Varför välja fusk?

 

Detta är en glasad ytterdörr med tvåglas-isolerruta och bländblank aluminiumlist mellan de helt släta floatglasen. Och till detta fuskspröjs. Varför väljer någon detta till ett gammalt hus? Nytt - ja. Fräscht - nej. Tidstypiskt - absolut inte.

Kardning av ull

Två bondgårdar, två landsändar, två olika redskap för att karda ull. (Apropå att i förrgår, 6/9, var det hemslöjdens dag.)

Skrubbsätet användes för grovkardning av ull och det finns på min mellansvenska gård. Där sitter man på stolen, den ena kardan är fastsatt på den uppstickande ställningen och den andra kardan är lös. Mellan dem kardar man ullen. 

I norr hade mormor lösa kardor. Dessa använde också jag då jag kom på att testa detta med kardning och tovning på 70-talet då en sådan våg över landet. En karda består av en plan träskiva med handtag. Dem för man åt var sitt håll för att kamma ut ullfibrerna.

 

På den ena kardan lossnade så småningom skaftet och ett nytt tillverkades av farsan.

 

Kardorna har massor av små järnpiggar fästa på en läderbit som är fastsatt med nubb längs ett läderband runt om. Som alltid var det kul att testa tillvägagångssättet. Det blev några tovade sockar som jag sen broderade vackra med ullgarn.

Kardorna tillverkades av MHLQ i Stockholm.

*

Det finns ofta anledning att jämföra skillnader i utförande mellan byggnader, planlösning, tomtindelning, hantverk och material mellan våra två gårdar.  Gårdarna är uppförda vid samma tid. Tomterna har även mycket olika indelning av gårdstun, antalet byggnader är många flera i söder.

 

Hur förändringar och/eller bevarande skett är också intressant. Till exempel sitter originalfönstren på plats sedan byggtiden i mellansvenska gården medan fönstren i norr bytts några gånger. 

Sanning och konsekvens

"Jag brukar säga att det jobbigaste var när sociala medier kom. Innan dess kunde vi bara ana hur många idioter det finns, sen fick vi ett bevis på det."

Patrick Ekwall, 2024

Ko-problem?

 

Smedjans Dag

Det här huset har jag kört förbi många gånger. "Smedja" står det skrivet på gavelskylten. Att där är full verksamhet på "Smedjans Dag" en gång om året upptäckte jag först i år. På väg hem förra lördagen såg jag som hastigast en skylt vid vägen om att dagen efter, på söndagen, var smedjan öppen. Så klart åkte vi dit.

 

Smedjan ligger alldeles intill gamla Strängnäsvägen. Besökarna var många under de 4 timmar smedjan var öppen. Många barnfamiljer slöt upp. Smedjan skänktes till Kjula-Jäders Hembygdsförening på 1980-talet. Den byggnadsvårdades då med hjälp av bl a en aktiv smed och sedan 1986 visas den upp för allmänheten

 

Vid ässjan och städen arbetade två smeder men de var främst lärare till pojkar och flickor som ville försöka smida själva. Handledningen var utmärkt och de barn som ville fick smida sin egen krok. Det är ett utmärkt sätt att få barn intresserade av hantverket och av en äldre miljö. I slutändan fick även vuxna prova på smide.

Här skapas en krok, kanske att hänga nåt-bra-att-ha på.

Koncentration hos smeder, flicka och pojke. 

Smedjans inredning och utrustning fanns kvar och här syns en del. Fyra maskiner med remdrift var fullt fungerande.

En inte oviktig del av trevnaden var att det bjöds på kaffe och hembakade bullar och kaksorter i massor inne i smedjan. Fantastiskt ideellt arbete som  illa nog inte fastnade på bild men var en väsentlig del av visningen.

 

Den slipsten som fanns drogs med remdrift, rätt många lieblad slipades gratis under dagen! Fler och fler i bygden verkar bli intresserade av att slå med lie och bevara eller återupprätta ängsmark fick vi veta.

 

Utomhus kördes en tändkulemotor och det är bara att konstatera att det taktfasta dunket är ett avstressande ljud. En kunnig man skötte fotogenmotorn och berättade om den.

* 

Smeden Nils Andersson övertog smedjan efter företrädaren Stenström år 1931 och var verksam här i 40 år till 1970. Här smiddes det som behövdes inom jordbruket - hakar, haspar, märlor, gångjärn, vagnshjul, verktyg, jordbruksredskap och maskiner lagades och hästar skoddes. Smeden såg också till att de redskap som skulle vara vassa slipades. 

!983 överlät änkan efter Nils Andersson smedjan till hembygdsföreningen med alla maskiner och verktyg för att de skulle få vara kvar i den rätta miljön. 1985 startar hembygdsföreningen en studiecirkel om hantverkare. Reparationsarbetena på smedjan var färdiga 1986 och från dess visas smedjan.

* 

Fick en mejlfråga från Knivsta om att låna bilder härifrån bloggen för att visa hur tvätt gick till förr i världen i  hembygdsföreningens tvättstuga som håller på att iståndsättas. Behjärtansvärt!

Jag älskar att människor engagerar sig och visar hur man levde och verkade förr, föritin. Och att jag får tillfälle att vara med om det i min mellansvenska hembygd. I norra hembygden finns både smedja och tvättstugor och annat intressant men det värderas inte.

En masonitbåt

Förra lördagen åkte vi tre stycken till Sjöhistoriska museets båtmagasin på Rindö. Först till Waxholm och sen färja över till Rindö. Båtmagasinet är sällan öppet för besökare men i sällskapet fanns det två personer som höll reda på öppethelger och hade planerat in besöket. De utställda båtarna visar på fritidsbåtarnas historia i Sverige. Där fanns den ena stiliga och snygga fritidsbåten efter den andra, veteranbåtar allihopa. 

 

Bland de här tjusiga motor- och segelbåtarna hittade jag en liten oansenlig isärtagbar roddbåt av masonit och naturligtvis blev jag begeistrad. 

 

 

Genomtänkt hopmontering och demontering. De fyra delarna är olika stora och passar i varandra. De kunde transporteras på ägarens biltak.

En Solö byggd 1963 vid Storebro bruk i Småland var en höjdpunkt för de andra två i sällskapet. Det var deras barndoms familjebåt med många härliga sommarminnen. Båtlivet har förändrats otroligt mycket från dess fram till idag och det var med längtan i rösterna mitt sällskap talade om hur enkelt båtlivet var förr. Efter att ha haft segelbåt några år blev det sedan Solö även för min man. Efter ett antal år valde han sen åter igen att köpa en segelbåt. Med den har även jag fina upplevelser.

Efter några timmar på båtmagasinet på  Rindö körde vi hemåt på så små vägar det bara gick. Det blev en fin heldag i fritidsbåtarnas tecken. 

Slåttanna

Det är hållbart för ängsväxterna att slå med skärande egg och när det avslagna gräset torkat föra bort det från ängen för att inte göda marken. En tradition som pågått vid sommarstugan sedan den byggdes 1956. Själv har jag varit inblandad sedan någon gång på 1970-80-talet då pappa slog och jag räfsade. Så småningom övertog jag och min man sysslan. Kanske betraktas vi i omgivningen som väldigt otidsenliga och att ha halkat efter i utvecklingen men i mina flöden ser jag glädjande nog fler och fler som beskriver hur man försöker skapa eller rädda ängsmarkernas växter. De flesta finns i södra eller mellersta delen av landet. I Norrbotten finns dock ett företag som hjälper kommuner, myndigheter och privatpersoner landskapsvårda i den mån man söker sakkunnig kunskap. https://hagensnaturvard.se/ 

* 

Denna sommar fick man inte vara lat när höet hanterades. I juli var särdeles svettigt med temperaturer i skuggan mellan 25-33 grader i tre hela veckor. Var det möjligt lade vi arbetspassen vid solnedgång och/eller skugga då det var lite svalare. Även det var svettigt men kallt källvatten att dricka fanns det gott om.

Stugtomten slogs alltid med lie och höet räfsades ihop, torkades och togs om hand. Att hjälpa pappa med den här slåttern ingick i min semester hemmavid och var trivsamt.

Torkningen i år gick på ett par dagar bara höet vändes minst en gång, gärna två. Höladan på fotot är flyttad till den plats där sommarladugården tidigare stod. Sommarlagår´n var en enkel, grå brädklädd byggnad - väl bevarad i mitt minne.

Strängarna av hö samlas ihop med grep (högaffel). Efteråt räfsas kvarvarande strån samman.

*

Jag ville, medans pappa levde, introducera systerns barn i vad anfäderna på deras mors sida arbetat med inom jordbruket. Det blev endast ett år men vackert så. Den äldsta förde dagbok och kunde stava till hässja när äventyret var slut.

Här sätts en linhässja upp för torkning av hö. 

Någon fler gång blev det inte av att barnen var med om den här traditionen, deras mor ville att de skulle bli stadsbarn och så fick det bli, alltså inga minnen av lantligt kroppsarbete gavs dem eller förståelse för ett småbruk. Inga berättelser om deras morfars och mormors eller morfarsfars och morfarsmors liv på gården. Eller för all del än längre bort i tiden. Min syster har aldrig tyckt om eller trivts med livet i en mycket liten by och det färgar självklart av sig. Hon uttryckte för länge sen, då jag flyttade ut till ett lantligt boende efter många år i Stockholm, en önskan att jag inte ska bli "morots-bonde", haha. Att berätta om de enkla människornas liv, de utan stora ekonomiska tillgångar, passar inte in. "Här finns väl inget av större värde" som hon sa inför bouppteckningen efter den sista föräldern. Och tänkte nog på det ekonomiska värdet - men det finns många fler värden att ta vara på: kulturhistoriskt värde, estetiskt värde, socialt värde, upplevelsevärde, miljövärde, åldersvärde är några värden att ta hänsyn till.

Jag var den som berättade om livet förr, om vittra, om skogen, om släkten och livet på landet. I skolklassen i Ume´var de här barnen de enda som hade hört talas om "vittra" när en lärare berättade om detta kulturfenomen för klassen och frågade om någon kände till vad det var.

Berättelsen har upphört. En svårartad skilsmässa kan få oanade konsekvenser för många fler än den kärnfamilj det berör. Min syster är inte intresserad av de döda, hon säger sig koncentrera sig på de levande.

* 

Några år senare tänkte jag att de här stadsbarnen borde åtminstone få se ett annat stadsliv än det stela och trista svenska. Min syster gick med på att de två, då 10 och 11 år, fick följa med mig och min man till Italien, till fantastiska Neapel, för att de skulle uppleva ett sprittande stadsliv, en gammal stadskultur med kulturhistoriska miljöer och lämningar. Det är ett härligt osvenskt kulturklimat både i Neapel och i Rom, där vi stannade till ett par dagar på hemresan. Det blev en vecka fylld av upplevelser precis som en dag med slåtter och åka hölass kan vara en bra och fin upplevelse.

  

Ronor, bussaronger och blåblusar

Ronan, bussarongen, av halvylle var böndernas och skogsarbetarnas vanligaste vardags- och arbetsplagg en bit in på 1900-talet. Ronan var oftast grå, ibland med smala röda eller blå ränder i varpen och den bars året runt, utanpå skjorta och väst, men under storvästen. Industriarbetarna vid sågverk och massafabriker använde samma plagg, men då kallades det blus.

Jag blev både paff och glad när vi besökte hembygdsmuseet dära Vall´n för ett par veckor sedan och en av värdarna använde ordet "rona" i ett sammanhang. Än så länge lever ordet kvar men det är snart över att använda det, endast väl insatta textilhistoriker och etnologer känner möjligtvis till benämningen.

Mina föräldrar sa rona om den blåblus av bomull som de var och en drog på sig i samband med lagårdsarbetet. Mamma använde även blåbyxor. Här är de två ronor som blivit sparade..

Härligt mjuknötta är de. Dessvärre är de tvättade. Kanske var det jag som tvättade dem efter båda föräldrarnas död. Så onödigt kan jag tycka nu. Det som ingår i patinan, lukten, försvann med tvätten.

Detta var ronornas plats, på krokar bredvid lagårdsdörren. 

Någon kossa var mer sparkbenägen än andra och då användes denna äldre typ av sparkbåge vid mjölkningen. Handmjölkning var det som gällde, ingen mjölkmaskin var tillgänglig här på gården.

Ronan hängde på en "lejonhängare" alldeles till vänster om lagårdsdörren. Hängaren satt med all säkerhet inne i mormors och morfars hus före omdaningen 1948. I mitt sydligare boende, också det en bondgård, finns de där fina hängarna kvar inne i bostadshuset. Det finns både likheter och olikheter i de båda lantbrukens skötsel, omhändertagande och bevarande vilket vi uppskattar att reda ut.

Som tonåring sydde mamma flera "blåblusar" till mej, jag älskar modellen. Till slut tyckte hon nog att jag skulle sy dem själv så jag skrev och ritade måttskissen enligt hennes anvisning. Det enkla är det vackra. Mönstret har hängt med i "bra-att-ha-pärmen" sen dess men aldrig att jag sytt någon själv trots att det är en favorit med "skorstenskrage" som en riktig rona ska ha..

Broderi av annat slag

 

Tågbrus

När två av fönstren på övervåningen renoverades sommaren 2018 täcktes de under tiden med blå plast - minns att då hördes tågen på Botniabanan och tranornas trumpetande om nätterna. Det var som att sova i tält.

Nu, sju år senare, hörs ljud även genom stängt fönster väldigt väl. Framför allt framrusande tågset hörs länge och väl. Botniabanan invigdes hösten är 2010 och man undrar vad som förändrats, ljudet går inte att komma ifrån trots åsen mellan byn och järnvägen. Är det vädret som blivit annorlunda? Rör sig luftlagren annorlunda i sommar? Inversion är annars vanligast på vintern. Har skog avverkats så pass mycket att barr och lövmassor inte hindrar ljudet att nå hit?

Tystnad, kyla och mörker är värden att uppskatta, kanske först när de är borta - andra nu levande kan kommer aldrig att uppskatta dessa värden. Möjligtvis först några generationer bort.

Trolsk kväll

  

På hemväg i julinatten då älvorna dansar.

Sommar, sol och smultron

Finns det nå´t som påminner en mer om sommar än smultron på strå? 

(Skulle förstås ha varit ett timotejstrå men alla var nermejade.)

Tuffing

  

Denna bild tilltalar mej. Ingen dussinpingla precis. Vågar gå och stå emot strömmen. Jag kommer inte ihåg vem som är fotokonstnär men det arrangerade fotot visar en kvinna som vågar ha en egen tydlig identitet. Lite jädrar anåda.

Just läst

De senast lästa böckerna.

Den här romanen berörde mig illa. Om statligt översitteri i flera etapper mot en grupp människor som saknar skyddsnät.

Biografin över Wägner är lättläst och ger ett fördjupat kunnande om en människa med starka åsikter som var orädd och som var med och skapade folkhemmet. Elin Wägner var en förkämpe för kvinnlig rösträtt, för fred och var emot stordrift inom jordbruket. En stridbar kvinna med många åsikter som hon förde fram i sina skrifter och romaner. Hon levde ett innehållsrikt liv och engagerade sig helhjärtat i det hon ansåg viktigt. Elin Wägners bostad Lilla Björka i Berg, Småland är en väldigt vacker och väldisponerad byggnad. Huset ritades speciellt för henne av arkitekt Carl Bergsten och är väl värt ett besök. Detsamma gäller den lilla skrivarstugan på samma tomt som formgavs av Simon Gate.

Föregångskvinnor att minnas

Kvinnors medborgarrätt 1914

Fin fjällko

Fjällkor räknas som undergrupp av Svensk kullig boskap (SKB).

Fjällko utformad av Torfrid Olsson (1913–2003), ursprungligen i papper. .

Torfrid Olsson var en svensk lantbrukare, målare, skulptör och tecknare och verkade hela sitt liv på fädernegården i Bygdeträsk, Västerbotten. Parallellt med detta utvecklades han till en av landets främsta symbolister och surrealister med en helt egen konstnärlig profil. Ett museum över Torfrid Olssons konst och liv finns i Bygdeträsk.

Fruntimmersveckan

Igår var det första dagen på fruntimmersveckan som pågår mellan fredag 18 juli  och torsdag 24 juli med Fredrik som veckans första namn. Veckan brukar anses vara regnig men soligare och varmare än i år kan veckan knappast bli.

Tårta ska det vara,
säger Sara.
Vi kan gott få bli feta,
säger Margareta.
Låt oss bli tjocka och granna,
säger Johanna.
Man ska ha kött på bena,
säger Magdalena.
Vi har väl vispgrädde hemma, säger Emma.
Magra kakor är en pina,
säger Kristina.

Alf Henriksson, 1967

Som barn firades jag på Kristina-dagen. Eftersom jag fyller år på vintern var det oerhört trevligt att jag uppmärksammas även mitt i sommaren, mitt i slåttannan när moster och morbror samt kusinerna var och hälsade på. Sämre sommarminnen kan man ha.

Sevärt

Det finns så mycket intressant och vackert att se på väg mellan våra boenden. Här något lite av vad som hanns med vid uppresan. Målet nåddes vid halv 12 på natten men det är ljust ute i norra delen av landet den här årstiden så det spelar ingen roll att resan fick ta tid.

Växbo Linneväveri ett angenämt besöksmål med vävtekniker och formgivning med nytänk. Hälsinglands Linneväveri har traditionella metervaror, där köpte jag tyg till myggtjällsgardiner. De väver även de metervaror som säljs både hos dem och Gysinge byggnadsvård.

Trönö gamla kyrka är en fin kulturhistorisk sevärdhet. 

Och i Örnsköldsvik har vi en hög färgstark byggnad som är svårt att missa då det är beläget alldeles intill E4 som går tvärs genom stan. Tingsrättens byggnad är rå urban arkitektur från 1967, en stilig betongbyggnad i nybrutaslistisk stil med färgstarka fönster. Så minns jag Tingshuset när jag bodde i stan två korta perioder på 70-talet. Arkitekter till det vinnande tävlingsförslaget var Dick Sjöberg och Mart Uusma. Ångermanlands tingsrätt finns kvar i byggnaden...

...men ovanpå denna har 11 våningar färgglada bostäder byggts, arkitekt var Gert Wingårds kontor och Ting1 invigdes 2013.

*

Minnesstenar och gränsstenar finns det gott om längs vägen, omärkvärdiga sevärdheter om man hör till den gruppen människor som har intressen däråt. Och i Årsunda finns en gammal död dubbeltall som skyddas av en fastbandhage, en trägärsgård. Det finns så mycket att se att allt hinns inte med på en dag, man måste sovra.

Lupinkamp

 

I år såg jag några lupiner som växte på vägrenen vid Riks13 i anslutning till vår mark. Så beslut togs att de skulle bort. Någon bild före glömdes bort att ta men det handlade bara om 5-6 tuvor. Det gäller att mota Olle i grind. Vi kapade blomställningarna där några redan gått i frö, stoppade dem i en plastsäck och tog sen upp resten av växten med rötter med en spade. De invasiva blomsterlupinerna finns på fler platser längs vägen och de kan föröka sig snabbt. Trafikverket torde knappast ta itu med dem trots att det är verket som har hand om skötseln av vägar och vägrenar.

Lupiner växte inte här innan Riks13 standardhöjdes 2017-2018. Och någon ARTRIK VÄGKANT tycker jag mig inte se trots Trafikverkets skyltar som vill pränta in i oss att så är. Sly av björk, hägg och sälg frodas däremot. Men visst finns här gullris, vitmåra, till och med lite blåklockor, utblommade hundkäx och älggräs. Älggräs ogillas av mej eftersom det i mängd påminner om ödebygd och vem vill bo i övergivenhetens landskap?

Rallarrosor växer på vägrenen och tacka vet jag dessa blomster i stället för lupiner om det ska vara höga färgstarka blommor.

I söndags var vi på föredrag om dagfjärilar på Konsthall Norra Kvarken, Järnäsklubb. Flera nya tankar tänktes, flera nya kunskaper erövrades.

Forskaren Lars Pettersson från Svensk dagfjärilsövervakning, Lunds universitet, visar och berättar efter föredraget som drog ca 30 besökare. En sväng in till Konstbiotopen där nattens ljud som vi inte kan se presenterades i konstprojektet "Om natten vill jag se med mina öron."

På väg ut mot konsthallen i Järnäsklubb finns i Järnäs öppna landskap de vackraste vägrenar jag sett här i trakterna med torr mark och låga, ofta färgstarka blommor.

Vedboden

Vedboden, som finns i anslutning till ladugårdsporten, är tömd och veden är staplad under tak på annat håll.

 

För just nu pågår ett projekt med att ge vedboden ett nytt enkelt golv. Ett litet men viktigt sommarprojekt.

Att det ska behövas eldas vedbrasor för värmens skull verkar lite absurt när utetemperaturen visar 28-29 grader och vinterstormarna känns avlägsna. Men vänta bara... att i värmen planera för kyla är framförhållning.

Rullgardinen på plats igen

 

Nu gör rullgardinen tjänst igen i masoniteköket på övervåningen. Mot sol och mot mörker. Det var ett fasligt sjå att få till det därför att papperet är skört och hade gått sönder längst ner. Jag drog ut den tunna träribban och klippte bort det trasiga, placerade ribban på plats, vek runt papperet och häftade fast det i ribban. Ja, jag och jag är fel uttryck. Vi var två som måste samarbeta för att få till det utan ännu mer trasig papp. Men nu är pappersrullisen på plats och fungerar igen efter 54 år. Den har legat hoprullad i ett uthus sedan 1971 och det var ytterst häftigt att finna den. Även dragsnöret med träknopp är original från tiden.

Sjöbjörnen på målningen Grumset farvann finns nu också där så snart som rullgardinen dras ner. Typ av rullgardin/solskydd/insynsskydd är verkligt viktigt för att få en autentisk upplevelse av en interiör. När bottenvåningen stod klar 1913 användes inte rullgardiner utan halvgardiner av bomull.

När mörkret föll och rullgardinen drogs ner lystes masoniteköket upp av lysrörsarmaturen i taket och glasgloben med glödlampa ovanför Husqvarna-spisen som utgjorde arbetsbelysning vid spis och diskbänk.