Visar inlägg med etikett lagård. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett lagård. Visa alla inlägg

23 november 2020

TORVSTRÖ eller RÖTA

Här på gården sa vi röta om torvströ. Rötrômme var det utrymme i ladugårdsporten där torvströet förvarades. Den som levererade balarna med torvströ var Renlund från Lantmännen i Håknäs minns jag. En torvströtbale var försedd med åtta ribbor (en ribba i varje hörn och en mellan dem på var sida) som hölls samman med ståltråd i 3? nivåer runt om. Varifrån Lantmännen, där Renlund arbetade, tog sitt torvströ ifrån vet jag inte.

Torvströfabriken Ryttaren nära Falköping finns idag kvar som arbetslivsmuseum men har ytterst begränsade öppettider. Ryttaren drev torvtäkt från 1906 till 1990-talets slut. Ett besök där är av hög  prioritet för min del.  Torvströfabriken Ryttarens hemsida.

Innan bönderna och småbrukarna köpte balat torvströ tog var och en, tillsammans med sina familjer, upp sitt egen torv ur myrmark i närheten. Efter att det legat och torkat delades torven i mindre delar och man lät därefter torvströet torka under tak. Under länken finns mer skrivet om röta/torv. Även halm kunde användas under koona (kossorna).

*

På laga skifteskartan från 1865 finns en bygemensam torvtäkt markerad liksom alla de andra gemensamma markytorna som lertäkt, sandtäkt, fäbod, torkplats vid myrslåtter, kvarnplatser, två platser för sommarladugårdar, rotetorp för en båtsman...

Det här känner inte alla till, några tror att en markplätt som är gemensam hör till den vars mark ligger alldeles inpå. Så är det inte. Så faller kunskap i glömska om man inte uppdaterar den och uppdatering menar jag ingår i en tänkande människas ansvar att skaffa sig. Byns sandtäkt är dock välkänd och syns på satellitfoto eftersom den exploaterats rejält efter ingången av 2000-talet. Tror ni samfällighetens styrelse själva tar reda på vad som gäller för försäljning ur täkter? Nähä.

Att jag intresserar mig för sådana frågor som till exempel torvströbalar och livet i byn förr beror på att jag inte stannat kvar på gården utan flyttat förhållandevis långt bort, skaffat utbildning och då fått insikt om hur ovanlig min uppväxt varit i förhållande till de allra flesta andra akademiker. Den inställning jag har till den gård och de inventarier jag nu äger hade varit helt annorlunda om jag stannat kvar i bygden, i länet. Gården hade inte haft något större värde för mej i något avseende. Min syster sa inför delningen av arvegodset att "här finns väl ingenting värdefullt!" Det beror alldeles på vad man räknar in i värdet hävdar jag.

24 november 2019

Hur man mjölkar kor

I fjol satt jag och en god vän en halv dag på Stockholms universitetsbibliotek och bläddrade i en noggrant beskrivande bok om fäbodväsendet i en del av ett fylke (län) i Norge. Boken var på drygt 500 sidor och skriven av en norsk författare (dessa fantastiska hembygdsvårdande norrmän!) med utförliga beskrivningar om hur den ekonomin fungerade, vilka föremål som användes, vilka material som användes, hur processer gick till, hur fäboden förhöll sig till bondgården, hur samarbete utfördes. Med mera.

Där fanns naturligtvis även en beskrivning av hur handmjölkning går/gick till.

 Foto  härifrån.
Mjølking

Frå gamalt var det to måtar å handmjølke på: å nevamjølke (med heile handa)
og å klypemjølke (mellom to fingrar). Det var om å gjera å mjølke fort, så mjølka
suste i spannet eller ringja. Ofte song dei åt kua, for då heldt ho ikke mjølki (...)

Juret blir ofte vaska med lunka vatn og ei rein fille før mjølking. Dette blir gjort både for å reingjera juret, men også for å stimulere mjølkekjertlane til å gje mjølk ned i spenane. Ved å stryke og ta på spenane oppnår ein same effekt, og dette blir kalla å mjelte upp. Det blir peikt på at når dei mjølka for hand, var det vanleg å mjølke med turre nevar.
***
Mjölkning

För gammalt fanns det två sätt att handmjölka: att nävamjölka (med hela handen)
och att nypa mjölk (mellan två fingrar). Det handlade om att mjölka snabbt, så att mjölken susade i spannen eller hinken. Ofta sjöng mjölkerskan för kon, för då höll kon inte inne med mjölken (...)

Juvret tvättas ofta med ljummet vatten och en ren trasa innan mjölkning. Detta görs både för att rengöra juvret, men också för att stimulera mjölkkörtlarna att ge mjölk i spenarna. Genom att stryka och röra spenarna uppnås samma effekt, och detta kallas att smälta upp. Det påpekas att när de mjölkar för hand, var det vanligt att mjölka med torra händer.

Fäbodväsendet 1550-1920. Ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem, av Jesper Larsson är en avhandling från 2009. Den är intressant och klargörande och naturligtvis akademisk, författaren har inte egen praktisk erfarenhet av fäbodliv. Avhandlingen är läsvärd.

(Inga originalbyggnader finns kvar vid den fäbodvall som jag är delägare i - rätt typiskt för kulturarvet i min lilla del av Sverige- men genom studier och besök till levande fäbodar i andra landsändar kan jag förstå hur livet en gång sammanvävdes mellan bondgårdarna i byn och fäbodstugorna långt upp i skogen.)

.

24 juli 2019

Idisslande kossa

Ett fotografi med en rofyllt vilande kossa är på något sätt överförd till ett kvadratisk stycke furu med synlig ådring. Hur detta gått till fick jag berättat för mig men det är borta nu. Tavlan kommer från Pesula Lantbruk & gårdsbutik i Norrbotten och är överlämnad till mig som gåva av en vän som känner till min fäbless för dessa underbara kreatur.
.
.

11 januari 2019

Käckens ôppa Knösen

De här två fotografierna från 1955 beskriver Käckens ôppa Knösen. Foto: E. L-n  Här bodde Karl Käck med hustru och Elsa som var uppfostringsjänt´. Vi ser en timrad parstuga placerad i nord-sydlig riktning och en lagårdsbyggnad parallellt med mangårdsbyggnaden. En mindre kornhässja syns i förgrunden. Ett staket med rutspjälor avgränsar tomten till grannhuset. En grind hindrar kreaturen att röra sig fritt mellan gårdarna.

Långt innan de här byggnaderna uppfördes här uppe  på "Knösen" bosatte sig byns första jordbrukande invånare just. Hur de husen såg ut vet vi inte. På den första kända kartan över byn från 1646 är husen symboler.

Två år senare, 1957, håller den timrade mangårdsbyggnaden att ersättas med ett modernt hus byggt av sågat virke. Den gamla parstugan rivs inom kort. Till höger i bilden skymtar ena änden av en bagarstuga.

Vintern 2019 har 1957 års bostadshus byggts till i flera omgångar.

Ladugården står fortfarande kvar till vänster i bild, skymd av unglövskog.
.
.

4 januari 2019

Grejat 2018

Detta var året då vi själva "vilade" från praktisk byggnadsvård. Hantverkare anlitades att utföra det som stod på listan och det var inte så mycket denna säsong. Vi däremot, arbetade med ett färdigställande på annat håll, när vi inte befann oss i morfars hus. Det mål vi satt upp där inom byggnadsvården/ restaureringen blev vi klara med i år. High-five!

Men nu till morfars hus: övervåningens fönsterbågar mot söder och väster hämtades av Steen på  Klabböle fönsterhantverk som under juli månad tog bort kitt och glas, skrapade bågarna, oljade in dem...

...satte tillbaka glasrutorna med linoljekitt, målade några tunna lager med linoljefärg. Klart och bra blev det. Han använder normalt linoljefärg från Wibo i Göteborg och det hade vi inget emot även om vi själva använder andra fabrikat när vi målar. Delar av karmarna skrapade och målade vi själva, så även fönsterblecket.

I nuläget skrapar vi inte allt på insidan, endast det som vetter mot utsidan. Träet i bågar och karmar är av god kvalitet - inget behövde bytas eller lagas.

I slutet av juli fick vi hjälp med stolpverket i ladugården. En grundsten hade kantrat och stolpen hade dåligt upplag. Detta ordnades till.

Det här var en liten men dock skönjbar egeninsats i masoniteköket. Köksbänken fick tillbaka sin svärta. Träskivan lyftes över på bockar och behandlades med bets och vax. 1950 ströks bänkskivan med laboratoriebets och sedan dess har ingen behandling gjorts vad jag känner till. En liten yta originalbets lämnades synlig där den inte uppmärksammas så väl. Det ingår i mitt sätt att se på restaurering (återställande/återskapande).



Året innehöll åtskilliga timmars arkivstudier sittande på plats i fyra arkiv. Allt för att känna hembygden mer på djupet och förhoppningsvis få veta eller få förklaringar till sådant jag kanske inte förstår eller känner till.
.
.

4 november 2018

Ladugården

Ladugården
Akvarell av Carl Larsson 1905

Ser ni glada Johanna, som handmjölkar, där hon tittar fram?

Den här akvarellen hör inte till en av dem jag sett mest frekvent. På 70-talet var många Larssonska akvareller avbildade på vykort, planscher, brickor - ja på allehanda ting. Till sist blev man lite less på de där hårdexploaterade bilderna. Men den här avbildade var inte så vanlig.

HÄR finns fler av Carl Larssons fina akvareller ur Spadarvet där han dokumenterat bondelivet.
.
.

18 augusti 2018

En ladugårds öde

 
Det var då, under 1950-talets flygfotografering i byn. Två välskötta tvilling-ladugårdar och två timrade parstugor, "västerbottensgårdar", med ett gemensamt gårdstun. En dubbelsläktgård.

I vintras rasade den ena ladugården. En tand i garnityret har fallit bort. Ett hålrum har uppstått. Det kommer aldrig att fyllas igen med en likvärdig byggnad.


Detta räddades ur ladugården. Ett stort intresse för män(niskor) på landsbygden är motorfordon av alla de slag. Och/eller jakt. För den som har andra intressen kan livet i glesbygden vara svårt.

Tänk ett stort dubbel- eller trippelgarage/uthus på den fallna tvilling-ladugårdens plats :-( 

Eller som timmermannen som hjälpte till med min ladugård nu i juli uttryckte det: Det måste väl ändå vara bättre att kosta på en befintlig lagård 10-25 000 än att riva och bygga ett stort garage/förråd för mer än 100 000 kronor. Stora ytor är guld värda!

Ladugårdsdöden pågår här och kommer så klart att fortgå. De där volymerna ersätts med stora garage/uthus på tomterna. Och de nya uthusen kan ha minst lika stor byggyta som bostadshusen, men långtifrån samma volym som rivna ladugårdarna.  De blir varken eller... Di gamle visste hur och var man skulle placera ekonomibyggnaderna. För att få in sol på gården. För att behålla gårdens utsikt. För att göra skillnad på mangårdsbyggnadens volym och uthusets. För att ge bostadshuset resning. Punkt.


Att bevara traditionella byggnader i originalskick är som att spela cello med tarmsträngar istället för moderna stålsträngar. Den oinsatte förstår inte, kan inte se eller höra skillnaden.
.
.

1 januari 2018

En riktig vinter

Det är finemang att få uppleva en ordentligt vit jul i år i motsats till förra året. Kall snö i drivor är så vilsamt att se på och uppleva. Som barn skapade vi rum i snögrottor och igloos, lycka var när vi tilläts ha tända stearinljus i igloon. På oskrivna snöytor jag gjorde "ritningar" i snön med myrsteg som utvisade var väggar befann sig, sen möblerade jag med soffor, bord och fåtöljer. Snöänglar fortsätter jag att göra ibland.
Den första flingan
väcker barnens skaparlust
Snart föds en ängel
Inomhus sprider vedpannan värme. Jag har laddat med litteratur och tar till vara många tillfällen att läsa. Gärna i sovrummet som nu har flyttats - om än inte till sin slutgiltiga plats. Vintervila med ljusets "stringbåge" som kan vara mitt bästa loppisfynd.
Ha ett Gott Nytt År ni som tittar in här!
.
.

3 mars 2017

Ännu en överloppsbyggnad

2014 tog jag denna sommarbild av en svajig ladugård i Sunnansjö.

Jul- och nyårshelgen 2016-2017 tog jag vinterbilder av samma överloppsbyggnad i Sunnansjö, under pågående rivning.

Betyder detta utveckling av landsbygden just här? Eller blir det bara tomhet? Åkermark behövs knappast mer av. Ges plats för något nytt? En liten tillverkningsindustri? En bostad - fast det finns ju flera användbara ödehus i den här byn sedan tidigare. Finns framtiden här? Vilka perspektiv har de som lever här? Stannar ungdomar kvar för att leva sina liv här? Många frågor ställs då jag åker genom byar som en gång var natursköna...
.
.

27 februari 2017

Lagår´n tom, korna sålda

"Lagårn tom, korna sålda. 1971". 
Har mamma skrivit på baksidan av detta fotografi.
 Hon hade övertagit sina föräldrars jordbruk 1948, varit jordbrukande i 23 levnadsår.
Hon var nu 50 år.

Inget jobb att gå till längre, snart nog var barnen utflugna. Det bör ha varit en mitt-i-livet-kris. Så småningom började hon inom hemtjänsten och hjälpte gamlingar i byn, ett inte alltför ovanligt förvärvsarbete bland kvinnor här. Mamma trivdes med detta, att träffa äldre, prata och hjälpa dem i vardagen. Detta varade inte i många år ty hon kom att insjukna i en allvarlig cancerform.
.
.

18 februari 2017

Grejat 2013

Vintern 2013 var snörik. Vi lade de sista golvbrädorna i "hölage", logen, i februari. I och med att det var under-tak-jobb fungerade det bra även om det var lite kyligt.

Bräderna låg ströade på den del av golvet som las om 2011 med de gamla, fint nötta brädorna. Det vill jag för att nya aldrig någonsin framöver kommer att uppnå samma naturliga slitage.

 En snörik vinter som sagt.

 
Men snön smälte och sommaren kom. Den första semesterdagen fick vi kopplingen till inkommande vatten utbytt. Så här såg det ut mitt i arbetets gång. Vi är ett av åtta hushåll som har tar vatten från en kallkälla. Vattnet rinner med självtryck och efter den här åtgärden rinner det som det ska igen tack vare finlirsgrävare med liten skopa och kunnig rörmokare. Vi hade befarat ett större fel än det som var.

Sen var det bråttom att få till bjälklag och golvbrädor i "rötrummet" där torvströet låg balat en gång i tiden. Det minsta utrymmet gick bra att få till själva. Ett datum att jobba mot hade vi - vi hade bjudit in morfars och mormors barnbarn...

...till gårdens 100-årsdag  (1913-2013) som vi firade i all enkelhet under fruntimmersveckan.

Innan dess hade jag också målat ännu en lagårdsvägg, den näst sista, med röd slamfärg.

Bara under de år vi hållit på med vår gård har två ladugårdar här i byn rivits. Ladugårdar och överlopps ekonomibyggnader lever mycket farligt.

I september fällde vi en av björkarna vid huset som tvärdött under året. Ved till härligt värmande brasor blev det.

Och äntligen kunde vi låta bäste grävaren ta bort den jordhög som bildats efter utgrävningen av lagårdsgolvet och som legat några år försvann för alltid. Den breddes ut tunt på en av lägdorna under hösten och redan nästa säsong grönskade marken.
.
.

16 februari 2017

Grejat 2012

Våren 2012. Ett dike som av outgrundlig anledning plöjts igen 2009 grävdes upp ånyo, nu med en behändig liten grävare. Här grävdes smalt och med skopa med raka kanter, diket får inte 45 graders kanter som numera alltid görs. Jag ville att diket skulle likna det handgrävda som plöjdes bort. Efter att det gamla diket plöjts bort stod högt vatten här på åkrarna vår och höst, men inte längre.
Samma behändigt lilla grävare användes vid övrig grävning då vi lät dränera på ställen där det behövdes. Dräneringsslang med grus var grejen och täckdikning för övrigt. Gruset levererades med en större maskin, även det gick bra. Med en del efterarbete blev det här en bra markyta.

"Holken" är borta. Hurra! Lätt som en plätt att riva och bränna på våren. Tänk om allt byggnadsvårdsarbete vore så enkelt. Betongplattorna framför porten togs bort och vi la plankor i sand framför den. En hängränna av trä kom upp utan dokumenterad bevisning att en sådan funnits tidigare. En eftergift åt nya önskemål. Jag har bara sett en plåtränna hänga där. Den här hängrännan kan lätt tas bort inför förhoppningen om snörika vintrar. En fast hängränna förstörs så lätt av snömassor som hasar ner. Senare kom den att slamfärgas röd.

Under sommaren 2012 fortsatte arbetet med golvet, nu i hölage, logen. Per-Erik var med även denna sommar för det här var även det ett stort arbete. Nu byttes också en stock ut i ramverkskonstruktionens nedre del.

Nya stocken kom på plats genom lyft med domkraft, skarvning halvt-i-halvt med liggande blad (utanför bild) och snedsträvan på plats i ett nytt urtag. Ingen inblandad var/är timmerman men det fick gå ändå. Fast då det gäller timmerlagningar och timring har jag respekt för den hantverkskunskap en erfaren timmerman besitter. Och då menar jag timmerman - inte snickare eller byggnadsarbetare.

Golvbjälkarna placerades på lecablock med asfaltpapp, vägdes av och spikades fast. Så långt var Per-Erik med. Därefter kunde vi börja spika golvbrädor. Vi hann inte helt klart under sommarsemestern. Här ligger en del material på vänt på nygamla portgolvet.

Här ser man de tre etapperna för omläggning av lagårdsportens golv. Underlaget är en ritning på 1913 års lagård som förändrats genom åren. (Att dra diagonala streck i photoshop är inte min grej 😁)

På senhösten fortsatte täckdikningen. Gamla igenslammade tegelrör byttes ut mot plaströr och vattnet rann fritt igen. Laseravvägning användes för att få rätt lutning på röret.

Vid köp av en fastighet är det viktigt att fråga den tidigare ägaren hur diken, dränering, och täckdikning är dragna och hur de är tänkt att fungera. Även nergrävda elkablar samt vattenledningar är viktigt att ta reda på var de finns.
.
.

15 februari 2017

Grejat 2011

2011 var året då storjobbet med lagårdsportens golv sattes igång. Det här blir ett inlägg i grå toner. Ungefär 100 kvadratmeter golvkonstruktion skulle bytas. För att inte förta oss delades det upp på flera somrars arbete. I genomfarten, lagårdsporten, ville jag behålla de vackert patinerade brädorna i möjligaste mån. På bilden ovan ses hur några brädändar tappat upplag och tryckts ner. Träbjälken under var rutten.

Eftersom brädorna skulle återanvändas märkte jag upp dem med tusch på gissa vad - jo masonitebitar ;-) som nubbades fast. På ett papper ritade jag upp hur numreringen var utförd för att kunna lägga tillbaks allt på samma sätt som det varit. Så hjälptes vi åt att försiktigt ta bort bräderna och lagra dem torrt.

De tre åren med golvjobb innebar stapling och omstapling ett otal gånger av bräder och bjälkar, nya och gamla, eftersom det inte gick att hitta en plats under tak där de kunde ligga tills allt var klart.

Så här såg det ut under golvbrädorna, golvbjälkarna möter jord. Inte bra. När resterna av bjälkarna tagits bort skulle jord schaktas bort med skottkärra. Det var ett STORT arbete!

Här har golvbjälkarna börjat vägas in och placeras ut på samma avstånd som tidigare för att ge upplag för de gamla golvbrädorna som skulle återanvändas. I skedet med nya golvbjälkar hade vi bra hjälp av Per-Erik som också levererade virke i den mängd och de dimensioner vi beställt, kunde inte ha fungerat bättre!


Det är tufft att hoppa på bjälkar med stora avstånd så vi la ut gångbrädor under arbetets gång. När golvbjälkarna var på plats var det "bara" för oss att spika tillbaka de gamla fina golvbrädorna. Och några nya. Sen syntes det inte att ett stort arbete var utfört här, det ser ut ungefär som på översta bilden :-)

Vi övervägde aldrig att gjuta betonggolv. Det skulle i längden skada morfars bygge med timrad ramverkskonstruktion och det är något vi ville undvika för framtiden.
Läs gärna även det här om ladornas och fähusens blygsamma kulturhistoria.


Här är lagården med "holken" kvar, det senkomna taket över lagårdsporten. Eftersom rivningen av den gick så snabbt, enkelt och oplanerat försvann den utan dokumentation. En undersökning visar att det var följande år, i maj 2012.
 .
.

14 februari 2017

Grejat 2010

På våren 2010 sågade vi ner en stor hägg för att förbereda stängslingen med fastbandhage senare under sommaren. Vi hade redan sommaren innan kontaktat några gärdsgårdsbyggare och fastnade båda för en firma i Bjästa. Vi fick ett skriftligt meterpris från dem på gärsgårdar och gjort en skriftlig beställning. Vi hade även åkt och tittat på referensobjekt. Företaget verkade kunna sin sak.

Under tre dagar i juli byggde "Höga Kusten gärdsgård" drygt 100 meter fastbandhage / gärdsgård vid sommarstugan - ôppe hägna som morfar och föräldrarna sa. Så klart att en sådan yta mot skogen ska ha ett hägn. Där bakom gick tidigare fätået, den gräns som byns kreatur inte fick komma igenom då de släpptes på skogen. De skulle utestängas från den odlade grödan. Längs stängslet gick då en stig som är borta sedan 1996 då skogen kalhöggs.

Det var även av de duktiga gärsgårdsbyggarna vi fick tips om liekursen i Överhörnäs samma sommar. Vi anmälde oss och kom med på kort varsel på en mycket bra kurs i liehantering och lieslåtter som länsstyrelsen i Västernorrland ordnade helt gratis eftersom man önskar att jordbrukslandskapet i länet ska hållas öppet. Vi var härligt många intresserade deltagare.

Där borta skymtar inhägnaden som löper längs skogsbrynet igen. Ängsladan är flyttad hit 1991, till den plats sommarladugården stod. Denna revs utan min vetskap flera år tidigare. Tänk, jag hann tyvärr inte dokumentera den. Byns platser för sommarlagårdar  ligger i skogsbrynen där åker och skog möts. Ôppa löta, till vänster utanför bild låg byns södra ställe för sommarladugårdar. Genom platsen går en bygemensam väg och några stengrunder finns kvar.

De här resterna av en fastbandhage, som morfar byggt, fanns kvar på tidigt 70-tal då jag fotograferade den.

 
 Sommaren 2010 rödfärgade jag sommarstugan. Ett lättsamt arbete.

Rökbastun flyttades ett par meter denna sommar, och marken runt jämnades till i augusti. Där inne lade vi ett nytt golv.

 
Statusen på lagårdsportens golv undersöktes sommaren 2010. Det såg inte alls bra ut och vi anande storjobb. Vi fick genom släktingar kontakt med en man i norra Ångermanland som åtog sig att såga till bräder och träbjälkar av de dimensioner och längder vi angav. Han lovade även att ställa upp och hjälpa oss med arbetet att få träbjälkarna på plats. Mot ersättning förstås. Vi kände oss lättade av att ha bokat in Per-Erik till nästa sommarsemester.

I början av januari 2011 byttes all el på övervåningen. Den var från 1950. Det var behövligt och gick förhållandevis snabbt och lätt, som alltid då rätt kunskap och utrustning finns till hands. Det enda lite krångliga var att få de nya jordade uttagen att sitta kvar i väggkonstruktionen eftersom de gamla infällda dosorna lämnades kvar och de nya uttagen ska skruvas fast, inte snäppas fast.

Efter att denna bild togs sattes de gamla doslocken av plåt på plats igen. De snäpps fast med "klor" och fungerar bra i masoniteväggen. Tror ni jag tog någon bild av ett löst doslock innan det monterades tillbaka. Nej, det är inte alltid jag hinner med att dokumentera :-)
.
.