se ett annat stadsliv än det stela och trista svenska. Min syster gick med på att de två, då 10 och 11 år, fick följa med mig och min man till Italien, till fantastiska Neapel, för att de skulle uppleva ett sprittande stadsliv, en gammal stadskultur med kulturhistoriska miljöer och lämningar. Det är ett härligt osvenskt kulturklimat både i Neapel och i Rom, där vi stannade till ett par dagar på hemresan. Det blev en vecka fylld av upplevelser precis som en dag med slåtter och åka hölass kan vara en bra och fin upplevelse.
