För första gången i våra liv har snö hindrat oss från att resa norrut. Det ligger mer snö i Mälardalen än i Västerbotten med sina få centimeter längs kusten och det är ovanligt. Eftersom snö uppskattas av mej på vintern stannar vi här söderut då här finns snö och kyla men kanske främst för att det är olustigt att köra bil långa sträckor i snöfall, ja det kan till och med innebära fara.
Här kommer några uppskattade och snörika upplevelser från tidigare år från hemmanet i norr:
Snöfrid
De tre vise männens dröm (Dream of the Magi), utmejslade av Mästerskulptören Gislebertus ca 1130-1135.
Den skulpterade berättelsen finns på ett kapitäl i katedralen Saint Lazare i Autun, Frankrike. Gislebertus arrangerade figurerna sida vid sida men lät dem även bli en enda massiv enhet som täcks av klädet med halvcirkelformat fall. Den hårda kalkstenen ser ut att vara mjuk under mästerskulptörens mejsel.
De tre kungarna Kaspar, Melchior och Balthasar (i dagens svenska almanacka Kasper, Melker och Baltsar) sover ut efter att ha träffat Jesusbarnet och gett honom sina presenter. En ängel kommer till dem i drömmen, rör försiktigt med höger pekfinger den enes hand och säger i drömmen att de inte ska ta hemvägen via Herodes som de lovat. Herodes hade tanken att döda barnet som de vise männen kallade konung och alltså en stark konkurrent till den romerska regimen. Ängelns andra pekfinger riktas mot en stor stjärna, Betlehems stjärna.
Medeltidens människor kunde i de flesta fall inte läsa, att måla eller hugga berättelser i sten gav förståelse åt prästernas bibelläsningar (som dessutom skedde på latin, ett språk som enbart belästa talade och förstod).
Det var en fin upplevelse att se den här romanska katedralen med så många vackra huggna berättelser. Den här stora papperskopian som jag fotograferat av, är ett minne som hänger inglasad på väggen sedan besöket i Saint Lazare och en privat resa i konsthistoriens spår.
I vardagsrummet var det måleriverkstad. Schellackering, inoljning och grundmålning av nya ytterdörren utfördes i maj.
De andra två strykningarna gjordes i juli. Ytterdörren hade ända till i oktober på sig att torka.
Det här med en rullgardin kan ju tyckas vara en för liten åtgärd att ta upp i årskrönikan. Men att masonitkökets rullgardin blev lagad och satt på plats var en milstolpe för den som vill återskapa 50-talets övervåning.
Pappersrullisen med reproduktionen av Grumset farvann av Christian Krohg sitter på plats igen.
Rullgardinen togs ner när balkongdörren kom på plats tidigt 70-tal eftersom rullgardinen var alltför lång. Men nu när dörr och balkong borttagna och treluftsfönstret kompletterat passar den perfekt igen. Ordningen återställd :-)
Så kom då ytterdörren på plats i oktober med hjälp av Västerbottens Bygghantverk. Det är en inåtgående pardörr med överljus. Målning av dörrfoder får vänta till varmare säsong.
Pionrabatten grävdes om i oktober, ogräs ruskades ur jorden och rabatten fick träsarg. Ett ganska digert jobb med en hel del regn som krånglade till arbetet. Nu är det bara att hoppas att pionerna klarade av behandlingen.
Så här skrev jag för länge sen under en julhelg hemma i byn på 1980-talet:
Jag uppfostrades med humanistiska värden,
väldigt tidigt ville jag stå bredvid förloraren.
Sagt av Alma-pristagaren 2025 Marion Brunet, Marseille
Astrid Lindgren Memorial Prize
Den broderade bilden visar en detalj ut verket Om natten höll de vakt av Britta Marakatt-Labba från 2009. Det är julevangeliet placerat i ett nordligt vinterlandskap med Josef skidande med Maria på en ren bakefter. Kåtan lär bli födelseplatsen. Tre människor har fallit på knä utanför kåtan, kanske renskötare eller har tre vise män anlänt före Jesu födelse? På himlen syns en blek stjärna.
De broderade konstverken av Marakatt-Labba är en hel värld för sig och värda att fundera över. (Dessvärre har jag inte i hastigheten kunnat få fram en bättre bild på det här konstverket.)
Fina förstagångsupplevelser lagrar man och bevarar i sitt inre kartotek. Och ibland påminns man om dem genom att hitta en bild eller läsa i en anteckningsbok som föräldrarna skrivit i.
Så pirrig längtan till julen vara - så pirrig att man inte kan blunda!
Hur gullig kan man vara som stjärngossa?
Stjärngossa ville jag vara. Med strut på huvudet med röda glansstjärnor pålimmade och ett alldeles för stort lucialinne, säkerligen en av pappas skjortor och ett rött sidenband knutet runt midjan och så klart ett levande ljus i handen.
I vår familj fanns uppskattade traditioner kring Luciakvällen.
Någonstans måste man börja.
För mej blev den första film jag så "Kastrullresan" med familjen Pip-Larsson. Det kan ha varit i första eller andra klass och vi elever satt på träbänkar utan ryggstöd från gymnastiksalen i den moderna 50-talsskolans skyddsrum i källarplanet. En rå miljö men det gjorde ju ingenting då filmen fängslade och det var mörkt i rummet.
För mej var det en minnesvärd upplevelse eftersom den fortfarande finns kvar inom mej. När jag letar ser jag att det var Eva Dahlbeck som spelade mamman och Sigge Fürst pappan, regi av Arne Mattsson.
.jpg)
Bild härifrån
Nästa minnesvärda föreställning var en teaterföreställning som spelades i gymnastiksalen på Östra gymnasiet i Umeå - Mahagonny av Berthold Brecht. Den visade marknadsekonomins och kapitalismens baksida. Alla bekämpar alla.
Efter flytten till Stockholm tog kulturkonsumtionen av teater- och operaföreställningar eller musikkonserter rejäl fart. Film missade jag inte heller men personligen tycker jag att teaterföreställningar ger så mycket mera.
Synsättet inom restaureringskonsten har svängt mot att patina ska bevaras, den är värdefull. Mänsklig aktivitet ska inte utplånas. Vacker nötning och skavning genom användning får de traditionella materialen som massivt trä, sten, lera, linoljefärg, limfärg, kalkfärg, slamfärg, äggoljetempera, järn, murtegel mm.
En gammal nött tröskel brukar nämnas som exempel på något som är värt att bevara, en detalj som bör lämnas orörd vid en en renovering och självklart vid en restaurering.
Men sådan är inte verkligheten. Idag slängs vackra material och interiörer ut. Parkettgolv med tjocklek fullt möjligt att slipa ersätts med ett laminatgolv (plast som ska likna t ex parkett). Färg med beteckningen väggfärg, takfärg, snickerifärg kletas på utan att köparen tagit reda på vad den innehåller. Gamla träfönster och dörrar/portar byts utan urskiljning trots att det vore både billigare och vackrare att renovera dem. Och just nu hjälper staten till genom att året ut ge ett 50%-igt ROT-avdrag för t ex fönsterbyten.
Jag började arkitektutbildningen samma år som det Europeiska Byggnadsvårdsåret gick av stapeln. Det är i år 50 år sedan, alltså jubileum. Sakta, sakta började äldre byggnader framstå som värda att bevara. Jag minns hur mager den valbara kursen i "Varsam ombyggnad" var som jag och några ytterst få till valde att läsa på KTH när den började ges. Men kursen fanns! Bara det! En långsam ändring var på gång.
Har allt sedan utbildningen och den första anställningen som utexaminerad sökt mej till arkitektkontor som haft inriktning på restaurering. Och de var inte många på den tiden.
Tre år efter Byggnadsvårdsåret startade 1978 en restaureringsutbildning vid Konsthögskolans Arkitekturskola, "Mejan". Där blev Ove Hidemark som även startade utbildningen, professor i Restaureringskonst 1986. Tre år senare sökte jag mig dit och fick till livs det jag saknade på KTH. Äldre byggnadstekniker och material, genomgång av olika synsätt inom restaureringskonsten och de människor som format dessa, historisk inblick i byggnadstraditioner inom olika samhällsklasser och landsändar samt de influenser som skapat traditionerna. Efter det gick jag vidare till en internationell restaureringsutbildning för arkitekter, byggnadsantikvarier och civilingenjörer.
Trots de kunskaper om äldre bebyggelse som vi människor skaffat oss använder vi naturens resurser som de vore oändliga. Att spara, cirkulera, återanvända börjar bli aktuellt men det är lång väg kvar. Hus och byggmaterial t ex - låt dem ingå i en cirkulär ekonomi. Under min arkitektutbildning menade man att en byggnads livslängd är så kort som 70 år och nu påstås den vara bara 50 år. Hur dåliga material använder man i byggena? En äldre byggnad kan ju bevisligen stå i hundratals år.
*
Så hela mitt yrkesverksamma liv har jag ägnat vårt byggda kulturarv och blir självfallet oerhört ledsen då jag ser hur vi behandlar det som är värdefullt. Och kulturhistoriskt värdefulla är inte endast slott och herrgårdar, Roms ruiner eller Visbys för den delen (som jag arbetat med under flera år) utan lika mycket de lador som fortfarande står kvar i norra delen av landet. De senare är så mycket skörare då de inte värderas av ägarna där de står utan funktion.
Men glad blir jag av att ser bra restaureringar/konserveringar utan åthävor, projektledare med förståelse för gamla byggnaders kvaliteter, hantverkare med god utbildning som gjort en fullgod insats (inga byggmontörer), och privatpersoner som insett vikten av fördjupad byggnadsvård. Så visst har kunskapen höjts under de 50 år som gått och utbildningar tillkommit som följd av förändrade synsätt på vårt byggda kulturarv. För närvarande är det fokus på bland annat vårt lands ödehus.
Första advent firades söderut i en stad där mörkret faktiskt kan upplevas, något som för min del är väldigt positivt.
Så sant som det står skrivet.
Upplevelser av konst, kultur och tradition, adventspsalmer och orgelbrus i fullsmockad lokal.
Det är så många alldagliga, konstiga, vackra, fula, minnesgivande föremål som kommer fram ur gömmorna allt eftersom. Som det lätt blir då man tar över ett hus och skjuter viss genomgång av prylar på framtiden. För det spelar ju ingen direkt roll om man har total kontroll över grejorna eller inte. Åtminstone inte småprylar.
När jag ser bilden som ska sälja fatet minns jag illustratörer som Jane Bark och Marguerite Walfridson som gjorde illustrationer i tidskriften Femina som jag tyckte om ända tills tidningen "tog av sig rödstrumporna" och satsade mer på kvinnors utseende än på att tillfredsställa kvinnors intellekt.
Jag får följande argument varför man inte ska släktforska och hembygdsforska när jag pratar med min barndomskamrat här i byn:
Såklart håller jag inte med att det är argument nog för att inte lära sig mer om sin egen historia. Så klart måste inte heller alla vara intresserade av sin egen historia men med inställningen som beskrivs ovan blir också kulturhistoria ointressant att forska i. Låt hus förfalla och ruttna eller riv dem - de påminner om något obehagligt.
Resonerar man som ovan blir det också lätt att tvivla på vem som är din biologiske far. Är du kvinna kanske du vet vem som är far till dina egna barn, som manlig individ är det mer osäkert om du är far till det barn du tror är ditt. Och vem är farsa till dina döttrars barn? DNA-tester är ju ett rätt nytt tekniskt redskap för släktbestämning.
Kanske finns ruskiga familjehemligheter som inte får spridas? Mord, släktingar med intellektuell funktionsnedsättning som hölls instängda under hela sin levnad en gång i tiden, varjehanda brott och mycket mera som måste tryckas ner och gömmas/glömmas.
Hur vi behandlar minnet av människorna före oss, och det de skapat,visar på vilken civilisationsgrad en människa, en by, ett samhälle, en nation har!
.
Fjällkor snidade i trä med öron av läder. Av Jacob Baumann.
I länken nedan syns förändringen inom bestånden av mjölkkor mellan 1977 och 2022. Jordbrukets rationalisering är tydlig. Gruppen 1-9 mjölkkor utgick till exempel 2015, men i den gruppen fanns det 140 000 kor år 1976 vilket motsvarade 21 % av alla kor. Idag är gruppen med större besättning än 100 mjölkkossor den utan konkurrens största gruppen. Titta på intressant rörlig statistik:
I Västerbottens-Kuriren den 6 juni 1979 kunde man läsa att flera av länets jägare tyckte att älgtilldelningen var alldeles för hög.
Det finns många jakthistorier att berätta - som han i byn som fällde två älgar med ett skott på så sätt att kulan träffade en gren och orsakade en rikoschett som träffade älg numro två. Så gick det naturligtvis inte till men straffet för jaktbrottet blev lägre. Älgarna sköts ju utanför det egna jaktområdet vilket uppdagades och polisanmäldes. (En rikoschett är en kula från ett vapen som vid kontakt med ett annat objekt ändrar riktning.)
Så värdefullt det är att umgås och ha nära till några människor med samma värdegrund som man själv har! Erfarenheten säger att det är lättare att hitta rätt umgänge i en stad, med många olika grupperingar, än på landsbygden i en bygd där ingen får tänka och tycka utanför "boxen". Där ingen vågar sticka ut. Detta får till följd att inga ifrågasättanden sker offentligt, det blir minimalt med diskussioner och analyser där olika argument tillåts komma fram. Källkritiskt tänkande saknas eller uttalas inte annat än möjligen hemma vid matbordet. Det blir likriktade tankar, få fruktbara möten därmed inga givande samtal.
För individers utveckling krävs:
rättvisa
avsaknad av rädsla
gemenskap
samarbete
tron på allas lika värde
nyfikenhet
Om inte uppstår något som kan kallas intellektuell understimulans vilket knappast är något att sträva efter utan måste motas bort för den personliga utvecklingens skull. Eller är det så att alla individer inte behöver utvecklas för att finna sig själv och må bra???
Den blickar aldrig framåt
som inte kan blicka bakåt,
den sörjer illa för barnbarn
som saknar intresse för farfar,
den vet föga om rummet
som inte har känsla för tiden,
den tänker föga på andra
som blott lever här och nu.
Alf Henriksson
I tonåren hittade jag på ett användningsområde för korkrundeln som satt innanför Alkakorken på läskedrycksflaskorna. Här ser ni ett av resultaten - ett grytunderlägg.
Samlare som jag är finns ännu fler korkrundlar kvar och decennier
efteråt har jag börjat göra ännu ett korkunderlägg. Kork är ett
underbart äkta material att arbeta med.
Många av kapsylerna i min samling kommer från Till-bryggeriet i Umeå. Mitt gamla inlägg om "Forntidens kapsyler" har lästs 6626 gånger fram till idag. Äldre kapsyler är kulturhistoria som verkar intressera fler än mej.
*
